Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Sorrow Expert"

Iris – “Radiant”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital**, Box**, Box**
Skivbolag: Dependent Records
Releasedatum: 24 oktober 2014
Genre: Synthpop
Bandmedlemmar: Reagan Jones, Andrew Sega
Land: USA
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookLast.fmSpotifyDiscogsSoundcloud

(English version below)

Storslagen, elegant och vacker

Efter en första aptitretande tvåspårssingel (som delades med tyska Seabound och släpptes under bandets gemensamma turné förra året) så är nu Amerikanska Iris tillbaka med bandets sjätte fullängdare “Radiant”.

Drygt fyra år har passerat sedan man gjorde den senaste inteckningen i diskografin med den något lågmälda “Blacklight” som släpptes under Infacted Recordings-flagg 2010 och den Texas/New York-baserade duon, med Andrew Sega och Reagan Jones, har genomgått mycket sedan man debuterade med “Disconnect” för femton år sedan.

Även om soundet har förändrats en hel del sedan man slog igenom med hiten “Annie, Would I Lie to You” (under bandnamnet Forgiving Iris 1995) och skapade kaos på de alternativa dansgolven med clubversioner av “Sorrow Expert” och “You’re the Answer” i början av millenniet så är det lika mycket som består: Reagan Jones kraftfulla, klagande och välljudande stämma är lika unik nu som då och melodierna och arrangemangen liksom låttexterna är fortfarande lika originella.

Intensiteten och drivet som jag saknade mycket av på “Blacklight” infinner sig nästan omgående på “Radiant”. Den lyckas vara kraftfull och storslagen men på samma gång elegant, spröd och på sina ställen blödande vacker. Ljudbilden, alltsom oftast tjock och välmatad, där harmonier och melodier tillsammans med kraftfulla reverb och filter bygger upp storslagen elektronisk pop. Synthpop för de stora arenorna som Iris borde förtjäna vid det här laget.

Vackra midtempoballader som “Wayseer”“Sound Becomes Waves” och den avslutande “Life in a Forest” får mig att rysa av välbehag. Och när dessa sedan möter sina motpoler i slagkraftiga hits som “Phenom”“Clear” och “Cries of Insanity” och något mörkare nummer i stil med “Don’t Cry” så är det perfekta ett faktum.

Iris har inte låtit så här bra på mycket länge.

Obs! Utöver den ordinarie 11-spårs utgåvan och två begränsade boxutgåvor (där den ena utöver en extra CD-EP även inkluderar albumet på vinyl) så levereras “Radiant” även i en 16-spårs (digital) deluxeutgåva som utöver ett tre remixer även inkluderar de två exklusiva låtarna “Sing, Dark Choir” och “Inside We All are One”.

10/10 KLASSIKER!

 Tracklist

iris

01. Another Way (03:09)
02. Phenom (04:05)
03. Wayseer (04:13)
04. In The Clear (03:46)
05. Sound Becomes Waves (07:09)
06. Don’t Cry (04:29)
07. Infinite Yonder (04:13)
08. Cries Of Insanity (03:44)
09. Rewired (03:21)
10. Sight Unseen (03:18)
11. Life In A Forest (03:37)
12. Phenom (Club Mix) (06:08) **
13. Phenom (Celestial Mix) (06:14) **
14. Wayseer (Extended) (05:45) **
15. Sing, Dark Choir (03:44) **
16. Inside We All Are One (05:09) **

 

(English version below)

Magnificent, elegant and beautiful

After a first appetizing two track-single (which was shared with German Seabound and released during the bands joint tour last year) Americans Iris are now back with the band’s sixth full-length album “Radiant”.

More than four years have passed since the last discography check-in was made with the somewhat low-key “Blacklight” which was released under Infacted Recordings-flag in 2010 and the now Texas/New York-based duo with Andrew Sega and Reagan Jones, has gone through a lot since they debuted with “Disconnect” fifteen years ago.

Although the sound has changed a lot since the breakthrough with the hit “Annie, Would I Lie to You” (as Forgiving Iris 1995) and when they created chaos on the alternative dance floors with alternative club-versions of “Sorrow Expert” and “You’re the Answer” in the beginning of the millenium it still comprises the same: Reagan Jones powerful, plaintive and melodious voice is as unique now as then, and the melodies and arrangements as well as the lyrics are still as original.

The intensity and drive I was somewhat missing a lot on “Blacklight” arises almost immediately on “Radiant”. It manages to be powerful and magnificent, but at the same time elegant, crisp and in places bleeding beautiful. The soundstage, most of the times thick and well fed, where the harmonies and melodies with powerful reverbs and filters builds grandiose electronic pop. Synthpop for the large arenas were Iris belongs by now.

Beautiful mid-tempo ballads like “Wayseer”, “Sound Becomes Waves” and the concluding “Life in a Forest” makes me shiver with pleasure. And then when they meet their opposites in impactful hits like “Phenom”, “Clear” and “Cries of Insanity” and the slightly darker numbers like “Don’t Cry”, the perfect is a fact.

