Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Splinter"

Gary Numan – “Savage (Songs from a Broken World)”

Tags: , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, CD**, Box, Digital, LP
Skivbolag: Mortal Records / Cooking Vinyl
Releasedatum: 22 september 2017
Genre: Darkwave, electro rock, industrial rock
Bandmedlemmar: Gary Numan
Land: Storbritannien
Recensent: Niklas Hurtig

 

(English version below)

Numans dystopi levererar än

Gary Numan, som under det glada åttiotalet lärde oss att även bilar kan vara synthpop, har under den andra halvan av karriären kört längs en betydligt dystrare motorväg både rent musikaliskt, men också bort från rampljuset och sitt artistiska självförtroende. Efter många års frånvaro, återvände så en pånyttfödd Gary i ny skepnad med albumet “Dead Son Rising” för sex år sedan. Tillsammans med föregångaren “Splinter (Songs from a Broken Mind)” kan det nyligen släppta “Savage (Songs from Broken World)” ses som en ny del i samma etapp. Det nya albumet klev in på den brittiska albumlistan 2:a plats när det släpptes – den bästa placeringen för Gary Numan sedan 1980.

Om världen gick under i föregångarens sista spår “My Last Day”, så är det sånger från den efterföljande dystopin som vi får höra på det här albumet. Ljudmässigt är det mesta är sig likt även om den känns aningen dystrare än “Splinter”. Elgitarrer, elektroniska muller, svepande stråkar, vackra synthar och Numans delvis sköra, delvis androgyna sång ramar in de tio spåren på albumet perfekt.

Men visst har han återanvänt soundet från refrängen i “My Name is Ruin” från “Love Hurt Bleed”. Inte bara det, spåret låter faktiskt även förvillande likt “Here in the Black”, alla från föregående album. Det låter inte illa, men kanske lite märkligt ändå. Texten i refrängen påminner också om Kents klassiska “La Belle Epoque” med samhällets alla grymheter i jag-form i fokus.

Det är även några fler spår som drar ner tempot om man jämför med hans två föregående fullängdare. Men detta är inget negativt då de, i den moderna Numanska världen, är väldigt vackra och intressanta.

“Savage (Songs From a Broken World”) är inte lika fantastisk som dess föregångaren men tillsammans med “Dead Son Rising” (2011) så får Gary Numans senaste album-trio ändå anses vara farligt nära vad som skulle kunna beskrivas som ett modernt mästerverk.

Tracklist

01. Ghost Nation (04:56)
02. Bed Of Thorns (05:24)
03. My Name Is Ruin (06:17)
04. The End Of Things (05:01)
05. And It All Began With You (06:21)
06. When The World Comes Apart (05:27)
07. Mercy (05:35)
08. What God Intended (05:25)
09. What I Said **
10. Pray For The Pain You Serve (05:26)
11. Broken (05:58)
12. Cold **

** Bonusspår på deluxeutgåvan

(English version below)

Numan’s dystopia still delivers

Gary Numan, who during the happy eighties taught us that even cars can become synthpop, have been driving along a far more dystopian highway during the second half of his career, both musically aswell as when it comes to his limelight and its artistic self-esteem. After many years of absence, a reborn Gary Numan then returned with “Dead Son Rising” now six years ago. Along with its “Splinter (Songs from a Broken Mind)” predecessor, the recently released “Savage (Songs from Broken World)” can be seen as a new part on the same journey. The new album broke into the British album list at 2 place when it was released – the best for chart position for Gary Numan since 1980.

If the world was destroyed on the previous album’s last track “My Last Day”, then there are songs from the subsequent dystopia that we get to hear on this album. Soundwise, most things are alike, even if it feels a bit gloomier than the previous one. Electric guitars, electronic moles, sweeping strings, beautiful syntheses and Numan’s partially fragile, partial androgynous vocals frame the ten tracks on the album perfectly.

But certainly he must have reused the sound of the refrain in “My Name is Ruin” from “Love Hurt Bleed”. Not only that, the track actually sounds like “Lord in the Black”, all from the previous album. It doesn’t sound bad, but maybe it’s a little strange anyway. The lyrics of the chorus are also reminiscent of Kent’s classic “La Belle Epoque” with all the cruelties of society in the focused “I”-form.

