Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Slow"

Junksista – “Sinner’s Delight”

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Format: (EP), CD, Digital
Skivbolag: Cold School
Releasedatum: 23 september 2016
Genre: Electropop, electro
Bandmedlemmar: Boog (aka Jürgen Brischar), Diana S. (aka Diana Noir)
Land: Tyskland
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookTwitterLast.fmtidalSpotifygoogleplayitunesDiscogsBandcampSoundcloudReverbnationYoutube

(English version below)

Sexig och ytterst dansant electro

Junksista, som albumdebuterade med “Bad Case of Fabolous” (2013) efter några singelsläpp i början av 2010-talet, följer nu upp bandets tredje albumsläpp “American Love Story” som släpptes tiigare under året med med den nya EP:n “Sinner’s Delight”.

När det kommer till den här sexiga electroduon från södra Tyskland så vet oftast man får och Junksista, som tidigare har levererat klubbhits med låttitlar som “Naked Wet Hot” och “Love on a Stick”, lär knappast göra sina fans besvikna den här gången heller. En av mina personliga favoriter är “This Room” med fraser som “this room it smells like sex” och “I can feel your hands sliding down my pants” i låttexten.

Junksista gör genomgående sexig dansant electro och den inledande “Drug” är ett ganska simpel, men liksom hela den här EP:n, väldigt välproducerad spår med sin raka uppbyggnad på en grovhuggen basgång och rytm. Den tilltalar mig inte alls liks mycket som flera av de andra spåren, men kommer sannolikt göra succé på såväl de mörkare alternativdansgolven som på de hippa klubbarna där de tjusiga människorna frossar i champagne.

Den melodiösa “How Deep is My Love” är annars kanske det mest intressanta och komplexa spåret på EP:n. Den här ett härligt flow vars ledande melodi sveper fram ovanpå snygga körer och en rullande analog basgång. Tillsammans med de snygga syntharrangemangen kommer den säkerligen även fungera i alternativkretsar. “Gonna play with myself while I wait…”.

Junksista har utan några som helst krussiduller siktet inställt rakt mot de osande och svettiga (plaskvåta?) dansgolven. Diana‘s viskande framförda sexigt textrader som “you need some love, gonna get to you right now, gonna fuck you nice and slow” på det ambienta avslutande midtempospåret “Slow” lär säkert funka på undertecknad också i sexigt sällskap på dansgolvet med några Jägermeister innanför västen.

6/10 BRA!

junksista

Tracklist

01. Drug (03:43)
02. This Room (03:00)
03. 8008 (03:46)
04. Jump (04:29)
05. How Deep is My Love (04:45)
06. Slow (04:01)

 

(English version below)

Sexy and extremely danceable electro

Junksista, whom after a few single releases in the beginning of the 2010s made their album debut with “Bad Case of Fabolous” (2013) now follow-up the band’s third album release “American Love Story” released earlier this year with the new EP “Sinner’s Delight”.

When it comes to this sexy electro duo from southern Germany, you usually know what to expect and Junksista, whom have previously given us club hits with song titles such as “Naked Wet Hot” and “Love on a Stick”, will hardly make their fans disappointed this time around either. One of my personal favorites on this EP is “This Room” with phrases like “this room it smells like sex” and “I can feel your hands sliding down my pants” in the lyrics.

Junksista consistently makes sexy danceable electro and the initial “Drug” is a fairly simple, but like all songs on this EP, very well produced with its straight and edgy construction with the rough bass line and rhythm. It doesn’t appeal to me as much as the other tracks on here but it will probably make a success on on both the darker alternative dance floors as well as in the the hip clubs where the fancy people revel in champagne.

The melodious “How deep is My Love” is otherwise perhaps the most interesting and complex track on the EP. It has a lovely flow and the leading melody sweeps on top of stylish choirs and a rolling analog bassline. With its fancy synth arrangement, It will most certainly also appeal to more alternative listeners. “Gonna play with myself while I wait …”.

Junksista doesn’t mess around, their sight is clearly set straight towards the smoking hot and sweaty (completly moist?) dance floors. Singer Diana‘s sexy whispered lyrics like “you need some love, gonna get to you right now, gonna fuck you nice and slow” on the ambient concluding midtempo track “Slow” will probably have an effect on me as well with sexy company on the dance floor after I’ve had a few Jägermeisters.

Liverapport: Depeche Mode 20131211, Göteborg

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artist: Depeche Mode
Datum: 11 december 2013
Scen: Scandinavium, Göteborg
Arrangör: Live Nation
Rapport & Foto: Anders Mellgren

Anders Mellgren besökte Scandinavium i Göteborg för att avnjuta Depeche Mode och lämnar härmed följande liverapport..

