Format: (Album) Digital, CD, vinyl
Skivbolag: Synth Religion
Releasedatum: 13 maj 2019
Genre: Cold wave, minimal wave
Bandmedlemmar: Amandine Stioui, Hélène de Thoury
Land: Frankrike
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Känslostarkt, naket och melodistarkt

Den franska duon Minuit Machine, med Hélène de Thoury (från Phosphor, soloprojektet Hante. och skivbolagsetiketten Synth Religion) och sångerskan Amandine Stioui, har nu släppt den efterlängtade uppföljaren till Violet Rains som kom 2014.

Det nya albumet Infrarouge griper ordentligt tag redan i inledningen med de tre refrängstarka “Chaos”, “DRGS” och “Prey Hunter”. Den sistnämnda, tillsammans med mellantempo-balladen “Ballet”, är två goda exempel på Minuit Machines skicklighet när det kommer att till att skapa breda kontraster och kraftfull dynamik i sin musik. Som exempelvis i den mörka “Prey Hunter”, där de näst intill viskande framförda verserna sakta bygger upp stämningen fram till den träffsäkra och smärtsamt vackra refrängen.

Ljudbilden är välbekant, men samtidigt känns produktionerna snäppet mer välfyllda och genomtänkta än på duons tidigare material. Infrarouge kastar ett tjockt sjok av mollstämda harmonier och medryckande melodislingor över sin lyssnare. I tätt samspel med Amandines smärtfyllda, i sammanhanget väldigt passande och lätt franskt brutna stämma, så förvandlar den nattsvart melankoli till bitterljuv eufori.

Albumet kan nog vid en snabblyssning lätt upplevas som slätstruket. Liknande koncept upprepas på några ställen och Minuit Machines slutdestination kan verka väldigt tydligt utstakad redan från början. Men efter ett tag så har de flesta av låtarna funnit en egen plats och representerar var och en någonting väldigt personligt, naket och vackert. Skiftningarna i ljudbilden blir också tydligare med tiden och den varierar från att vara fullmatad och storslagen till att vara mer tillbakalutad och avskalad, som i en av mina personliga favoriter “Sacrifice”.

Att Minuit Machine är förbaskat duktiga på vad de gör råder det ingen tvekan om och några halvmesyrer, utfyllnadsspår eller bottennapp går inte att finna. Infrarouge är ett välkomponerat, känslostarkt, stämningsfullt och personligt, men samtidigt väldigt naket, ärligt och melodistarkt album från en av vår tids mest intressanta akter i genren.

Tracklist

01. Chaos (04:44)
02. DRGS (05:19)
03. Prey/Hunter (05:03)
04. Empty Shell (04:22)
05. Ballet (03:34)
06. 98″ (04:03)
07. Fear Of Missing Out (04:17)
08. Sacrifice (04:04)
09. I Am A Boy (Remastered) (04:14)
10. Forgive Me For My Sins (03:31)

(English version below)

Emotional, naked and melodic

French duo Minuit Machine, with Hélène de Thoury (from Phosphor, the solo project Hante. and the label Synth Religion) and vocalist Amandine Stioui, have now released the highly anticipated follow-up to Violet Rains that was released in 2014.

The new album Infrarouge instantly pulls you in with the three chorus strong tracks “Chaos”, “DRGS” and “Prey Hunter”. The latter, along with the mid-tempo ballad “Ballet”, are two good examples of Minuit Machine’s skills when it comes to creating wide contrasts and powerful dynamics in their music. One good example is the dark tale “Prey Hunter”, where the almost whispered verses slowly build up the mood until the accurate and painfully beautiful chorus.

Minuit Machine’s lyrics pinpoints many of the feelings of pitch black hopelessness that most of us are forced to go through sometime in our lives. Emotions that are not always so easy to describe and that deals with, among other things, personal and existential crises often created by the sometimes insane and chaotic world in which we live. The fact that yours truly, and many others with me, often find strength in dark and melancholic music during tough moments are, by the way, quite bizarre and that as well is quite difficult to explain.