There are also a few more tracks that slow down the tempo a bit if compared to his two previous two longplayers. But this is not at all on the negative side, as these tracks, in the modern Numans’ world, are very beautiful and interesting.

“Savage (Songs From a Broken World”) is not as great as the predecessor, but put alongside with “Dead Son Rising” (2011), Gary Numan’s latest album trio will nevertheless be considered very close to what could be described as a modern masterpiece.

Gary Numan – ”Splinter (Songs From a Broken Mind)”

Tags: , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD**, Digital, 2xLP
Skivbolag: Mortal Records / Cooking Vinyl
Releasedatum: 14 oktober 2013
Genre: Darkwave, New Wave
Bandmedlemmar: Gary Numan
Land: Storbritannien
Recensent: Niklas Hurtig

 

FacebookLast.fmDiscogsSoundcloudReverbnationYoutube

Mörkt, diversifierat och välproducerat

För två år sedan släppte Gary Numan albumet “Dead Son Rising” vilket var en intressant comeback i synthens finrum. Med en mörk drivande ljudbild skar sig albumet ordentligt mot Garys gamla synthpop men var fortfarande en vidareutveckling av ljudbilden på albumen under 2000-talet. Uppföljaren “Splinter (Songs From a Broken Mind)” spär på denna mörka och okonventionella ljudbild där industriella tongångar blandas med en rad oväntade influenser från världsmusik till jazz.

Det verkar som att Gary Numan har hamnat i samma zon som Diary of Dreams har arbetat i i över 20 år där själva strukturen för musiken legat fastgjuten och endast de överliggande lagren särskiljer en produktion från en annan. Det om något är ett bevis för att Gary Numan har hittat rätt i sitt sound som definierades på föregångaren. Det märks inte minst i produktionstiden mellan dessa album jämfört med Garys tidigare releaser. Det är mörkt, diversifierat, välproducerat och låter väldigt bra. Spåren påminner generellt om varandra och Garys röst vandrar mellan stilla viskande till falsettsång. Särskilt intressanta är de spår som faktiskt står ut i jämförelse och sträcker sig utanför den musikaliska ram detta album präglas av.

Sjätte spåret “Lost” låter som ett syskon till pianoballaden “Not the love we dream of” från “Dead Son Rising” medan sjunde spåret “Love Hurt Bleed” är betydligt poppigare med sin dansvänliga 4-4 basgång, diversiteten är imponerande.

Lägstanivån är hög men till skillnad mot förra albumet återfinns även de verkliga höjdpunkterna. Ironiskt nog är det avslutande “My Last Day” – som avviker mest från den lagda strukturen – som visar sig vara albumets bästa spår och en fantastisk avslutning på “Splinter (Songs From a Broken Mind)”.

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist

Gary Numan

01. I Am Dust (04:08)
02. Here in the Black (04:56)
03. Everything Comes Down to This (04:39)
04. The Calling (04:33)
05. Splinter (05:26)
06. Lost (04:42)
07. Love Hurt Bleed (04:52)
08. A Shadow Falls on Me (03:07)
09. Where I Can Never Be (03:46)
10. We’re the Unforgiven (05:22)
11. Who Are You (03:45)
12. My Last Day (05:30)

 

Bonus Disc**

01. I Am Dust (Original Demo) (04:20)
02. Here in the Black (Original Demo) (06:16)
03. The Calling (Original Demo) (04:26)
04. We’re the Unforgiven (Original Demo) (05:29)
05. I Am Dust (Romain Remains Remix) (04:21)
06. Love Hurt Bleed (Tweaker Remix) (05:04)

 

Diary Of Dreams – “Ego:X”

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD, Digital, Spotify
Skivbolag: Accession Records
Releasedatum: 29 augusti 2011

Genre: Darkwave

6/10

Välproducerat men splittrat från darkwave-långkörarna

Diary of Dreams är darkwave-långkörarna från Tyskland, som nu är aktuella med bandets fjortonde album i ordningen – “Ego:X”, som släpptes sent i somras via frontmannen Adrian Hates egna skivbolag Accession Records.

