Format: (Album), CD, 3CD**, 6CD***, 3+3CD***, 3xLP**, Digital***
Skivbolag: Deutschmaschine Schallplatten
Releasedatum: 8 augusti 2014
Genre: Synthpop, Bodypop, EBM
Bandmedlemmar: Steve Naghavi, Joke Jay, Nico Wieditz, Rick Schah
Land: Tyskland
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Kvantitet med kvalitet

När tyska And One – med Steve Naghavi i spetsen – tidigare under året flaggade vilt för det kommande comeback-trippelalbumet “Trilogie I”, med det ordinarie albumet “Magnet” och de tillhörande bonusalbumen “Propeller” och “Achtung 80”, så måste jag erkänna att informationen togs emot med något av skräckblandad förtjusning hos undertecknad.

Min bestämda uppfattning är nämligen att And One kanske nådde sin absoluta topp redan så tidigt som på bandets tredje fullängdare “Spot” från 1993. Bortsett från från “I.S.T.” (1994) och den strålande “S.T.O.P.” från 2012 har man i övrigt levererat en rad relativt spretiga och svaga album, med 2011 års “Tanzomat” som det färskaste bottennappet i minnet under bandets långa karriär, som för övrigt inleddes redan 1989.

Men faktum är att trots den stora kvantitet som levereras här – med totalt 30 spår på alla tre delarna sammanräknade – så är det här And One-släppet kanske det mest intressanta på länge och det av flera orsaker.

“Magnet” visar upp Steve Naghavis något mörkare synthpoppiga sida och ljudbilden är överlag mognare och mörkare än på länge. De för And One numera väl inpräntade – och till synes obytbara – syntharna får på ett ganska angenämt och spännande sätt sällskap av akustiska trumljud och mörka The Cure-doftande gitarrslingor.

Låtmaterialet håller god bredd och innehåller allt från mörka melankoliska nummer som “Zeit Ohne Zeit” (Time Without Time) och “Love Me” till de lite rappare och slagkraftigare elektroniska pophitsen som “Everybody Lies at Night” och den kanske mest signifikativa “Fake or Pleasure”.

“Propeller” klär i sin tur And One i den lite tuffare EBM-kostymen med en genomgående råare och mer industriell framtoning. Den inledande “Black Generation” är starkast och andas av gamla klassiker som “Techno Man” medan andraspåret “Männermusik” är en bodyhit nästan i klass med “Panzermensch” eller “Deutschmaschine”. Värda att nämnas här är även den lite långsammare mystiska “Nyctophiliac” och det lite tokroliga bodypopnumret “U-Boot-Krieg in Ost-Berlin”. Summa summarum är “Propeller” ett med beröm godkänt “bodyalbum” med And One-mått mätt.

“Achtung 80” är sedan den avslutande delen i trilogin som precis som titeln antyder bejakar bandets åttiotalsinfluenser med sina glittrande syntharrangemang, gladlynta melodier och greppvänliga refränger som till vissa delar kryddas med kvinnlig körsång.

Den inledande “Let’s Get Higher” och den Yazoo-doftande electroballaden “Somebody’s Song” är geniala i all sin enkelhet på det här albumet – som i övrigt levererar allt från sköna discovibbar med glimten i ögat till dansant synthpop återvunnen från åttiotalets andra halva i en salig blandning med en relativt jämn kvalitet.

Det här trippelalbumet imponerar i sin helhet och jag tilltalas framförallt av separationen av stilar över de olika delarna. Dessa representerar i mångt och mycket de olika inriktningar som And One har givit oss genom åren i en ny och tämligen välproducerad och genomgående förvånadsvärt välkomponerad tappning, speciellt med tanke på det stora antalet spår.

(Albumet levereras i flera olika utgåvor och boxar både som “Trilogie I” med de tre studioalbumet samt i två olika 6-discarsutgåvor som även inkluderar de tre livealbumen “Live on Stage 1-3”).

