Subscribe via: RSS
Svenska publikfavoriterna SPARK! med sångaren Christer Hermodsson och Mattias Ziessow är äntligen tillbaka. Här är videon till nya singeln “Två mot en” som finns ute nu i en till 100 exemplar begränsad 7″ vinylutgåva via Progress Productions.
I videon medverkar Claus Larsen (Leather Strip), Robert Enforsen (Elegant Machinery), Eddie Bengtsson (Page, Sista Mannen på Jorden), Wulfband, Calle Nilsson (Lucifer’s Aid), Nachtmahr, Vanguard, Richard Flow (från Machinista) och många fler…
Christer Hermodsson från SPARK! levererar en originell och annorlunda cover av “Faller” hämtad från bandets senaste album “Maskiner”.
Format: (Album) CD, digital, vinyl
Skivbolag: Læbel
Releasedatum: 6 juli 2017
Genre: EBM, industrial
Bandmedlemmar: Claus Larsen
Land: Danmark
Recensent: Lars-Åke Andersson
(English version below)
Det bor en liten punkare i oss alla och frågan är bara om och när punkaren gör sig hörd. Omvärldens orättvisor har hopat sig och det är dags att protestera mot dem – högljutt! Claus Larsen har fått vatten på sin kvarn och är tillbaka i mästerlig form som Klutae.
På ett nästan magiskt sätt har han lyckats komprimera flertalet ingredienser inom punken och översatt det till ett underbart skitigt och stökigt EBM-sound som kastar lyssnaren bakåt i tiden till 1990-talet. Och ska man vara helt ärlig – stundtals låter det som Leaether Strip som på den gamla goda tiden!
Det är som att gå en rejäl omgång i boxningsringen. Först en liten jabb med ett klassiskt EBM-spår i form av ”The Wire And The Cuffs”. Den första rejäla käftsmällen levereras med låten ”Submission” – stenhård och i ett rasande tempo. Skulle man nu stå upp efter den så får man ett par till i form av ”Wake Up The Punks”, ”O.H.C.Y.S.P” och ”We Breed”. Till tonerna av den något udda men pampiga och långsamt mullrande låten ”Romania” som svagt för tankarna till Laibach, kan man nästan se sig själv knockad falla till golvet i slowmotion.
Men sedan tar det liksom stopp. Den där avgörande nådastöten när man ligger helt utslagen kommer aldrig. Låtar som ”Bombs”, ”Belly-Up” och ”To Be” känns lite tama och gör att man kan repa mod till sig och ställa sig upp – redo för en ny omgång. Men då ringer klockan och ronden är slut.
Och snackisen efteråt är givetvis ”Burning Berlin” som helt enkelt kan beskrivas som technopunk i bästa Prodigy-stil som känns helt malplacerad på den här skivan.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att man blev omskakad och tagen men inte besegrad. Ser fram emot en returmatch i framtiden!
Lars-Åkes favoritspår: ”Submission”
01. The Wire And The Cuffs (02:40)
02. Submission (03:57)
03. Insect King (04:48)
04. Bombs (04:05)
05. Panic In Bliss (03:27)
06. Romania (05:03)
07. Wake Up The Punks (03:36)
08. Belly-Up (04:03)
09. To Be (04:47)
10. We Breed (04:15)
11. O.H.C.Y.S.P (05:11)
12. Fucking Parasite (04:31)
13. Burning Berlin – featuring Needle Sharing (04:42)
14. The Wire and The Cuffs – SPARK! RMX – Spark! (03:02)
(English version below)
There’s a little punkrocker in all of us and the only question is if and when that little punkrocker makes himself heard. Worldwide injustices and international crises have been accumulating and it is time to protest against them – loudly! Claus Larsen is back again to make a stand in the masterful form as Klutae.
In an almost magical way, he has managed to compress most of the ingredients within the punk music and transformed it into a wonderfully dirty and messy EBM sound that throws the listener back to the 1990’s. And honestly – from time to time it sounds like Leaether Strip as he sounded in the good old days!
It’s like going to a hearty round of the boxing ring. First a small jab in form of a classic EBM-track called “The Wire And The Cuffs”. After that you get a real sucker punch with the track “Submission” – rock solid and in a furious tempo. Now, if you are still standing up you’ll be receiving a few more severe blows in the form of “Wake Up The Punks”, “O.H.C.Y.S.” and “We Breed”. To the sounds of the slightly odd but majestic and slow rumbling song “Romania” that faintly reminds of Laibach, one can almost see oneself being knocked out, falling to the floor in slow motion.
But then, all comes to an end. The decisive coup de grace when one is completely knocked out will never occure. Songs such as “Bombs”, “Belly Up” and “To Be” feels a bit tame and allows one to regain courage to stand up again– ready for a new round. But then the bell rings and the round is over.
And the thing everyone is talking about afterwards is of course “Burning Berlin”. The track must simply be described as technopunk in best Prodigy-style but it feels totally out of place on this album.
