Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Sony Music/Columbia Records
Releasedatum: 16 november 2018
Genre: Electro, synthwave
Bandmedlemmar: Jean-Michel Jarre
Land: Frankrike
Recensent: Niklas Hurtig

(English version below)

En samling av det bästa ur en legendarisk karriär

Hösten 2018 markerar 40-årsjubiléet för den gamla klassikern Equinoxe släppt 1978. Det innebär att det tog lika lång tid för uppföljaren att släppas, vilket i sig måste vara någon form av världsrekord. Oavsett om det var planerat eller ej måste man imponeras av Jean-Michel Jarres öga för detaljer, både i musiken som i marknadsföringen och timingen av den.

Blott en sekund in i det första spåret hör man att detta album kommer blir något helt annat än vad Jean-Michel producerat på denna sida av millennieskiftet. Introt på “The Watchers” är lika mullrande vackert som “First Rendez-Vous” från 1986 och visst märks det att den nu 70-åriga fransmannen använt synthar och maskiner som samlat damm längre än vad många band ens existerat. Den svepande och euforiska “Flying Totems” är kanske albumets bästa spår och låter som en mash-up med Vangelis. “Robots Don’t Cry” tar istället de vemodiga stråkarna från “Oxygene 7” och placerar dem i en lika vemodig orkester med tydliga inslag från både Magnetic Fields som Chronologie.

Lekfullheten i “Infinity” för tankarna till sprudlande glada “Calypso” från albumet Waiting for Cousteau. Så här roligt har inte Jean-Michel Jarre haft med en synth på över 25 år. Åttonde spåret “The Opening” visar varför han en gång i tiden banade väg för den moderna elektroniska dansmusiken som nu skördar framgångar över hela världen.

Jean-Michel Jarre har genom sin karriär betat av de flesta musikstilar men har trots det hela tiden haft en grundstomme som all musik kretsat kring. Det är fokus på melodiska, elektroniska och oftast instrumentala spår där lyssnaren själv får skapa en bild och en historia kring musiken. På Equinoxe Infinity börjar Jean-Michel i andra änden och utgår från den ikoniska bilden som agerar cover-designen för Equinox-LP:n. Ett publikhav av “watchers” med kikare fokuserar alla på samma motiv. Men vad är det de tittar på? Han tar hela mytologin kring denna bild och bygger ett album med teman som AI, uråldriga spanare och robotar med känslor.

Rent musikaliskt relaterar detta album till Equinoxe på samma sätt som Oxygene 3 (med del 14-20) gör till sina föregående tretton delar. Det är lite modernare och mer polerat än för 40 år sedan, men behåller ändå samma känsla, även om det snarare känns som ett hopkok av alla hans gamla album. Det är inte helt osökt att man tänker på detta album och jämför med den resa som LP-skivan gjort. I mitten på 70-talet var LP-skivorna det dominerande, moderna musikmediet med en ohotad ställning bland dåtidens artister. Fyra årtionden senare har dessa varit nere på botten och vänt uppåt igen, nu i en ny digital värld. Att både LP-skivan som Jean-Michel Jarres musik lever kvar in i 2020-talet visar på bådas storhet och tidlöshet.

Tracklist

01. The Watchers (Movement 1) (02:58)
02. Flying Totems (Movement 2) (03:54)
03. Robots Don’t Cry (Movement 3) (05:44)
04. All That You Leave Behind (Movement 4) (04:01)
05. If The Wind Could Speak (Movement 5) (01:32)
06. Infinity (Movement 6) (04:14)
07. Machines Are Learning (Movement 7) (02:07)
08. The Opening (Movement 8) (04:16)
09. Don’t Look Back (Movement 9) (03:36)
10. Equinoxe Infinity (Movement 10) (07:33)

(English version below)

A collection of the best pieces from a legendary career

The fall of 2018 marks the 40th anniversary for the old classic album Equinoxe, released in 1978. This means that it also took 40 years for the sequel to be released, which must be a world record of some kind. Whether it was planned or not you have to be impressed by Jean-Michel Jarres eye for details, both musically and in the advertisement and timing of it.

It takes only a few seconds until you realize that this album is going to be something else than what Jean-Michel has produced on this side of the millennium shift. The introduction on ”The Watchers” is as beautiful and rumbling as on ”First Rendez-Vous” release in 1986, and you can tell that the aging frenchman has used synthesizers and machines that has been collecting dust for longer periods of time than entire bands have existed. The sweeping and euphoric ”Flying Totems” is perhaps the best track of the album and sounds like a mash-up with Vangelis. The track ”Robots Don’t Cry” instead uses the melancholy strings from ”Oxygene 7” and place them in an equally melancholy orchestra with clear elements from both Magnetic Fields and Chronologie.

The playfulness of ”Infinity” brings the overly happy ”Calypso” from the album Waiting for Cousteau to memory. Jean-Michel Jarre hasn’t had this fun with a synthesizer in over 25 years. On the eighth track ”The Opening” it really shows why he once upon a time paved the way for the global phenomenon that is modern dance music. 