 

Helt utan förväntningar traskade jag iväg med mitt sällskap till Scandinavium för att se Depeche Mode. Sommarens konsert i Globen var kanske inte en besvikelse, men jag hade hoppats på mer.

Inledningen var precis som på Globen öppningsspåret från senaste plattan, “Delta Machine”. “Welcome to My World” rasslar Dave Gahan fram utan någon vidare tonsäkerhet, men å andra sidan är det svårt att hålla ton och takt utan någon annan referens än knaster. Så fort musiken sätter igång tar det sig och i och med det så drar showen igång. Vi får se ett väloljat turnémaskineri som man skulle kunna tänka sig passerar Göteborg på ren rutin, men vi möts av fem “gubbar” som är som pojkar på scenen med en enorm spelglädje, närvaro och vitalitet. Säkerligen gjorde det en del att publiken i Scandinavium lämnade en respons värdig ett band som har spelat i över 30 år. Jag hade ungefär samma position som i Globen, men den skillnaden att nu stod jag mitt i ett engagerat publikhav till skillnad från en mer slentrianpublik som var på Globen i somras.

Efter inledningens två spår från senaste albumet levereras i det närmaste en hitkavalkad. “Walking in My Shoes” visar att Christian Eigner är väl värt sitt gage, det var han redan i somras då han bevisade att med livespelade trummor framför och tillsammans med programmerade diton får man en nerv i framförandet som inte går av för hackor. “Black Celebration” har ett aningen långsammare tempo än vi är vana vid, vilket tillför låten pondus. Jag gillar det.

Traditionsenligt får vi en stund med bandets andre leadsångare, Martin L. Gore, i mitten av konserten där han ger en avskalad version av bluesiga “Slow” i snyggt samarbete med Peter Gordeno på klaviatur. Efter det direkt till en av kvällens höjdpunkter, “But Not Tonight”, som avslutas av publikens allsång, eller rättare sagt där Mr Gordeno börjar spela igen för att avsluta låten. Magiskt.
Under nästkommande Heaven slås jag av hur snygg produktionen är i sin helhet med ett fantastiskt ljus i runda trussar som åker lite upp och ner, och en asymmetrisk videoskärn, hela bakväggen av scenen är en videoskärm uppbyggd enligt “Delta Machines” formspråk i trianglar. Där projiceras förutom livekameraproduktionen även filmat material till låtarna. Snyggt, smakfullt och imponerande väl utfört. Följande “Behind the Wheel” är en annan höjdpunkt som ger stort jubel, det är tydligt att fansen (vi alltså) gärna ser att man blandar och ger ganska friskt ur det tidigare materialet utöver senaste skivan, och det faktiskt något som besannas i Scandinavium.

Jag gillade inte versionen av “A Pain That I’m Used to” i Stockholm, men här i Göteborg lyckades ljudteknikern skapa en bättre harmoni i mixen vilket tilltalade mig. Ljudet på den här konserten var över lag fantastiskt även om jag hade lite mer att önska i början, men i egenskap av min yrkesroll ( jag är ljudtekniker) vet jag hur svårt det är att få ihop det i en tom arena (den är ju faktiskt tom under soundcheck!) av den storleken, jag tror dock att Scandinavium har bättre förutsättningar än Globen.

Ordinarie set avslutas av “A Question of Time”, “Enjoy the Silence” och “Personal Jesus”. Depeche Mode är ett band för de stora arenorna och Dave är vår messias. Danspartyt och euforin på innerplan saknar motstycke!

Fem låtar i extranumret inleds med “Shake the Disease” av Martin L. Gore och Peter Gordeno i avskalad version. “Halo” i Goldfrapps version får en snygg videoproduktion som avslutas med en rätt kul reaktion från den omgivande publiken. Hela låten är filmad genom en röd triangel (som en varnings triangel ungefär) och den avslutas med att den flyttas in i bild och vi får se att den sitter som en gloria över huvudet på en tjej som visar upp sina handflator när låten klingar ut, där det står just HA LO. Naaww är väl det närmaste man kan beskriva reaktionen som.

“Just Can’t Get Enough”, “I Feel You” och avslutande “Never Let Me Down Again” är ytterligare bevis på vad det här bandet har åstadkommit. Alla vet vad som kommer att hända under den sistnämnda låten och hela Scandinavium är verkligen med på noterna.

När man lämnar en bra konsert är man inte nöjd, man vill ha mer. Jag längar efter nästa platta och nästa turné, om jag inte rent av måste göra en resa för att se ett gig till.

