Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Sanctum"

Liverapport: Cold Meat Industry – 30 Years Anniversary Live!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


En kall helg den 3 och 4 november arrangerades ett unikt evenemang med deltagare från hela världen.

Niklas Hurtig (text & foto) var på plats båda dagarna och fick uppleva 30 års samlade verk av mörk, mullrande industrimusik.

 

 

 

 

Det legendariska svenska skivbolaget Cold Meat Industry från Mjölby i samarbete med Death Disco Productions bjöd upp till hitkavalkad när de största och mörkaste artisterna i dess 30-åriga historia ställde upp och spelade live, vissa för första gången någonsin. Tvådagarsfestivalen lockade över 700 besökare från 43 länder där totalt 15 akter spelade, varav 14 från Sverige.

Den enda utländska (nåja) artisten var den säregna föredetta Emperor-basisten och norrmannen Håvard Ellefsen, eller mer känd som – Mortiis. Ackompanjerat av ett gigantiskt merch-utbud var det rena Cold Meat-extravagansan i Klubbens lokaler under Fryshuset i Stockholm.

Dag 1 – Fredag

 

Sophia

Peter Bjärgös soloprojekt där hans mer hårda, kalla och rytmiska toner får utlopp. På scen är dock i princip hela Arcana-ensemblen på plats för att ge extra tyngd åt spelningen.

Sanctum

Bra dynamik med tre sångare och två backing vocals. Stillsamma partier blandas med skrikande röster. Starkaste ögonblicket är när huvudsångaren sjunger “Between the pleasure and the pain” under spåret “In Two Minds” samtidigt som han ritar korset över sitt bröst. Den något låga ljudvolymen i början av spelningen justeras snart upp till en mer bekvämlig nivå.

Deutsch Nepal

Peter Andersson på scen med en mikrofon. Mäktiga ljudlandskap och magisk, tidvis extremt distad sång håller intresset uppe. En mycket bra spelning som visar på den originalitet som Deutsch Nepal alltid förknippats med.

Brighter Death Now

Roger Karmaniks huvudprojekt som gav upphov till hela CMI i slutet av 80-talet. Peter Andersson från Deutsch Nepal på scen med den mest distade gitarren jag hört., spelandes ungefär som en ståbas. De visuella effekterna och hela inramningen gjorde att man försvann in i en annan värld. Det är också fascinerande att på scen står anledningen till varför nästan 800 personer har samlat sig denna helg.

Sephiroth

Ulf Söderberg hamrade loss en knapp timme av den mäktigaste Tribal Industrial du kan tänka dig. Den mest dansanta spelningen som tidvis kändes som grott-scenen i The Matrix Reloaded.

Ordo Rosarius Equilibrio

Enbart material från CMI-tiden. Slagverkaren från spelningen i vintras i Stockholm saknades på scen, vilket gav ett tunnare intryck. Annars samma uppsättning och show. Men nog står sig de nyare spåren bra i jämförelse med de äldre, vilket märktes då åtminstone jag saknade dem.

Mz.412

Tre män med vita skjortor och svarta huvor som helt döljer ansiktet intar scenen i tysta rörelser. Den mäktiga Nordvargr längst bak i mitten visar upp sin pondus och kan tysta en hel sal med en handrörelse. Med märkliga distortioner och maskiner skapas ett mörkt, mullrande men ändå rytmiskt sound. Under ett spår bidrog Tomas Pettersson från ORE med sång och slagverk. Spelningen var en mycket bra avslutning på första dagen.

 

Dag 2 – Lördag

 

Morthound

Av vissa ansedd vara den mörkaste spelningen på hela festivalen. Benny Nilsen vid sitt podium kastade ut sina mest skruvade kompositioner.

Desiderii Marginis

Med perfektionistiska arrangemang av förinspelade ljud och starkt distade instrument skapade Desiderii Marginis, eller Johan Levin som enda medlemmen heter, en vacker, vemodig och mullrande mörk spelning.

Raison d’etre

Delvis ambient, delvis vackert och delvis skorrande vasst. Peter Andersson (Ej från Deutsch Nepal) mästrar konstarten att ta ett klassiskt instrument och skruva resultatet till oigenkännlighet. Med kyrkliga tongångar och mässosång försattes publiken i trans.

In Slaughter Natives

En energisk Jouni på sång ackompanjerat av en tjej på någon slags slagverk-synth. I bakgrunden rullar mycket obehagliga svart-vita videoklipp om institutionaliserade psyksjuka människor under de mörkaste åren av förra århundradet.

Arcana

Slagverkaren gav ytterliggare tyngd åt de angeliska rösterna och de melankoliska halvakustiska synthmattorna. Det man slås av live är hur mycket akustiska drone-ljud det faktiskt är i Arcanas musik. Många, många på denna festival hade sett fram emot denna gyllene ädelsten i det svenska musikarvet. Cecilia och Peter Bjärgös vackra röster i samspel gav rysningar till publiken. Många fällde nog en tår till spåret “Innocent Child” då ett bildspel av parets dotter rullade på backdropen under den fina melodin.

Mortiis

Mortiis framförde albumet “Ånden som gjorde Upprør” i sin helhet, med några tillägg och modifieringar. Ett ensamt troll vid sin altare med fantastiska målningar som bakgrundsvisualiseringar som enda ljuskälla. Med tanke på att Mortiis spelning var blott den ena av få som var helt instrumental utan live-instrument var det ändå förvånansvärt bra. Man inser just då vilket fantastiskt album “Ånden som gjorde Upprør” faktiskt är.

Hela festivalens roligaste ögonblick var när Håvard förvånat tittade på sin av misstag upp-och-ned-vända backdrop till höger, tittade på den rättvända till vänster, tittar tillbaka till höger och ser sedan mycket förvirrad ut i sin troll-outfit.

