Format: (Album) CD, Digital, LP

Skivbolag: Ghostly International

Releasedatum: 24 juni 2014

Genre: Minimal wave, Synthpop, Electropop

Bandmedlemmar: Miss Liz Wendelbo, Sean McBride

Land: USA

Recensent: Erik Uppenberg

(English version below)

Minimalt med bärkraftiga melodier

New York-duon Xeno & Oaklander fortsätter att leverera snygg men i längden enahanda minimalsynth på sitt fjärde album sedan debuten med minialbumet ”Vigils” 2006.

I en genre med många likalåtande artister och många epigoner har den här orkestern en egen och lätt igenkännlig ljudbild, det kan jag inte ta ifrån dem. Särskilt mycket Xeno & Oaklander låter det i gruppens duetter, som exempelvis inledande ”Interface” och avslutande ”G. Bruno”.

I dessa låtar möter Miss Liz Wendelbos kvinnliga och Sean McBride manliga stämmor varandra i något som kanske inte kan kallas skönsång (McBride låter lite som om han har en flundra i halsen), men som ändå känns både särpräglat och drömskt.

Att spela minimal wave är dock inget frikort för att leverera minimalt med melodier. Det tar många genomlyssningar innan låtarna fäster och de riktiga hitsen, à la titelspåret ”Sets & Lights” från förra albumet (2011) saknas. De bästa låtarna finns gömda en bit in: ”Jasmine Nights” och den korta instrumentalen ”Providence”.

Tracklist

01. Interface (05:01)

02. Lastly (03:10)

03. Sheen (03:58)

04. Par Avion (04:17)

05. Jasmine Nights (04:15)

06. Reflections (02:27)

07. Nuage d’Ivoire (03:23)

08. Providence (02:12)

09. G Bruno (03:21)

Less of viable melodies

New York-based duo Xeno & Oaklander continues to deliver us neat but in the longer run monotonous minimal wave on their fourth album since their mini-album debut “Vigils” (2006).

In a genre with many similar acts and many epigones this orchestra have their own very easily recognizable sound, I can’t take that from them. The most markable songs are found in thier duets, like the opening “Interface” and the concluding “G Bruno”.

In these song Miss Liz Wendelbo’s female- and Sean McBride’s male voice comes together in something that perhaps couldn’t be described as sweetsung in any way at all (McBride sounds abit as if he’s got something down his throat), but nevertheless is feels original and dreamy.

Doing minimal wave is necessary not a wildcard away from not having to deliver a certain amount  of melodies. It takes many listens before you can grip the songs and the real hits, like the title track “Sets & Lights” from the last album (2011) are missing. The best songs are hidden way into the album: “Jasmine Nights” and the short instrumental “Providence”.

Bästa synthpop/futurepop/electropop

Det elektroniska året bjöd på en rad starka popalbum, från “Credo” av Sheffield-veteranerna i The Human League till nutida svenska duor som The Sound of Arrows samt Rebecca & Fiona. Här tänker jag dock hylla ett möte mellan en annan legendar och några yngre förmågor. Eftersom den inte recenserats, tar jag tillfället i akt att puffa för John Foxx and The Maths album “Interplay” – en sprakande skiva som det slår analoga gnistor om.

Futurepop vet jag inget om (läs: vill inte veta något om), så den genren väljer jag bort.

Bästa EBM/body/oldschool

Stockholmsduon The Pain Machinery hade ett produktivt år och släppte två skivor med kompromisslöst bodysväng, inspirerat av bland annat acid house och new beat. Så här kunde EBM låta under det sena 1980-talet, innan dagens stelbenta retroregler var satta. Remixskivan “Auto Surveillance” var mer i min smak än den egentliga fullängdaren ”Surveillance Culture”.

Bästa harsh EBM/industrial/dark electro/aggrotech

Pass.

Årets bästa singelsläpp

…är inte lätt att utse. Vissa av de singelspår jag lyssnat mest på kom ut redan 2010, som “Hello” av Martin Solveig feat. Dragonette, “Undesired Isolation” med Kaos! och Austras häxhousedänga “Beat and the Pulse”. Smakproven från Maison Vagues och Henric de la Cours bägge debutalbum, “Synthpop’s Alive” respektive “Dogs”, släpptes aldrig formellt som singlar. Jag väljer också helst något fräschare än The Human League (“Never Let Me Go”), Lustans Lakejer eller för den delen Ladytron (“Ace of Hz” eller “White Elephant”) och Yelle (“Que veux-tu”), trots att de alla släppte bra singlar. Tar jag något med Rebecca & Fiona blir jag väl lynchad av våra läsare. Säkert har jag glömt några låtar också. “Skeleton” av The Good Natured, kanske? Nej, i en jämn kamp så drar jag till med “Sets & Lights” av Xeno & Oaklander.