In conclusion, one can say that one was completely shaken and taken but not defeated. Looking forward to a rematch in the future!
Lars-Åkes favourite track: ”Submission”
Subkultfestivalen tog ordentlig revansch på de tuffa utmaningarna man ställdes inför det första året med uselt väder under en i synth- och alternativkretsar minst sagt fullbokad augustimånad. Att flytta tillbaka festivalen till mitten av juni visade sig vara ett genidrag som gav såväl ett ökat antal besökare som lite bättre väderförhållanden.
Folkets Park i Trollhättan hade, utöver huvudscenen Aura och den mindre inomhusscenen Stella, den här gången extrautrustats med både VIP-område, en mindre extrascen samt DJ-tält och även om det fortfarande finns saker att förbättra så är helhetsintrycket väldigt positivt. VIP-området är uppskattat av oss som “jobbar” på festivalen och önskar komma bort från trängseln och pusta ut en stund i lugn och ro mellan liveframträdandena.
Lineupen var bred och stark och arrangörerna skall ha en stor eloge för att man verkligen arbetar hårt för att knyta ihop olika stilar inom synth, goth och närliggande musik vilket vi definitivt inte varit speciellt bortskämda med i de här sammanhangen i Sverige tidigare.
Elektroskull-redaktionen tackar alla inblandade för en grym festival och ser med spänning fram emot en tredje upplaga nästa sommar!
Subkultfestivalen i Trollhättan arrangerades för andra gången, blott 10 månader efter den första upplagan och det skulle visa sig bli en alldeles utmärkt start på festivalsommaren 2017.
Festivalcampingen låg på samma plats som tidigare cirka femton minuters promenad från området och tälten var något fler än förra året, annars ingen gigantisk skillnad. Att sälja frukost precis vid ingången var en mycket bra idé. Sammanslutningen Skuggborgen, som även i år arrangerade Skuggbussen, höll i vanlig ordning ställningarna med partytält och musik.
När det sedan kommer till festivalområdet så var matmöjligheterna rejält uppdaterade med bättre utbud och liksom tidigare samma resonabla priser i baren. I år erbjöd festivalen även ett VIP-område för de som önskar mingla med pressfolk och artister eller bjudas på ytterligare framträdanden. Det bästa med VIP-området var i mitt tycke salsan och nachochipsen vid baren. På den lilla scenen uppträdde diverse akter som av olika anledningar inte hör hemma på de större scenerna. Den märkliga Di Leva-karaktären i vita tältkläder och en akustisk gitarr är jag dock fortsatt skeptisk till.
Den grymma festivalledningen har ännu en gång levererat en väldigt bra festival som har bjudit på en uppsjö av bra liveframträdanden. Besöksantalet ökade något i år och frågan är nu när det riktigt lyftet kommer? Inkörningsperioden pågår ju än då detta bara var andra året, så det är ju inte så att arrangörerna på något sätt behöver gripas av panik redan nu.
Spelglada mörka synthpopparna Dpoint behövde inte resa speciellt långt med tanke på att duon med Robert Widell och Peter Andersson ju är hemmavarande i Trollhättan. Bandet är högaktuella med det nya minialbumet “Acid Words” som släpptes under sommaren och även om Dpoint inte spelat så jättemycket live sista tiden så överraskade de positivt och lockade en god samling till den mindre scenen Stella trots den tidiga speltiden.
(Jens Atterstrand)
Den charmanta duon från Eskilstuna, med Radio Virus-bekantingarna Ronny Larsson och Mikael Spångberg, levererade en dynamisk och glädjefylld spelning som inkluderade både ett antal av bandets hitlåtar liksom udda nummer, smakprov på nytt material och sist men inte minst givetvis publikfavoriten “Richard is a Racist”, som handlar om den tidigare Elegant Machinery-medlemmen och numera Sverigedemokraten Richard Jomshof. Container 90 är ett incitament i den svenska scenen och det är svårt att inte bli glad när man får chansen att se dem live.
(Jens Atterstrand)
Göteborgsduon Vanguard, som lagom till den här spelningen fått tillskott av den nye livekeyboardisten Dennis Ternström, har vuxit ordentligt och uppträder nu verkligen som ett rutinerat liveband. Sångaren Patrik Hansson levererar numera bandets moderna synthpoplåtar allt tonsäkrare från scenen, så även inför ett välfyllt Stella den här gången. När bandet bränner av dansanta publikfriare som “I Want to Live” och “On My Own” är det svårt att stå still!
(Jens Atterstrand)
Sundsvallsduon bjöd på en sedvanligt mörk och snyggt ljussatt men relativt kort spelning på Stella. Sångerskan Frida Medeleines visuella karisma och starka personliga uttryck förstärker de starka känslor som bandets musik förmedlar och Red Mecca skulle jag vilja påstå är väldigt unika i de här sammanhangen. Tillsammans med effektfull ljussättning och rök levererade de ännu en stabil och välljudande spelning.