Slutfundering: Jag har inte nämnt Fletch (Andy Fletcher) något i den här texten. Jag funderade flera gånger under konserten över det faktum att han står ganska ensam på sin kant medan de andra fyra interagerar med varandra mer eller mindre hela tiden. Han står lite som en predikare på sin egna upphöjda position. Spontant undrar jag om han kommer att vara kvar länge till i bandet när hans roll som medlare mellan de två andra inte längre verkar behövas. Han är den som alltid pratar om att dom blir äldre, vilket dom ju för all del blir, samtidigt är han ju lite av talesperson för bandet. Framtiden får utvisa detta.

8/10 STRÅLANDE!

 

Setlist

  • Intro
  • (Utdrag ur “Welcome to My World”)
  • Welcome to My World
  • Angel
  • Walking in My Shoes
  • Precious
  • Black Celebration
  • Should Be Higher
  • Policy of Truth
  • Slow (Akustisk version med Martin)
  • But Not Tonight (Akustisk version med Martin)
  • Heaven
  • Behind the Wheel
  • A Pain That I’m Used To (Jacques Lu Cont’s Remix version)
  • A Question of Time
  • Enjoy the Silence
  • Personal Jesus

Extranummer

  • Shake the Disease (Akustisk version med Martin)
  • Halo (Goldfrapp Remix version)
  • Just Can’t Get Enough
  • I Feel You
  • Never Let Me Down Again

Depeche_Mode_Scandinavium_Göteborg_2013-1

Depeche_Mode_Scandinavium_Göteborg_2013-2

 

Depeche Mode – “Delta Machine”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD (Deluxe)**, LP, Digital
Skivbolag: Columbia Records (Sony Music)
Releasedatum: 26 mars 2013
Genre: Synthpop, Electrorock
Bandmedlemmar: Martin L. Gore, Dave Gahan, Andy Fletcher
Land: England
Recensent: Anders Mellgren

 

Uppfriskande electro-flirt med skitig blues

“Welcome to My World”. Med dessa ord inleder Dave Gahan Depeche Modes senaste album “Delta Machine”. Det känns i sig rätt så talande – för på ett sätt uppfattar jag det just så. Det här blir mer och mer Daves värld, det är tydligt att han tar mer och mer plats och är mer och mer delaktig i producerandet av Depeche Modes album. Skillnaden mellan hans egna soloalbum och Depeche Mode blir mindre och mindre.

Musiken, produktionen, låtarna, texterna andas en riktning som jag som Depeche Mode-fan inte riktigt har vant mig vid än, trots att det ha varit så i ungefär tio år. 80-talets politiska Depeche Mode med tydlig samhällskritik och klara BDSM-referenser i låtar som “Everything Counts”, “People are People” och “Master and Servant”, byttes under 90-talet ut mot reflektioner i låtar som “Walking in My Shoes”, “Enjoy The Silence” och “In Your Room” med flera. Efter millenieskiftet har det mer och mer kommit att handla om relationer. Förhållandet mellan människor. Visst handlar det fortfarande om smärta och lidande, men även ganska klara sexreferenser förekommer. Den bluesiga “Slow” är ett exempel på det. Bitvis blir jag lite fundersam över texterna faktiskt. Det handlar mycket om relationer, sex och kärlek även om det är i vanligt Depeche Mode-manér lite maskerat.

Jag fastnade i en diskussion för ett tag sen med en bluesgitarrist som naturligtvis var lika insnöad på sin blues som den inbiten syntharen är i sin elektroniska musik. Han erkände dock att han gillade Depeche Mode och det hävdade han berodde på att “they’ve got the blues” och jag förstår vad han menar med det. För hur programmerat det än är så tillför den livespelade gitarren och trummorna ett element som många band saknar och helt misslyckas med när musik skall göras med syntar. Det svänger och det har nerv. Just “Slow” är ett exempel på det, rökaren “Soothe my Soul” likaså liksom “Should Be Higher” och den avslutande “Goodbye”.

Jag vet att den inledande singeln “Heaven” har blivit lite bespottad som ganska tråkig och inte alls vad vi hoppades på, hur du som läser än anser om det måste jag säga att låten växer med tiden och den är en tydlig representant för plattan. Inte alls den bästa låten, men som någon från skivbolaget sa, en ‘teaser’ för plattan. Och den här skivan förtjänar ett par genomlyssningar innan den avskrivs, för den växer. Den innehåller inga omedelbara hits som “Enjoy the Silence” eller “Personal Jesus”, men det finns bra låtar där. De tidigare nämnda är exempel på det, där kanske “Soothe My Soul” toppar för min del.

Dave Gahan: “Efter arbetet med den här skivan har vi helt och hållet ändrat våra ideér och uppfattningar kring hur man skapar ett album. När vi känt att vi har gått in i väggen och har insett att soundet har blivit alltför ordinärt så har vi skitat till det igen för att ge materialet det där speciella organiska Depeche Mode-soundet. Delta Machine skiljer sig inte på den punkten och jag ser fram emot att låta alla våra fans få höra det.”