The sound stage is familiar, but at the same time the production feels slightly thicker and more worked through compared to the duo’s earlier compositions. Infrarouge presents a thick coating of minor tuned harmonies and enticing melody loops to its listener. In close interaction with Amandine’s painful and, in this context quite fitting French-accented voice, it transforms the pitch black melancholy into bittersweet euphoria.

The album could easily be perceived as quite undistinguished and flat after a quick listen. Similar concepts are repeated and Minuit Machine’s final destination may seem clearly set from the beginning. But after a while, most of the tracks finds their own places and each one represents something very intimate, naked and beautiful. The changes in the sound build-up also become clearer with time and it varies from being fully loaded and grand to being more laid-back and stripped, like on one of my personal favourites “Sacrifice”.

The fact that Minuit Machine are damn skilled at what they do prevails and there are no half-measures or fillers to be found. Infrarouge is a well-composed, emotional, atmospheric and personal but at the same time very naked, honest and melodic, album from one of our time’s most interesting acts in the genre.

Format: (Album), CD, 2CD, Kassett, Digital

Skivbolag: Juggernaut Music Group

Releasedatum: 28 mars 2014 / 8 juli 2014

Genre: Electropop, Synthpop

Bandmedlemmar: Forrest Avery Carney

Land: USA

Recensent: Alexander Johansson

(English version below)

Hankatten spinner charmant

Det är först i tredje Southpark-säsongen Cartmans katt får namnet Mr. Kitty. Detta efter att Cartman upptäckt att det han trodde var en hankatt var en honkatt, enligt Urban Dictonary. Forrest Avery Carney delar vissa androgyna själsfrändedrag med IAMX men menar själv att han tog namnet från en katt i bok iklädd slips och hatt som han funnit det sofistikerat. Detsamma måste sägas om kattens musik som är ytterst elegant och sofistikerad. Carney kallar själv musiken för ”self-destructive synthpop”. Och visst är det pop, särskilt på vackra “Life” som tidigare i år kom i en deluxe-utgåva och som jag varmt rekommenderar. För en gubbsynthpopare påminner musiken kanske lite mer om electro-techno – ett fåtal, ofta vemodiga, strofer repeteras i radiovänlig längd – än traditionell synthpop. Samtidigt så finns där ljuva melodier, fina texter och en större bred i ljudbilden än vad technon brukar erbjuda.

Nya albumet “Time” är rivigare än “Life”, det är fler distade röster, som i bästa låten “Laceration” och tempot är i genomsnitt högre än på “Life”-låtarna. Detta brukar indikera bättre i min värld, men tyvärr kommer inte “Time” riktigt upp till det fina popsnickeriet på “Life” som är det mer enhetliga och mjukt spinnande albumet av de båda. Trots att “Time” är rivigare är det fortfarande mycket långt till Skrillex och liknande. Mr. Kitty skapar samma dansanta electro med bas i techno kryddat med ett synthpopiskt svårmod som upplevs väldigt europeiskt trots kattens hemvist bland cowboysarna i Austin, Texas. Det är elegantare, smartare och innerligare än partyelectropoparen Rex the Dog och mer dansant än östkustlandsmannen Maxwell’s Complex minimalistiska synthpop. Mr. Kitty har inte samma röstomfång och bredd som IAMX, många låtar innehåller pratsång och påminner om fantastiska Sydafrikanska Acretongue.

Denna katt spinner charmant.

