Dive

En svart backdrop, ett mikrofonstativ, stroboskop och en megafon låter kanske inte som kvällens mest intressanta upplägg men om man slänger in veteranen Dirk Ivens i mixen så uppstår magi. Dive är hypnotisk feedback, bas och oväsen i en ohelig allians där summan är oändligt mycket större än delarna. Belgaren är kanske mest känd från The Klinik och Absolute Body Control, men det är helt ensam på scen han visar sin storhet. Han dansar, svettas, skriker och charmar publiken med sin fantastiska utstrålning. Spelningen verkade vara över på ett ögonblick men varade i själva verket i strax över en timme och lämnade mig och många andra helt slutkörda och energilösa men lyckliga.

And One

Årets stora dragplåster äntrar stor scenen strax efter klockan elva och det råder ingen tvekan om vilket band de flesta besökare helst vill se, det är fullständigt fullsmockat framför scenen. And One är ett väldigt älskat band med många hardcore fans men det är dessutom ett band som de flesta har någon typ av relation till och vill se bara för att höra en eller ett par låtar. Senast jag såg And One var på Amphifestivalen i Köln i en mycket stor och mycket opersonlig ishockeyarena och bandet gör sig så oändligt mycket bättre på en liten scen med färre i publiken. Spelningen som är kvällens längsta, hela 90 minuter, har väldigt bra ljud och ljusshowen är sparsmakad men välplanerad och samtliga bandmedlemmar ser ut att njuta i fulla drag. Setlistan är välbalanserad mellan gammal och nytt och en kul detalj är att Steve Naghavi lånar en änglagloria från publiken och bär den under “Military Fashion Show”.

electriXmas är och förblir en årlig högtid och mötesplats för synthare och det innebär tyvärr att två av kvällens akter, Saft och Guilt Trip, inte kan recenseras helt enkelt för att jag var upptagen med att socialisera med folk jag träffar väldigt sällan. En omröstning har dragits igång på electriXmas facebooksida för att se vilka band som ska bokas till nästa år, gå in och rösta.

Tyska And One följer upp med ytterligare en video, den här gången “U-boot Krieg in Ost-Berlin”. Låten är hämtad från bandets senaste trippelalbum “Magnet” och videon är regisserad av Honey från Welle: Erdball.

And One presenterar videon till “The Other Side”. Låten är hämtad från bandets senaste trippelalbum “Magnet”.

Format: (Album), CD, 3CD**, 6CD***, 3+3CD***, 3xLP**, Digital***
Skivbolag: Deutschmaschine Schallplatten
Releasedatum: 8 augusti 2014
Genre: Synthpop, Bodypop, EBM
Bandmedlemmar: Steve Naghavi, Joke Jay, Nico Wieditz, Rick Schah
Land: Tyskland
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Kvantitet med kvalitet

När tyska And One – med Steve Naghavi i spetsen – tidigare under året flaggade vilt för det kommande comeback-trippelalbumet “Trilogie I”, med det ordinarie albumet “Magnet” och de tillhörande bonusalbumen “Propeller” och “Achtung 80”, så måste jag erkänna att informationen togs emot med något av skräckblandad förtjusning hos undertecknad.

Min bestämda uppfattning är nämligen att And One kanske nådde sin absoluta topp redan så tidigt som på bandets tredje fullängdare “Spot” från 1993. Bortsett från från “I.S.T.” (1994) och den strålande “S.T.O.P.” från 2012 har man i övrigt levererat en rad relativt spretiga och svaga album, med 2011 års “Tanzomat” som det färskaste bottennappet i minnet under bandets långa karriär, som för övrigt inleddes redan 1989.

Men faktum är att trots den stora kvantitet som levereras här – med totalt 30 spår på alla tre delarna sammanräknade – så är det här And One-släppet kanske det mest intressanta på länge och det av flera orsaker.