Tracklist “Magnet”

01. Love Needs a saving Hand (06:47)
02. Zeit ohne Zeit (04:42)
03. Love Is Always on Your Side (05:28)
04. Unter meiner Uniform (04:35)
05. The Other Side (03:20)
06. Love Me (04:14)
07. Keiner fühlt s wie wir (04:12)
08. Everybody Lies at Night (03:38)
09. Fake of Pleasure (03:25)
10. Dead Love (04:47)

Tracklist “Live on Stage 1” ***

01. Die mitte (03:36)
02. Seven (03:34)
03. Strafbomber (04:41)
04. Body Company (04:20)
05. Zerstörer (03:08)
06. Für immer (04:08)
07. Electrocution (03:57)
08. Sitata Tirulala (02:51)
09. Murder Murder (03:31)
10. The Aim is Your Head (04:37)

Tracklist “Propeller” **

01. Black Generation (05:33)
02. Männermusik (03:08)
03. Synchronizing Bodies (04:43)
04. An alle Krieger! (03:54)
05. Nyctophiliac (05:28)
06. Zwei Tote (04:51)
07. Before I Go (05:14)
08. U-boot-Krieg in Ost-Berlin (03:57)
09. Up & Down (05:12)
10. New Wave Mother (04:14)

Tracklist “Live on Stage 2” ***

01. Deine Ende (02:41)
02. Fehlslag (05:30)
03. Shining Star (03:30)
04. Friends in Heaven (03:34)
05. Love You to the End (03:44)
06. Wasted (04:23)
07. Killing the Mercy (05:28)
08. High (04:43)
09. Sometimes (05:07)
10. Dein Duft (03:20)

Tracklist “Achtung 80” **

01. Let’s Get Higher (03:26)
02. My Angel (04:51)
03. She’s Triple 6 (04:27)
04. Somebody’s Song (03:36)
05. Bad Girl (03:38)
06. The Fighter (03:33)
07. Girls On Girls (03:14)
08. Why Don’t You Let Me Go? (04:09)
09. Love Trashing Girls (03:56)
10. Your Pet Is a Ticking Bomb! (05:24)

Tracklist “Live on Stage 3” ***

01. Virgin Superstar (03:28)
02. Shice Guy (03:13)
03. Schmerzengel (03:09)
04. Loser (02:24)
05. Secret Boy (02:46)
06. Rick (05:07)
07. Goodbye Germany (03:39)
08. Paddy is My DJ (04:27)
09. Life isn’t Easy in Germany (03:03)
10. Only One (04:18)

Quantity with quality

When German And One fronted by Steve Naghavi earlier this year powerfully announced the upcoming comeback/triple-album “Trilogie I” with the original album “Magnet” and the associated bonus albums “Propeller” and “Achtung 80” I must admit that it gave me somewhat mixed emotions.

My firm opinion is that And One might have peaked as early as on the band’s third album “Spot” from 1993 and aside from “I.S.T.” (1994) and the brilliant “S.T.O.P.” from 2012 they’ve supplied us with a number of relatively weak and sprawling albums, with the 2011 “Tanzomat” as the freshest lowpoint in memory of the band’s long career that by the way started allready in 1989.

But the fact is that despite the large quantity supplied here – with a total of 30 tracks on all three albums combined – this And One-release is perhaps the most interesting in a long time and that for several reasons.

“Magnet” showcases Steve Naghavi’s slightly darker synth pop side and the sound is generally more mature and darker than ever. The seemingly irreplaceable trademark And One-synths get a quite pleasurable and exciting accompany by acoustic drum sounds and dark The Cure-scented guitarriffs.

The span of songs are of a good width and includes everything from dark melancholic numbers like “Zeit Ohne Zeit” (Time Without Time) and “Love Me” to the pacier electronic pophits as “Everybody Lies at Night” and perhaps the most significant song “Fake Or Pleasure”.

“Propeller” then dresses And One in their tougher EBM-suit with a consistently rougher and more industrial touch. The initial “Black Generation” is the strongest and breath of the old classics like “Techno Man” while the second track “Männermusik” ​​is a bodyhit in the class of  “Panzermensch” or “Deutschmaschine”. Worth mentioning here is also the slower and mysterious “Nyctophiliac” and the hilarious bodypoptrack “U-Boot-Krieg in East Berlin”. The bottom line is that “Propeller” is a quite good “bodyalbum” with And One-standards.

“Achtung 80” is the the final part of the trilogy which as the titles suggests affirms the band’s eighties influences with its sparkling synth arrangements, cheerful melodies and catchy choruses often spiced up with female backing vocals.

The initial “Let’s Get Higher” and the Yazoo-scented electroballad “Somebody’s Song” is ingenious in its simplicity on this album – which otherwise delivers everything from beautiful disco vibes with a wink to the danceable synthpop recovered from the eighties second half in a glorious mixture with a relatively uniform quality.

This triple album impresses in its entirety and I’m attracted mainly by the separation of the styles of the different elements. These represent very much the different styles that And One have given us over the years into a new and fairly well-produced and consistently surprisingly well composed cut, especially considering the large number of tracks.

