Jens Atterstrand fick en pratstund med den svenske italodisco-ikonen och multikonstnären Tobias Bernstrup som i  skrivande stund är högaktuell med det nya albumet Technophobic. Till detta bjuder vi också på livebilder från hans konsert Debaser Strand i Stockholm den 15 september signerade Patrik Lark (Darklark).

 

 

 

Tre år har passerat sedan du senast var albumaktuell med Romanticism. Hur har livet sett ut sedan dess och hur har arbetet med det nya albumet tagit form?
– Förra plattan mixade jag ihop med Doruk Ozturkcan från She Past Away. Vi har samarbetat under flera år, men denna gång kände jag lust att prova göra hela produktionen själv då jag precis installerat mig i en ny studio och ville jobba in mig i den nya miljön. Tematiskt har nya albumet präglats av en ganska dyster samtid, något som lyser igenom i låtar som Utopia, Everything Is Wrong och Metropolis Of Tomorrow. Musikaliskt har jag försökt jobba mer enkelt. Klassisk synthpop i modern tappning med ingredienser av Minimal Wave, Italo och Dark Wave, fast med ett mera sammanhållet sound än i tidigare albumproduktioner.

Hèléne (från Hante. och Minuit Machine) medverkar på en av spåren du nämner – “Metropolis of Tomorrow” och om jag förstått det rätt har hon även skrivit texten. Hur kom det samarbetet till?
– Min partner (som för övrigt är min bästa kritiker) hade nyligen introducerat mig till Hantes musik och sagt att våra röster skulle låta fint ihop. Jag skickade över en demo på “Metropolis of Tomorrow” till Hélène som nappade på idén. Jag föreslog att hon gärna fick lägga till några textrader gärna på Franska utöver det jag sjöng. Detta blev sedan låtens två verser i den annars minimalistiska texten.

Italodiscon har ju alltid varit och är fortfarande en del av ditt sound, men på senare tid har du injicerat en hel del annat i din musik. Är det något speciellt som har inspirerat till den utvecklingen?
– Jag växte upp med italo disco, men lyssnade framför allt på punk och metal. Min musikaliska bana började som trummis. Bland annat i postpunk bandet Raftsmen (tillsammans med Andreas Catjar som numera spelar med Covenant). När jag började med elektronisk musik 1997 var min främsta inspiration just Italo Disco och Gary Numan. Mellan 2002-2008 bodde jag i New York och kom då i kontakt med minimal wave och cold wave musiken, främst genom DJs och artister som Martial Canterel, Xeno & Oaklander. Vi var ett gäng konstnärer och musiker som hängde och spelade på samma klubbar. Detta var en väldigt inspirerande tid som kom att påverka min musik i en mörkare riktning.

Hur ser din musikaliska skapandeprocess ut idag?
– Musikskapandet sker oftast parallellt med mitt arbete med bildkonst. Det kan handla om stämningar, ämnen eller rena textfraser. Jag gör vanligen ett låtskisserna först på någon trevlig synth med riktigt klaviatur. Jag sitter och jammar, provar olika ljud och melodier tills det känns bra. Sen spelar jag in, och förhoppningsvis har det blivit en text samtidigt. Annars kan det få ligga och vänta. När det blivit till ett femtontal låtskisser brukar jag börja känna vart jag är på väg och arbetet med ett album tar vid. De senaste åren har jag gjort en del remixar åt andra artister. Detta brukar också funka som ett sätt att prova nya ljud och arrangemang och korsbefrukta någon annans musik, vilket kan vara befriande. Min remix av Lebanon Hanovers “Babes of The 80’s” från 2016 var ett sådant projekt som blev väldigt lyckat. En ganska långsam monoton postpunklåt blev till en riktigt dansröjare som idag har över en miljon visningar på Youtube.