Throughout his career Jean-Michel Jarre has checked most music genres of off his list, but the fundamentals have always been solid. It is focused on melodic, electronic and mostly instrumental tracks where the listener has to to create a context for herself. On Equinoxe Infinity Jean-Michel starts in the other end, with the iconic picture of the cover of the Equinoxe LP. A crowd of ”watchers” with binoculars all focus on the same motif. But what are they looking at? He takes the whole mythology of the picture and builds an album around it, with themes like A.I, ancient watchers and robots with feelings.

Musically this album relates to Equinoxe in the same way that Oxygene 3 (With parts 14-20) relates to its previous thirteen parts. It is somewhat more modern than 40 years ago, but keep the same set of feelings, even though it feels like a mixture of all his old albums. It is not without reason that you think of this album and compare it with the rise and fall of the LP format. In the mid 70’s LP disks were the dominant and modern medium, unbeatable in produced numbers. Four decades later both have been at the bottom and bounced back, now in a new digital world. The fact that both the LP and the music of Jean-Michel Jarre lives on through the 2020’s proves its great and timeless stature.

Depeche Mode har släppt en specialinspelad studioversion av den nya singeln “Going Backwards”.

Depeche Mode levererar videon till den nya singeln “Where’s the Revolution”.

Depeche Mode bjuder på den första remixen på den nya singeln “Where’s the Revolution”.

Depeche Mode släpper den mycket efterlängtade nya singeln “Where’s the Revolution” (lyssna nedan) fredagen den ​​3 februari. Låten, som bandet redan vid presskonferensen i Milano i höstas (se nedan) bjöd på ett kort smakprov av, är det första nya materialet på fyra år och är den första singeln från bandets 14: e studioalbum, “Spirit”.

“Spirit” är producerat tillsammans med den Simian Mobile Disco– Florence & The Machine– och Arctic Monkeys-bekante James Ford och albumet följer upp 2013 års “Delta Machine”, som när det släpptes intog förstaplatsen i tolv länder. Förhandslyssningarna av det nya albumet, vars omslag traditionsenligt är designat av holländaren Anton Corbijn, har redan resulterat i fina lovord världen över.

“Spirit” släpps på såväl CD som vinyl och utöver den ordinarie utgåvan med 12 spår så levereras även en 2-disc deluxe*** utgåva på CD vars bonusdisc innehåller fem remixer signerade bandet själva.

Q Magazine kallar “Spirit” för “det mest energiska Depeche Mode-albumet på många år”.

Den kommande världsturnéns första etapp, där bandet kommer ge 34 konserter i 21 länder i Europa, inleds i Stockholm den 5 maj och efter sommaren kommer man även gästa såväl Nord- som Sydamerika.

“Spirit” släpps den 17 mars via Columbia Records (Sony Music)

Tracklist

01. Going Backwards
02. Where’s the Revolution
03. The Worst Crime
04. Scum
05. You Move
06. Cover Me
07. Eternal
08. Poison Heart
09. So Much Love
10. Poorman
11. No More (This is the Last Time)
12. Fail

Disc 2***

1. Cover Me (Alt Out)
2. Scum (Frenetic Mix)
3. Poison Heart (Tripped Mix)
4. Fail (Cinematic Cut)
5. So Much Love (Machine Mix)

Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Sony Music/Columbia Records
Releasedate: 2 december 2016
Genre: Electro, synthwave
Bandmedlemmar: Jean-Michel Jarre
Land: Frankrike
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Väger alldeles för lätt jämfört med sina föregångare

På det tvådelade albumet “Electronica”, vars andra kapitel “The Heart of Noise” släpptes tidigare i år, radade den franske pionjären Jean-Michel Jarre upp samarbeten med en lång rad artister, alla verksamma inom en nästintill lika lång rad elektroniska subgenrer och stilar. Så när han nu väldigt tätt inpå detta dessutom passar på att 40-års jubilera sitt klassiska album “Oxygene” (1976) med den (till synes i all hast) nykomponerade “Oxygene 3”, så blir jag tyvärr snabbt övertygad över att gammal kanske inte alltid är äldst.

När det kommer till huvudtemat, strukturen och rytmen så är “Oxygene 3” förvisso relativt trogen sitt original i själva upplägget. Det inledande introt “Oxygene, Pt. 14” och andraspåret “Oxygene, Pt. 15” ger oss en rejält uppdaterad, komplex och modern ljudbild om än förklädd i fransmannens egna kostym. Tredjespåret “Oxygene, Pt. 16” agerar sedan, precis som det motsvarande spåret på originalalbumet från 1976, en sorts uppbyggnad inför “ledmotivet”, som i det här fallet är den greppvänliga “Oxygene, Pt. 17”.

