X-Marks the Pedwalk-sångaren och frontmannen André Schmechta (alias Sevren Ni-Arb), som med huvudprojektet släppte den unisont hyllade Secrets förra året, följer nu upp med ytterligare ett album med sitt futuristiska och sci-fi-inspirerade instrumentala ambienta electroprojekt SN-A.
Distance innehåller tolv nya instrumentala hypermoderna stämningsfulla elektroniska skapelser signerade André Schmechta och är uppföljaren till Transmissions som släpptes 2013.
André Schmechta har utöver X-Marks the Pedwalk (som albumdebuterade med Freaks redan 1991) även ett förflutet i nittiotalsakter som Scarecrow, U-Tek och Ringtailed Snorter och numera gift med sångerskan Stefanie “Estefania” Eckmann-Schmechta som utöver sin medverkan på de senare X-Marks the Pedwalk-albumen även har släppt musik med Polyxena och Viviane.
Två år har nu passerat sedan X-Marks the Pedwalk släppte den strålande “The House of Rain” (2013), men efter ett par andra utflykter i sidoprojekt som SN-A, så är nu den forne Ringtail Snorter och U-Tek-bekante Andre Schmechta tillsammans med frun och tillika sångerskan Stefanie Eckmann-Schmechta tillbaka med nytt material.
Det kommande albumet “Secrets” innehåller nio nya spår från bandet som spinner mellan modern innovativ electro och futurepop till atmosfäriska hymner som hämtar influenser från en lång rad elektroniska stilar.
Lyssna på över 15 minuter smakprov från albumet nedan!
X-Marks the Pedwalk bildade André tillsammans med Jörg Böhme redan under åttiotalet, då under bandnamnet Scarecrow. Efter det första singelsläppet “Black Door” så erbjöds duon ett skivkontrakt av det numera legendariska skivbolaget Zoth Ommog Records varpå man inför debutalbumet “Freaks” (1991) ändrade namn till X-Marks the Pedwalk.
Genom åren har bandets musik skiftat från det tidiga nittiotalets grovhuggna industrial och EBM till det sena nittiotalets technoinfluenser. Bandets nutida sound introducerades i sin tur när man efter fjorton års tystnad återvände med “Inner Zone Journey” (2010) och utöver det tidigare nämnda senaste albumet “The House of Rain” (2013) har man sedan dess även släppt det mycket starka “The Sun, The Cold and My Underwater Fear”(2012).
CD-utgåvan inkluderar även ett klistermärke och en knapp.
Det våras för gubbsynthpopen. Grupper jag inte väntat mig att få höra något nytt material från har de senaste åren ställt sig i studion igen, ofta med förvånansvärt piggt resultat. Telex, OMD, Devo, Blancmange, snart även Ultravox.
Till skillnad från de ovanstående orkestrarna har The Human League aldrig officiellt lagt ned verksamheten, men det är numera väldigt långt mellan skivorna. Det har gått hela tio år sedan förra studioalbumet ”Secrets”. Det var utan tvekan den mest helgjutna skivan sedan genombrottet ”Dare” (1981): nio starka poppärlor hopmixade med sju kortare instrumentala stycken. Skivan borde varit vältajmad med tanke på electroclashvågen, men tyvärr floppade den fullständigt, inte minst på grund av att skivbolaget gick i konkurs i princip samtidigt som ”Secrets” släpptes.
Med nionde studioalbumet ”Credo” har Human League förhoppningsvis hittat hem: Wall of Sound är en skivetikett som alltid satsat på artister med ena foten på dansgolvet och den andra i den elektroniska popmusiken: Tiga, Röyksopp, Zoot Woman och många andra. Producenter är I Monster, en elektronisk duo som liksom Human League kommer från synthmeccat Sheffield. Deras mål tycks inte ha varit att i första hand tillfredsställa medelålders, nostalgiska fans med något slags retrosound, utan att föra Human League in i 2010-talet och ut på nutida dansgolv där intresset för artistens namn är underordnat. Och det gör de rätt i. Det är inte minst ljudbildens förtjänst att ”Credo” andas självsäkerhet och vitalitet, även om skivan inte har samma genomgående omedelbara låtstyrka som ”Dare” eller ”Secrets”.
Skivan sparkar igång med ”Never Let Me Go”, vars autotunade sång kanske skrämmer en och annan magsur lyssnare, men lugn: när Hi-NRG-discon pumpar loss exakt 3:21 in i låten lämnar Lady Gaga plats åt Giorgio Moroder och därefter är ”Credo” en promenadseger. Förstasingeln ”Night People” är en sugande dansgolvsvältare som i mina öron vuxit konstant sedan den släpptes i november, inte minst när Phil Oakeys värdiga, lätt kyliga och fullständigt vibratofria barytonstämma bryts mot Susan Ann Sulleys och Joanne Catheralls ljusa körsång. ”Electric Shock” är en annan nämnvärd upptempolåt, medan ”Sky” och ”Breaking the Chains” är klassiskt Human League-popsnickeri som vi lärt känna det alltsedan ”Dare”.
Bakom den uppdaterade ljudbilden finns det blinkningar till Human Leagues hela historia. ”Privilege” och flera andra låtar har ekon av gruppens två första och mer experimentella album, innan halva gruppen hoppade av och bildade Heaven 17. ”Get Together” är Motown-gung i synthpopförklädnad, en annan av Human Leagues paradgrenar sedan start. Annars är faktiskt Pet Shop Boys den tydligaste parallellen jag kan dra. Starka poplåtar med texter som präglas av lika delar vemod och ironi … låt vara att de in Human Leagues fall har en dragning åt det surrealistiska eller rakt av knasiga. Som i ”Night People”: ”Leave your cornflakes in your freezers” … vadfalls?!