Apropå bildkonsten, det visuella uttrycket har länge gått hand i hand med din musik. Vad inspirerar till den sammansättningen och vad kan vi förvänta oss i samband med kommande konserter?
– När jag började väva in musiken som en del av mitt arbete som konstnär föll det sig också naturligt att det visuella blev en del av musiken. Många av mina tidigare arbeten såväl i min bildkonst som i musiken var starkt influerade av film och dataspel. Allt från Fritz Lang, John Carpenters filmer och musik, Jan Hammers soundtrack till Miami Vice över till HR Giger och Pierre Moliniers surrealistiska queersjälvporträtt. Bildspråket på förra plattan var starkt inspirerat av Caspar David Friedrichs målningar. Men jag har också samarbetat med ett bra team andra kreatörer. På både förra och nya skivan arbetade jag med den stylisten Christopher Insulander och fotokonstnären Julia Peirone samt Stilgurun Emma Veronica som alla är extremt begåvade.

Din musik uppmärksammades tidigt i exempelvis Sydamerika, Östeuropa och Ryssland, men i Sverige så är det först på senare år som du hamnat lite mer i ropet i vår alternativa bubbla. Hur ser du själv på den utvecklingen?
– Jag hade inte direkt några kontakter med synthscenen i Sverige till en början. Kanske främst för att jag bodde utomlands och detta var ju på tiden innan sociala medier hade börjat koppla ihop musikvärlden ordentligt. Jag gjorde visserligen ett par spelningar i Stockholm under denna tid på bl.a. Moderna Museet och Debaser men detta var uppträdanden som skedde lite mera i en konstkontext. När jag sen flyttade tillbaka till Sverige hade tiden hunnit ikapp och min musik börjat upptäckas i Sverige. Jag tror det var väl i samband med min spelning på Kalabalik Festivalen 2012 som folk på allvar började få upp ögonen för min musik och uppträdanden. Mitt genombrott i Sydamerika, framför allt i Mexico var en intressant historia. Mina skivor började plötsligt sälja väldigt bra i Mexico. Det var min Italienska låt Ventisette från 2003 som utan min vetskap hade blivit en kultlåt. När jag åkte dit första gången och spelade visade sig att fansen hade all min musik. Oftast i bootleg format; allt från CDs, 12” vinyler till merchandise. Då förstod jag att Italoscenen där var stor och på allvar. Det var också just i Mexico City som jag kom i kontakt med Pascal Languirand (Trans-X) som bosatt sig där grund av scenen. Sedan 80-talet har danskulturen med Hi-NRG och italomusiken varit väldigt stark och spreds via turnerande DJ-kollektiv sk. Soundssystem, bland dessa Polymarchs och Patrick Miller. Den senare har sedan lång tid också en permanent klubb i Mexico City. Men det är inte bara italo som är sort i Sydamerika. Även synth/goth/alternativscenen där är väldigt stark och flera av de svenska synthband har ju spelat där.

Hur skiljer sig den sydamerikanska scenen mot den europeiska i allmänhet och svenska i synnerhet?
– Den är mer av allt. Publiken är så extremt dedikerad och det finns ett stor bredd på den alternativa scenen som inkluderar, Synthpop, EBM, Techno, Postpunk, Goth, Indie, Phychobilly, Punk mm. Men jag vill jag ändå poängtera att scenen i Sverige är också väldigt engagerad men mindre.

Hur ser planerna ut för den närmsta tiden? Har du några fler spelningar inbokade och hur vill du rama in musiken från scenen?
– Nu efter de första spelningarna i Stockholm och Göteborg i samband med releasen av nya albumet följer flera spelningar i Europa bland annat i Berlin. Det blir ny kostym så klart!

Det låter strålande! Har du någon hälsning eller några avslutande ord till alla som läser detta?
– Kolla in albumet, det är nog mitt bästa hittills och hoppas vi ses på någon av kommande spelningar!

Missa inte Jens recension av nya albumet Technophobic här!

