Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Sami Sirviö"

Kent-medlem inblandad i ny elektronisk popkvartett

Tags: , , , , ,


Nybildade The Gospel, som består av Kent-bekante Sami SirviöThomas ÖkvistEmma Veronica Johansson och Ulrich Bermsjö, presenterar nu debut-EP:n “I Don’t Care”.

Bandet bildades vid en middag hemma hos Sami och alla fyra medlemmarna producerar varandra då ingen har tilldelats en specifik roll. Det visuella ligger också i fokus, den första EP:ns fem spår levereras med tillhörande 30 minuter långa musikvideo som är inspelad i Berlin. (se nedan)

Kent – “Tigerdrottningen”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital, 2xLP
Skivbolag: Universal Music
Releasedatum: 30 april 2014
Genre: Pop
Bandmedlemmar: Joakim Berg, Martin Sköld, Markus Mustonen, Sami Sirviö
Land: Sverige
Recensent: Alexander Johansson

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsSoundcloudYoutube

Rösta Kent i riksdagsvalet

När Kent släppte “Vapen och ammunition” 2002 fruktade jag att ett av mina svenska favoritband skulle drabbas av ett musikaliskt svensktoppssönderfall och att “Hagnesta Hill” skulle visa sig bli Kents “Songs of Faith and Devotion”. Så blev det tack och lov aldrig. Jocke Berg har, till skillnad från Martin Gore, bara fortsatt att skriva smart och vacker pop. Och även om Kent har en bra bit kvar till Depeche Modes melodiparnass är den genomsnittliga låtlistan redan lite bättre än Depeche Modes (skrev jag verkligen det där?). Det stämmer inte riktigt men det får stå kvar, ni förstår vad jag menar). Det är en smått enastående bedrift och värd all beundran.

“Tigerdrottningen” är en smått enastående Kent-platta. Jämnare än “Hagnesta Hill”, “Röd” och “Tillbaka till samtiden”. Om Jocke bara hade en lite större röst och “Tigerdrottningen” varit på engelska så skulle Kent bli Coldplay-stora och arenarocka sig runt världen. Ur ett svenskt perspektiv så är detta inte ett problem, då vi får njuta mer av Kent än om vi skulle behöva dela dem med en större omvärld än den nordiska. Vi får också texter som klär vår språkdräkt på ett sätt få svenska poeter detta millenium kan matcha. I Bergs fatabur kombineras vardagsbetraktelser, politik, populärkultur, hjärta/smärta och skön konst på ett sätt som gör Kents artisteri enormt njutbart för oss som uppskattar det svenska språket och kanske får de största estetiska och existentiella upplevelserna i denna blågula språkförpackning. Kent är nästan det enda band som kan få mig att gråta. (Alltid när jag hör “Visslaren”, säg inte det till någon, tack!)

Musikaliskt tar “Tigerdrottningen” vid där “Jag är inte rädd för mörkret” slutade. Det är driven gitarrpop med soulkörer och tidigt 80-talslångsamma discobeats med mångfacetterade arrangemang och en kaliforniskt ljus ljudbild. Produktionen är oklanderlig och Jocke Berg sjunger på toppen av sin förmåga några av de bästa texterna han någonsin har skrivit. Den ljusa popen står i dynamisk kontrast till de skarpa texterna, som i hatkärleksodet till Stockholm – “Skogarna”. Med “La Belle Epoque” fick Kent en skolgårdshit och det är fascinerande att höra lågstadiebarnen sjunga flera av verserna med dess blytunga innehåll. Versmelodin är i stort sätt hämtad från “Staten och kapitalet” och Kent tackar för lånet genom att inkorporera texten i sista versen. Din enda vän har The New Division– och Coldplay-klass och skulle med lätthet kunna remixas till en mer eller mindre odräglig fotbollshymn i dessa VM-tider. “Godhet” är enastående bra, men jag föredrar att sjunga godis på slutet (annars börjar jag nog gråta) och den har fått mig att gräva fram Willy Kyrklunds “Om godheten” och minnas några av de där stunderna för 200 somrar sedan som Jocke Berg sjunger om i “Skogarna”. Avslutningen Den andra sidan är en klassisk Kentavslutningsmelodi i klass med “747”, “Visslaren” och “Mannen i den vita hatten” med riviga gitarrer och exploderande känslor av nostalgi, kärlek och längtan.

