Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Steve Strange"

Svenska synthprofiler hyllar Steve Strange

Tags: , , , ,


Den 12 februari tonade Visage-frontmannen Steve Strange en sista gång ner till grått när han avled av en hjärtattack i Sharm el-Sheikh i Egypten, blott 55 år gammal. Detta efter många år av tungt missbruk.

Stilikonen, som var en av pionjärerna inom new romantic-kulturen, är saknad av många. Så sent som i oktober förra året stod livs levande och spelglad på Nalen Klubbs scen i Stockholm (bild).

Nedan följer ett antal hyllningar från några av scenens inhemska profiler.

“Steve Strange förändrade allt i mitt tonårsliv på 80-talet. Eddie och jag ville också vara New Romantics (det gick sådär). När jag tittar på bilder på Steve Strange och the Blitz Kids idag tycker jag fortfarande att de är så coola. Posörer, coola outsiders. Steve Strange har för alltid satt ett avtryck i pophistorien.”

– Marina Schiptjenko (Gallerist och synthikon känd från PageVacuumBWO och Julian & Marina)

“En trendsättare, ikon och popstjärna är död i förtid. Det är sorgligt. Utan androgyna och provokativa popstjärnor som Steve Strange hade den musikvärlden jag älskar aldrig blivit till den det lyckligtvis är, vare sig den kommersiella eller alternativa scenen.”

– Andreas Jismark (Arrangör & promoter känd från The April Tears och Lip Service)

“Sitter på en pub i Soho och skriver detta. Ett stenkast från Dean Street 69, där Steve Strange startade New Romantic-vågen med sin klubb Billy’s och sina anhängare i Blitz Kidz i slutet av sjuttiotalet. Steve Strange var en mycket modig, kreativ själ. Han har lyckats göra historiska avtryck med både sin musik, sin syn på mode och sitt unika sätt att föra en hel musikgeneration från punken till den nya, färgstarka, egensinniga vågen av New Romantic. Hans värv går aldrig att överskatta. Steve Strange gjorde exakt vad som föll honom in. Ville han rida in på en kamel till ett vernissage gjorde han det. Ville han blocka Mick Jagger från sin klubb för att Mick inte varit tillräckligt välklädd gjorde han det. Jag hade äran att få träffa Steve och prata länge med honom. Till och med få prova en av hans berömda hattar. Han var en oerhört karismatisk och verbal person. Han lät aldrig någon hindra honom från att säga och göra exakt det han tyckte om och ville. Även om priset han fick betala för sin egensinnighet ibland var högt. Steve Strange är en av den elektroniska popmusikens viktigaste förgrundsfigurer, en sann hjälte. Han lämnar efter sig ett odödligt arv i Visage och med sin unika, välkopierade estetik. Jag sörjer hans bortgång djupt. Steve Strange är en oerhört saknad konstnär och artist.”

– Karin Bolin Derne (skribent och synthprofil, känd från Alison)

“Hyllningskörerna har till sist varit massiva och till och med gamle vännen och trätobrodern Rusty Egan har krupit till korset.  I sin pod säger han; att han älskade Steve Strange och att de hade ett fantastiskt årtionde tillsammans. Den talangfulle revolutionären Steve Strange var en punkare som växte upp i ett fattigt Wales med ganska få möjligheter men som ständigt verkade vara på rätt ställe.  1978 skapade han grunderna till Visage, bandet som under de kommande åren skulle skapa ett sound som var både banbrytande och spännande. De fick ett pärlband av hits baserade i en påfallande drömsk värld som beskrevs i de banbrytande videorna. I bakgrunden fanns den talangfulle Midge Ure med som låtskrivare men tyvärr föll allting samman för bandet under några dramatiska år. Människor som lever lite för fort kan fördärva fundamenten för deras livsluft.