Precis som en av sina “föregångare” “Oxygene, Pt. 4” så är grundar sig “Oxygene, Pt. 17” på fyra ypperligt välkomponerade och vackra melodislingor och spåret är en av få höjdpunkter på albumet. Jean-Michel Jarre är ju inte bara de innovativa och nyskapande synthljudens mästare. I likhet med få andra artister är tillhör han lika mycket det musikaliska geniet som med otroligt små medel och ypperlig fingertoppskänsla gång på gång skapar tidlösa klassiker. På det näst sista spåret “Oxygene, Pt. 19” försöker hans sig på just detta. Svepande synthstråkar, analog basgång, några arpeggion och lite synthblås, vad mer kan behövas om man heter Jean-Michel Jarre?

Jo, tyvärr en hel del skulle jag säga. Fransmannen har ju givit oss ett stort antal tidlösa soundtracks genom åren och med originalalbumet som facit i hand så faller tyvärr den nya “Oxygene 3” tämligen platt i sammanhanget. De starka melodierna är ytterst få och utfyllnadsspåren verkar ofta handla mest om att utforska nya ljud än att verkligen vilja skapa riktigt starka arrangemang.

Den filmiska och pampiga “Oxygene, Pt. 20” rundar av resan för den här gången och även den faller väldigt platt i sammanhanget. Ett ljudexperiment som skickar in lyssnaren rätt in i regnskogen omgiven av såväl vattenfall, åska som fågelsång och detta torde ju kunna vara en passande avslutning på ett “Oxygene”-album, med ett tema placerat mitt i jordens lungor, men i sin helhet så väger “Oxygene 3” alldeles för lätt sidan vid sida med Jean-Michel Jarres tidlösa albumklassiker.

Tracklist

01. Oxygene, Pt. 14 (05:28)
02. Oxygene, Pt. 15 (06:40)
03. Oxygene, Pt. 16 (06:56)
04. Oxygene, Pt. 17 (04:20)
05. Oxygene, Pt. 18 (02:48)
06. Oxygene, Pt. 19 (05:45)
07. Oxygene, Pt. 20 (07:59)

(English version below)

Weighs too light compared to its predecessors

On the two-part album “Electronica” (second part “The Heart of Noise” released earlier this year) the French pioneer Jean-Michel Jarre lined up collaborations with a wide range of artists, all working in an almost equally wide range of electronic subgenres and styles. So, when he now closely to this also manages to find the time to 40-year jubilate his classic album “Oxygene” (1976) with the (seemlingly a bit rushed) newly composed “Oxygene 3”, I’m sadly quite quickly convinced that old is not always “oldest”.

When it comes to the main theme, structure and rhythm “Oxygene 3” is indeed relatively true to its original by the look of it. The initial intro “Oxygene, Pt. 14” and the second track “Oxygene, Pt. 15” gives us a greatly enhanced, complex and modern sound, albeit disguised in the Frenchman’s own costume. Third track “Oxygene, Pt. 16” then acts, just like the corresponding track on the original album from 1976, as a sort of build-up for the “main theme” which in this case is the catchy “Oxygene, Pt. 17”.

Just as one of its “predecessors” “Oxygene, Pt. 4” the track “Oxygene, Pt. 17” is based on four superbly well composed and beautiful melody lines and the track is one of the few highlights of this album. Jean-Michel Jarre’s not just the innovative and inventive champion of synth sounds. Like few other artists, he is also one of those musical geniuses who, with very little to work with has the ability to create timeless classics. On the penultimate track “Oxygene, Pt. 19” he tries just that. Sweeping synth strings, analogue bassline, some synth arpeggios and a little synthbrass, what more is needed if you’re Jean-Michel Jarre?

Well, unfortunately a lot more If you’re asking me. The Frenchman have given us numerous timeless soundtracks over the years and with the original as the reference the new “Oxygene 3” falls fairly flat in this context. The strong melodies are very few and the fillers seem to be more of the kind that explores new sounds than composed with any real desire to create strong arrangements.

The cinematic and grand “Oxygene, Pt. 20” rounds off the trip for this time and it also falls very flat in this context. A sound experiment that sends the listener right into the rainforest surrounded by waterfalls, thunder and birdsong. Even though this indeed is a fitting conclusion to a “Oxygene” album, with a theme located right in the lungs of the earth, “Oxygene 3” simply is too lightweights compared Jean-Michel Jarre’s previous timeless classics.

Format: (Album) CD, Vinyl, Digital
Skivbolag: RCA/Sony Music
Releasedatum: 20 maj 2016
Genre: Pop, Rock
Bandmedlemmar: Joakim Berg, Marcus Mustonen, Martin Sköld, Sami Sirviö
Land: Sverige
Recensent: Alexander Johansson

(English version below)

Alla ska med

På Kents sista (?) studioalbum får alla påsar. Här återfinns den jämna, mjuka ljudbilden som man njutit av sen “Tillbaka till samtiden” (2007). Fast “Då som nu för alltid” är full av eklektiska utflykter, t ex på Gigi till hårdrocken, med ett tydligt markerat metalriff, och på “Den vänstra stranden”, till kristen pop à la Freda, i någon slags Svenska Björnstammen-tappning.

