Subscribe via: RSS
Fem år har nu passerat sedan Henric de la Cour följde upp den självtitulerade solodebuten och släppte Mandrills (2013). Både känslomässigt och musikmässigt har det varit en ganska omtumlande tid för frontmannen. En tid som har kantad dels av en viss prestationsångest inför album nummer tre och dessutom av några jobbiga perioder där bieffekterna av Henrics sjukdom gjort sig påminda för att sedan toppas med glädje när han gifte sig nu i somras. Arbetet med Gimme Daggers har med andra ord varit långt ifrån smärtfritt.
“Fem år är aslång tid. Det beror inte bara på att albumet var svårt för mig att göra efter Mandrills, som jag tyckte var väldigt bra, det var mycket på grund av att jag också hamnade på sjukhus för allvarliga blodförgiftningar två gånger under denna tid. Det förstörde mycket av mitt och Rikard Lindhs flow i studioarbetet. Men till slut hittade vi flowet och gjorde hälften av låtarna på skivan på kanske tre månader“, berättar han.
Paul Henric Dornonville de la Cour växte upp i Eskilstuna och diagnostiserades redan vid ung ålder med den dödliga sjukdomen cystisk fibros. Men med hjälp av en ny medicinering och forskningens framsteg så har mötet med livets slut nu i alla fall tillsvidare framflyttats. Men trots detta så påverkar den i allra högsta grad fortfarande hans vardag i stor utsträckning. Med samma medicinering som genererar en del bieffekter. Att följa upp det kritikerrosade och det mycket starka andra soloalbumet Mandrills har inte heller varit alldeles enkelt och svaret på frågan om han har haft någon prestationsångest inför skapandet av det nya albumet är glasklart.
“Minst sagt. Hade väldigt svårt att sadla om och köra igen, allt jag/vi gjorde kändes sämre än vad materialet på Mandrills var. Det var både sanning och till viss mån något jag bara inbillade mig, men när vi väl skrivit någon slags “nyckellåt” så föll allt på plats och jag tycker det blev väldigt bra till slut. En klart mer krävande skiva än Mandrills, men ibland är sånt bra”, förklarar Henric.
Tillsammans med kompisen Rikard Lindh har Henric komponerat och producerad musik under många år nu, både som tidigare bandkamrater i Yvonne och nu som soloartist, vilket säkert ger en trygghet.
“Absolut. Vi vet vad den andre gillar när det kommer till när man ska trixa med musiken, så oftast räcker det med en nick så är det klart, eller i alla fall på rätt spår. Det är ett väldigt smärtfritt samarbete.”
Det är en fem år äldre och numera även gift Henric de la Cour vi möter på nya albumet. Men hurvida detta har påverkat musiken är han något mer tveksam till.
“Inte speciellt mycket, det blir den skivan det blir. Ibland är det liksom bara att följa med och se var man hamnar, men oftast blir det ju såklart asbra. Det finns tillräcklig med dåliga grejer kvar inuti som pockar på ens uppmärksamhet då och då.” säger han.
Och trots att han nu överlag mår mycket bättre, så påverkar sjukdomen honom fortfarande, även om han har “överlevt” den för stunden. I låten “Two Against One”, som släpptes som singel redan 2016 och som även återfinns på det nya albumet, sjunger han “some day but not today I will take the easy way”. Men när det gäller dessa känslor i anslutning till musiken och kring hurvida han nu är mer positivt inställd till livet i allmänhet och musiklivet i synnerhet än tidigare så säger han så här: “även om det är lite lättare att andas nu och jag inte behöver lika många intravenösa kurer antibiotika, så tar jag precis alla mediciner som jag gjorde förr. Men ja, döden är inte runt hörnet just nu, även om det var nära under blodförgiftningen för två år sedan. Jag tror jag i alla fall måste försöka att se något slags ljus förr eller senare. Men det mörka i musiken kommer vara en konstant.”
Det förra albumet Mandrills fick en hel del uppmärksamhet även utomlands och banade en ännu bredare väg för Henric de la Cour och hans musik än tidigare. Efterfrågan till de lite större festivalerna bland annat i Tyskland ökade, festivaler i samma storlek som de han även i år redan är inbokad till. När det gäller tankarna till att framföra de nya låtarna live så svarar han: “ja, i Tyskland ångar det på och det känns ju såklart fantastiskt. Jag tror det kommer bli asfett att spela de nya tracksen, en del är ju rätt jävla mäktiga ändå. Ser verkligen fram emot det!”