Själv satt jag på mitt pojkrum och spelade The best of Visage runt 1984; det var inte  bara  den syntmusik som jag gillade utan här fanns också stråkar, pumpande basgångar och rester av soul och funk. Musikens kärna var ett gammalt sound inbakat i det nyaste av alla. Steve Strange var en dynamo, han höll igång Blitz klubb i London samtidigt som han turnerade och gjorde promotion i Europa. Det var en omänsklig arbetsbörda och drogerna blev hans vän under många år. Det var en falsk vän.  Det skulle lätt kunna varit så att Steve hade dött i någon knarköverdos men mot alla odds överlevde han det tunga knarkandet och efter många vändor på behandlingshem så kom han ut, drogfri men skadad för livet.

2012 fick jag höra något konstigt, Visage bandet jag växt upp med skulle göra comeback. Det blev faktiskt en comeback som levde upp till new romantic erans sanna anda i och med sista plattan Hearts and knives. De fräcka basgångarna och svepande filterljuden fanns där än och återigen kunde man faktiskt tala om musik från en annan tid i en ny tid! På Valand i Göteborg så fick en vuxen man se sin största ungdomsidol spela hitsen han växt upp med; Fade to grey, Pleasure boys och The Anvil. Steve var en stökig ung man från Wales men med en brinnande flamma och förmåga att med sin charm och ödmjuka stil öppna dörrar och skapa kontakter. För att en musikstil ska näras behövs mer än musiker och Steve satte tonen för 80-talet i David Bowies Ashes to ashes video där han var konstnärligt ansvarig. Han var ambassadören för New romantic och den levnadsglada klubbkulturen i London vars centrum var den lilla men tongivande Blitz klubb. Klubbens måtto var att det gällde att se personligast och galnast ut modet inspirerades nog främst av 1700-talets extravagans när det gällde utsvängda kragar och krås. Blitz klubbs kärna bestod av arbetarklass ungdomar som spökade ut sig för att överleva den grå vardagen i det fattiga London.

Man skulle kunna säga att drömmen var så mycket större än budgeten. Steve Strange var den som personifierade drömmen om det ljuva livet där ingenting var omöjligt och flykten från den grå vardagen. Tack för musiken Steve. Du är död men drömmen om new romantic lever vidare.”

– Alexander Elofsson (Klubbarrangör och DJ, Neostalgia Malmö)

“Någon gång sent 90tal står jag och spelar under en Romo Night kväll. Kommer fram en yngre kille som var på dåligt humör. Han sa, det här är första gången jag är här och trodde ni skulle spela gamla fina grejer och så spelar du sånt här nytt. Jag visade upp omslaget till Pleasure Boys 12″ och pekade på årtalet 1982. Säger det mesta hur bra hans musik har stått sig. En hommage till Steve Strange på mitt dansgolv nästa helg. Visage kommer alltid finnas med på mitt livs soundtrack.”

– Tobbe Lander (Klubbarrangör och DJ, Romo Night)

“Vid sidan av Adam Ant var Steve Strange den person som gjorde störst intryck på mig imagemässigt under tonåren. ”Fade to Grey” lämnade ett minst lika stort avtryck som Depeche Modes ”Enjoy the Silence” och The Missions ”Butterfly on a Wheel” tillsammans. Därför kändes det oerhört stort när vi fick äran att öppna upp för Visage med Lowe på Slimelight i London 2005. Vi delade lägenhet i några dagar och jag minns särskilt Steves cravings för glass och hans personliga påhopp (som inte sällan följdes upp av en blinkning och ett kärleksfullt leende). Steve Strange var en stor inspirationskälla och kreativ kraft! Mina tankar går särskilt till hans familj samt våra gemensamma vänner i Rosie, Sandrine och Steven.”