(Jens Atterstrand)
Son och mor Lönnqvist, närmare bestämt producenten, sångaren, gitarristen och låtskrivaren Filip Lönnqvist, tillsammans med sångerskan Carola Lönnqvist utgör hjärtat i den välljudande industrimetallakten Rave the Reqviem och mitt i solskenet på eftermiddagen levererade de en av festivalens mest högoktaniga spelningar på den stora scenen. Bandet spelar en melodiös och refrängstark industrimetall som verkligen skapade ordentligt röj i det nyvakna publikhavet!
(Jens Atterstrand)
Handen på hjärtat så är jag inte helt nöjd med Aesthetic Perfections alltmer poppiga framtoning under senare tid, men när det kommer till bandets liveframträdanden så visar frontmannen och sångaren Daniel Graves tillsammans med rutinerade keyboardisten Eliott Berlin gång på gång vilket fantastiskt liveband de är. Duon levererar en storslagen och fartfylld liveshow från Subkultfestivalens stora scen inklusive Eliotts sedvanliga keyboard-stativsakrobatik och en stark sånginsats signerad en karismatisk frontman som fortfarande ser ut att trivas väldigt bra i de här sammanhangen.
(Jens Atterstrand)
Det turkiska postpunkbandet She Past Away, med den Robert Smith-liknande sångaren och gitarristen Volkan Caner, visade upp en stillsam och introspektiv scenshow där den stämningsfulla musiken stod i första rummet. Ett gotiskt mörker bredde ut sig kring inomhusscenen Stella. Volkan Caners mycket speciella gutturala stämma i det allra nedersta registret grep tag om publiken och trots den, för de allra flesta, obegripliga turkiskan kändes det som att orden gick rakt in och berörde på ett känslomässigt plan bara genom den speciella fraseringen. She Past Away är inget liveband men musiken är nästan läskigt effektiv. Trots alla uppenbara referenser till The Sisters of Mercy, The Cure och Joy Division har de hitta något alldeles eget som man genast känner igen och dras med i.
(Patrik Lark)
De franska veteranerna, som frontas av det numera 49-åriga och sällan stillastående energiknippet Els Pynoo, bjöd på en storslagen hitkavalkad ackompanjerad av en fullmatad rök och ljusshow på den stora scenen. Personligen finner jag bandets musik något slätstruken sett över en hel lång konsert, men när bandet river av hits som “Decadanse” så är det svårt även för undertecknad att inte dra på smilbanden och dansa med!
(Jens Atterstrand)
Den energiska duon består av sångaren Christer Hermodsson och trummisen Mattias Ziessow. Bandet inleder precis som sedvanligt den sista tiden spelningen utklädda till clowner och trots att en stor del av deras musik är skapad med glimten i ögat så är det också stort allvar och professionalism som omger duons musik och framträdande. Fokus ligger på högt tempo, glädje och att inkludera åhörarna i ett mycket publikvänligt liveframträdande. De största hitsen betas av en för en och man lämnar verkligen Stella, som lokalen heter, med en känsla av att man har ett lejon i sig den här gången!
(Jens Atterstrand och Niklas Hurtig)
Det är något alldeles speciellt med Human Lynx från Göteborg och i en på eftermiddagskvisten totalt mörklagd Stella så presenterar de bandets stilrena ljus- och scenshow under en väldigt kort men intensiv spelning. Bandets musik representerar någonting nytt och väldigt spännande på den inhemska scenen där de har tagit sig friheten att integrera flera intressanta influenser i sin minimala och rytmiska electro. Ett av festivalens absolut snyggaste framträdanden!
(Jens Atterstrand)
Richard Flow och sångaren John Lindqwister utgör den här svenska duon, som verkar ha en ständig vilja att utveckla och expandera upplevelsen när bandet spelar live. Gitarristen med aliaset BRD har medverkat på scen ett bra tag nu och bidrar till att ge bandets mörka synthpop en än större och mer dynamisk touch än på skiva. Machinista har två starka album i bagaget, arbetar i skrivande stund på det tredje och deras insats på Subkultfestivalen fyller på deras meritlista med ytterligare en proffsig och välljudande insats.
(Jens Atterstrand)
Äntligen fick vi se en av årets absolut hetaste nykomlingar i ett ordentligt konsertarrangemang på en riktig scen till skillnad mot de mindre bar- och klubbspelningar hon gjort tidigare! Lizette Nordahl tillsammans med liveduon som består av Aili Markelius (trumpads) och Lisa Pyk (keyboard) bjöd på en fantastiskt snygg och välljudande konsert och med tanke på att hens debutalbum landade så sent som i vintras så är det svårt att inte imponeras stort av Lizette Lizette!