En i grunden fin ljudbild till trots så brottas nya skivan med vissa oskönheter som påminner om när Depeche Mode på “Playing the Angel” maxade alla ljuds utvolymer snarare än att ägna sig åt det utsökta ljudsnickeri som så länge varit DM:s adelsmärke. På “Falska profeter” slår basen igenom för hårt i refrängen och det låter som om jag har fel på högtalarelementet (kanske ett Spotifykomprimeringsproblem?) men även på Joakim Bergs autotunade vokalnummer på “Tennsoldater”, “Den vänstra stranden” och duetten “Nattpojken & Dagflickan” med Anna Ternheim så är basen för dominerande, något som varit populärt i svensk pop sen Daniel Oscar Linnros och Adams-Ray lämnade Snook för sina solokarriärer. (Är det här en produktionstekniskt trend eller är det för att det ska låta maffigt i bluetoothhögtalare i mellanprisklassen?). “Nattpojken & Dagflickan” och “Tennsoldater” är mycket modern svensk radiopop på ett sätt som påminner om Kents poppigaste och mest lättillgängliga skiva “Vapen & Ammunition” (2002) som jag alltid betraktat som ett av deras svagaste album, alla hittarna därifrån till trots. Kent räddar dock flera av låtarna med smarta manövrer som de blivit mästare på t ex Fade to Grey-trumman på “Vi för alltid” och barnkören i “Andromeda” – som jag saknat barnkören sen förträffliga “The Hjärta & Smärta EP” (2005), andra låtar räddas med fina indieriff och melodier av Sami Sirviö.

Textmässigt är “Då som nu för alltid” i stort sett fulländad med många gånger stor poesi. Här återfinns många av de textelement som tänder små strimlor av själsligt hopp i min numera mer döda än levande kevlarsjäl. Här möter vi åter de jävla orden: spökstaden, luftslottet, öknen, verkligheten och hatet. Både “Nattpojken & Dagflickan” och Förlåtelsen anknyter till de mästerverken “Beskyddaren” och “Visslaren” från “Hagnesta Hill” (1999) som vi i framtiden kommer att få läsa doktorsavhandlingar i litteraturvetenskap om.

Bäst är “Vi är inte längre där”, en ny Kent-rökare i bästa Gamla Ullevi-stil, balladen “Förlåtelsen” som sammanfattar så mycket som Kent står för, och den The Cure:ska Disintegration-avslutningen “Den sista sången”. Ett sista vemodigt Pictures of You-statement för alla oss som ska med.

Bästa låtarna: “Förlåtelsen”, “Vi är inte längre där” och “Den sista sången”

Tracklist

01. Andromeda (04:36)
02. Tennsoldater (04:17)
03. Vi är för alltid (04:50)
04. Den vänstra stranden (04:46)
05. Nattpojken & Dagflickan (03:56)
06. Vi är inte längre där (05:19)
07. Förlåtelsen (05:55)
08. Skyll inte ifrån dig (04:30)
09. Gigi (03:52)
10. Falska profeter (06:20)
11. Den sista sången (05:16)

(English version below)

Everyone shall join

Swedish rock giants Kent’s new and last (?) album offer something for everyone. The smooth electronic soundscape, that we have enjoyed from Kent since “Tillbaka till samtiden” (2007) is combined with some eclectic expeditions to other music genres, e.g. Heavy Metal in the guitar riffs on “Gigi” and Christian pop music on “Den vänstra stranden”.

In spite of the beforementioned smoothness the new album “Då som nu för alltid” struggles with some imperfections, quite simular to the ones you could find on Depeche Mode’s “Playing the Angel” where each sound were on max volume in contrast to the delicate craftmanship that always had been DM’s hallmark. On “Falska profeter” the base break through in the chorus and it sounds like my speakers (on every device) are failing (compression flaws by Spotify?). Lead singer and songwriter Joakim Berg sings with autotune in a new fashion that has been popular in contemporary pop for a few years, but not used before by Kent, on “Tennsoldater”, “Den vänstra stranden” and on the duet “Nattpojken & Dagflickan” with singer-songwriter Anna Ternheim. The base is to salient on all songs (I wonder if this is because it should sound grand with mid-priced bluetoothspeakers?). The songs “Nattpojken & Dagflickan” and “Tennsoldater” are radio pop that reminds me of Kent’s pop album “Vapen & Ammunition” (2002) in my opinion one of their weakest, despite all the hits from that album on the Swedish charts. But Kent save almost every song with some clever motions, e.g. the Fade to Grey-drum on “Vi för alltid” and the child choir on “Andromeda”. I have missed that choir since Kent’s beautiful EP “Hjärta & Smärta EP” (2005).

The lyrics on “Då som nu för alltid” are great poetry for a Swedish speaking audience. Both “Nattpojken & Dagflickan” and “Förlåtelsen” will be parts of a Swedish poetry canon in the future and there will certainly be books in literature about their songs.

The best songs are “Vi är inte längre där”, a classic Kent-melody in the same style as Gamla Ullevi, the ballad “Förlåtelsen” and the Disintegration-final “Den sista sången”. The melancholy Pictures of You-song might very well be Kent’s last song (Den sista sången means The last song).

