Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Seconds Minutes Hours"

Machinista – “Anthropocene”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Infacted Recordings
Releasedatum: 7 juni 2019
Genre: Synthpop
Bandmedlemmar: Richard Flow, John Lindqwister
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookTwitterLast.fmSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudReverbnationYoutube

(English version below)

Tredje gången gillt

Om man gör ett snabbt dyk ner i Machinistas diskografi eller får chansen att avnjuta dem live, så är det svårt att inte imponeras av deras utvecklingskurva. Anthropocene är den tredje fullängdaren i ordningen (debutalbumet Xenoglossy från 2014 inräknad) från den svenska duon med Cat Rapes Dog– och forne Basswood Dollies-medlemmen och sångaren John Lindqwister samt den, från Vision Talk, Strangel och Haze For Sale, sedan tidigare bekante Kalmariten Richard Flow.

Vid en första anblick så har Anthropocene en tydlig utgångspunkt i Machinistas sedan tidigare välbekanta medryckande mörka elektroniska pop-formula. Men vid en direkt produktionsmässig jämförelse med den mer lättsmälta, discovibrerande och avskalade electropopen från debutalbumet, så är förändringarna uppenbara. Bandet har aldrig tappat greppet om sin personliga stil och det är först när man gräver lite djupare i de nya låtarna som de, framförallt mycket mörkare, undertonerna uppenbarar sig. Live-gitarristen BRDs bidrag är numera också en alltmer återkommande del av Machinistas ljudbild både live och på studiomaterialet. Tillsammans med de analoga basgångarna och övriga detaljerna skapar de en fin dynamisk palett i samspel med deras starka ledande melodier och stilrena produktion.

Sångaren John Lindqwister behärskar det mesta med beröm godkänt även den här gången, med det där avsiktligt lätt spruckna anslaget i rösten, en sångteknik som inte alltid kräver att man träffar alla tonerna exakt rätt. I ett historiskt svenskt synthpop-sammanhang, där många akter under många år och än idag verkar vara drabbade av ett mer eller mindre kroniskt Dave Gahan-komplex, så är hans melankoliskt smärtfyllda, sorgsna och Robert Smith-inspirerade sångstil en frisk fläkt. Full av känsla och inlevelse förmedlar han ytterligare en stark samling av Machinistas välskrivna och svarta poesi. Med teman som kretsar kring både kring universellt utomjordiska, men också något mer jordnära mänskliga, existentiella kriser, livet och döden, men som också ställer en hel del viktiga och eftertänksamma socialpolitiska frågor och förmedlar kritiska budskap riktade mot vår nutids makthungriga och egocentriska omvärld.

Anthropocene påminner ytterligare en gång om att Machinista är duktiga kompositörer och även om albumet innehåller ett par upprepningar, så erbjuder det en bredare flora av stilar än någonsin tidigare. Låtskrivarkunskaperna är och förblir Machinistas stora styrka och de blir sällan beroende av ett häftigt beat eller produktionstekniskt skryt för att lyfta fram sin musik. Faktum är att de flesta av deras låtar nog skulle fungera alldeles utmärkt även om de framfördes på akustiskt piano eller gitarr, vilket säger det mesta. Duon är i synnerhet skickliga när det kommer till att träffsäkert komponera och sätta samman verser, bryggor och refränger till genomarbetade helheter, som i den inledande “Seconds Minutes Hours” och “Pain in Every Day”. Men detsamma gäller i allra högsta grad även de två låtarna som jag personligen håller som favoriter. Den nattsvarta “Let Darkness In”, en låt som jag själv tolkar likt en kärleksfull och vacker hyllning till döden och i sin tur den starka socialpolitiskt kritiska “The Scare” som förmedlar en förhoppning om att kärleken i slutändan bör övervinna allt i en numera alltför ofta väldigt kall, mörk, hård och ondskefull värld.

Ett antal av spåren är enligt uppgift komponerade redan under- och strax efter tidpunkten för Machinistas senaste albumsläpp Garmonbozia (2015). Flera av dem har redan släppts i singel och EP-form under de senare åren och även om bandets personliga vidareutveckling av det numera väl inarbetade konceptet “synthpop med gitarrinslag” inte är något nytt i sammanhanget, så är jag positivt inställd till deras till synes väldigt sympatiska och obehindrade syn på sin egen skaparprocess. En skaparprocess där vägen fram till slutmålet tydligt är influerad av en lång rad musikstilar långt utanför den gängse elektroniska popboxen. Det sistnämnda blir extra tydligt när man tänker tillbaka på Machinistas inledande presentation med covern på David Bowies klassiker “Heroes”, men lika tydligt är det den här gången när Anthropocene avslutas med en dito på The Beatles gamla pärla “Across the Universe” från 1970.