(Jens Atterstrand)
Veteranerna från Tyskland har spottat ur sig sex album sedan 2009 och det märks då de i princip väljer ett spår per album under den drygt en timme långa konserten. Ett band som hållit på sedan 1989 behöver minst det dubbla för att någorlunda rama sin musikaliska karriär och det märks också att de har tröttnat på sina största hitlåtar då en hel del utav dessa saknas i setlistan. Detta leder till en väl genomfört men lite osäkert framförande. Personligen tycker jag att ett band som Project Pitchfork bör ha olika teman på sina spelningar, så som: “Hits”, “Retro”, “Modern” och så vidare. Detta för att bättre särskilja dem åt och ge fansen en chans att ställa in sig på en viss uppsättning spår. Utöver detta var uppslutningen godkänd och ljudet bra!
(Niklas Hurtig)
London-bandet Pretty Addicted som kallar sin musik för “gothic dance music” bjöd på en riktig smocka på den lilla scenen. Bandets självklara centralfigur Vicious Precious hade så mycket attityd att det nästan rann ur de karaktäristiska Mussepigg-öronen. Tillsammans med den döskallesminkade basisten levererade hon en synnerligen energisk freakshow, stundtals rullandes på scengolvet, till en pumpande elektropunk med nästan uteslutande obscena textfraser. Pretty Addicted bjöd inte på några sing-along hits men det kompromisslösa framträdandet tog publiken med storm.
(Patrik Lark)
Finska The 69 Eyes var lördagens huvudband på stora Aura-scenen. Klädd helt i svart lack och mörka solglasögon visade sångaren Jyrki 69 hur man poserar med mickstativet över axeln. Med auktoritet och väl inövade gester anförde han rutinerat deras patenterade blandning av gothic rock och glamrock som kommit att kallas goth’n’roll eller bara dark rock. Blundade man kunde man nästan se Billy Idol framför sig. Efter ett dussintal album hade de samlat på sig en diger repertoar av hits som de tryggt fyrade av. Låtar som “Lost Boys”, “Never Say Die” och “Gothic Girl” var säkra kort till att få publiken att sjunga med i den svenska sommarnatten.
(Patrik Lark)
Den till synes aldrig åldrande och evigt unga rymdsynthorkestern från Malmö avslutade festivalen med en energifylld hitkavalkad på ett fullpackat och svettigt Stella. Säga vad man vill om bandets ibland lite ojämna musik, men det är svårt att inte bli glad av att se och höra den karismatiske Alexander Hoffman på scen. Jag skall erkänna att jag inte är något jättestort fan av bandets musik på skiva men på scen gör S.P.O.C.K. mig sällan besviken, ej heller den här gången.
(Jens Atterstrand)
Johan Persson (från Spoiled Poisoned) och den tidigare SPARK!-sångaren Stefan Brorsson tillsammans med trummisen Daniel Tiger, har slagit sina påsar ihop som den nya svenska EBM-akten Impulskontroll.
Impulskontroll första självtitulerade EP kommer inom kort och via deras bandcampsida (se nedan), så kan man redan nu provlyssna/köpa de två låtarna “Impulskontroll 0” och “Dom andra” hämtade från den kommande fyraspårs-EP:n.
Mer material är enligt rykten på väg senare under året.
(English verision below)
Det är kul med musik! Det har enligt mig inte varit så här roligt att vara musikfantast sedan början av 80-talet. Lekfullheten och skaparglädjen är tillbaka, och möjligheterna för artister att själva släppa sin egen musik utan att ha skivkontrakt är stora. Detta gör att det finns mycket bra musik att hitta för den som vet var man ska leta. Några av artisterna på min topplista nedan är faktiskt osignade, andra är utgivna på små, oberoende bolag drivna av entusiaster snarare än affärsmän. Detta har märkts av allt mer på mina topplistor de senaste 10-12 åren och gjort att de innehållit allt från miljonsäljande giganter på de stora majorbolagen till osignade förmågor som själva bränner 50 ex på CD med handgjorda omslag och säljer via Bandcamp.
När jag nu sammanfattar musikåret 2016 så noterar jag att trenden där allt färre “stora” artister tar sig in på listan verkar hålla i sig. Det är de osignade artisterna och de som är utgivna på mindre bolag som klivit fram och visat var skåpet ska stå. Årets besvikelse står faktiskt en av den elektroniska poppens största band för. Pet Shop Boys “Super” låter i mina öron som en bunt demos som blivit kvar i byrålådan efter en oinspirerad session i studion. De har i och för sig alltid varit lite av ett vartannat-album-artister, så jag hoppas att de kan rycka upp sig igen. Delerium och De/Vision är andra stora namn vars nya album jag gärna lyssnar på då och då, men som jag liksom inte riktigt lyckats komma in i tillräckligt för att de ska lyckas ta sig in på listan.
En annan sak som märkts av är att subgenrer som synthwave/retrowave fått något slags genombrott. De har legat och puttrat i periferin ett par år, men har nu klivit fram i strålkastarljuset vilket har givit synthscenen en välkommen nytändning. Jag tror säkert vi får se mer av detta under 2017.