Best songs: “Förlåtelsen”, “Vi är inte längre där” and “Den sista sången”

Format: (Album) LP, CD, 2CD**, digital
Skivbolag: Sony Music (RCA)
Releasedatum: 12 juni 2015
Genre: disco, electropop, EDM, Hi-NRG
Bandmedlemmar: Giorgio Moroder
Land: USA
Recensent: Erik Uppenberg

(English version below)

Moroder missar tillfället att återta kommandot över dansmusiken

1977 sitter David Bowie i Hansastudion i Berlin när hans producent, Brian Eno, kommer inrusande och lägger på en skiva. ”Jag har hört framtiden. Vi kan sluta leta. Den här singeln kommer att ändra hur klubbmusik låter de närmaste femton åren.” Brian Eno hade rätt, men missade siffran lite. Vi är snart uppe i fyrtio år … and counting.

Singeln var förstås ”I Feel Love” med Donna Summer, skriven och producerad tillsammans med Giorgio Moroder och Pete Bellotte. Vad de gjorde var att blanda det klassiska discosoundet, som kontaminerades av en hel del så kallade riktiga instrument, med en snabb och smattrande synthbasgång. Som bara fortsatte. Sugande, pulserande. Bakom en bedrägligt enkel melodi, under några få textraders sång, dominerade av bara tre ord. I sex minuter.

Jag tror att det i dag är svårt att föreställa sig hur revolutionerande detta var när låten sköt upp på topplistorna och ut på dansgolven (för övrigt med bara några veckors avstånd till sin lika inflytelserika antites, ”God Save the Queen” med Sex Pistols). Även om Moroder och Summer hade förberett publiken något med den tidigare singeln ”Love to Love You Baby”.

Ur ett snävare perspektiv gav den där snabba synthbasen upphov till vad som senare kom att kallas Hi-NRG-disco, och var en viktig influens för 80-talets synthpop. Ur ett bredare perspektiv var det starten på hela den moderna elektroniska dansmusiken. Vid sidan av Kraftwerk finns det ingen artist som har betytt så mycket som tyskitalienaren Giorgio Moroder.

Egna hits, samarbeten, låtskrivande, produktioner, remixer och tre Oscar-statyetter. Moroders meritlista är för lång och imponerande för att sammanfattas på något rimligt sätt i den här recensionen. Kanske ska jag i stället nämna att han har gjort en del smörja också (OS-låten ”Hand in Hand” och det mesta av hans ”Metropolis”-soundtrack glömmer vi helst).

Egentligen hade Giorgio Moroder pensionerat sig från musiken sedan länge, för att ägna sig åt andra intressen – som sin racerbil. Under de senaste årtiondena dök det upp någon enstaka remix till gamla kompisar som Blondie, men det var allt.

Men efter gästspelet ”Giorgio by Moroder” på Daft Punks förra skiva gav det ena det andra. Först började han DJ:a vid dryga 70, sedan kom en ny skiva på tal. Nu är ”Déjà vu” här, hans första egna skiva på trettio år, med en rad namnkunniga och sannolikt inte nödbedda gästvokalister. Hur låter det då?

Albumet har sina guldkorn. Som helhet blir den dock en anonym rundresa i ett välproducerat men spretigt mainstreamland. Det är synd att Giorgio Moroder inte tar tillfället i akt att påverka dagens dansmusik genom att utgå från sina egna klassiska ljudbilder.

Starkast på skivan är ”Diamonds”, ett glittrande och sprakande modernt electropopsmycke av högsta karat. Den låten har dock inte Moroder skrivit själv, det har Charli XCX (som sjunger) och Jocke Åhlund.

Det Hi-NRG-sound som Moroder uppfann dominerar bara i en enda låt, ”74 is the New 24”. Den låten är ett slags svagare repris på ”I Feel Love”, ”The Chase” eller någon annan av Moroders klassiker. Hi-NRG-rytmen hörs i fallande grad även i avslutande ”La Disco” och slutet av ”Wildstar” (sång: Foxes). Men annars är det tunnsått.

”Right Here, Right Now” sjungs av Kylie Minogue. Jag har stor respekt för hantverket: ett sound som förenar traditionell disco med modern house, som funkar på både dansgolv och i radio, som tilltalar unga och gamla popfans. Det är mitt i prick för en artist som Kylie. Men var finns Giorgio i det hela?

Titelspåret ”Déjà vu” (sång: Sia) är inte heller en dålig låt, men har ni tänkt på att refrängen påminner om Chers ”Believe”? What has once been heard, cannot be unheard!

Aldrig trodde jag att jag skulle höra Britney Spears samarbeta med Giorgio Moroder i en charmig electropopversion av Suzanne Vegas vardagsbetraktelse ”Tom’s Diner”. Den stora behållningen är att Giorgio själv gör en av sina alltför få egna sånginsatser på skivan.

”Tempted” (sång: Matthew Koma), ”Back and Forth” (sång: Kelis) och ”I Do This for You” (sång: Marlene) är … tja, snygga, trista transportsträckor som ska gå in och ut genom öronen och fylla ut tid mellan reklamavbrott. Och ”Don’t Let Go”, sjungen av Mikky Ekko … ser vi ut som om vi gillar Coldplay, eller?