Utöver den trogna synthpubliken så hämtar Henric de la Cour sina fans bland både gotare och den allmänt svartklädda alternativa subkulturens publik. Det nya albumet Gimme Daggers upplevs som något mindre elektronisk än hans tidiga material, men på frågan hurvida detta är ett medvetet val svarar han bestämt: “nej, det var inget medvetet grepp. Jag vet att det blev en hel del överstyrda ljud och distade synthar och jag tror faktiskt att det är typ dubbelt så mycket gitarrer på Mandrills än på Daggers. Men som sagt, ibland blir det som det blir.”
När jag frågar Henric hur liveplanerna ser ut och om det skett några förändringar i livesättningen så säger han “det är ett ständigt ämne för debatt i våra led. Det finns olika förslag men det är inget vi kan ta tag i nu i höst. Möjligtvis till våren kommer det göras ändringar” och på frågan om han har några personliga favoriter på det nya albumet så får vi det spontana svaret “Jag tycker nog att Teeth, Please blev en fin bit, mycket tack vare Camillas sång.”
Vad beträffar duetter och gästspel så är listan lång när det kommer till Henric de la Cour. Han har tidigare gästspelat på låtar av allt ifrån Agent Side Grinder till Andreas Tilliander. Utöver detta har han även gjort publikkära duetter som “Shark”, på det förra albumet Mandrills som framfördes tillsammans med livemedlemmen Susanna Risberg. När det sedan kommer till duetter i allmänhet och eventuellt kommande samarbeten så berättar Henric att han har sjungit in en låt med Memoria, som han också har varit med och skrivit. Memoria är hans fru Tess alter ego och både han själv och Rikard Lindh är inblandade i produktionen av skivan som kommer spelas in under hösten. “Wolf Hour” som han gjorde tillsammans med Agent Side Grinder tycker han var ett lyckat samarbete där han egentligen bara gick in och la sång enligt bandets instruktioner, men som han även har tyckt har varit roligt att framföra live några gånger.
Jag är givetvis intresserad av att gå in djupare kring låtmaterialet på Gimme Daggers och på svaret om albumet har något speciellt huvudtema blir Henrics svar omgående rakt och koncist: “saknad, tror jag.”
Och när jag sedan ställer den naturliga följdfrågan angående om han saknar något eller om det bara är känslan av saknad han vill förmedla så berättar han att det väl är tomheten som uppstod när han förstod att han inte ska dö snart och att sjukdomen inte är lika närvarande som förr. Men det är ingenting han vill trycka upp i ansiktet på folk såklart, samtidigt som det har varit och är en stark känsla hos honom nuförtiden. Allt detta måste vara en svår process att gå igenom och när undrar om det har varit svårt att ta in faktumet att han nu sannolikt kommer vara med oss länge till säger han “tänker på det varje dag. Jag tror sånt här shit måste bearbetas.”
Många av de här känslorna har Henric de la Cour injicierat i sin musik under många år nu, på frågan om saknaden av dessa som blivit komplicerade svarar han: “både ja och nej. Jag menar det finns ju alltid kvar i mig och det kommer alltid ta sig uttryck i musiken på något sätt. Men jag vet inte, det här kanske är det sista jag gör, men det känns inte riktigt så.”
Henric har alltid till synes haft en tämligen avslappnad distans till musiken. När det kommer till faktumet att Gimme Daggers är något av det mest personliga albumet han har gjort hittills så är han snabb med att hålla med. Många andra artister idag förbereder sig länge, planerar och följer en sorts struktur hela tiden. Har det betytt extra mycket för dig och din musik att få verka i rätt forum och att ha rätt folk kring dig? “nej, så har jag egentligen aldrig jobbat. Men samtidigt har solo-musiken hittat en viss typ av publik som kanske inte Yvonne- eller Strip Music någonsin gjorde. Och det har väl funnits i tankarna någonstans. I alla fall i början”.
Henric de la Cour är en väldigt intressant person och en spännande artist och jag har svårt att slita mig från vårt samtal, men till slut så måste jag ställa den sista frågan om han har någon hälsning till alla fans som lyssnar och läser: “Tack för att ni lyssnar. Vi ses i mörkret”.
För er som vill läsa mer om Henric de la Cour kan vi tipsa om Niklas Hurtigs intervju från 2013 som ni finner här!
Om vi backar bandet till då allt började. Ni har ju varit med ett tag nu, vill du ge en kort recap?