Format: (Album), CD, 2CD ***, Digital
Skivbolag: SPV (Synthetic Symphony)
Releasedatum: 25 maj 2012
Genre: Synthpop, Bodypop, EBM
Bandmedlemmar: Steve Naghavi, Joke Jay, Nico Wieditz, Rick Schah
Land: Tyskland
Recensent: Jens Atterstrand

Dynamiskt, mångfacetterat och långlivat

Efter en intern konflikt, som slutade med att de tidigare medlemmarna Chris Ruiz och Gio Van Oli helt sonika lämnade bandet för att bilda EBM-duon Pakt (som i sin tur även albumdebuterade med “Berlin” tidigare i år), så var förväntningarna hos undertecknad väldigt låga inför kommande nytt material från And One. Men efter två ganska pigga EP’s tidigare i år (med hitlåtarna “Back Home” respektive “Shouts of Joy”),så kanske inte allt gått förlorat på vägen trots allt?

Skivbolagsbytet (från Out Of Line till SPV-dotterbolaget Synthetic Symphony) och en återförening med de två tidigare bandmedlemmarna Joke Jay och Rick Schah (samt utöver detta även rekrytering av livekeyboardisten Nico Wieditz) verkar onekligen ha injicerat vad som krävdes. För när Steve Naghavi under de senaste åren verkar ha hamnat i ingenmansland i sitt låtskrivande och under Out Of Line-flagg till vissa delar sket ur sig ”Tanzomat” förra året så var det nog många And One-fans (inklusive undertecknad) som var rädda för att man nu tagit ytterligare ett kliv mot graven.

Men faktum är att And One synnerligen verkar ha hittat gnistan igen. Melodierna, de underfundiga texterna som pendlar mellan ren ironi och dödligt allvar och refrängerna som sätter sig finns där hela vägen på det nya albumet “S.T.O.P.”. Och liksom på bandets tidigare milstolpar (där jag personligen håller “Spot!” och “I.S.T.” som solklara favoriter), så har man inte glömt den så fantasiska tredje dimensionen man visat upp tidigare i de lugnare partierna. (fortsättning nedan)

Utöver de typiska And One-dängorna; Den inledande “Shouts of Joy”, den bluesiga “Back Home” (med bidrag på sång av Sophia Lengert) och de träffsäkra synthpophitarna “Memory” och (titelspåret) “S.T.O.P. The Sun”, så levererar man även ett par fantastiska lite lugnare mellanspel som ger perfekt andrum, som exempelvis den vackra “Aigua” (med gästspel av en ännu ej namngiven kvinnlig sångeska) som skickar härliga kårar längs med ryggraden.

Tracklisten är perfekt komponerad med bra variation mellan de snabbare och de lugnare spåren, utan att det blir ryckigt. Höjdpunkterna på slutet är instrumentalspåret “Everybody Dies Tonight” som sitter ihop med “End of Your Life” – en mörk, suggestiv, atmosfärisk och släpande komposition med ett fantastiskt gästspel på sång signerat Nitzer Ebb-sångaren Douglas McCarthy.

För de som tycker att det ordinarie albumet saknar EBM-inslag så innehåller bonus-EP’n “Treibwerk” *** (som kommer med den begränsade utgåvan) desto mer av just detta. Bland annat ytterligare ett gästspel av Douglas McCarthy, den här gången på den rappa bodydängan “Get It!” (i duett med Steve Naghavi). Utöver detta gör även Covenant-sångaren Eskil Simonsson en insats på den monotona och analogt pumpande “Low”.

Slutsatsen är att And One i stora drag har gjort det igen och med “S.T.O.P.” presenterar man en dynamisk, mångfacetterad och långlivad fullängdare.

Tracklist “S.T.O.P.”

1. Shouts of Joy  5:04
2. Killing the Mercy  5:20
3. Memory  3:49
4. You Without a Me  3:43
5. Don’t Get Me Wrong  4:46
6. Aigua  2:18
7. S.T.O.P. the Sun  4:22
8. The 4  4:15
9. Back Home  4:04
10. Everybody Dies Tonight  1:44
11. The End of Your Life (feat. Douglas McCarthy)  5:59
12. No Words  3:33

Tracklist “Triebwerk EP” ***

1. Get It! (feat. Douglas McCarthy)  4:14
2. H.A.T.E.  4:18
3. One And  2:52
4. My Mission  4:19
5. Low (feat. Eskil Simonsson)  4:43
6. Dark Heart  6:21