“Magnet” visar upp Steve Naghavis något mörkare synthpoppiga sida och ljudbilden är överlag mognare och mörkare än på länge. De för And One numera väl inpräntade – och till synes obytbara – syntharna får på ett ganska angenämt och spännande sätt sällskap av akustiska trumljud och mörka The Cure-doftande gitarrslingor.

Låtmaterialet håller god bredd och innehåller allt från mörka melankoliska nummer som “Zeit Ohne Zeit” (Time Without Time) och “Love Me” till de lite rappare och slagkraftigare elektroniska pophitsen som “Everybody Lies at Night” och den kanske mest signifikativa “Fake or Pleasure”.

“Propeller” klär i sin tur And One i den lite tuffare EBM-kostymen med en genomgående råare och mer industriell framtoning. Den inledande “Black Generation” är starkast och andas av gamla klassiker som “Techno Man” medan andraspåret “Männermusik” är en bodyhit nästan i klass med “Panzermensch” eller “Deutschmaschine”. Värda att nämnas här är även den lite långsammare mystiska “Nyctophiliac” och det lite tokroliga bodypopnumret “U-Boot-Krieg in Ost-Berlin”. Summa summarum är “Propeller” ett med beröm godkänt “bodyalbum” med And One-mått mätt.

“Achtung 80” är sedan den avslutande delen i trilogin som precis som titeln antyder bejakar bandets åttiotalsinfluenser med sina glittrande syntharrangemang, gladlynta melodier och greppvänliga refränger som till vissa delar kryddas med kvinnlig körsång.

Den inledande “Let’s Get Higher” och den Yazoo-doftande electroballaden “Somebody’s Song” är geniala i all sin enkelhet på det här albumet – som i övrigt levererar allt från sköna discovibbar med glimten i ögat till dansant synthpop återvunnen från åttiotalets andra halva i en salig blandning med en relativt jämn kvalitet.

Det här trippelalbumet imponerar i sin helhet och jag tilltalas framförallt av separationen av stilar över de olika delarna. Dessa representerar i mångt och mycket de olika inriktningar som And One har givit oss genom åren i en ny och tämligen välproducerad och genomgående förvånadsvärt välkomponerad tappning, speciellt med tanke på det stora antalet spår.

(Albumet levereras i flera olika utgåvor och boxar både som “Trilogie I” med de tre studioalbumet samt i två olika 6-discarsutgåvor som även inkluderar de tre livealbumen “Live on Stage 1-3”).

Tracklist “Magnet”

01. Love Needs a saving Hand (06:47)
02. Zeit ohne Zeit (04:42)
03. Love Is Always on Your Side (05:28)
04. Unter meiner Uniform (04:35)
05. The Other Side (03:20)
06. Love Me (04:14)
07. Keiner fühlt s wie wir (04:12)
08. Everybody Lies at Night (03:38)
09. Fake of Pleasure (03:25)
10. Dead Love (04:47)

Tracklist “Live on Stage 1” ***

01. Die mitte (03:36)
02. Seven (03:34)
03. Strafbomber (04:41)
04. Body Company (04:20)
05. Zerstörer (03:08)
06. Für immer (04:08)
07. Electrocution (03:57)
08. Sitata Tirulala (02:51)
09. Murder Murder (03:31)
10. The Aim is Your Head (04:37)

Tracklist “Propeller” **

01. Black Generation (05:33)
02. Männermusik (03:08)
03. Synchronizing Bodies (04:43)
04. An alle Krieger! (03:54)
05. Nyctophiliac (05:28)
06. Zwei Tote (04:51)
07. Before I Go (05:14)
08. U-boot-Krieg in Ost-Berlin (03:57)
09. Up & Down (05:12)
10. New Wave Mother (04:14)

Tracklist “Live on Stage 2” ***

01. Deine Ende (02:41)
02. Fehlslag (05:30)
03. Shining Star (03:30)
04. Friends in Heaven (03:34)
05. Love You to the End (03:44)
06. Wasted (04:23)
07. Killing the Mercy (05:28)
08. High (04:43)
09. Sometimes (05:07)
10. Dein Duft (03:20)