Foto: Darklark (Patrik Lark), Debaser Strand 20180915

Jens Atterstrand (text & foto), Niklas Hurtig (text) och Patrik Lark (text & foto) rapporterar från den andra upplagan av Subkultfestivalen som arrangerades i Folkets Park i Trollhättan den 16 och 17 juni.

 

 

Jens Atterstrand (Redaktör och fotograf)

Subkultfestivalen tog ordentlig revansch på de tuffa utmaningarna man ställdes inför det första året med uselt väder under en i synth- och alternativkretsar minst sagt fullbokad augustimånad. Att flytta tillbaka festivalen till mitten av juni visade sig vara ett genidrag som gav såväl ett ökat antal besökare som lite bättre väderförhållanden.

Folkets Park i Trollhättan hade, utöver huvudscenen Aura och den mindre inomhusscenen Stella, den här gången extrautrustats med både VIP-område, en mindre extrascen samt DJ-tält och även om det fortfarande finns saker att förbättra så är helhetsintrycket väldigt positivt. VIP-området är uppskattat av oss som “jobbar” på festivalen och önskar komma bort från trängseln och pusta ut en stund i lugn och ro mellan liveframträdandena.

Lineupen var bred och stark och arrangörerna skall ha en stor eloge för att man verkligen arbetar hårt för att knyta ihop olika stilar inom synth, goth och närliggande musik vilket vi definitivt inte varit speciellt bortskämda med i de här sammanhangen i Sverige tidigare.

Elektroskull-redaktionen tackar alla inblandade för en grym festival och ser med spänning fram emot en tredje upplaga nästa sommar!

Niklas Hurtig (Festivalbesökaren)

Subkultfestivalen i Trollhättan arrangerades för andra gången, blott 10 månader efter den första upplagan och det skulle visa sig bli en alldeles utmärkt start på festivalsommaren 2017.

Festivalcampingen låg på samma plats som tidigare cirka femton minuters promenad från området och tälten var något fler än förra året, annars ingen gigantisk skillnad. Att sälja frukost precis vid ingången var en mycket bra idé. Sammanslutningen Skuggborgen, som även i år arrangerade Skuggbussen, höll i vanlig ordning ställningarna med partytält och musik.

När det sedan kommer till festivalområdet så var matmöjligheterna rejält uppdaterade med bättre utbud och liksom tidigare samma resonabla priser i baren. I år erbjöd festivalen även ett VIP-område för de som önskar mingla med pressfolk och artister eller bjudas på ytterligare framträdanden. Det bästa med VIP-området var i mitt tycke salsan och nachochipsen vid baren. På den lilla scenen uppträdde diverse akter som av olika anledningar inte hör hemma på de större scenerna. Den märkliga Di Leva-karaktären i vita tältkläder och en akustisk gitarr är jag dock fortsatt skeptisk till.

Den grymma festivalledningen har ännu en gång levererat en väldigt bra festival som har bjudit på en uppsjö av bra liveframträdanden. Besöksantalet ökade något i år och frågan är nu när det riktigt lyftet kommer? Inkörningsperioden pågår ju än då detta bara var andra året, så det är ju inte så att arrangörerna på något sätt behöver gripas av panik redan nu.

Fredag

Dpoint

Spelglada mörka synthpopparna Dpoint behövde inte resa speciellt långt med tanke på att duon med Robert Widell och Peter Andersson ju är hemmavarande i Trollhättan. Bandet är högaktuella med det nya minialbumet “Acid Words” som släpptes under sommaren och även om Dpoint inte spelat så jättemycket live sista tiden så överraskade de positivt och lockade en god samling till den mindre scenen Stella trots den tidiga speltiden.

(Jens Atterstrand)

Container 90

Den charmanta duon från Eskilstuna, med Radio Virus-bekantingarna Ronny Larsson och Mikael Spångberg, levererade en dynamisk och glädjefylld spelning som inkluderade både ett antal av bandets hitlåtar liksom udda nummer, smakprov på nytt material och sist men inte minst givetvis publikfavoriten “Richard is a Racist”, som handlar om den tidigare Elegant Machinery-medlemmen och numera Sverigedemokraten Richard Jomshof. Container 90 är ett incitament i den svenska scenen och det är svårt att inte bli glad när man får chansen att se dem live.