Jag hoppas att det kommer remixar utförda av andra Moroder-fans, som kan vrida vissa av spåren i rätt Hi-NRG-riktning. Drivs Moroder av en vilja att ligga i tiden, visa att han är lika proffsig på 10-talets dansmusik som 70-talets? Helt i onödan, i så fall.

Nu ser vi att du kan, Giorgio, men du har en sådan status att du själv sätter agendan om du vill. Du är Giorgio fucking Moroder – du gav oss dansmusiken, och du hade kunnat ta den tillbaka!

Tracklist

01. 4 U With Love (02:36)
02. Déjà Vu (feat. Sia) (03:20)
03. Diamonds (feat. Charli XCX) (03:31)
04. Don’t Let Go (feat. Mikky Ekko) (04:29)
05. Right Here, Right Now (feat. Kylie Minogue) (03:30)
06. Tempted (feat. Matthew Koma) (03:21)
07. 74 Is The New 24 (04:01)
08. Tom’s Diner (feat. Britney Spears) (03:32)
09. Wildstar (feat. Foxes) (03:47)
10. Back & Forth (feat. Kelis) (03:04)
11. I Do This For You (feat. Marlene) (03:23)
12. La Disco (03:33)

Bonus tracks **

01. Magnificent
02. City Lights
03. Timeless (feat. Markus Schulz)
04. 74 Is The New 24 (Lifelike & Kris Menace Remix)

(English version below)

Moroder misses the opportunity to regain command of dance music

1977: David Bowie is in the Hansa studio in Berlin as his producer. Brian Eno bursts out as he puts on a disc. “I have heard the sound of the future. This is it, look no further. This single is going to change the sound of club music for the next fifteen years”. Brian Eno was right, but he missed the figure a little. We will soon reach forty years … and counting.

The single was of course “I Feel Love” by Donna Summer. Written and produced together with Giorgio Moroder and Pete Bellotte. What they did was to mix the classic disco sound, which was contaminated by a lot of so-called real instruments, with a fast and rattling synth bassline. That just continued. Sucking, pulsating. Behind a deceptively simple melody with a few lines of sung lyrics dominated by just three words in six minutes.

I think that today it is difficult to imagine how revolutionary it was when the song shot up the charts and out on the dance floor (incidentally with only a few weeks away to his equally influential antithesis, “God Save the Queen” by The Sex Pistols). Although Moroder and Summer had prepared the audience something with the previous single “Love to Love You Baby”.

From a narrower perspective the fast synth bass became the foundation to what later became known as Hi-NRG disco, and was an important influence on 80’s synth pop. From a broader perspective, it was the start of all modern electronic dance music. Alongside Kraftwerk there is no artist who has meant so much for the genre as a German-Italian Giorgio Moroder.

Own hits, collaborations, songwriting, productions, remixes and three Oscar statuettes. Moroder’s track record is too long and impressive to be summarized in any reasonable manner in this review. Maybe I should rather mention that he has done some rubbish too (the olympic song “Hand in Hand” and most of his “Metropolis”-soundtrack we’d rather want to forget).

Actually, Giorgio Moroder retired from the music long ago, to pursue other interests – as his race car. In recent decades nothing appeared other than the remix of his old friends Blondie, but that was all.

But after a guest appearance “by Giorgio Moroder” on Daft Punk’s last album gave one another. First he started DJ:ing at more than 70, and then there was talk about a new album. Now, “Déjà vu” is here, his first own album in thirty years, with a number of renowned and unlikely not begged in guest vocalists. How does it sound?

The album has its delights. As a whole becomes however an anonymous tour of a well produced but sprawling mainstream country. It is a shame that Giorgio Moroder did not take the opportunity to influence today’s dance music by starting their own classic sound images.

The strongest on the album is “Diamonds”, a glittering and sparkling modern electro pop jewelry of the highest carat. The song is not written by Moroder himself, it’s done by the singer Charli XCX and Joakim Åhlund.

The Hi-NRG sound that Moroder invented dominates only in a single song, “74 is the new 24”. The song is a kind of weaker rerun of “I Feel Love”, “The Chase” or any other of Moroders classic. Hi-NRG rhythms are also heard in descending degree even in the concluding “La Disco” and the end of “Wild Star” (vocals by Foxes). But otherwise the Hi-NRG elements on here are rather thin.

“Right Here, Right Now” is sung by Kylie Minogue. I have great respect for the craftsmanship: a sound that combines traditional disco with the mother house, which works on both dance floors and radio, which appeals to young and old pop fans. It is the mark of an artist like Kylie. But where is Giorgio to be found in all of it?

The title track “Déjà vu” (sung by Sia) is also not a bad song, but have you thought of chorus reminiscent of Cher’s “Believe”? What has once been heard, can not be asked to be unheard!

Never thought I’d hear Britney Spears cooperate with Giorgio Moroder in a charming electropopversion of Suzanne Vega’s living contemplation “Tom’s Diner”. The greatest benefit here is that Giorgio himself is doing one of his too few own vocal contributions on the disc.