Tracklist “Achtung 80” **

01. Let’s Get Higher (03:26)
02. My Angel (04:51)
03. She’s Triple 6 (04:27)
04. Somebody’s Song (03:36)
05. Bad Girl (03:38)
06. The Fighter (03:33)
07. Girls On Girls (03:14)
08. Why Don’t You Let Me Go? (04:09)
09. Love Trashing Girls (03:56)
10. Your Pet Is a Ticking Bomb! (05:24)

Tracklist “Live on Stage 3” ***

01. Virgin Superstar (03:28)
02. Shice Guy (03:13)
03. Schmerzengel (03:09)
04. Loser (02:24)
05. Secret Boy (02:46)
06. Rick (05:07)
07. Goodbye Germany (03:39)
08. Paddy is My DJ (04:27)
09. Life isn’t Easy in Germany (03:03)
10. Only One (04:18)

Quantity with quality

When German And One fronted by Steve Naghavi earlier this year powerfully announced the upcoming comeback/triple-album “Trilogie I” with the original album “Magnet” and the associated bonus albums “Propeller” and “Achtung 80” I must admit that it gave me somewhat mixed emotions.

My firm opinion is that And One might have peaked as early as on the band’s third album “Spot” from 1993 and aside from “I.S.T.” (1994) and the brilliant “S.T.O.P.” from 2012 they’ve supplied us with a number of relatively weak and sprawling albums, with the 2011 “Tanzomat” as the freshest lowpoint in memory of the band’s long career that by the way started allready in 1989.

But the fact is that despite the large quantity supplied here – with a total of 30 tracks on all three albums combined – this And One-release is perhaps the most interesting in a long time and that for several reasons.

“Magnet” showcases Steve Naghavi’s slightly darker synth pop side and the sound is generally more mature and darker than ever. The seemingly irreplaceable trademark And One-synths get a quite pleasurable and exciting accompany by acoustic drum sounds and dark The Cure-scented guitarriffs.

The span of songs are of a good width and includes everything from dark melancholic numbers like “Zeit Ohne Zeit” (Time Without Time) and “Love Me” to the pacier electronic pophits as “Everybody Lies at Night” and perhaps the most significant song “Fake Or Pleasure”.

“Propeller” then dresses And One in their tougher EBM-suit with a consistently rougher and more industrial touch. The initial “Black Generation” is the strongest and breath of the old classics like “Techno Man” while the second track “Männermusik” ​​is a bodyhit in the class of  “Panzermensch” or “Deutschmaschine”. Worth mentioning here is also the slower and mysterious “Nyctophiliac” and the hilarious bodypoptrack “U-Boot-Krieg in East Berlin”. The bottom line is that “Propeller” is a quite good “bodyalbum” with And One-standards.

“Achtung 80” is the the final part of the trilogy which as the titles suggests affirms the band’s eighties influences with its sparkling synth arrangements, cheerful melodies and catchy choruses often spiced up with female backing vocals.

The initial “Let’s Get Higher” and the Yazoo-scented electroballad “Somebody’s Song” is ingenious in its simplicity on this album – which otherwise delivers everything from beautiful disco vibes with a wink to the danceable synthpop recovered from the eighties second half in a glorious mixture with a relatively uniform quality.

This triple album impresses in its entirety and I’m attracted mainly by the separation of the styles of the different elements. These represent very much the different styles that And One have given us over the years into a new and fairly well-produced and consistently surprisingly well composed cut, especially considering the large number of tracks.

Efter ett antal officiella uttalanden där frontmannen och sångaren Steve Naghavi har meddelat sina fans att bandet kommer gå i graven efter den sedan länge utannonserade (och redan vid ett par tillfällen uppskjutna) avskedsturnén under 2014 så gör nu tyska And One minst sagt en helomvändning.