Bästa låtarna: “Skogarna”, “Den andra sidan” och “Godhet”

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist

kent

01. Mirage (05:35)
02. Var är vi nu? (04:20)
03. Skogarna (03:51)
04. La Belle Epoque (03:58)
05. Svart snö (04:08
06. Allt har sin tid (05:12)
07. Innan himlen faller ner (03:52)
08. Din enda vän (04:19)
09. Godhet (feat. Beatrice Eli) (04:22)
10. Simmaren (03:55)
11. Den andra sidan (05:04)

 

Kent – “La belle epoque”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Singel) Digital
Skivbolag: Universal Music
Releasedatum: 12 mars 2014
Genre: Pop
Bandmedlemmar: Joakim Berg, Martin Sköld, Markus Mustonen, Sami Sirviö
Land: Sverige
Recensent: Alexander Johansson

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsSoundcloudYoutube

Alla för alla och en för en

Kents nya singel “La belle epoque” är en ljus, driven och melodiös Kent-hit som påminner mycket om “Dom andra” i känsla och textinnehåll. Singeln lanserades i natt komplett med Jocke Bergsk synthigt distad pratsång i verserna och en driven refräng med stråkar och Erik Hassles ljusa överstämma i samma stil som “Jag ser dig” och “999” från albumet “Jag är inte rädd för mörkret” från 2012. Refrängen må vara ljusare och luftigare än i den depprockiga “Dom andra” fast texten är lika svart som det senaste halvåret i mörker.

“La Belle Epoque” är en dyster litania över samtidsfenomen i vårt iskalla IKEA-land: främlingsfientliget, nätmobbing, vapenexport, melodifestival, självmordstatistik och SMS-lån. Det är ytterst svårt att se vad som är vackert med vår svenska samtid. Men i refrängens slut slår Kent an samma sträng som i “Ensammast i Sverige”, från mästerverket “Tillbaka till samtiden”, och tar återigen upp en vacker tråd från Depeche Modes “The Sun and Rainfall” (1982) – “Things must change/We must rearrange them”, eller i Kents fall: Alla för alla och en för en/Så börjar vi om igen”.

Kent är Sveriges bästa band.

7/10 MYCKET BRA!kent

Tracklist

01. La belle epoque (03:58)

 

Liverapport: Electronic Winter 2013, Göteborg

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: The Mobile Homes, Dead Eyes Open, Lustans Lakejer, Sista Mannen På Jorden, Iris, Emmon, Robert Enforsen
Datum: lördag 12 januari 2013
Scen: Brewhouse, Göteborg
Rapport & Foto: Jens Atterstrand

OBS! Ett litet urval av de totalt 52 (!) bilderna från kvällen ligger under liverapporten. Resterande 45 (!) bilder finns här!

Depeche Mode Party Göteborg i samarbete med PK Musik gjorde tillsammans slag i saken och introducerade tvådagarsfestivalen Electronic Summer under det förra året. Med ett genomgående Depeche Mode-tema så presenterade man under två kvällar både svenska och internationella inslag på scenen. Efter succén med Electronic Summer så var det givet att festivalen även skulle ges i en vinterversion. Temat den här gången hade fokus på svensk synth och synthhistoria – med inslag från både klassisk media på området (bl.a. Release Music Magazine), skivbolag samt mycket annat.

The Mobile Homes var först ut på scenen inför en, trots den tidiga starttiden, imponerande stor publik. Hurvida det var gratisbuffén festivalen bjöd sina gäster på eller de svenska synthpoplegenderna som lockat så mycket folk såpass tidigt på kvällen låter jag vara osagt, men herrarna i The Mobile Homes såg verkligen ut att trivas på scenen bättre än på mycket länge! Och detta trots en inte helt perfekt insats med en del småmissar.

Bandet har aldrig varit några duracellkaniner på scenen, det mesta lunkar på i sitt sedvanliga tempo, men sångaren Hans Erkendal såg i alla fall ut att trivas. Hela bandet hade dessutom, till synthpublikens stora förtjusning, bytt ut sina färgglada och neutrala kläder mot sina klassiska bombarjackor och kängor kvällen till ära. Liksom tidigare medverkade producenten och den nyrekryterade bandmedlemmen Sami Sirviö, som till vardags är gitarrist i Kent, på scenen.

Efter detta följde Dead Eyes Open på den lilla scenen. Jag har inte sett bandet live sedan mitten av nittiotalet vilket gjorde det svårt att sätta några egentliga förväntningar på spelningen. Tyvärr är ljudet (liksom i somras) inte det bästa på den lilla scenen men Dead Eyes Open gjorde trots detta en godkänt insats. Om möjligt tyckte jag mig ana en hel del effekter på sången vilket kanske inte gör bandets starka låtmaterial till sin bästa rätt, men förhoppningen är väl att det blir bättre när bandet blivit varmare i kläderna igen. Nytt material är ju dessutom enligt uppgift på gång senare i år.

Lustans Lakejer klev sedan upp på den stora scenen. Johan Kinde med band låter fortsatt väldigt bra och även om jag sett dem ett antal gånger de sista åren så tröttnar jag aldrig på att se dem live! Det senaste albumet är väldigt starkt och uppblandat med bandets klassiker och en och annat kort ordvits av herr Kinde så levererar de en snudd på helt perfekt spelning igen!