Iris has not sounded this good in a very long time.

 

Liverapport: Electronic Winter 2013, Göteborg

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: The Mobile Homes, Dead Eyes Open, Lustans Lakejer, Sista Mannen På Jorden, Iris, Emmon, Robert Enforsen
Datum: lördag 12 januari 2013
Scen: Brewhouse, Göteborg
Rapport & Foto: Jens Atterstrand

OBS! Ett litet urval av de totalt 52 (!) bilderna från kvällen ligger under liverapporten. Resterande 45 (!) bilder finns här!

Depeche Mode Party Göteborg i samarbete med PK Musik gjorde tillsammans slag i saken och introducerade tvådagarsfestivalen Electronic Summer under det förra året. Med ett genomgående Depeche Mode-tema så presenterade man under två kvällar både svenska och internationella inslag på scenen. Efter succén med Electronic Summer så var det givet att festivalen även skulle ges i en vinterversion. Temat den här gången hade fokus på svensk synth och synthhistoria – med inslag från både klassisk media på området (bl.a. Release Music Magazine), skivbolag samt mycket annat.

The Mobile Homes var först ut på scenen inför en, trots den tidiga starttiden, imponerande stor publik. Hurvida det var gratisbuffén festivalen bjöd sina gäster på eller de svenska synthpoplegenderna som lockat så mycket folk såpass tidigt på kvällen låter jag vara osagt, men herrarna i The Mobile Homes såg verkligen ut att trivas på scenen bättre än på mycket länge! Och detta trots en inte helt perfekt insats med en del småmissar.

Bandet har aldrig varit några duracellkaniner på scenen, det mesta lunkar på i sitt sedvanliga tempo, men sångaren Hans Erkendal såg i alla fall ut att trivas. Hela bandet hade dessutom, till synthpublikens stora förtjusning, bytt ut sina färgglada och neutrala kläder mot sina klassiska bombarjackor och kängor kvällen till ära. Liksom tidigare medverkade producenten och den nyrekryterade bandmedlemmen Sami Sirviö, som till vardags är gitarrist i Kent, på scenen.

Efter detta följde Dead Eyes Open på den lilla scenen. Jag har inte sett bandet live sedan mitten av nittiotalet vilket gjorde det svårt att sätta några egentliga förväntningar på spelningen. Tyvärr är ljudet (liksom i somras) inte det bästa på den lilla scenen men Dead Eyes Open gjorde trots detta en godkänt insats. Om möjligt tyckte jag mig ana en hel del effekter på sången vilket kanske inte gör bandets starka låtmaterial till sin bästa rätt, men förhoppningen är väl att det blir bättre när bandet blivit varmare i kläderna igen. Nytt material är ju dessutom enligt uppgift på gång senare i år.

Lustans Lakejer klev sedan upp på den stora scenen. Johan Kinde med band låter fortsatt väldigt bra och även om jag sett dem ett antal gånger de sista åren så tröttnar jag aldrig på att se dem live! Det senaste albumet är väldigt starkt och uppblandat med bandets klassiker och en och annat kort ordvits av herr Kinde så levererar de en snudd på helt perfekt spelning igen!

Sista Mannen på Jorden följde sedan. Ingen favorit för mig personligen, då jag tycker bättre om Eddie Bengtssons huvudprojekt Page, men Eddies glädje på scenen smittar verkligen av sig och bandet har ju faktiskt skrivit en hel del bra låtar genom åren. Alla framfördes med bravur den här kvällen inför en väldigt positiv och tät publikmassa framför den lilla scenen.

Amerikanska Iris med en hörlursbeklädd Andrew Sega gjorde sedan entré på den stora scenen. Iris har genom åren gett oss ett antal fantastiska låtar, men tyvärr dominerades kvällens set av nyare material, som genomgående har ett mer akustiskt och gitarrkryddat sound än det gamla som jag gillar allra bäst. Personliga favoriter, som “Wait Move On” och “Sorrow Expert” levererades tämligen sent och soundet gjorde mig en smula besviken.

Emmon på den lilla scenen strax därpå var en av kvällens stora behållningar. Utvecklingskurvan för Emmon på scenen är minst sagt imponerande. Det låter bättre och bättre live, scenspråket och Emmas härliga energi ger mersmak varje gång nuförtiden och jag ser verkligen fram emot nytt material som enligt rykten nu är på väg.

Sedan var det dags för avslutningen – och vilken avslutning sedan! Den forne Elegant Machinery- och Hype-sångren Robert Enforsen har nog aldrig låtit bättre. I alla fall inte vad jag kan minnas. Träffsäkert, tonsäkert, energiskt och med en fantastisk spelglädje river han av en samling av Elegant Machinery och Hype-hits, i många fall dessutom i nyarrangerade versioner gentemot originalen. Tack Robert, jag blev tårögd! Ge oss en soloplatta nu!

Elektroskull vill givetvis också leverera ett stort tack till arrangörerna för en helt fantastisk kväll på Brewhouse. Hoppas vi ses snart igen!