– Jag och Johan Lange lärde känna varandra när jag drev ett litet skivbolag och skulle spela in en skiva med en grupp Johan var medlem i och vi pratade en hel del om synthar och sound. Vid den tidpunkten hade jag ett annat band och ville att Johan skulle komma med i det bandet men de andra medlemmarna ville inte det. Så småningom ringde jag Johan och berättade att jag vill starta ett nytt band och att jag hade hittat på namnet ”Agent Side Grinder”. Vi träffades regelbundet och experimenterade med trummaskiner, sequencers och synthar. Under 2006 spelade vi i Amsterdam och fick ett erbjudande efter spelningen om att släppa en vinyl sjua på skivbolaget Enfant Terrible. 2008 kom våran debutskiva och det blev lite av en hit både bland synthare, gother, punkare och hipsters etcetera. En skiva som var bred men ändå smal. Det har blivit lite av vårt sätt att jobba, att göra musik som är smal och svår men att hitta ett sound som gör den tillgänglig.
Namnet är ju intressant, vad betyder det egentligen? Var det bara du och Johan som spelade in debutplattan och var det först på Irish Recording Tape som de övriga medlemmarna kom in i bilden?
– Namnet var en gammal anteckning jag hade och har ingen egentlig betydelse annat än att det lät bra. När vi spelade in sjuan och första albumet hade Kristoffer Grip (sång) kommit med. Sedan var Johan i USA under drygt ett år och då kom Alexander Blomqvist (vår första basist) och Henrik Sunbring med som vikarier. När Johan kom tillbaka blev dom kvar och vi spelade in Irish Recording Tape.
På tal om medlemmar (och en fråga många undrar över) – Kristoffer hoppade (plötsligt) av, kan du berätta om vad som egentligen hände?
– Jag hade ingen aning att han gick i tankar på att lämna bandet, det kom som en chock. Till oss andra sa han att han ville fokusera på det han är utbildad till det vill säga konstnär. Henrik och Thobbe lämnade bandet då de inte såg någon framtid utan Kristoffer.
Vi är ju så nyfikna på den nya sångaren Emanuel Åström, som blev er nya sångare på ett lite annorlunda sätt, hur gick det till?
– Vi började i princip direkt efter Kristoffers avhopp att leta efter en ny frontperson. Dock var det väldigt svårt och det kändes nästan hopplöst. En kväll satt jag och Johan på Bierhaus innan vi skulle gå och se Lebanon Hannover på Nalen. När vi gick upp mot Nalen så sprang vi på Emanuel (vi kände Emanuel då han hade arrangerat en ASG spelning i Uppsala). Emanuel frågade hur det gick om vi hade hittat någon sångare och så vidare. Då frågade Johan honom om han kan sjunga och Emanuel svarade då, ”ja, klart att jag kan sjunga”, ”jag kommer till er replokal i veckan”. Det var som i en film, vi tänkte inte alls på honom eftersom att vi inte visste att han var en duktig sångare. Han är en fantastiskt person och frontman.
Med tanke på den nya konstellationen hur har det påverkat er och soundet på det kommande albumet? Kommer det gemene ASG-fanet att känna igen sig?
– Absolut! Låtarna och soundet finns där och jag skulle snarare säga att det låter mer ASG än tidigare. Sedan upplever vi att vi kan jobba snabbare och effektivare nu när vi bara är 3 personer. Det blev ett rätt så stort projekt när vi var sex personer som skulle säga sitt i princip om allt, från ett trummslag till huruvida vi skulle ta en spelning eller ej.
Sedan starten har ni släppt via en handfull olika etiketter men precis som med senaste släppet Alkimia (2015) släpper ni även nu via Progress Productions, hur kommer det sig?
– Vi har alltid haft bra relationer med tidigare labels och med många bolag har det varit bestämt från början att det ska släppas bara en vinyl, ep etcetera. När vi började jobba med Torny Gottberg var det för att vi ville ligga på ett bolag och jobba långsiktigt. Vi har ett väldigt bra samarbete och bollar mycket idéer.
Avslutningsvis, nytt album och turné på gång under 2018 och ni spelar tillsammans med Hemgraven och Isolated Youth på Slaktkyrkan den 26 maj. Hur resten av planerna ut? Hur kommer förändringarna i bandet påverka live-setupen?
– Vi har en hel del spelningar bokade i höst så det kommer att bli ett kul år. Live har vi gjort lite omflyttningar angående vem som gör vad på scenen. Vi repar för fullt nu och tror att många kommer att gilla det vi gör nu. Det blir både nytt och gammalt.