Machinistas framgångar som liveakt, med ett växande antal utlandsbokningar under senare år, kan omöjligen komma som en överraskning för någon. När det gäller nya albumet Anthropocene så är det precis lika starkt som deras två tidigare och jag är redan full av förväntan inför den musikaliska riktning som de hintat lite om att de kan tänkas ta i större utsträckning nästa gång.

Tracklist

Bildresultat för machinista - anthropocene (2019)

01. Seconds Minutes Hours
02. Let Darkness In
03. Angel
04. Black Tide
05. Dream Is Black, Black Is Dream (Interlude)
06. Astrid
07. Universe Is Here
08. Pain Of Every Day
09. The Scare (Version)
10. Anthropocene
11. Across The Universe

(English version below)

Third time around

When doing a quick recap of Machinista‘s discography or getting the chance to enjoy them perform live on stage, it’s difficult not to be impressed by their development curve. Anthropocene is the third full-length in order, debut album Xenoglossy (2014) included, from the Swedish duo with the Cat Rapes Dog– and former Basswood Dollies member and vocalist John Lindqwister along with the, from Vision Talk, Strangel and Haze For Sale, previously known Richard Flow.

At first glance Anthropocene takes off from Machinista‘s familiar, captivating, dark electronic pop formula. But in a case of a direct production comparison with the, more easily digested, disco-vibrating and stripped down electro pop on their debut album, the differences become obvious. Machinista has never lost the grip on their own personal style and it’s first when you dig a little deeper into these new songs that the now, obviously a lot darker, undertones really reveal themselves. The live guitarist BRD’s contributions are now also an increasingly recurring part of Machinista‘s sound both live and on record. Along with the analogue bass lines and other details, it creates a nice dynamic palette in interaction with their strong leading melodies and classy production techniques.

The singer John Lindqwister masters most of the new songs acclaim approved, he has that deliberately broken vocal style, a technique that doesn’t always require you to hit all the notes exactly right. In a historical synth pop context and comparison, where many acts for years and even today seem to be affected by a more or less chronic Dave Gahan complex, his melancholic, painfully sad and Robert Smith-inspired song style comes as a nice fresh input. Full of emotions he conveys another strong collection of Machinista‘s well-written dark poetry. With themes that revolve around both the universal and extraterrestrial, but also somewhat more down-to-earth human existential crises, life and death and also places a lot of important and thoughtful questions regarding social policy issues and conveys critical messages directed towards our in present-days very often power-hungry and egocentric world.

Anthropocene reminds once again that Machinista are good composers and although the album contains a few repetitions, it offers a wider flora of styles than ever before. The songwriting skills remains as Machinista‘s greatest strength and they rarely depend on a vigorous beat or production technically boast to highlight their music. In fact, most of their songs would probably work just fine even if performed on just an acoustic piano or guitar, which says it all. The duo is particularly skilled when it comes to accurately composing and joining verses, bridges and choruses together to complete units, as on the album opener “Seconds Minutes Hours” and “Pain in Every Day”. But the same goes for the two songs that I personally hold as my favourites – the pitch black “Let Darkness In”, a song that I myself interpret as a loving and beautiful tribute to death, along with the social-critical “The Scare” which conveys a sense of hope that love should ultimately overcome everything in a nowadays often cold, dark, rough and evil world.

A number of the tracks were reportedly already composed during – and just after – the time of Machinista‘s latest album release Garmonbozia back in 2015. Several of them have already been released in single or EP form in recent years and even though the band’s personal and further development of the concept “synthpop with guitar elements” definitely isn’t at all something new in this context, I’m very positive about their seemingly very sympathetic and unobstructed view of their own creation process. A creation process in which the road to the final destination is clearly influenced by a long list of musical styles, far outside the common electronic pop box. The latter becomes even more obvious when you look back on Machinista‘s introductory presentation covering David Bowie classic “Heroes”, but equally this time around when they end Anthropocene with a dito on The Beatles gem “Across the Universe” from 1970.

Machinista‘s success as a live act, with a growing number of overseas bookings in recent years, can’t possibly come as a surprise to anyone. And when it comes to their new album Anthropocene, it is just as strong as their two previous ones and I’m already full of anticipation regarding the musical direction that they already have hinted that they could possibly take to a greater extent next time around.