Format: (Album) CD, 2CD (Deluxe)**, LP, Digital
Skivbolag: Columbia Records (Sony Music)
Releasedatum: 26 mars 2013
Genre: Synthpop, Electrorock
Bandmedlemmar: Martin L. Gore, Dave Gahan, Andy Fletcher
Land: England
Recensent: Anders Mellgren
Uppfriskande electro-flirt med skitig blues
“Welcome to My World”. Med dessa ord inleder Dave Gahan Depeche Modes senaste album “Delta Machine”. Det känns i sig rätt så talande – för på ett sätt uppfattar jag det just så. Det här blir mer och mer Daves värld, det är tydligt att han tar mer och mer plats och är mer och mer delaktig i producerandet av Depeche Modes album. Skillnaden mellan hans egna soloalbum och Depeche Mode blir mindre och mindre.
Musiken, produktionen, låtarna, texterna andas en riktning som jag som Depeche Mode-fan inte riktigt har vant mig vid än, trots att det ha varit så i ungefär tio år. 80-talets politiska Depeche Mode med tydlig samhällskritik och klara BDSM-referenser i låtar som “Everything Counts”, “People are People” och “Master and Servant”, byttes under 90-talet ut mot reflektioner i låtar som “Walking in My Shoes”, “Enjoy The Silence” och “In Your Room” med flera. Efter millenieskiftet har det mer och mer kommit att handla om relationer. Förhållandet mellan människor. Visst handlar det fortfarande om smärta och lidande, men även ganska klara sexreferenser förekommer. Den bluesiga “Slow” är ett exempel på det. Bitvis blir jag lite fundersam över texterna faktiskt. Det handlar mycket om relationer, sex och kärlek även om det är i vanligt Depeche Mode-manér lite maskerat.
Jag fastnade i en diskussion för ett tag sen med en bluesgitarrist som naturligtvis var lika insnöad på sin blues som den inbiten syntharen är i sin elektroniska musik. Han erkände dock att han gillade Depeche Mode och det hävdade han berodde på att “they’ve got the blues” och jag förstår vad han menar med det. För hur programmerat det än är så tillför den livespelade gitarren och trummorna ett element som många band saknar och helt misslyckas med när musik skall göras med syntar. Det svänger och det har nerv. Just “Slow” är ett exempel på det, rökaren “Soothe my Soul” likaså liksom “Should Be Higher” och den avslutande “Goodbye”.
Jag vet att den inledande singeln “Heaven” har blivit lite bespottad som ganska tråkig och inte alls vad vi hoppades på, hur du som läser än anser om det måste jag säga att låten växer med tiden och den är en tydlig representant för plattan. Inte alls den bästa låten, men som någon från skivbolaget sa, en ‘teaser’ för plattan. Och den här skivan förtjänar ett par genomlyssningar innan den avskrivs, för den växer. Den innehåller inga omedelbara hits som “Enjoy the Silence” eller “Personal Jesus”, men det finns bra låtar där. De tidigare nämnda är exempel på det, där kanske “Soothe My Soul” toppar för min del.
Dave Gahan: “Efter arbetet med den här skivan har vi helt och hållet ändrat våra ideér och uppfattningar kring hur man skapar ett album. När vi känt att vi har gått in i väggen och har insett att soundet har blivit alltför ordinärt så har vi skitat till det igen för att ge materialet det där speciella organiska Depeche Mode-soundet. Delta Machine skiljer sig inte på den punkten och jag ser fram emot att låta alla våra fans få höra det.”
Vad man än säger om Depeche Modes sound så känner man direkt igen det, en egenskap som är en enorm styrka i dagens musikklimat. För hur mycket man än vill att det ska bli mindre gitarrer så är det så att utan gitarren låter det helt enkelt inte Depeche Mode längre, då är vi tillbaka till ett vanligt ordinärt synthband “of any kind”.
När bandet släpper nytt material rusar fansen till butikerna och dessa herrar rusar på listorna för att veckan senare rasa ut igen. Hur man än värderar det så kan man ändå sluta sig till att med en utsåld turné så behöver inte Depeche Mode mer tid än så på listorna. Fansen finns där, vi vet vad vi har och vi tar till oss det nya med glädje. Få skivsläpp är så efterlängtade som ett Depeche Mode-släpp.
