Format: (Album) CD, digital, vinyl
Skivbolag: Mute Records
Releasedatum: 31 mars 2017
Genre: Electropop, synthpop
Bandmedlemmar: Alison Goldfrapp, Will Gregory
Land: England
Recensent: Stefan Last
(English version below)
Goldfrapp kör elektroniskt igen
Det är alltid spännande med ett nytt albumsläpp från Goldfrapp. De är aldrig förutsägbara och man vet aldrig vad man kommer höra när man trycker på play första gången. Från filmiska noirnummer på debuten ”Felt Mountain” från 2000, vidare till electro, synthpop, folkpop, disco och introvert downtempo så har vi nu framför oss deras sjunde studioalbum ”Silver Eye”.
Ganska snabbt blir det klart att det den här gången är fråga om ett välkommet återbesök i synthpoppen när öppningslåten och albumets första singel ”Anymore” når trumhinnorna. Låten är något av en four-on-the-floor-version av deras gamla hit ”Ooh La La”, och efterföljande ”Systemagic” har mycket gemensamt med ”Strict Machine”, en annan av deras tidigare singlar.
Plattan fortsätter synthpoppens tecken med stämningsfulla ”Tigerman”, ett av albumets bästa spår. Låten kan nog soundmässigt placeras någonstans mellan albumen ”Felt Mountain” och ”Supenature”. Och när vi ändå snackar soundmässiga likheter med tidigare alster så anknyter fjärde spåret ”Become The One” mycket till både ”Black Cherry” och ”Supernature”.
Ett lugnare parti följer med ”Faux Suede Drifter”, ”Zodiac Black” och vackra ”Beast That Never Was”. Albumets poppigaste fem minuter avlöser i form av ”Everything Is Never Enough” som jag gärna skulle se som tredje singel. En snygg, luftig och upplyftande produktion som griper tag i en på precis rätt sätt.
Vi landar sedan mjukt i ”Moon In Your Mouth” där Alison levererar en av sina kanske mest känslofulla vokala insatser. En klar höjdpunkt på plattan!
Albumet avslutas sedan med dramatiska ”Ocean”. En storslagen produktion med ett ganska abrupt slut, och man sitter kvar med känslan av att ha lämnats med något av en cliffhanger. Man vill liksom veta vad som händer härnäst. Vi får otåligt vänta på nästa album…
Sammantaget är detta en samling låtar som bör tilltala den som liksom jag har Goldfrapps tre första album som favoriter, då de ligger i synnerhet ”Black Cherry” och ”Supernature” nära i soundet. Personligen tycker jag singlarna hör till de minst inspirerade låtarna på plattan, så har du bara hört dessa så tycker jag definitivt att du ska ge resten av ”Silver Eye” en chans. Sannolikheten är stor att du kommer att gilla vad du hör.
Tracklist
01. Anymore (03:54)
02. Systemagic (03:38)
03. Tigerman (04:14)
04. Become The One (04:44)
05. Faux Suede Drifter (05:02)
06. Zodiac Black (05:04)
07. Beast That Never Was (04:38)
08. Everything Is Never Enough (05:06)
09. Moon In Your Mouth (04:03)
10. Ocean (04:26)
(English version below)
Goldfrapp goes electronic again
A new album release from Goldfrapp is always exciting. They’re never predictable and you never know what you’re going to hear when you press play the first time. From cinematic noir numbers on the 2000 debut ”Felt Mountain” on to electro, synthpop, folk pop, disco and introverted downtempo, we’re now presented with their seventh studio album ”Silver Eye”.
It quickly becomes clear that this time they’re making a welcome revisit to synthpop when the opening track and the first single off the album ”Anymore” hits the eardrums. The song is a bit of a four-on-the-floor version of their old hit ”Ooh La La”, and the following ”Systemagic” has a lot in common with ”Strict Machine”, another one of their earlier singles.
They continue down the synthpop path with the evocative ”Tigerman”, one of the album highlights. Its sound could possibly be placed somewhere inbetween the ”Felt Mountain” and ”Supernature” albums. And while we’re on the subject of sound similarities with their previous output, the fourth track ”Become the One” feels closely related to both ”Black Cherry” and ”Supernature”.
Things slow down mid-album with ”Faux Suede Drifter”, ”Zodiac Black” and the beautiful ”Beast That Never Was”. The poppiest five minutes on the album then takes over in the form of ”Everything Is Never Enough” which I wouldn’t mind seeing as single number three. The crisp, airy and uplifting production grabs a hold of you in just the right way.
We then land smoothly in ”Moon In Your Mouth” where Alison delivers what is perhaps her most emotional vocal delivery yet. Definitely an album highlight!
The album concludes with the dramatic ”Ocean”, an epic production with a somewhat abrupt ending, leaving you with what feels like a bit of a sonic cliffhanger. You sort of want to know what comes next. We’ll just have to impatiently await the next album…
As a whole this is a collection of songs that should appeal to people like me who hold the first three Goldfrapp albums as their favourites as they’re close in sound to particularly ”Black Cherry” and ”Supernature”. I personally feel that the singles are the least inspired tracks on the album, so if you’ve only heard those then I absolutely recommend you giving the rest of ”Silver Eye” a listen. It’s highly probable that you will like what you hear.