“Time”

Bästa låtarna: “Laceration” och “Hold Me Down”

“Life”

Bästa låtarna: “London”, “Insects (IIOIOIOII Remix)”, “Unstable”, “Holy Death” och “Sacrifice”

Tracklist “Time”

01. XIII (03:36)
02. Rats (03:29)
03. Glow (03:45)
04. Hollow (04:12)
05. Devour (04:13)
06. Neglect (03:36)
07. Serenity (04:06)
08. Pathogen (03:20)
09. After Dark (04:19)
10. Laceration (03:40)
11. Black Truth (03:50)
12. Into Nothing (04:29)
13. Hold Me Down (03:57)
14. Shadow Dancer (04:15
15. Child Of The Earth (04:14)

Tracklist “Life” (Deluxe Edition)

01. Insects (03:57)
02. Heaven (04:33)
03. Unstable (04:15)
04. Sacrifice (05:29)
05. Holy Death (03:36)
06. Labyrinth (04:00)
07. Scars (04:18)
08. Drown (04:24)
09. London (04:04)
10. Dearlove (04:44)
11. Choke (03:44)
12. Years (03:34)
13. Escape (04:58)
14. Amnesia (03:55)
15. Father (03:16)
16. Hurt (04:33)
17. Insects (IIOIOIOII Remix) (04:48)

(English version below)

Purring in the most amiable fashion

According to Urban Dictonary it is in Southpark season 3 when Cartman’s cat gets the name Mr. Kitty. Only after Cartman found out that the cat he thought was male actually was female. Forrest Avery Carney, the artist behind Mr. Kitty, share some androgyne features with one of my favourite artists IAMX but my hypotheses about the name proves to be wrong. Mr. Carney claims that the name is actually from a cat in book with a hat and a bow tie and that he had found the cat looking sophisticated. Mr. Kitty’s music contains a lot of that same sophisticated quality. But there are elements of abundance in sounds, styles and productivity that resembles the Southpark cat’s insatiable hunger.

Mr. Kitty calls his music ”self-destructive synthpop”. And yes, it is pop, especially on the beautiful album “Life”, that came in a deluxe edition earlier this year and which a dearly recommend. For synthpop-oldsters Mr. Kitty’s music perhaps sound a little more like electro with techno elements; a few, often melancholy, verses in radio-friendly length; than traditional synthpop. Mr. Kitty’s voice has a more narrow range than IAMX’s and on some songs he is almost singing-speaking in a manner close to another favourite artists of mine, South African Acretongue. At the same time there are these sweet melodies, fine lyrics and the great depth in atmosphere and subtle sound production that techno rarely is capable of providing. Mr. Kitty has qualities superior to the party-electro artist Rex the Dog. He has more in common with fellow countryman Maxwell’s Complex and his minimalistic electro-synthpop and self-destructive sadness.

The new album “Time” is more raucous than “Life”, there more distorted voices, e.g. the best song “Laceration”, and the overal tempo is slightly faster compared to the songs on “Life”. This usually indicates better in my world, but I am not sure if “Time” reaches the peaks and fine touch of “Life”. Although, both albums are purring in the most amiable fashion.

Best songs on “Time”: “Laceration” and “Hold Me Down”

Best songs on “Life”: “London”, “Insects (IIOIOIOII Remix)”, “Unstable”, “Holy Death” and “Sacrifice”

Artister: [X]-Rx, Agonoize, Kirlian Camera
Datum: Lördagen 14 april 2012
Scen: Optimolwerk , München

Rapport & Foto: Anders Nord

OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten!

Väl tillbaka vid Fabriks scen var det dags för Kölnbaserade [X]-Rx, som med sin blandning av industri och techno fick hela golvet att gunga. Redan under de första tonerna på “The Update” var publiken med på noterna. Det var inte många sekunders vila och hittarna avlöste varandra. Utöver inlednings och avslutningsalstren var “Virus Infect”, “Push it!” och “Tanzschlampe” de låtar som fick publiken (och mig) att tända till lite extra. Spelningen avslutades med allsång till “Stage 2”. [X]-Rx gav 110 % och det smittade av sig. Det var kul att se den tyska publiken röra på sig som en homogen massa då den ganska ofta kan stå tämligen still.