Leo Josefsson (Artist och producent känd från Lowe, Statemachine och som regissör under namnet LMDL/Le Monde de Leo)

Visage – “Orchestral”

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: August Day
Releasedatum: 15 december 2014
Genre: New Wave, Classical
Bandmedlemmar: Steve Strange, Robin Simon, Steve Barnacle, Lauren Sky ***
Land: Storbritanninen
Recensent: Erik Uppenberg (english translation by Jens Atterstrand)

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmwimpSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudYoutubekollapslogga

(English version below)

New romantic-klassiker blommar ut med stråkar och blås

Strax före jul slog new romantic-legendarerna Visage till med en åtminstone för mig oväntad julklapp: ”Orchestral”, ett nytt album med gamla och nya Visage-låtar framförda i klassiskt arrangemang och med uppbackning av full symfoniorkester.

Överraskande inte minst för att det är ett tilltag som jag väntar mig från mer framgångsrika artister än en liten avdankad kultgrupp som Visage. Det kräver både ekonomiska resurser och ett visst mått av storhetsvansinne att gå i land med ett sånt här projekt.

Prags filharmoniska orkester förstärker med stråkar och blåssektion som framför allt får ta för sig i pampiga intron, bryggor, stick och avslut. I övrigt ligger versionerna ganska nära originalen. Jag tror att ett nyromantiskt synthpopband gör sig mycket bättre i den här skruden än om ett gäng självgoda arenarockare som, säg, U2 eller Kent gör samma sak.

Bandets i särklass största hit ”Fade to Grey” föll platt när jag såg Visage framföra den i en styltig pubrockversion på Nalen Klubb förra hösten. Det är inte förvånande att denna new romantic-klassiker gör sig bättre uppbackad av en hel stråksektion. En annan låt som verkligen får blomma ut, är ”Never Enough”, en av få riktigt bra låtar från comebackskivan ”Hearts and Knives” (2013).

En och annan kommer att fråga sig varför den här skivan gjorts. ”Orchestral” är ju inget nödvändigt tillskott till musikhistorien. Men det är en sprudlande och njutbar present till en liten skara Visage-fantaster. Det kanske räcker så.

5/10 GODKÄNT!

Tracklist

01. The Damned Don’t Cry (04:12)
02. Fade To Grey (05:54)
03. Dreamer I Know (04:30)
04. Mind Of A Toy (03:57)
05. Visage (04:38)
06. The Anvil (06:14)
07. Never Enough (06:31)
08. Pleasure Boys (03:53)
09. Hidden Sign (05:54)
10. Night Train (05:08)
11. Love Glove (04:10)
12. The Silence (04:54)

 

*** För arrangemangen står bland andra Armin Effenberger, John Bryan, Michael Goodey och Pete Whitfield (red.anm)

 

(English version below)

New romantic classics blossom with strings and horns

Just before Christmas the new romantic-legends Visage brough us (or atleast me) the quite unexpected christmas present “Orchestral”. A new album with old and new Visage songs performed in classical arrangements and backed by a full symphony orchestra.

Surprisingly, not least because it is a prank I expect from the more successful artists than a small superannuated cult group like Visage. It requires both financial resources and a degree of megalomania to go ashore with a project like this.

Prague Philharmonic Orchestra strengthens the songs with strings and brass section wich in particular may prosper in the grand intros, bridges, stick and roundoffs. The other versions are pretty close to the originals. I think a new romantic-synthpop band will do much better in this garb than a bunch of self-righteous arena rockers like, say, U2 or Kent if they would do the same thing.

The band’s by far the biggest hit “Fade to Grey” fell flat when I saw Visage express it in a styltig pubrockversion at Nalen Klubb last fall. It is not surprising that the new romantic classics do better when backed by a full string section. Another song that really blossoms out is “Never Enough”, one of the few really good songs from comeback album “Hearts and Knives” (2013).

One and another will ask why this album has been made in the first place. “Orchestral” is nothing close to an essential contribution to music history. But it is an exuberant and enjoyable gift for the small number of hardcore Visage fans. And that might be sufficient.