“Tempted” (vocals by Matthew Koma), “Back and Forth” (Kelis) and “I Do This for You” (by Marlene) are… well, looking like dreary distances to go in and out through your ears and fill the time between advertising breaks. And “Do not Let Go”, sung by Mikky Ekko… we look like we like Coldplay, or?

I hope it will be remixes made by other Moroder-fans, who can turn some of the tracks in the right Hi-NRG-direction. Is Moroder driven by a desire to be in time, to show that he is just as professional on the 10-century dance music that 70th century? Unnecessarily, in that case.

Now we see that you can, Giorgio, but you have such a status that you set the agenda, if you want. You are fucking Giorgio Moroder – you gave us dance music, and you could take it back!

Format: (Album) CD, 2CD (Deluxe)**, LP, Digital
Skivbolag: Columbia Records (Sony Music)
Releasedatum: 26 mars 2013
Genre: Synthpop, Electrorock
Bandmedlemmar: Martin L. Gore, Dave Gahan, Andy Fletcher
Land: England
Recensent: Anders Mellgren

Uppfriskande electro-flirt med skitig blues

“Welcome to My World”. Med dessa ord inleder Dave Gahan Depeche Modes senaste album “Delta Machine”. Det känns i sig rätt så talande – för på ett sätt uppfattar jag det just så. Det här blir mer och mer Daves värld, det är tydligt att han tar mer och mer plats och är mer och mer delaktig i producerandet av Depeche Modes album. Skillnaden mellan hans egna soloalbum och Depeche Mode blir mindre och mindre.

Musiken, produktionen, låtarna, texterna andas en riktning som jag som Depeche Mode-fan inte riktigt har vant mig vid än, trots att det ha varit så i ungefär tio år. 80-talets politiska Depeche Mode med tydlig samhällskritik och klara BDSM-referenser i låtar som “Everything Counts”, “People are People” och “Master and Servant”, byttes under 90-talet ut mot reflektioner i låtar som “Walking in My Shoes”, “Enjoy The Silence” och “In Your Room” med flera. Efter millenieskiftet har det mer och mer kommit att handla om relationer. Förhållandet mellan människor. Visst handlar det fortfarande om smärta och lidande, men även ganska klara sexreferenser förekommer. Den bluesiga “Slow” är ett exempel på det. Bitvis blir jag lite fundersam över texterna faktiskt. Det handlar mycket om relationer, sex och kärlek även om det är i vanligt Depeche Mode-manér lite maskerat.

Jag fastnade i en diskussion för ett tag sen med en bluesgitarrist som naturligtvis var lika insnöad på sin blues som den inbiten syntharen är i sin elektroniska musik. Han erkände dock att han gillade Depeche Mode och det hävdade han berodde på att “they’ve got the blues” och jag förstår vad han menar med det. För hur programmerat det än är så tillför den livespelade gitarren och trummorna ett element som många band saknar och helt misslyckas med när musik skall göras med syntar. Det svänger och det har nerv. Just “Slow” är ett exempel på det, rökaren “Soothe my Soul” likaså liksom “Should Be Higher” och den avslutande “Goodbye”.

Jag vet att den inledande singeln “Heaven” har blivit lite bespottad som ganska tråkig och inte alls vad vi hoppades på, hur du som läser än anser om det måste jag säga att låten växer med tiden och den är en tydlig representant för plattan. Inte alls den bästa låten, men som någon från skivbolaget sa, en ‘teaser’ för plattan. Och den här skivan förtjänar ett par genomlyssningar innan den avskrivs, för den växer. Den innehåller inga omedelbara hits som “Enjoy the Silence” eller “Personal Jesus”, men det finns bra låtar där. De tidigare nämnda är exempel på det, där kanske “Soothe My Soul” toppar för min del.

Dave Gahan: “Efter arbetet med den här skivan har vi helt och hållet ändrat våra ideér och uppfattningar kring hur man skapar ett album. När vi känt att vi har gått in i väggen och har insett att soundet har blivit alltför ordinärt så har vi skitat till det igen för att ge materialet det där speciella organiska Depeche Mode-soundet. Delta Machine skiljer sig inte på den punkten och jag ser fram emot att låta alla våra fans få höra det.”

Vad man än säger om Depeche Modes sound så känner man direkt igen det, en egenskap som är en enorm styrka i dagens musikklimat. För hur mycket man än vill att det ska bli mindre gitarrer så är det så att utan gitarren låter det helt enkelt inte Depeche Mode längre, då är vi tillbaka till ett vanligt ordinärt synthband “of any kind”.

När bandet släpper nytt material rusar fansen till butikerna och dessa herrar rusar på listorna för att veckan senare rasa ut igen. Hur man än värderar det så kan man ändå sluta sig till att med en utsåld turné så behöver inte Depeche Mode mer tid än så på listorna. Fansen finns där, vi vet vad vi har och vi tar till oss det nya med glädje. Få skivsläpp är så efterlängtade som ett Depeche Mode-släpp.