(Jens Atterstrand)

Vanguard

Göteborgsduon Vanguard, som lagom till den här spelningen fått tillskott av den nye livekeyboardisten Dennis Ternström, har vuxit ordentligt och uppträder nu verkligen som ett rutinerat liveband. Sångaren Patrik Hansson levererar numera bandets moderna synthpoplåtar allt tonsäkrare från scenen, så även inför ett välfyllt Stella den här gången. När bandet bränner av dansanta publikfriare som “I Want to Live” och “On My Own” är det svårt att stå still!

(Jens Atterstrand)

Red Mecca

Sundsvallsduon bjöd på en sedvanligt mörk och snyggt ljussatt men relativt kort spelning på Stella. Sångerskan Frida Medeleines visuella karisma och starka personliga uttryck förstärker de starka känslor som bandets musik förmedlar och Red Mecca skulle jag vilja påstå är väldigt unika i de här sammanhangen. Tillsammans med effektfull ljussättning och rök levererade de ännu en stabil och välljudande spelning.

(Jens Atterstrand)

Rave the Reqviem

Son och mor Lönnqvist, närmare bestämt producenten, sångaren, gitarristen och låtskrivaren Filip Lönnqvist, tillsammans med sångerskan Carola Lönnqvist utgör hjärtat i den välljudande industrimetallakten Rave the Reqviem och mitt i solskenet på eftermiddagen levererade de en av festivalens mest högoktaniga spelningar på den stora scenen. Bandet spelar en melodiös och refrängstark industrimetall som verkligen skapade ordentligt röj i det nyvakna publikhavet!

(Jens Atterstrand)

Aesthetic Perfection

Handen på hjärtat så är jag inte helt nöjd med Aesthetic Perfections alltmer poppiga framtoning under senare tid, men när det kommer till bandets liveframträdanden så visar frontmannen och sångaren Daniel Graves tillsammans med rutinerade keyboardisten Eliott Berlin gång på gång vilket fantastiskt liveband de är. Duon levererar en storslagen och fartfylld liveshow från Subkultfestivalens stora scen inklusive Eliotts sedvanliga keyboard-stativsakrobatik och en stark sånginsats signerad en karismatisk frontman som fortfarande ser ut att trivas väldigt bra i de här sammanhangen.

(Jens Atterstrand)

She Past Away

Det turkiska postpunkbandet She Past Away, med den Robert Smith-liknande sångaren och gitarristen Volkan Caner, visade upp en stillsam och introspektiv scenshow där den stämningsfulla musiken stod i första rummet. Ett gotiskt mörker bredde ut sig kring inomhusscenen Stella. Volkan Caners mycket speciella gutturala stämma i det allra nedersta registret grep tag om publiken och trots den, för de allra flesta, obegripliga turkiskan kändes det som att orden gick rakt in och berörde på ett känslomässigt plan bara genom den speciella fraseringen. She Past Away är inget liveband men musiken är nästan läskigt effektiv. Trots alla uppenbara referenser till The Sisters of Mercy, The Cure och Joy Division har de hitta något alldeles eget som man genast känner igen och dras med i.

(Patrik Lark)

Vive La Fête

De franska veteranerna, som frontas av det numera 49-åriga och sällan stillastående energiknippet Els Pynoo, bjöd på en storslagen hitkavalkad ackompanjerad av en fullmatad rök och ljusshow på den stora scenen. Personligen finner jag bandets musik något slätstruken sett över en hel lång konsert, men när bandet river av hits som “Decadanse” så är det svårt även för undertecknad att inte dra på smilbanden och dansa med!

(Jens Atterstrand)

SPARK!