Depeche Mode är egentligen ett band med två sångare. Martin L. Gore gör sin soloinsats i “The Child Inside” och som alltid är det en ballad det handlar om, kanske med det mörkaste innehållet på plattan. Tolkningsfråga givetvis, för naturligtvis kan det handla om helt vanliga tonåringar som växer upp och lämnar barnet inom sig svåråtkomligt, men betänk möjligheten att detta barn har tvingats växa upp i förtid.
Bandet har sedan 1995 decimerats till en trio, jag säger decimerats av den anledningen att jag ibland kommer på mig själv med att sakna denne fjärde medlem, Alan Wilder. Han tillförde på sin tid en musikalitet till produktionen som jag har saknat sedan “Violator” och “Songs of Faith and Devotion”. Trots att bandet har figurerat längre som trio än som kvartett är han fortfarande saknad av mig och mest troligt väldigt många andra fans, men om alternativet hade varit en splittring till inget, är detta det bästa alternativet. Han har ju som bekant ersatts av två andra musiker, både under inspelningar och i livesammanhang, men av någon anledning räknas inte Christian Eigner (trummor) och Peter Gordeno (keyboards) (liksom Kurt Uenala som Dave skrivit de nya låtarna med) som fullvärdiga medlemmar, trots att deras insatser är essentiella för hur det låter, inte minst live, men även på skiva.
Slutligen: Om du är ett hängivet fan av Depeche Mode kommer du att införskaffa den här skivan oavsett vad jag eller någon annan skriver. Om du är av den sorten som dömer ett album efter första singeln säger jag: Think again! Mest troligt kommer några singlar som alla är bättre än den första. Om du aldrig har lyssnat på bandet tidigare är inte det här skivan som kommer att frälsa dig och ge dig en rättvis bild av tidigare material, men det ger dig en bild av Depeche Mode under 2000-talet.
“När fan blir gammal blir han religiös”, brukar man säga. I det här fallet har dessa tre gubbar, för gubbar är dom nu, börjat flirta med gammal skitig blues och kombinerat det med minimalistisk electro och slängt in någon enstaka referens till bakkatalogen. Jag tycker att det är rätt uppfriskande.
Jag står och väger mellan 6 eller 7 av 10, men tror att jag tippar över till en 7:a och med tanke på att den växer hela tiden så kanske detta inte är det slutgiltiga betyget. För varje genomlyssning dyker en ny låt upp och tar lite mer plats.
Om man väljer att införskaffa albumversionen med en bonus-ep får man fyra spår till som bland annat innehåller b-sidesspåret från “Heaven”-singeln – “All That’s Mine”, en låt som måste klassas som en av de starkaste baksidorna på en singel, tillsammans med “Pleasure Little Treasure” (Från “Never Let Me Down Again“) och “Dangerous” (från “Personal Jesus”). Jag undrar mest varför dessa spår inte kan inkluderas i plattan. Kalla det dubbelskiva och våga släppa det så, eller spara materialet och släpp en EP i slutet av året för att väcka intresset igen. Tyvärr är väl det en konsekvens av att skivbolagen fortfarande styr i musikbranschen, allt ska ha albumformat. En sak som slår mig är att bonus-ep:n på något sätt låter lite som det “gamla” Depeche Mode: Lite mörkare, lite mer elektroniskt.
Tracklist
01. Welcome to My World (04:56)
02. Angel (03:58)
03. Heaven (04:05)
04. Secret to the End (05:12)
05. My Little Universe (04:24)
06. Slow (03:45)
07. Broken (03:58)
08. The Child Inside (04:16)
09. Soft Touch / Raw Nerve (03:27)
10. Should Be Higher (05:04)
11. Alone (04:30)
12. Soothe My Soul (05:22)
13. Goodbye (05:03)
Tracklist Bonus Disc **
01. Long Time Lie (04:23)
02. Happens all the Time (04:20)
03. Always (05:07)
04. All That’s Mine (03:24)