Albumet är uppdelat i de två delarna X1 och X2. Den första delen består av 17 spår och den andra av ett originalspår och tre remixer. X1 är uppdelad med kortare mellanspår (element) vilket ger ett något splittrat intryck, då en del av de vackra och intressanta bitarna återfinns i dessa kortare element. Dessa korta mellanspel består i stort av upplästa textrader på tyska och är nästan helt utan sång. De går att lyssna på och inramar säkert för den tyskspråkige albumets tema. Men för oss som inte läst tyska på några år blir dessa mer utfyllnadsspår än den fördjupning av temat som man nog önskar uppnå.

“Ego:X” låter som klassisk Diary of Dreams, men utan att för den delen använda sig av gamla toner och ljudeffekter. Det är för att sammanfatta det enkelt en fortsättning på tidigare album, men utan att varken utvecklas eller repetera sig nämnvärt. Tracklisten varvar dystra spår, vackra akustiska kompositioner och lågmälda gitarrer, som varken tar över eller låter malplacerade.

Några nya inslag är trumpeter och fioler från neo-klassisk musik och dessa återfinns främst i de kortare mellanspelen – elementen. Detta varvat med karakteristiskt och vackert pianoplinkade som återfinns på tidigare album. Adrian är en skicklig sångare som aldrig använder sin röst till max, vilket heller inte skulle passa in i det övergripande mörka soundet. Han blandar engelska och tyska texter i den karakteristiska tvåstämmiga sången, som i vanlig ordning är dyster och lågmäld. Rent generellt är det ett något lägre tempo och sparsammare med elektroniska ljud på detta album än tidigare. (fortsättning nedan)

På två av spåren – singelsläppet “Echo in Me” och “Push Me” får man gästspel av Amelia Brightman, som för övrigt är syster till den något mer kända Sarah Brightman. “Push Me” varvar klassiskt Diary of Dreams-sound men med sång och text som påminner om Deleriums senare albumsläpp. Dessa två något kortare spår är som Diary of Dreams singlar brukar vara. En komprimerad och enklare form av deras sound. För att uppskatta bandet på riktigt bör man i stället lyssna på dom längre och mer komplexa spåren, där Adrian Hates hela musikaliska register får utrymme att binda lyssnaren till hans vackra ljudlandskap.

“Splinter” inleder i stil med soundet på det tidigare albumet “Psychoma?”, men efter tjugo sekunder sker en snabb förändring med hjälp av gitarrer och fioler, dock inte på ett negativt sätt. Det låter som en annorlunda twist av en klassisk Diary of Dreams-låt men när Adrians stämma ljuder under refrängen känner man sig som hemma. Ett bra spår med en litet irriterande textrad: “You make me hate myself”, som framförs med gitarristen Gaun:A‘s hjälp och påminner om punchlinen “The Curse” från låten med samma namn. “Weh:Mut” är i sin tur en stillsam och vacker komposition nästan helt utan elektroniska ljud.

Lite kuriosa är att de korta mellanspelen – elementen – innehåller textrader upplästa av den tyska röstskådespelare Martin Kessler som i Tyskland är känd för att ha agerat bland annat Nicholas Cage och Vin Diesel i filmer som dubbade till tyska.

Albumet höjdpunkter är “Grey the Blue”, “Splinter”, “Fateful Decoy” och “Weh:mut”. Annars är det just de korta mellanspelen (elementen) som drar ner betyget. “Ego:X” är genomgående ganska välproducerat men innehåller alldeles för många utfyllnadsspår.

// Niklas Hurtig, Elektroskull – Synthportalen

Tracklist

  1. Into X  2:48
  2. Undividable  3:54
  3. Lebenslang  4:50
  4. Element 1: Zeitgeist  2:57
  5. Grey The Blue  5:49
  6. Immerdar  4:50
  7. Element 2: Illusion  2:57
  8. Push Me (Feat. Amelia Brightman)  4:34
  9. Element 3: Stagnation  2:50
  10. Echo In Me (X-Version)  3:56
  11. Element 4: Angst  3:26
  12. Mein-Eid  5:40
  13. Splinter  4:39
  14. Element 5: Resignation  2:06
  15. Fateful Decoy  6:39
  16. Weh:Mut  5:04
  17. Out Of X  3:15

Bonusdisc

  1. The Return  4:56
  2. Push Me! (X-Version)  4:34
  3. Undividable (E-Mix)  4:32
  4. Undividable (Alternative-Mix)  3:59