Nedan följer en lista över mina tio favoritalbum från 2016, plus fem bubblare som inte riktigt nådde dit men som likväl är värda all uppmärksamhet. Sedan följer tio fantastiska låtar som antingen bara släppts på singel eller EP, alternativt är tagna från album som i övrigt inte nådde topplistehöjder.
Battery Operated Orchestra – ”Radiation”
Gör-det-själv-electropop när den är som bäst! Min första tiopoängare för 2016..
Scandroid – ”Scandroid”
…och det hann bli en tiopängare till innan året tog slut! Synthwave och synthpop i pefekt symbios.
Metroland – ”Things Will Never Sound The Same Again”
Med denna hyllning till en bortgången vän tog dessa belgare sin Kraftwerk-pop till en ny nivå.
Vile Electrodes – ”In The Shadows Of Monuments”
Vacker uppföljare till deras fantastiska debut. Ännu ett band som kan det där med gör-det-själv.
Saft – ”Norrbacka”
En oväntad men ytterst välkommen comeback av bandet som släppte ett av 90-talets bästa Svenska synthpopalbum (“Paranoia Erotica”).
Spark! – ”Maskiner”
Svensk bodypop med attityd. Ingen gör det bättre!
Marsheaux – ”Ath.Lon”
Pålitliga Sophia och Marianthi levererar sitt sjätte studioalbum, som vanligt fyllt av högkvalitativ synthpop.
Yello – ”Toy”
De Schweiziska genierna är tillbaka med sitt mest helgjutna album sedan “Stella”.
Parralox – ”Holiday ’16”
Tredje volymen av det numera traditionella coveralbumet stöpt i Parralox unika synthpopform.
Glass Apple Bonzai – ”In The Dark”
Snygg synthpop kryddad med en nypa synthwave bidrar till att 2016 avslutas på topp.
Ekkoes – ”Elekktricity”
Foretaste – ”Space Echoes”
Hyperbubble – ”Music To Color By”
Jean-Miche Jarre – ”Electronica 2 – The Heart Of Noise”
Ladyhawke – ”Wild Things”
Firefox AK – ”Heart Of Mine”
Andrea Kellerman är tillbaka, nu med Claes Björklund från Iamamiwhoami som producent.
Human Lynx – ”The Letter”
Brilliant singel från ett av årets mest spännande nya band.
John Costello – ”Holiday In Bangkok (Direkt Mix)”
Ett favoritspår från den fantastiska Rational Youth-hyllningen “Heresy” som släpptes av bloggen Cold War Night Life i augusti.
Julian Brandt feat. Ralph Lundsten – ”Andromeda”
Ett av flera intressanta samarbeten av Julian Brandt i år.
Lizette Lizette feat. Nicklas Stenemo – ”Rest”
Ett nytt namn för mig, här i samarbete med herr Stenemo från Kite. Mersmak!
Nordik Sonar – ”Magic”
En av årets mest ohämmade poppärlor.
Page – ”Är Det Jag Som Är En Idiot?”
Man kan inte annat än längta till det nya albumet!
Perturbator – ”Venger (feat. Greta Link)”
En av flera grymma låtar från “The Uncanny Valley”, ett synthwave-album som var lite för obönhörligt “på” för att klara sig upp på topplistan. Funkar bäst i mindre doser.
Rational Youth – ”This Side Of The Border”
En fantastisk comeback som visar att de fortfarande har vad som krävs.
Zoon Politicon – ”Mercy”
En tiopoängare från ett album som tyvärr inte riktigt höll hela vägen.
(English version below)
Our synth- and electropop-specialist Stefan Last sums up his music year of 2016
Music is fun! I’d say it hasn’t been this much fun to be a music fan since the early 80s. The playfulness and creative joy is back, and the possibilities for artists to release their own music without having a record deal are huge. This is why there’s a lot of good music out there to be found if you know where to look. Some of the artists on my list are in fact unsigned, or are released on small independent labels run by enthusiasts rather than business men. This has been increasingly noticable on my annual best of lists over the past 10-12 years, making them include everything from million-selling giants on major labels to unsigned talent who burn 50 copies with hand made sleeves and sell them through Bandcamp.
Looking back on 2016 I note that the trend with a decreasing number of ”big name” artists entering my annual list seems to continue. It’s the unsigned artists and those released by smaller labels that are leading the way. Actually, the biggest disappointment this year comes from one of the biggest names in electronic pop. The Pet Shop Boys album ”Super” sounds to me like a bunch of demos left after an unsuccessful studio session. Admittedly, they have been a bit of an every-second-album sort of band for many years, so I have hope that they’ll find their way back on track again. Delerium and De/Vision are other big names who’s albums I don’t mind listening to every now and then, but have failed to get into enough for them to enter the list.
Another notable thing is that subgenres like synthwave/retrowave have had some sort of breakthrough. They’ve sort of been simmering in the periphery for a couple of years, but have now taken a step into the limelight, giving the synth scene a welcome boost. I’m sure we’ll see more of this during 2017.