Istället för den inplanerade “avskedsturnén” så annonserar man nu ut  “Forever Tour” för 2014 och i samband med detta presenterar man också det nya trippel-albumet (!) “Trilogie I”.

“Magnet”, “Propeller” och “Achtung 80” är de enskilda titlarna på de tre kommande fullängdarna som inkluderas i “Trilogie I” och dessa innehåller var och ett olika delar av de stilar och inriktningar som And One har bevandrat genom åren. Från den  melodiösare synthpopen via bandets stilbildande bodypop till klassiska EBM-toner i sann Steve Naghavi-låtskrivaranda.

All information kring de kommande skivsläppen är i skrivande stund inte helt klara (vi lär få tillfälle att återkomma i ämnet), men ett smakprov från vardera album släpptes i dagarna på youtube. (Lyssna nedan)

Format: (Album), CD, 2CD ***, Digital
Skivbolag: SPV (Synthetic Symphony)
Releasedatum: 25 maj 2012
Genre: Synthpop, Bodypop, EBM
Bandmedlemmar: Steve Naghavi, Joke Jay, Nico Wieditz, Rick Schah
Land: Tyskland
Recensent: Jens Atterstrand

Dynamiskt, mångfacetterat och långlivat

Efter en intern konflikt, som slutade med att de tidigare medlemmarna Chris Ruiz och Gio Van Oli helt sonika lämnade bandet för att bilda EBM-duon Pakt (som i sin tur även albumdebuterade med “Berlin” tidigare i år), så var förväntningarna hos undertecknad väldigt låga inför kommande nytt material från And One. Men efter två ganska pigga EP’s tidigare i år (med hitlåtarna “Back Home” respektive “Shouts of Joy”),så kanske inte allt gått förlorat på vägen trots allt?

Skivbolagsbytet (från Out Of Line till SPV-dotterbolaget Synthetic Symphony) och en återförening med de två tidigare bandmedlemmarna Joke Jay och Rick Schah (samt utöver detta även rekrytering av livekeyboardisten Nico Wieditz) verkar onekligen ha injicerat vad som krävdes. För när Steve Naghavi under de senaste åren verkar ha hamnat i ingenmansland i sitt låtskrivande och under Out Of Line-flagg till vissa delar sket ur sig ”Tanzomat” förra året så var det nog många And One-fans (inklusive undertecknad) som var rädda för att man nu tagit ytterligare ett kliv mot graven.

Men faktum är att And One synnerligen verkar ha hittat gnistan igen. Melodierna, de underfundiga texterna som pendlar mellan ren ironi och dödligt allvar och refrängerna som sätter sig finns där hela vägen på det nya albumet “S.T.O.P.”. Och liksom på bandets tidigare milstolpar (där jag personligen håller “Spot!” och “I.S.T.” som solklara favoriter), så har man inte glömt den så fantasiska tredje dimensionen man visat upp tidigare i de lugnare partierna. (fortsättning nedan)

Utöver de typiska And One-dängorna; Den inledande “Shouts of Joy”, den bluesiga “Back Home” (med bidrag på sång av Sophia Lengert) och de träffsäkra synthpophitarna “Memory” och (titelspåret) “S.T.O.P. The Sun”, så levererar man även ett par fantastiska lite lugnare mellanspel som ger perfekt andrum, som exempelvis den vackra “Aigua” (med gästspel av en ännu ej namngiven kvinnlig sångeska) som skickar härliga kårar längs med ryggraden.

Tracklisten är perfekt komponerad med bra variation mellan de snabbare och de lugnare spåren, utan att det blir ryckigt. Höjdpunkterna på slutet är instrumentalspåret “Everybody Dies Tonight” som sitter ihop med “End of Your Life” – en mörk, suggestiv, atmosfärisk och släpande komposition med ett fantastiskt gästspel på sång signerat Nitzer Ebb-sångaren Douglas McCarthy.