Den energiska duon består av sångaren Christer Hermodsson och trummisen Mattias Ziessow. Bandet inleder precis som sedvanligt den sista tiden spelningen utklädda till clowner och trots att en stor del av deras musik är skapad med glimten i ögat så är det också stort allvar och professionalism som omger duons musik och framträdande. Fokus ligger på högt tempo, glädje och att inkludera åhörarna i ett mycket publikvänligt liveframträdande. De största hitsen betas av en för en och man lämnar verkligen Stella, som lokalen heter, med en känsla av att man har ett lejon i sig den här gången!

(Jens Atterstrand och Niklas Hurtig)

Lördag

Human Lynx

Det är något alldeles speciellt med Human Lynx från Göteborg och i en på eftermiddagskvisten totalt mörklagd Stella så presenterar de bandets stilrena ljus- och scenshow under en väldigt kort men intensiv spelning. Bandets musik representerar någonting nytt och väldigt spännande på den inhemska scenen där de har tagit sig friheten att integrera flera intressanta influenser i sin minimala och rytmiska electro. Ett av festivalens absolut snyggaste framträdanden!

(Jens Atterstrand)

Machinista

Richard Flow och sångaren John Lindqwister utgör den här svenska duon, som verkar ha en ständig vilja att utveckla och expandera upplevelsen när bandet spelar live. Gitarristen med aliaset BRD har medverkat på scen ett bra tag nu och bidrar till att ge bandets mörka synthpop en än större och mer dynamisk touch än på skiva. Machinista har två starka album i bagaget, arbetar i skrivande stund på det tredje och deras insats på Subkultfestivalen fyller på deras meritlista med ytterligare en proffsig och välljudande insats.

(Jens Atterstrand)

Lizette Lizette

Äntligen fick vi se en av årets absolut hetaste nykomlingar i ett ordentligt konsertarrangemang på en riktig scen till skillnad mot de mindre bar- och klubbspelningar hon gjort tidigare! Lizette Nordahl tillsammans med liveduon som består av Aili Markelius (trumpads) och Lisa Pyk (keyboard) bjöd på en fantastiskt snygg och välljudande konsert och med tanke på att hens debutalbum landade så sent som i vintras så är det svårt att inte imponeras stort av Lizette Lizette!

(Jens Atterstrand)

Project Pitchfork

Veteranerna från Tyskland har spottat ur sig sex album sedan 2009 och det märks då de i princip väljer ett spår per album under den drygt en timme långa konserten. Ett band som hållit på sedan 1989 behöver minst det dubbla för att någorlunda rama sin musikaliska karriär och det märks också att de har tröttnat på sina största hitlåtar då en hel del utav dessa saknas i setlistan. Detta leder till en väl genomfört men lite osäkert framförande. Personligen tycker jag att ett band som Project Pitchfork bör ha olika teman på sina spelningar, så som: “Hits”, “Retro”, “Modern” och så vidare. Detta för att bättre särskilja dem åt och ge fansen en chans att ställa in sig på en viss uppsättning spår. Utöver detta var uppslutningen godkänd och ljudet bra!

(Niklas Hurtig)

Pretty Addicted

London-bandet Pretty Addicted som kallar sin musik för “gothic dance music” bjöd på en riktig smocka på den lilla scenen. Bandets självklara centralfigur Vicious Precious hade så mycket attityd att det nästan rann ur de karaktäristiska Mussepigg-öronen. Tillsammans med den döskallesminkade basisten levererade hon en synnerligen energisk freakshow, stundtals rullandes på scengolvet, till en pumpande elektropunk med nästan uteslutande obscena textfraser. Pretty Addicted bjöd inte på några sing-along hits men det kompromisslösa framträdandet tog publiken med storm.