Årets största besvikelse

Årets bägge stora festivaler med synthinriktning, Arvikafestivalen och Stockholm Goes Alternative, ställde bägge in. Särskilt i SGA-fallet var en amatörmässig festivalledning och inkompetenta ekonomiska glädjekalkyler bidragande orsaker. Även Hultsfredsfestivalens konkurs året fore spelar in. Festivalsverige har fått dåligt rykte – kommer långväga artister våga låta sig bokas i framtiden? Samtidigt har pålitliga arrangörer som Tinitus tröttnat på den ekonomiska osäkerhet och den enorma arbetsbörda som en festival innebär. Bodyfest kämpar på, men under den överblickbara framtiden tycks det som om svenska synthare får åka till Tyskland för att besöka en större festival inom den egna nischen. Hårdrockare, ibland avundas jag er!

Bästa konsertupplevelse

Ett av årets märkligaste och bästa musikminne står en av landets minsta festivaler för. Halvhemliga Kalabalik på Tyrolen lockade något hundratal besökare till den småländska obygden. I en bedagad men magisk och helt oemotståndlig folkparksmiljö (dansbanan på Tyrolen heter “Joddelero”!) kunde vi se Ekobrottsmyndigheten härja, 64Revolt blippa, Position Parallèle ploppa och Jemek Jemowit stylta omkring i bjärt träningsoverall och pumps, medan han tvångsmatade en uppstoppad räv med Jägermeister. Missa inte 2012 års upplaga, då bland andra Henric de la Cour, Agent Side Grinder, Tobias Bernstrup och Petra Flurr kommer att uppträda.

Bästa klubbupplevelse

Club Ultrafoxx hittade ett tillfälligt hem på queera Högkvarteret på Södermalm i Stockholm. Det blev en minnesvärd kväll inte minst för att André Thelénius från Marina Siertis och jag själv – med bar överkropp – försökte hetsa massorna till synthallsång. Hur mycket jag än skulle vilja hävda att detta var kvällens höjdpunkt, så nödgas jag erkänna att Trans-X utgjorde huvudakt. Tyvärr har Högkvarteret nu lämnat sin stämningsfulla lokal med dess Twin Peaks-röda sammetsdraperier, och Ultrafoxx är åter en husvill klubb.

Bästa nykomling

Mirrors, Maison Vague och Marilyn and the Rogue är några av de debutanter som gjorde bra ifrån sig under året. Men vem ska man välja? Och vad är en nykomling? Rent formellt debuterade Henric de la Cour under året, trots sin gedigna karriär i Yvonne och Strip Music. Även filmauteur-räven David Lynch släppte sitt första egna album. När mp3-filer cirkulerar, och gränsen mellan demo och officiella släpp suddas ut, blir det också allt svårare att peka ut ett startdatum för artister. Svenska duon The Sound of Arrows EP-debuterade redan 2008, men först i år kom albumet, “Voyage” med de storslagna singlarna/videorna “Into the Clouds”, “M.A.G.I.C” och “Nova”. Jag bestämmer att de är nykomlingar. De är värda det!

Bästa skivbolag

En hedervärd kulturgärning utförs av tyska Anna Logue Records. Etiketten kämpar oförtrutet vidare för att sprida bortglömd minimalsynth och analog synthpop från det tidiga 1980-talet. Man letar även upp musik som aldrig gavs ut officiellt när det begav sig, och ger ut den som snyggt och tidstypiskt formgivna cd-skivor och vinylutgåvor. Då gäller det att passa på, för skivorna säljer ofta slut. Även aktiva artister i samma anda kan hitta ett hem på Anna Logue Records – exempelvis är Marsheaux och Twins Natalia just nu aktuella med en split-singel. Några andra skivbolag i samma anda är Minimal Wave Records och Wierd Records, som bland annat ger ut ovan nämnda Xeno & Oaklander.