För de som tycker att det ordinarie albumet saknar EBM-inslag så innehåller bonus-EP’n “Treibwerk” *** (som kommer med den begränsade utgåvan) desto mer av just detta. Bland annat ytterligare ett gästspel av Douglas McCarthy, den här gången på den rappa bodydängan “Get It!” (i duett med Steve Naghavi). Utöver detta gör även Covenant-sångaren Eskil Simonsson en insats på den monotona och analogt pumpande “Low”.

Slutsatsen är att And One i stora drag har gjort det igen och med “S.T.O.P.” presenterar man en dynamisk, mångfacetterad och långlivad fullängdare.

Tracklist “S.T.O.P.”

1. Shouts of Joy  5:04
2. Killing the Mercy  5:20
3. Memory  3:49
4. You Without a Me  3:43
5. Don’t Get Me Wrong  4:46
6. Aigua  2:18
7. S.T.O.P. the Sun  4:22
8. The 4  4:15
9. Back Home  4:04
10. Everybody Dies Tonight  1:44
11. The End of Your Life (feat. Douglas McCarthy)  5:59
12. No Words  3:33

Tracklist “Triebwerk EP” ***

1. Get It! (feat. Douglas McCarthy)  4:14
2. H.A.T.E.  4:18
3. One And  2:52
4. My Mission  4:19
5. Low (feat. Eskil Simonsson)  4:43
6. Dark Heart  6:21

And One fortsätter aptitreta inför bandets nya album “S.T.O.P.” som släpps i maj.

Efter EP’n “Back Home” som släpptes under januari så presenterar man nu sexspårs-EP’n “Shouts Of Joy”.

Förutom två remixer på titelspåret, varav den ena är signerad frontmannen Steve Naghavi själv, så inkluderas de två b-sidorna “Perfect White” och “S.T.O.P. Was an Inside Job” samt en bonusremix av “Back Home”.

Bandet turnerar flitigt under våren och under april och maj gör man sex spelningar i tyskland tillsammans med bland andra Covenant och Welle:erdball på Depeche Mode-partytemat “The Cover For The Masses”.

“Shouts Of Joy” släpps den 30 mars via SPV/Synthetic Symphony.

Tracklist

1. Shouts Of Joy (Club Mix)
2. Perfect White
3. S.T.O.P. Was an Inside Job!!!
4. Back Home (Ohne Trix Mix)
5. Shouts Of Joy (Steve Nagahani Mix)
6. Shouts Of Joy (You Ryth Mix)

Format: (EP) CD, Digital, Spotify
Skivbolag: SPV/Synthetic Symphony (Playground Music)
Releasedatum: 13 januari 2012 (EU), 27 februari (Sverige)
Genre: Synthpop
Recensent: Jens Atterstrand

And One i nygammal skepnad

Efter diverse interna konflikter, som till slut resulterade i avhoppade bandmedlemmar och ett nytt skivkontrakt med tyska SPV’s dotterbolag Synthetic Symphony, så återvänder nu Berlinbaserade And One med Steve Naghavi i spetsen med den nya EP’n “Back Home”.

EP’n följer upp förra årets, på vissa håll rätt hårt kritiserade album “Tanzomat”. Vid sin sida har frontmannen ännu en gång de tidigare medlemmarna Joke Jay och Rick Schah.

Med tanke på det senaste bleka albumsläppet, så ska måste jag säga att jag hade rätt låga förväntningar på det nya materialet. Men när titelspåret “Back Home” efter ett svepande intro studsar igång med den blues-inspirerade analoga basgången, så är den spontana känslan att bandet kanske trots allt hittat hem efter att den senaste tiden gått vilse. And One är svåra att inte känna igen och man har under sin långa karriär utvecklat ett väldigt säreget sound. Problemet på det senaste albumet, och några av halvmesyrerna innan detta begav sig, var inte soundet i sig, utan ett på tok för svagt låtmaterial där man stundtals undrade om låtskrivaren tappat gnistan för gott. (fortsättning nedan)

“Back Home” är ingen dunderhit, men den sprätter igång rätt bra. Och med ett jazzigt bidrag på sång av Sophia Lengert, så har den absolut kapaciteten att kunna växa ytterligare ett snäpp.