(Patrik Lark)

The 69 Eyes

Finska The 69 Eyes var lördagens huvudband på stora Aura-scenen. Klädd helt i svart lack och mörka solglasögon visade sångaren Jyrki 69 hur man poserar med mickstativet över axeln. Med auktoritet och väl inövade gester anförde han rutinerat deras patenterade blandning av gothic rock och glamrock som kommit att kallas goth’n’roll eller bara dark rock. Blundade man kunde man nästan se Billy Idol framför sig. Efter ett dussintal album hade de samlat på sig en diger repertoar av hits som de tryggt fyrade av. Låtar som “Lost Boys”, “Never Say Die” och “Gothic Girl” var säkra kort till att få publiken att sjunga med i den svenska sommarnatten.

(Patrik Lark)

S.P.O.C.K.

Den till synes aldrig åldrande och evigt unga rymdsynthorkestern från Malmö avslutade festivalen med en energifylld hitkavalkad på ett fullpackat och svettigt Stella. Säga vad man vill om bandets ibland lite ojämna musik, men det är svårt att inte bli glad av att se och höra den karismatiske Alexander Hoffman på scen. Jag skall erkänna att jag inte är något jättestort fan av bandets musik på skiva men på scen gör S.P.O.C.K. mig sällan besviken, ej heller den här gången.

(Jens Atterstrand)

Fotogalleri

För femte året i rad så arrangerades 2-dagars festivalen Kalabalik på Tyrolen utanför Småländska Alvesta.

Vår utsände Anders Nord rapporterar.

 

Foto: Anders Nord

(OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten!)

 

Efter en stressig dag på jobbet samt lite förseningar i tågtrafiken anlände jag 40 minuter innan Isländska Berndsen gick på huvudscenen. Det blev till att slänga upp tältet i all hast och småprata med grannarna (bandet Kropp) innan jag löpte mot entrén till festivalområdet. Väl inne är det som att göra en tidsresa till 60-talet. Allt är väl bevarat från när det byggdes. Små klenoder från en svunnen tid är utplacerade runt scenerna och i taken hänger motorcyklar och andra ting från förr. En helt underbar miljö att gå runt i,

Jag kom fram fem minuter innan Berndsen klev upp på scenen.

Med en musik som för mig tillbaka till 80-talet fylls jag av en vilja att röra mig. Det går liksom inte att stå still. Med låtar som “Planet Earth”, “Two Lovers Team” och “Gimmi Gimmi” förgyller dom 45 minuter på huvudscenen Tyrolen. Detta är ett band som gick rätt in i hjärtat och kommer där att förbli. Ända minuset var att dom inte spelade “Monster Forrest”, deras bästa låt i mina öron. Fick dock en godtagbar förklaring, på skivan samarbetade dom med Björks basist och enligt David Berndsen är ingen i bandet i närheten av hans skicklighet på basen. Får ni möjlighet att se Berndsen så tveka inte att se dom.

Efter att ha hängt med bandet efter spelningen var det dags för det första bandet jag inte hört något med: Popsimonova från Bosnien-Hercegovina. Popsimonova består av den kvinnliga sångerskan Lana och en laptop. Pratade med henne efter spelningen om influenser och då nämndes DAF och Nitzer Ebb som två exempel. Detta märktes under spelningen. Det är EBM med en skön kvinnlig twist. Tunga dansanta basgångar ihop med Lanas röst gör att jag får gåshud när jag bevittnar spelningen. Det är en DIY-release på gång och för mig blir det ett garanterat inköp!

Efter att ha gått runt och förundrats över hur fint allt var, och missat Bernholz p.g.a. detta, var det dags för Brittiska Gazelle Twin.

På scenen kliver det upp en en kille och en tjej. Tjejen iförd en kroppsstrumpeliknande mask med hål för munnen. Masken gör att hon ser väldigt läskig ut och när musiken börjar ljuda förstärks effekten. Musiken är lika obehaglig som bra. Man får en elektronisk känsla av hur det är att ha ångest, det kryper under huden och nackhåren reser sig. Berörd av upplevelsen tog jag en sväng till campingen och pustade ut.