Below is a list of my top ten albums of 2016, along with five runners up who didn’t quite make it but are still very much worthy of your attention. Following that are ten amazing songs that are either only released as singles or on EPs, alternatively are taken from albums that otherwise didn’t quite reach the same heights.
Battery Operated Orchestra – ”Radiation”
DIY electropop at its best! My first full score review this year..
Scandroid – ”Scandroid”
… and one more full score snuck in before 2016 came to an end! Synthwave and synthpop in perfect symbiosis.
Metroland – ”Things Will Never Sound The Same Again”
With this tribute to a lost friend these Belgians took their Kraftwerk pop to a new level.
Vile Electrodes – ”In The Shadows Of Monuments”
A beautiful follow-up to their fantastic debut. Another band who knows how to do that DIY thing.
Saft – ”Norrbacka”
An unexpected but very much welcome comeback by the band that released one of the finest Swedish synthpop albums of the 90s (“Paranoia Erotica”).
Spark! – ”Maskiner”
Swedish bodypop with attitude. No one does it better!
Marsheaux – ”Ath.Lon”
Reliable Sophia and Marianthi deliver their sixth studio album, as always filled to the brim with top quality synthpop.
Yello – ”Toy”
The Swiss geniuses are back with their most solid album since “Stella”.
Parralox – ”Holiday ’16”
The third volume of this annual cover album cast in that unique Parralox synthpop mold.
Glass Apple Bonzai – ”In The Dark”
Top notch synthpop with a pinch of synthwave thrown in helps end 2016 on a high.
Ekkoes – ”Elekktricity”
Foretaste – ”Space Echoes”
Hyperbubble – ”Music To Color By”
Jean-Miche Jarre – ”Electronica 2 – The Heart Of Noise”
Ladyhawke – ”Wild Things”
Firefox AK – ”Heart Of Mine”
Andrea Kellerman is back, now with Claes Björklund from Iamamiwhoami as producer.
Human Lynx – ”The Letter”
Brilliant single from one of this year’s most exciting new bands.
John Costello – ”Holiday In Bangkok (Direkt Mix)”
A standout track from the amazing Rational Youth tribute “Heresy” that was released by music blog Cold War Night Life in August.
Julian Brandt feat. Ralph Lundsten – ”Andromeda”
One of several interesting collaborations from Julian Brandt this year.
Lizette Lizette feat. Nicklas Stenemo – ”Rest”
A new acquaintance for me, here in collaboration with Mr Stenemo from Kite. Leaves you wanting more!
Nordik Sonar – ”Magic”
One of this year’s most magnificent pop gems.
Page – ”Är Det Jag Som Är En Idiot?”
The new album can’t come soon enough!
Perturbator – ”Venger (feat. Greta Link)”
One of several great tunes from “The Uncanny Valley”, a synthwave album that was a bit too relentlessly ”in your face” to make it onto the list. Works best in smaller doses.
Rational Youth – ”This Side Of The Border”
An amazing comeback that clearly shows they’ve still got what it takes.
Zoon Politicon – ”Mercy”
A 10/10 score track from an album that unfortunately didn’t quite go all the way.
Trots avsaknaden av tidigare års gratisbuffé så är det ett relativt välfyllt Brewhouse som väntar redan på torsdagkvällen när jag anländer lagom i tid för att avnjuta Karin Bolins (Alison) ljuva stämma som för kvällen fick agera stand-in för den hastigt insjuknade chiptunepopparen Digidroid. Alison är en stark lokal akt för arrangörerna att ha i rockärmen och de gör få besvikna när en numera sångmässigt mognare och tonsäkrare Karin levererar ett känslosamt och varierat set toppat med bandets populära Yazoo-cover.
Torsdagskvällen är verkligen en fantastisk bonus som arrangörerna bjuder på. Utöver ett Vanguard – som trots att de fortfarande har en bit kvar verkligen har vuxit som liveband sedan de nervöst debuterade för några år sedan – så bjöds vi även på (ytterligare en) comeback när publikfavoriterna i Mars TV som (trots att de inte hade hunnit repa ordenligt) verkligen gav mersmak och om möjligt byggde upp än större förhoppningar inför framtiden om de nu äntligen kan få tummen ur och leverera nytt material även på skiva vill säga.
Den avslutande spelningen med Spark! levererade i sin tur en av festivalens absoluta höjdpunkter redan på torsdagskvällen. Jag såg dem själv senast på Progress Productions tillställning förra senhösten och ringrostigheten och ovanan i den nya konstellationen med den “nye” sångaren Christer Hermodsson har nu verkligen satt sig som en smäck. En suverän spelning och en fantastisk avslutning av festivalens första kväll!
Synthpopduon Ashbury Heights, som sedan debuten i början av 2000-talet har existerat i tre olika konstellationer, inledde sedan händelserna på fredagen. Frontmannen Anders Hagström, som sedan det senaste albumet numera har den nye sångerskan Tea F. Thimé vid sin sida, levererade ett svängigt och snyggt set som trots en inte hundraprocentig sånginsats och vissa mindre tekniska bekymmer blev en bra aptitretare inför kvällen.
