Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Scotch"

Liverapport: Sthlm Italo Disco Party 2015, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , ,


carolina_lindahl

För andra året i rad arrangerades STHLM Italo Disco Party på Nalen i Stockholm.

Förra årets endagsfestival var lyckad och gav mersmak, vilket ledde till att arrangörerna vågade kräma på lite till.

Det här året bjöd de på en tvådagarsfestival med en bombastisk lineup.

 

Carolina Lindahl rapporterar

 

Två saker stod klara när jag äntrade konsertlokalen – italo disco är en mansdominerad genre, och dess glansdagar har passerat för länge sedan. Publiken och artisterna bestod nämligen främst av gamla gubbar. Jag hörde några av de yngre gästerna kalla det hela för “korvfest” och “dinosaurieparty”. Vissa besökare hade klätt sig i enlighet med musikens 80-talstema, andra inte.

Den första festivaldagen började lugnt med lite mindre akter. Anne-Lie “Annie Anner” Vainik uppträdde iklädd en paljettjacka, och krusat presentsnöre i håret. Ett trevligt framträdande med söta italodängor. Men även om det var kul att till slut få höra hennes hitlåt, “Night in the City” (1985), hade jag svårt att skaka av mig Silja Line-feelingen. Hennes ålder och styling, kombinerat med de stela och osäkra dansstegen gav mig en känsla av att jag befann mig på en finlandskryssningskaraoke. Tyvärr. 

Kvällen fortsatte med den italienska artisten Stefano “Brand Image” Brignoli. En energisk man med trevligt utseende och god scennärvaro. Höjdpunkten under hans konsert var låten “Movin’ Up” (1984), som skickade goda vibrationer genom hela publiken.

Därefter var det dags för Vince Lancini, en av medlemmarna i 80-talsbandet Scotch. De senaste åren har Lancini burit Scotch-fanan vidare genom att turnera och framföra gamla Scotch-hits på egen hand. Ja, en ensam, skallig gubbe i svart skjorta och svarta byxor låter inte speciellt spännande, men det han saknade rent estetiskt tog han igen i spänst och vigör. Hans röst är fortfarande stark, och Scotchs hits är fortfarande riktigt medryckande. Men kanske råkade han bli lite väl schvungfull och hög på sig själv. I mellanpraten skämtade och showade han, men i introt till “Delirio Mind” (1985) råkade han flamsa runt och beatboxscatta så mycket att han glömde att börja sjunga när versen började. Ett förödande misstag, eftersom det blottade hans playback.

Kvällen rundades av med det italienska bandet Koto. De släppte några singlar under 80-talet, och den mest kända av dessa är nog “Dragon’s Legend” från 1987. Koto skulle bjuda på en halvtimmes konsert, men jag tror inte att de ens lyckades spela i 20 minuter. Hela uppträdandet kändes taffligt och oprofessionellt, och den kampsportklädda frontmannen, Anfrando Maiola, verkade förvirrad. Det var smärtsamt att se. 

Men trots allt detta var stämningen på topp. Alla dansade och verkade ha roligt när konsertlokalen förvandlades till ett dansgolv där DJ Discokatze och DJ Slice Me Nice levererade en kavalkad av gamla italohits blandat med mer generiska synthpopdängor. Det är omöjligt att vara ledsen när man lyssnar på italo disco. Det är en oseriös och dumglad musikgenre som passar bra att festa till. Därför gör det kanske inte så mycket att de som uppträder inte har någon stjärnkvalitet kvar. Folk är där för att dansa och ha kul, och det är nog ingen som förväntar sig en felfri show av dessa trötta, gamla artister.

Först ut under den andra festivaldagen var den finska, förhållandevis unga, artisten Kebu. En artist som var helt okänd för mig. Han visade sig vara en kort, guldlockig man som stod mitt i en borg av analoga synthar. Kebu inledde sin konsert med låten “To Jupiter and Back” (2012). En otroligt fin och instrumental synthlåt som nästan fick mig att börja gråta. Hans kerubliknande utseende passade väl med hans himmelska förmåga att spela elektronisk musik. Jag förundrades över hur en så timid och alldaglig man kunde utsända så överjordiskt vackra toner. Hela konserten spelades live på arsenalen av synthar. Imponerande, men nästan en jobbig kontrast mot de övriga artisternas playback och singback. I Kebus musik finns vissa italo-influenser. Det är hoppingivande. Kanske kan italon få leva vidare genom hans moderna tolkningar?

Glad och känslosmetig ställde jag mig för att se nästa artist, Linda Jo Rizzo, som en gång var medlem i hi-NRG-trion The Flirts. Hon hade på sig en silvrig paljettklänning och såg ut och uppträdde som en riktig discodrottning. Både elegant och glamourös. Rizzo intog scenen och sjöng och dansade på ett naturligt och självsäkert sätt. Höjdpunkten under hennes konsert var låten “Heartflash” (1989). En rivig låt som genererade dans och drag i publiken. Det var härligt att se att hon hade åldrats med värdighet. 

Några som inte har behövt åldras är Stockholmsgruppen ItaLove. De är nämligen en relativt ny akt som använder Italo-soundet på ett modernt sätt. Frontmannen Martin Blix hade god scennärvaro, och låtarna de spelade var mycket dansvänliga. ItaLoves sista låt, “Disco Queen”, gästades av Ken Laszlo iförd keps och solglasögon.

Kort efter att ItaLove hade stigit av scenen var det dags för Ken Laszlo att kliva upp igen, denna gång utan keps och solglasögon, för att ge en soloshow. Han lyckades bevara och intensifiera entusiasmen som jobbades upp i publiken under numret innan, och under låten “Hey Hey Guy” (1984) var stämningen närmast klimaktisk. Publiken hoppade, dansade och skrek med i de italo disco-typiska, osammanhängande textraderna, “DON’T WORRY BABY GOLD, EVERYTHING IS SAME AS ALL!”.

Festivalens grande finale var den numera 68-årige artisten Fancy. Han såg ut som en Elvisimitatör i sin tigermönstrade kavaj, sitt svartfärgade fluffhår och sina stora solglasögon. Han inledde sin show med megahiten “Slice Me Nice” (1984). Konstigt, eftersom det är hans mest kända låt. Artister brukar traditionellt spara sina mest populära låtar till sist. För mig blev det här som ett prematurt klimax. Jag blev förvånad och snopen, och hann inte bygga upp tillräckligt med spänning och förväntning för att kunna njuta av låten. Som tur är har Fancy andra hits, som till exempel “Lady of Ice” (1986) och “Chinese Eyes” (1984), som han kunde fylla ut resten av tiden med. Jag saknade dock låten “Bodyguard” (1988), som aldrig spelades i sin helhet, utan endast förekom som en del av ett konstigt avslutningsmedley. Konstigt eller ej, det var i alla fall Fancy, och jag var mest glad över att få se honom på riktigt. Den trötta discomästaren spred ett magiskt italoglitter omkring sig. Det enda problemet var att glittret var utblandad med lite damm.