Visage – “Hearts and Knives”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital, LP
Skivbolag: Blitz Club Records
Releasedatum: 20 maj 2013
Genre: Synthpop, New Romantic, New Wave
Bandmedlemmar: Steve Strange, Steve Barnacle, Robin Simon, Lauren Duvall
Produktion: John Bryan, Sare Havlicek
Master: Yuri Dent (The Control Room)
Mix: Sare Havlicek
Land: England
Recensent: Erik Uppenberg

Slätstruken återkomst med stilikonen Steve Strange

Den här recensionen handlar om Visages historia snarare än om den nya skivan. Det är ingen slump, för det förflutna är mer intressant.

Ingen artist personifierar den brittiska new romantic-rörelsen som Visages frontman och sångare Steve Strange. Åren 1979 och 1980 höll han hov på legendariska klubben Blitz i Covent Garden, London. Bakom skivspelarna stod DJ Rusty Egan och blandade Bowie, Roxy Music och Japan med Kraftwerk, Giorgio Moroder och Soft Cell.

Med hemmasnickrat extremmode på kroppen, futuristisk musik i öronen och droger i blodomloppet kunde de unga besökarna – många var designstudenter – glömma vardagens regnvåta hopplöshet och hägrande arbetslöshet under några hedonistiska timmar varje tisdagnatt. Besökarna gick under en rad beteckningar som futurister, Blitz Kids och ”The Movement”. För eftervärlden är de kända som new romantics.

Det var en elitistisk liten klick som samlades på Blitz. Ibland höll Steve Strange upp en spegel framför någon av de köande, och frågade retoriskt: ”Skulle du släppa in dig själv?” En kändis som nekades entré var Mick Jagger. Producenten Martin Rushent fick dock komma in, trots att han såg ut som en skäggig farbror – han hade visat sin goda smak genom att ratta Visage och Human League.

En annan högst välkommen Blitz-gäst var David Bowie, som var en viktig inspirationskälla och sågs som ett slags gudfader till rörelsen. Kvällarnas officiella namn var ”Bowie Nights”. Sin vana trogen stal Bowie också tillbaka lite av både stil och musik, vilken märks i videon till ”Ashes to Ashes” där Steve Strange och andra Blitz-besökare medverkar som statister.

Som klubbvärd och stilikon satte Steve Strange en ära i att byta utseende inför varje ny ”Bowie Night”. På så sätt blev det Strange som, tillsammans med bland andra Siouxsie Sioux, satte själva new romantic-stilen. För det är i första hand en subkultur med stilmarkörer, inte en musikgenre. Även om rörelsen framför allt förknippas med synthpop spretar artisterna mot såväl vit soulpop (Spandau Ballet, ABC) som plastig radioreggae (Culture Club).

Detta var precis i början av synthpoperan, och Rusty Egan hade svårt att hitta tillräckligt mycket elektronisk musik att spela. En lösning var att dryga ut spellistorna med egen musik. Visage började som ett studioprojekt när Strange och Egan slog sig ihop med medlemmar från The Rich Kids, Ultravox och Magazine .

I dag minns vi främst ”Fade to Grey” från den självbetitlade debuten (1980), men Visage hade också rad mindre hits som ”The Damned Don’t Cry” och ”Night Train” från uppföljaren ”The Anvil” (1982). På tredje och svagaste skivan ”Beat Boy” (1984) var bara kärnan Strange och Egan kvar från ursprungssättningen, och Strange var vid det här laget fast i ett heroinberoende som knappast hjälpte situationen.

1986 försökte sig Steve Strange på en återkomst under nytt bandnamn, Strange Cruise. Klädstilen var fortfarande fantastisk (även om den säkert uppfattades som daterad då). Musiken var dock något slags soulfunk som vare sig tilltalade gamla fans eller lockade nya lyssnare. Steve Strange försvann från det allmänna medvetandet och in i sina egna drogdimmor.

Strax efter millennieskiftet var electroclash det hetaste som fanns – och på många sätt ett stilmässigt och musikaliskt återupplivande av new romantic. Electroclash handlar i sin klyschigaste form om mode, sex, droger och primitiva electrorytmer. Tänk ”Frank Sinatra” med Miss Kittin & The Hacker. Fischerspooner skulle heller aldrig sett ut som de gjorde om inte Visage hade funnits att sno idéer av. Men Steve Strange var inte redo att dra nytta av tidsandan. Att hans drogmissbruk var en bidragande orsak är ingen högoddsare.