Det var nu dags för Berlins bad boys Agonoize. där åsikterna är väldigt skilda. Vissa anser att effektsökeriet med blod och sperma är för mycket medans andra, däribland jag, tycker om att det är en show på scen. Det händer något nytt i nästan varje låt. Vissa av texterna har fått feminister i Tyskland att agera. Spelningar har fått flyttas från en stadsdel till en annan på grund av påtryckningar och hot. Agonoize svarade med låten “Vollrausfetischist”! Nåväl åter till DMF… Scenen fylls med rök när introt “Evil Inside” kör igång. Först in på scen är keyboradisterna Oli och Mike och när dom tagit plats bakom syntarna tonar introt ut. In kommer sångaren Chris och intar den plastbeklädda scenkanten. Låtarna framförs i ett rafflande tempo och de så kallade specialeffekterna får vänta ett tag. Först avverkas bland annat den kommande singeln “Dafür” och “Femme Fatale”. Det var först under “Bäng Bäng Goodbye” som det första blodet börjar rinna ordentligt från Chris huvud. Strax där efter under “Vollrausfetischist” börjar Chris gräva i byxan och vips hade den första raden i mitten blivit vitfläckiga. Kvällens påkostade show var i den lugna fina “In deinem grab”. In kommer två män bärandes på ett bord med en liksäck på. Den ene som är läkare, öppnar liksäcken och tar pulsen på det ruttna liket. Efter att ha dödförklarat det kommer Chris in med en kniv och opererar liket medans han sjunger. Under låtens sista toner tar han kroppens huvud och går bedrövat av scen. Det som slår mig är att han aldrig ler på scen. Ofta har han en dyster min som ibland varvas med ilska och vanvett. När det sen de första tonerna på “Sacrifice” spelas vädrar publiken blod och blod blev det. Halvvägs in i låten tar Chris den stora kökskniven och “skär upp” sin handled. Ett par liter låtsasblod sprutas på publiken och personen i mitten som tagit på sig en vit skjorta bara för denna spelning har väldigt snabbt en inte fullt så vit skjorta längre. Ett par låtar och en uppskuren halspulsåder senare är det dags för kvällens sista låt med Agonoize – “Staatsfeind”. Under låtens sista självande sekunder kommer en maskerad man upp och skjuter Chris. Läkaren från “In deinem grab” kommer in och dödförklarar honom och sen släpas han av scen av två munkar. Show, hits och bra låtval! Bortsett från Kiss-covern “I Was Made For Lovin’ You” var detta en mycket bra Agonoize-spelning!

Efter svabbning och städning av scenen var det dags för Italienska Kirlian Camera att gå upp på scenen. Under introt kommer bandet in i rånarluvor och ställer sig vid scenkanten med varsin ficklampa i handen. När introt tonat ut tar alla utom mannen som grundade bandet 1980, Angelo Bergamini, av sig luvorna. Banduppsättningen har varierat under de första 20 åren men sedan år 2000 är det den skönsjungande före detta modellen Elena Fossi som står bakom mikrofonen. Det är en förvånande arsenal av bra låtar som radas upp. “Eclipse”, “Hymn” och den underbara “Edges” trollbinder publiken. Det är bara att bocka och buga för Italiens förmodligen bästa elektroniska band.Efter att ha blivit inropad för extranummer en andra gång avslutas konserten med “Erinnerung” deklamerad av Angelo Bergamini själv. Ett monotont nummer där Angelo läser fraser på tyska till musik. En pampig avslutning på en fantastisk festival!

Vill rikta ett stort tack till Mucky, JB, DMF-crewen och alla band som gjorde denna festival till en succé. Jag kommer att återvända nästa år, hoppas ni följer med! Bland de band som redan är släppta till nästa år är bland annat Funker Vogt, Centhron, Rabia Sorda, Leaether Strip och Eisenfunk.

[X]-Rx

[X]-Rx

Agonoize

Agonoize

Agonoize

Agonoize

Kirlian Camera

Kirlian Camera

Kirlian Camera