Kraftwerk-bekantingen Wolfgang Flür levererade sedan ett minst sagt ojämnt DJ-set innehållande såväl smått geniala medryckande partier som riktigt trist plastig techno med Kraftwerk-vibbar. Tyvärr missade jag hans presentation av boken “I Was A Robot” och med närmare eftertanke kanske det hade varit mer intressant att lyssna på än hans musik, de charmiga videoklippen på videoskärmen föreställande de tidiga dagarnas Kraftwerk-medlemmar till trots. Då var energiknippet Claus Larsen i Leaether Strip klart mycket bättre! Jag kan inte sluta imponeras över den spelglädje, utstrålning och fullständiga närvaro som dansken fortsätter att leverera efter alla dessa år. Blytungt, energiskt och med en setlista som inte kan ha gjort många Leaether Strip-fans besvikna.
Och när sedan en som pånyttfödd Stefan Ackermann (som tidigare drabbats av en stroke) kliver in på scenen och tillsammans med en energisk Bruno Kramm med tillhörande helgalen keyboardshow sätter ner foten med en helt fantastisk insats (som i vissa partier för tankarna till konserter som M’era Luna 2002) så kan jag enkelt konstatera att ännu en riktigt bra kväll är till ända!
En härlig comeback av den norska nittiotalsakten Chinese Detectives inledde den avslutande kvällen. Desiree Grandahl levererade festivalens överlägset bästa sånginsats med en nästan skrämmande hög dynamik och tonsäkerhet. Bandet provspelade även en ny låt som verkligen gjorde mig nyfiken på att snart få höra nytt material från bandet inom kort. Ett proffsigt och spelglatt Saft, som nu har blivit ordentligt varma i kläderna efter att ha gjort ett antal spelningar sista året, följde sedan innan tyska Solitary Experiments bjöd på sin välljudande men tyvärr något oengagerad mörka och sedvanligt tyska futurepop.
Efter detta en fullkomlig urladdning av ett spelglatt Grendel som dock tyvärr alltid har låtit bättre på skiva och trots gitarrist på scenen och en bra liveshow så klickade det inte riktigt den här gången heller.
Avslutningen var dock värd att vänta på när Welle:Erdball stod redo att bjuda Göteborg på sin sedvanligt vackra, tokroliga och galna show innehållande såväl robotar som änglavingar, flaggor och allt därtill. Jag skall erkänna att jag inte längre lyssnar speciellt mycket på Welle:Erdball till vardags men live är de ett riktigt glädjefyllt energiknippe varje gång, så även den här kvällen.
Elektroskull tackar ödmjukast för ännu en fantastisk vistelse i Göteborg på ett lika välorganiserat, intressant och varierat Electronic Summer som vi blivit vana vid numera. Alla inblandade gör ett fantastiskt jobb!
Den nye sångaren i Spark!, Christer Hermodsson, firar släppet av bandets nya album “Maskiner” och bjuder på en musikvideo till “Alla på en gång”.
Format: (Album) CD, 2CD**, Digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 27 maj 2016
Genre: EBM, bodypop
Bandmedlemmar: Mattias Ziessow, Christer Hermodsson
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand
(English version below)
När originalsångaren Stefan Brorsson under vintern 2014 valde att lämna Spark! så var det många fans (inklusive undertecknad) som befarade att detta skulle innebära slutet för de svenska publikfavoriterna. Men hjärnan bakom det mesta av musiken, Mattias Ziessow, vägrade ge upp och förra årets albumsläpp “Spektrum” (som inkluderade en lång rad gästsångare) visade sig i sin tur även att komma bli det perfekta inträdesprovet för den nye sångaren Christer Hermodsson. Den forne S.P.O.C.K-medlemmen och Biomekkanik– och Sista Mannen På Jorden-bekantingen har nu tagit plats bakom mikrofonen i vad som skulle kunna beskrivas som Spark! v2.0.
Christers röst passar som handen i handsken till bandets sound, och samtidigt som igenkänningsfaktorn på det nya albumet “Maskiner” är på en mycket trivsamt hög nivå, så är faktumet det att den här nykomponerade duon har lyckats med bedriften att såväl ta några steg tillbaka mot bandets lite rakare och mindre komplexa rötter samtidigt som man i andra änden har injicerat ett antal nya inslag i ljudbilden.
“Maskiner” är måhända mer punk och mindre pop jämfört med “Hela din värld” (2011), det album som blir den naturliga referensen i sammanhanget (inte de senaste kollaborationsalbumet) men detta utan att på något sätt gå vilse och tappa bort bandets melodiösa lekfullhet och refrängstarka traditioner på vägen. De välskrivna låttexterna domineras av budskap som kretsar kring en lång rad av de problem vi har i dagens samhällsklimat och de speglar även många människors nutida oro för vår världs just nu väldigt orosfyllda och mörka tillvaro. Bandets tokroliga och skämtsamma sida har med andra ord tagit ett ordentligt kliv tillbaka den här gången.