Strax efter kl 01.00 var det dags för She Past Away. Det turkiska gothbandet har blandat friskt från Sisters of Mercy, Fields of the Nephilim och Joy Division. Den kanske största anledningen att mixen går hem är valet av språk. Dom sjunger nämligen på Turkiska, vilket var ett bra drag för att inte hamna i gothens ingenmansland. Dom är riktigt duktiga och med en Carl McCoy-liknande röst verkar dom gå hem hos folk. Efter en dryg timmes spelning var det dags att bege sig till tältet och smälta denna första dag.

Uppe med tuppen så ägnades tiden fram till första band på Tyrolen med att ömsom sola sig och ömsom söka skydd för regnet. Man fick känslan av Arvikafestivalen när vissa delar av campingen hamnade under vatten…

Först ut denna lördag i augusti var det kanadensisk-danska bandet Sally Dige. Ett band som under 40 minuter inte gjorde alltför stort intryck på mig. Det lät bra men inte så mycket mer.

Annat var det med Svenska Art Fact som spelade på den lilla scenen Joddelero(!). Trevlig body med synthpopinslag och fantastisk sång.

De 30 minuter dom spelade gick det återigen inte att stå still. Art fact gått mig förbi, trots alla år dom existerat, men nu är det dags att ta emot dom med öppna armar. För att ett sådant bra synthband inte blivit större är för mig en gåta. En riktigt bra bokning som jag hoppas ger avtryck för fler liveframträdanden framöver.

Näst på tur var Grekiska Selofan. Med en karismatisk sångerska som förde tankarna lite åt Stefan Ackermans (sångare i Das Ich) håll och en keyboardist med Ron Jeremys mustasch gick allt som på räls. Riktigt bra analog musik som under perioder, i likhet med Gazelle Twin, framkallade ångest. Dock på ett bra sätt.

Nu var det dags för huvudnumret för mig, Rummelsnuff. Mannen, myten och kroppsbyggaren Rummelsnuff är Roger ”Rummelsnuff” Baptist och sidekicken Christian Asbach. Förväntningarna var höga innan och trots det blev spelningen helt fantastisk. Jag har inte hört och sett något liknande på en elektronisk scen. Det var som att resa tillbaks i tiden till en tid då kabaré var en stark kulturkraft. Musikaliskt spretade det från sjömansmusik till en briljant cover på Devos “Mongolid”. Folk krokade i armarna och gungade i takt som på vilken oktoberfest som helst. “Hundman”, “Bratwurstzange”, “Pumper” var några av hitarna som avverkades under den dryga timmen. Bäst var nog ändå “Poi Soldat”, då Christians underbara röst fyllde Tyrolen med Ryska. Detta var, tillsammans med Berndsen festivalens höjdpunkt.

Efter Rummelsnuff följde Liste Noire med skickligt framförd postpunk. Inget jag lyssnar på normalt men jag kunde inte slita mig från scenen under hela spelningen. Jag har dock sett bandet innan, fast då under namnet Velvet Condom. Jag tyckte dom var mycket tightare nu, på drygt två år har bandet utvecklats enormt.

De Engelska banden Noi Kabat och The KVB gjorde även dom bra ifrån sig. Efter att ha varit igång tidigt iakttogs det mesta från ett av borden i lokalen ihop med kaffekopp nr 8, 9 och 10. Koffeinintaget var nödvändigt för att inte missa festivalens sista spelning med Berlinbaserade Keluar.

För att sammanfatta Kalabalik på Tyrolen i fem punkter så blir det med följande reflektioner

1. Fantastisk miljö
2. Arvikafestivalkänsla på campingen
3. Underbar line-up
4. Lugn och vänlig publik. Jag märkte inget bus och bös alls!
5. Abstinens tills nästa år! Detta är en festival som fler borde åka till. Detta är en juvel i en värld av festivaldöd och main stream-jippon. Boka in Kalabalik på Tyrolen i kalendern redan nu! Du kommer inte bli besviken…

[zooeffect AkNAs8bPsVD7]