Archon Satani

Archon Satani avslutade hela festivalen med ett intressant set där förvånansvärt mycket spelades live med diverse instrument och distortioner. Archon Satani består av Mikael Stavöstrand och Tomas Pettersson, där den förste gick vidare med andra soloprojekt inom industri och Techno och där den andra som känt är frontfiguren i ORE. Detta var även Archon Satanis första liveframträdande någonsin och en värdig avslutning på hela festivalen.

 

Sammanfattningsvis kan man säga att många från CMI:s historia var där, men många saknades. Puissance, Atrium Carceri, Institut, IRM och Rome m.fl hade förgyllt helgen till fulländning.

Cold Meat Industry lade ner sin verksamhet år 2014 men varumärket och de mytomspunna artisterna lever lika starkt än idag. Nyare akter som bl.a. Trepaneringsritualen och Alvar är direkt härledda till arvet från Cold Meat Industry som i sin tur bygger hela sin existens på det Brian Lustmord startade i början av 80-talet, dels som del av SPK och dels genom sitt soloprojekt. Men det var en man vid namn Roger som gjorde Sverige världsmästare på att göra mörk musik.

Sammanfattning i korthet:

Mörkaste muller: Desiderii Marginis
Tyngst ös: In Slaughter Natives
Vackraste toner: Arcana
Mest förtrollande spelning: Mortiis
Flest på scen: Ordo Rosarius Equilibrio
Dansvänligast: Sephiroth
Skrikigast: Håkan Paulsson under Sanctums spelning

Utvalda digitalkamerabilder från festivalen:

Haus am rand – “Meel”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Ant-Zen

Releasedatum: 8 september 2016
Genre: Industrial, electro
Bandmedlemmar: Jan Carleklev
Land: Sverige (Tyskland)
Recensent: Krister Mörtsell

HemsidaFacebookLast.fmtidalSpotifydeezerDiscogsBandcampSoundcloud

(English version below)

Poporienterad electro med industriella rötter

Haus am rand är ett nytt soloprojekt från Jan Carleklev som tidigare är bekant från band som Sanctum, Mago, Parca Pace och Azure skies. En gång i tiden var han även medlem i The November Commendment och om man skall jämföra med hans tidigare projekt så är Mago det som ligger närmast.

Haus am rand handlar om poporienterad electro men ändå med rötterna i industri, det är framförallt ljuden som är hämtade från industrin. Melodierna är vackra och melankoliska och rytmerna är komplexa och byggs upp av distade industriella ljud, men utan att ljudbilden blir för vass eller brutal. Hälften av de åtta spåren är instrumentala och på de låtar som har sång så framförs det ofta med en ganska kraftigt förvrängd sångröst men det passar bra till musiken. Användandet av analoga synthar skapar också lite mer liv och organisk känsla.

Albumet inleds med titelspåret “Meel”, en instrumental och monoton låt som får mig att tänka på tåg och järnvägar. “Headscape” är sedan ännu ett instrumentalspår som tuffar på i ett skönt krauttempo. Som fan av minimalistisk musik som bygger på upprepning så gillar jag det här. Spåret tar slut lite för fort och hade gärna fått fortsätta några minuter till. Allra bäst gillar jag “Radioteori” ett långsamt pulserande spår som sakta växer och fylls på med ljud medan “All they need” i sin tur låter som något som Fever Ray skulle ha kunnat vara inblandad i.

Allra sist på albumet bjuds vi på den riktigt synthiga “Utopian Parkway” där olycksbådande sirener backas upp av en bubblande synth. Här bjuds vi även på den enda någorlunda rena sången, en ganska klassisk mörk synthsång och den har också en längd som gör att den hinner bygga upp stämningen ordentligt i crescendot. Den bubblande synthen ligger kvar men bäddas in i samplingar, analoga sirentoner och ett monotont röstmantra.

En riktigt skön avslutning på ett bra album.

7/10 MYCKET BRA!

Tracklist

01. Meel
02. Vita streck
03. The Light of Other Days
04. Headscape
05. Wanderlust
06. Radioteori
07. All They Need
08. Utopian Parkway

 

(English version below)

Pop oriented electro with industrial roots

Haus am rand is a new solo project from Jan Carleklev who is previously known from bands like Sanctum, Mago, Parca Pace and Azure Skies. Once he was also a member of The November Commendment and if you would compare this to his previous work Mago comes closest.

Haus am rand is all about poporiented electro but with firm roots in the world of industrial, where most of the sounds could be related. The melodies are beautiful and melancholic and the rhythms are complex and made up of distorted industrial sounds, but without ever becoming too sharp or brutal. Half of the eight tracks are instrumental and the ones with vocals are often performed with a fair amount of heavy distortion, but it fits well with the music. The use of analog equipment also creates a bit more life and organic feel.

The album opens with the title track “Meel”, an instrumental and monotonous song that makes me think of trains and railways. “Headscape” is then yet another instrumental track that chugs along in a nice kind of krautoriented pace. As a fan of minimalist music based on repetition I really like this. The track ends a little too quickly, I would have been happy if it went on for a few more minutes. Best of all, I like “Radio Theory”, a slowly pulsating track that slowly grows and is filled with sound, while “All They need” on the other hand sounds like something that Fever Ray could have been involved in.

Last on the album, we are invited to the really synthfilled “Utopian parkway” where sinister sirens are backed by a bubbling synth. On here we’re also treated to the only reasonably clean vocals on the album, with the for the genre rather typical style of vocal approach. It also has a length that’s also given the tight amount of time to build up the mood before its crescendo. The bubbling synth remains rather embedded in the samples, analog siren tones and a monotonous voice mantra.

A really nice end to a great album.