Depeche Mode är egentligen ett band med två sångare. Martin L. Gore gör sin soloinsats i “The Child Inside” och som alltid är det en ballad det handlar om, kanske med det mörkaste innehållet på plattan. Tolkningsfråga givetvis, för naturligtvis kan det handla om helt vanliga tonåringar som växer upp och lämnar barnet inom sig svåråtkomligt, men betänk möjligheten att detta barn har tvingats växa upp i förtid.

Bandet har sedan 1995 decimerats till en trio, jag säger decimerats av den anledningen att jag ibland kommer på mig själv med att sakna denne fjärde medlem, Alan Wilder. Han tillförde på sin tid en musikalitet till produktionen som jag har saknat sedan “Violator” och “Songs of Faith and Devotion”. Trots att bandet har figurerat längre som trio än som kvartett är han fortfarande saknad av mig och mest troligt väldigt många andra fans, men om alternativet hade varit en splittring till inget, är detta det bästa alternativet. Han har ju som bekant ersatts av två andra musiker, både under inspelningar och i livesammanhang, men av någon anledning räknas inte Christian Eigner (trummor) och Peter Gordeno (keyboards) (liksom Kurt Uenala som Dave skrivit de nya låtarna med) som fullvärdiga medlemmar, trots att deras insatser är essentiella för hur det låter, inte minst live, men även på skiva.

Slutligen: Om du är ett hängivet fan av Depeche Mode kommer du att införskaffa den här skivan oavsett vad jag eller någon annan skriver. Om du är av den sorten som dömer ett album efter första singeln säger jag: Think again! Mest troligt kommer några singlar som alla är bättre än den första. Om du aldrig har lyssnat på bandet tidigare är inte det här skivan som kommer att frälsa dig och ge dig en rättvis bild av tidigare material, men det ger dig en bild av Depeche Mode under 2000-talet.

“När fan blir gammal blir han religiös”, brukar man säga. I det här fallet har dessa tre gubbar, för gubbar är dom nu, börjat flirta med gammal skitig blues och kombinerat det med minimalistisk electro och slängt in någon enstaka referens till bakkatalogen. Jag tycker att det är rätt uppfriskande.

Jag står och väger mellan 6 eller 7 av 10, men tror att jag tippar över till en 7:a och med tanke på att den växer hela tiden så kanske detta inte är det slutgiltiga betyget. För varje genomlyssning dyker en ny låt upp och tar lite mer plats.

Om man väljer att införskaffa albumversionen med en bonus-ep får man fyra spår till som bland annat innehåller b-sidesspåret från “Heaven”-singeln – “All That’s Mine”, en låt som måste klassas som en av de starkaste baksidorna på en singel, tillsammans med “Pleasure Little Treasure” (Från “Never Let Me Down Again“) och “Dangerous” (från “Personal Jesus”). Jag undrar mest varför dessa spår inte kan inkluderas i plattan. Kalla det dubbelskiva och våga släppa det så, eller spara materialet och släpp en EP i slutet av året för att väcka intresset igen. Tyvärr är väl det en konsekvens av att skivbolagen fortfarande styr i musikbranschen, allt ska ha albumformat. En sak som slår mig är att bonus-ep:n på något sätt låter lite som det “gamla” Depeche Mode: Lite mörkare, lite mer elektroniskt.

Tracklist

01. Welcome to My World (04:56)
02. Angel (03:58)
03. Heaven (04:05)
04. Secret to the End (05:12)
05. My Little Universe (04:24)
06. Slow (03:45)
07. Broken (03:58)
08. The Child Inside (04:16)
09. Soft Touch / Raw Nerve (03:27)
10. Should Be Higher (05:04)
11. Alone (04:30)
12. Soothe My Soul (05:22)
13. Goodbye (05:03)

Tracklist Bonus Disc **

01. Long Time Lie (04:23)
02. Happens all the Time (04:20)
03. Always (05:07)
04. All That’s Mine (03:24)

Efter stora framgångar med debutalbumet “Happiness” (2010) som ynglade av sig hits som “Better Than Love”, “Stay” och “Wonderful Life” och följdes upp med en lång rad singelsläpp under det förra året, så är nu Hurts på väg tillbaka till rampljuset med det nya albumet “Exile” som släpps tidigt under våren.

Den Manchester-baserade duon, som består av Theo Hutchcraft och Adam Anderson bildades 2009 och slog igenom på allvar när man året därpå presenterade det tidigare nämnda – och världen över mycke kritikerrosade debutalbumet.

Hurts har verkligen gjort kometkarriär. Debutalbumet har fått en rad utmärkelser och bandet har redan turnerat världen över.

Det nya albumet kommer presenteras i en ordinarie utgåva samt en 15-spårs deluxutgåva och till alla de som förbeställer albumet via iTunes ger man redan idag en exklusiv förhandsnedladdning av “The Road” hämtad från det kommande albumet. (Lyssna på låten och få en förhandstitt på den kommande videon nedan!)

“Exile” släpps den 11 mars via Major Records LTD (Sony Music)

Tracklist

TBA