Den ena av de två b-sidorna, “Wounds” är i sin tur en melankolisk och melodiös sak, som påminner lite om “So Klingt Liebe” eller någon av de lugnare synthpoplåtarna från bandets fornstora dar på nittiotalet. Den andra b-sidan “Rick” är en glad, humoristisk poplåt – och frågan är om den handlar om bandmedlemmen Rick Schah? Jag låter detta vara osagt. EP’n avslutas i sin tur med den akustiskt kryddade, atmosfäriska och lugna “Missing Track”, som liksom “Wounds” andas friskt av det mer melankoliska And One som vi känner igen sedan tidigare.

Utöver de fyra originallåtarna så inkluderas även en liveupptagning av “High” i hyfsad kvalitet. De två remixerna av titelspåret i sin tur är i grund och botten rätt så lika originalet. Mixed Conditioner-versionen är en lite tyngre avskalad och förlängd dansgolvsversion medan Berlin Mixer är en skitigare och lite tilltufsad dito.

And One, som här presenteras i något av en nygammal skepnad blåser mig inte av stolen med den här EP’n. Men om detta är någon som helst indikation på vad man gömmer på ritbordet inför ett kommande album så är jag fylld av förväntan.

Tracklist

1. Back Home (Club Mix)  5:09
2. Wounds  3:55
3. Rick  4:54
4. High (Live in Peine, The Original)  3:49
5. Back Home (Mixed Conditioner)  6:13
6. Back Home (Berlin Mixer)  5:22
7. Missing Track  4:24

Efter en turbulent tid med avhoppade bandmedlemmar, en delvis avbruten turné och annan oreda, så verkar nu tyska And One åter ha hittat gnistan. Nya singeln “Back Home” landar under januari och innehåller tre versioner på titelspåret samt b-sidan “Wounds”.

Frontmannen och sångaren Steve Naghavi har på nytt rekryterat de tidigare medlemmarna Joke Jay och Rick Schah, efter det att Chris Ruiz och Gio van Oli lämnade bandet (för att bilda EBM-duon Pakt) under sommaren.

Efter att ha fått utstå en del kritik för senaste albumet “Tanzomat”, som också blev det sista som släpptes via bandets förra skivbolag Out Of Line, så har man funnit ett nytt hem på SPV’s elektroniska sublabel Synthetic Symphony.

“Back Home” släpps den 23 januari via SPV/Synthetic Symphony.

Tracklist

1. Back Home (Club Mix)
2. Wounds
3. Back Home (Mixed Conditioner)
4. Back Home (Berlin Mixer)

Efter att som vi rapporterade tidigare ha lämnat Steve Naghavi ensam kvar vid rodret i And One i början av juni, så är det nu dags för de två avhoppade medlemmarna Chris Ruiz och Gio van Oli att debutera med sitt nya EBM-projekt Pakt.

Den Berlinbaserade duon är signade till And One‘s tidigare skivbolag Out Of Line och det första singelsläppet “Freiheit” landar i mitten av augusti.

Förutom b-sidan “Angriff” samt originalversionen av titelspåret inkluderas även två remixer från skivbolagskollegorna i Formalin och Funker Vogt‘s Gerrit Thomas. Utöver detta ytterligare en version signerad Robert Görl (mer känd från D.A.F.).

“Freiheit” släpps den 12 augusti via Out Of Line.

Tracklist

1. Freiheit
2. Angriff
3. Freiheit (Robert Goerl Remix by Robert Goerl of DAF)
4. Freiheit (Gummi-Drum-Remix by G.Thomas of Funker Vogt)
5. Freiheit (Freiheit und Gerechtigkeit Rework by Formalin)