Spark! v2.0 håller inte tillbaka på det tunga artilleriet någonstans. Redan några få takter in i den inledande “Alla på en gång” så är kanonerna framkörda och fulladdade och även om den ledande synthslingan i andraspåret “Brinner som vackrast” påminner förvånande mycket om diton på (låten) “Hela din värld” så fascineras jag över det stora antalet nya ingredienser som infogats i ljudlandskapen. Mattias verkar ha samplat fler akustiska trummor än någonsin tidigare och samtidigt som produktionen verkligen är genomgående kristallklar så har Spark! till stor del (tacksamt) återfunnit den grovhuggna och småskitiga touchen från bandets tidigare material vilket passar perfekt till det nya låtmaterialet.
De fantastiskt svängiga “Zombie” och “Stå emot!” är svenska bodyhits av stora mått och tillsammans med den högoktaniga och elektroniskt smattrande “Monster” så kan jag delvis blunda för den lite svagare “Liket lever” och det, för mig lite märkliga, avslutande futurepop-experimentet “Utan oss”.
Det är bara att ställa sig i givakt, ladda om kanonerna och snabbt konstatera att “Maskiner” är något av det bästa som någonsin har lämnat en Spark!-studio.
(English version below)
When the original singer Stefan Brorsson chose to leave Spark! during the winter of 2014 there were many fans (including myself) who feared that this could become the end of an era of the Swedish crowd favorite. But the main member behind most of the music, Mattias Ziessow, refused to give in and last year’s album release “Spektrum” (which included a long list of guest vocalists) also proved to be the perfect entrance exam for the new singer Christer Hermodsson. The former S.P.O.C.K-member and Biomekkanik– and Sista Mannen På Jorden-acquaintance has now taken place behind the microphone in what could be described as Spark! v2.0.
Christer’s vocals fits perfectly to the band’s sound, and while the recognition factor of the new album “Maskiner” (Machines) is pleasantly high, so is the fact that this newly composed duo has managed the feat of both take a few steps back toward the band a little straighter and less complex roots while at the other end has injected a number of new elements in the sound.
“Maskiner” is perhaps more punk and less pop than “Hela din värld” (2011), wich is the natural point of reference here (not the last collaboration album “Spektrum”), but this without getting lost and missing out on the band’s melodic playfulness and the chorus strong traditions along the way. The well written lyrics are dominated by the message that revolves around a wide range of the problems we have in today’s social climate and they also reflect many people’s contemporary concern for our world right now very dark and worrying times. The band’s hilarious and playful side, in other words have taken a major step back this time.
Spark! v2.0 does not hold back on the heavy artillery anywhere at all. Already a few steps into the opening “Alla på en gång” the cannons are ready and loaded and even though the leading synth loop in the second track “Brinner som vackrast” reminds surprisingly much about the dito on (the song) “Hela din värld” I’m fascinated about the large number of new ingredients incorporated into the soundscapes. Mattias seem to have sampled more acoustic drums than ever before, and while the production really is consistently crystal clear Spark! seem to have (thankfully) rediscovered the crude, dirty and gritty touch from the band’s earlier work which is perfectly suited to the new song material.
The wonderfully catchy “Zombie” and “Stå emot” are Swedish body hits of large dimensions and along with the high-octane and electronic clattering “Monster” I can partially ignore the weaker “Like lever” and the to me a little strange trailing futurepop experiment “Utan oss”.
It’s just to stand at attention, reload the cannons and quickly conclude that “Maskiner” is one of the best that have ever left a Spark!-studio.
Drygt två år har det tagit Mattias Ziessow att hitta ersättaren till Stefan Brorsson efter det att duon gått skilda vägar under senvintern 2014.
Men efter att ha gästspelat på det senaste Spark!-albumet “Spektrum” förra vintern (som i övrigt gästades av en lång rad andra sångare) så har nu den forne S.P.O.C.K.-bekantingen och tillika Biomekkanik-sångaren Christer Hermodsson verkligen funnit sig tillrätta och duon kan nu tillsammans presentera det kommande albumet “Maskiner”.
Det första smakprovet “Stå emot!” släpptes förra årets och nu levererar duon även en musikvideo till det senaste smakprovet “Zombie” regisserad av Joel Nilsson (se nedan).
“Maskiner” innehåller elva nya spår. På bonusdiscen till den till 200 exemplar begränsade dubbeldiscutgåvan** finner vi utöver det exklusiva bonusspåret “Norrland” även remixer signerade bland andra Run Level Zero, Titans och Arvsynd och en ny version på “Dysfunctional”.
Spark! albumdebuterade med “65 ton stål” (2007) och har sedan dess släppt “Ett lejon i dig” (2009), “Hela din värld” (2011) och “Spektrum” (2015).
“Maskiner” släpps den 27 maj via Progress Productions.