Sista Mannen på Jorden följde sedan. Ingen favorit för mig personligen, då jag tycker bättre om Eddie Bengtssons huvudprojekt Page, men Eddies glädje på scenen smittar verkligen av sig och bandet har ju faktiskt skrivit en hel del bra låtar genom åren. Alla framfördes med bravur den här kvällen inför en väldigt positiv och tät publikmassa framför den lilla scenen.

Amerikanska Iris med en hörlursbeklädd Andrew Sega gjorde sedan entré på den stora scenen. Iris har genom åren gett oss ett antal fantastiska låtar, men tyvärr dominerades kvällens set av nyare material, som genomgående har ett mer akustiskt och gitarrkryddat sound än det gamla som jag gillar allra bäst. Personliga favoriter, som “Wait Move On” och “Sorrow Expert” levererades tämligen sent och soundet gjorde mig en smula besviken.

Emmon på den lilla scenen strax därpå var en av kvällens stora behållningar. Utvecklingskurvan för Emmon på scenen är minst sagt imponerande. Det låter bättre och bättre live, scenspråket och Emmas härliga energi ger mersmak varje gång nuförtiden och jag ser verkligen fram emot nytt material som enligt rykten nu är på väg.

Sedan var det dags för avslutningen – och vilken avslutning sedan! Den forne Elegant Machinery- och Hype-sångren Robert Enforsen har nog aldrig låtit bättre. I alla fall inte vad jag kan minnas. Träffsäkert, tonsäkert, energiskt och med en fantastisk spelglädje river han av en samling av Elegant Machinery och Hype-hits, i många fall dessutom i nyarrangerade versioner gentemot originalen. Tack Robert, jag blev tårögd! Ge oss en soloplatta nu!

Elektroskull vill givetvis också leverera ett stort tack till arrangörerna för en helt fantastisk kväll på Brewhouse. Hoppas vi ses snart igen!

Ulrich Bermsjö – “Those Who Suffer Love”

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album), CD, Digital, Spotify
Skivbolag: Sony Music
Releasedatum: 20 juni 2012
Genre: Eurohouse, Pop, Electronica
Recensent: Erik Uppenberg

Klubbprofil släpper omotiverad och spretig solodebut

Ulrich Bermsjö är en klubbprofil och estradör med ett gediget förflutet på Stockholms gayscen. I mitten av 00-talet var han ena halvan av Nouveau Riche, som ursprungligen var ett slags tröst-Army of Lovers med den orkesterns Dominika Peczynski som extravagant sångerska. Men hon blev sur på skivbolaget, hoppade av och ersattes av den betydligt mindre färgstarka Camilla Brinck.

Med Peczynskis avhopp försvann all star quality från Nouveau Riche, och duon blev inte långlivad. Fullängdaren ”Pink Trash” (2007) innehåller ändå en del starka spår, och är värd en genomlyssning om du gillar gaydisco, Hi-NRG och synthpop. Det är tyvärr mer än man kan säga om Bermsjös solodebut ”Those Who Suffer Love”. (fortsättning nedan)

Skivan är inspirerad av Bermsjös egna funderingar kring kärleken och kraschade relationer. Den inleds med tre dansgolvsdängor, upptempo men mollstämda, komponerade tillsammans med och producerade av Sami Sirviö från Kent. Bäst är singelspåret ”After Hours”, medan de bägge övriga är svåra att komma ihåg och lätta att glömma.

Därefter följer sju lugnare stycken, covers producerade av Magnus Frykberg. Originalen är skrivna av Yoko Ono, Paul Weller, Marianne Faithfull med flera. Stilen varierar från triphop till rena pianoballader.

Man skulle välvilligt kunna säga att Those Who Suffer Love” är ett ambitiöst projekt. Det är lite Marc Almond över ”You Do Something to Me”, Bermsjös röst är vek och full av känsla. Den och ”Tarantula” som gästas av Titiyo skulle nog ha varit njutbara med pianokomp och en cocktail i näven på någon av huvudstadens hotellbarer.

Ulrich Bermsjö är inte ensam om att ha hjärtesorg och vilja bearbeta detta med att sjunga egna och andras sånger. Det missunnar jag honom inte. Men ”Those Who Suffer Love” väcker en rad frågor.

Som framgått av ovanstående så spretar skivan rätt rejält. För vem har den egentligen gjorts, förutom för Ulrich Bermsjö själv? Varför får han ge ut sitt album på ett major-bolag som Sony? Det är inte motiverat kommersiellt, än mindre konstnärligt. Och varför tycker stjärnproducenterna Sirviö och Frykberg att dessa eurodängor och crooner-covers är värda deras möda?

Tracklist

  1. After Hours  3:52
  2. Silver Screen  4:33
  3. Deeper High  4:03
  4. Revelations  4:30
  5. Death of Samantha  3:39
  6. You Do Something to Me  3:30
  7. Tarantula (feat. Titiyo)  3:59
  8. Who Will Take My Dreams Away  3:24
  9. Silence and I  3:53
  10. Bad Medicine Waltz  5:08