Vad man än säger om Depeche Modes sound så känner man direkt igen det, en egenskap som är en enorm styrka i dagens musikklimat. För hur mycket man än vill att det ska bli mindre gitarrer så är det så att utan gitarren låter det helt enkelt inte Depeche Mode längre, då är vi tillbaka till ett vanligt ordinärt synthband “of any kind”.

När bandet släpper nytt material rusar fansen till butikerna och dessa herrar rusar på listorna för att veckan senare rasa ut igen. Hur man än värderar det så kan man ändå sluta sig till att med en utsåld turné så behöver inte Depeche Mode mer tid än så på listorna. Fansen finns där, vi vet vad vi har och vi tar till oss det nya med glädje. Få skivsläpp är så efterlängtade som ett Depeche Mode-släpp.

Depeche Mode är egentligen ett band med två sångare. Martin L. Gore gör sin soloinsats i “The Child Inside” och som alltid är det en ballad det handlar om, kanske med det mörkaste innehållet på plattan. Tolkningsfråga givetvis, för naturligtvis kan det handla om helt vanliga tonåringar som växer upp och lämnar barnet inom sig svåråtkomligt, men betänk möjligheten att detta barn har tvingats växa upp i förtid.

Bandet har sedan 1995 decimerats till en trio, jag säger decimerats av den anledningen att jag ibland kommer på mig själv med att sakna denne fjärde medlem, Alan Wilder. Han tillförde på sin tid en musikalitet till produktionen som jag har saknat sedan “Violator” och “Songs of Faith and Devotion”. Trots att bandet har figurerat längre som trio än som kvartett är han fortfarande saknad av mig och mest troligt väldigt många andra fans, men om alternativet hade varit en splittring till inget, är detta det bästa alternativet. Han har ju som bekant ersatts av två andra musiker, både under inspelningar och i livesammanhang, men av någon anledning räknas inte Christian Eigner (trummor) och Peter Gordeno (keyboards) (liksom Kurt Uenala som Dave skrivit de nya låtarna med) som fullvärdiga medlemmar, trots att deras insatser är essentiella för hur det låter, inte minst live, men även på skiva.

Slutligen: Om du är ett hängivet fan av Depeche Mode kommer du att införskaffa den här skivan oavsett vad jag eller någon annan skriver. Om du är av den sorten som dömer ett album efter första singeln säger jag: Think again! Mest troligt kommer några singlar som alla är bättre än den första. Om du aldrig har lyssnat på bandet tidigare är inte det här skivan som kommer att frälsa dig och ge dig en rättvis bild av tidigare material, men det ger dig en bild av Depeche Mode under 2000-talet.

“När fan blir gammal blir han religiös”, brukar man säga. I det här fallet har dessa tre gubbar, för gubbar är dom nu, börjat flirta med gammal skitig blues och kombinerat det med minimalistisk electro och slängt in någon enstaka referens till bakkatalogen. Jag tycker att det är rätt uppfriskande.

Jag står och väger mellan 6 eller 7 av 10, men tror att jag tippar över till en 7:a och med tanke på att den växer hela tiden så kanske detta inte är det slutgiltiga betyget. För varje genomlyssning dyker en ny låt upp och tar lite mer plats.

Om man väljer att införskaffa albumversionen med en bonus-ep får man fyra spår till som bland annat innehåller b-sidesspåret från “Heaven”-singeln“All That’s Mine”, en låt som måste klassas som en av de starkaste baksidorna på en singel, tillsammans med “Pleasure Little Treasure” (Från “Never Let Me Down Again“) och “Dangerous” (från “Personal Jesus”). Jag undrar mest varför dessa spår inte kan inkluderas i plattan. Kalla det dubbelskiva och våga släppa det så, eller spara materialet och släpp en EP i slutet av året för att väcka intresset igen. Tyvärr är väl det en konsekvens av att skivbolagen fortfarande styr i musikbranschen, allt ska ha albumformat. En sak som slår mig är att bonus-ep:n på något sätt låter lite som det “gamla” Depeche Mode: Lite mörkare, lite mer elektroniskt.

Tracklist

01. Welcome to My World (04:56)
02. Angel (03:58)
03. Heaven (04:05)
04. Secret to the End (05:12)
05. My Little Universe (04:24)
06. Slow (03:45)
07. Broken (03:58)
08. The Child Inside (04:16)
09. Soft Touch / Raw Nerve (03:27)
10. Should Be Higher (05:04)
11. Alone (04:30)
12. Soothe My Soul (05:22)
13. Goodbye (05:03)

Tracklist Bonus Disc **

01. Long Time Lie (04:23)
02. Happens all the Time (04:20)
03. Always (05:07)
04. All That’s Mine (03:24)