Linda Perry kunde dock casha in genom att skriva den oblyga ”Fade to Grey”-stölden ”One Word” som blev en hit med Kelly Osbourne. Visage stämde och fick en del av kakan. Extra ironiskt, då Steve Strange vanligen inte får ett korvöre av alla sköna royaltyslantar som just ”Fade to Grey” dragit in genom åren – det är en av få Visage-låtar som han inte själv har varit med och skrivit.

På senare år har en drogfri Steve Strange genomfört en rad nostalgispelningar under Visage-namnet med sig själv som enda originalmedlem. Att samla material till ett nytt album har tagit tid, men nu är fjärde skivan ”Hearts and Knives” här. Nu har också sättningen lite mer trovärdighet: gamle medlemmen Steve Barnacle är tillbaka, i sällskap med rutinerade gitarristen Robin Simon från tidiga Ultravox. Andra tidigare medlemmar som Dave Formula, Midge Ure och Rusty Egan ska också ha varit med på ett hörn – den senare är dock enligt en mig närstående källa skeptisk till resultatet.

Hur låter det då? Hyfsat. Soundet är rakt igenom rätt, något anonymt, men som hämtat ur det tidiga åttiotalet. Problemet är låtarna. Inledande ”Never Enough” och singeln ”Shameless Fashion” är klart godkända, och bäst på skivan är vemodigt pulserande ”I Am Watching”, där synthpopsmatter möter new wave-gitarrer. Dessa tre låtar kommer att vara välkomna tillskott på kommande Visage-spelningar. Riktigt dålig är bara avslutande pekoralet ”Breathe Life”.

Däremellan är det slätstruket, med 80-talspop som vägrar att fastna. Som helhet är skivan en gäspning. Det är tur att kläderna – åtminstone i new romantic-sammanhang – är viktigare än musiken.

Tracklist

01. Never Enough (04:02)
02. Shameless Fashion (04:25)
03. She’s Electric (Coming Around) (03:46)
04. Hidden Sign (05:31)
05. On We Go (04:24)
06. Dreamer I Know (03:42)
07. Love in Static (05:08)
08. I Am Watching (04:09)
09. Diaries of a Madman (02:56)
10. Breathe Life (03:02)

Visage återuppstår i ny skepnad

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,


Efter nästan tre decennier av tystnad så är det nu dags för brittiska Visage att göra sin efterlängtade comeback!

Det nya albumet “Hearts and Knives” släpps under maj månad från den nykomponerade kvartetten, som numera består av den karismatiske frontmannen och grundaren Steve Strange, bassisten Steve Barnacle samt de nyrekryterade medlemmarna – sångerskan Lauren Duvall och den forne Ultravox>gitarristen Robin Simon.

Den första singeln “Shameless Fashion” släpps inom kort (lyssna nedan!).

Visage bildades av Steve Strange och producenten och DJ:n Rusty Egan på den legendariska The Blitz Club redan 1978. Bandet och klubben anses enligt många vara själva födelsen av åttiotalets kommande new romantic-våg.

Det första (själtitulerade) albumet skrevs- och spelades in i Martin Rushdents legendariska Genetic Studios och levererade hits som “Fade To Grey” och “Mind of a Toy” detta efter att bandet skrivit på för Polydor Records.

Visage släppte ytterligare två album – “The Anvil” (1982) och “Beat Boy” (1984).

“Hearts and Knives” släpps under maj månad via The Blitz Club Records.

Tracklist

  1. Never Enough
  2. Shameless Fashion
  3. She’s Electric (Coming Around)
  4. Hidden Sign
  5. On We Go
  6. Dreamer I Know
  7. Lost In Static
  8. I Am Watching
  9. Diaries Of A Madman
  10. Breathe Life