Subscribe via: RSS

Tag Archive | "S.p.o.c.k."

Liverapport: Bodyfest 2018, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Jannice Faringer (Svartpunkt) och Jens Atterstrand (Elektrophoto) liverapporterar från den nionde upplagan av Bodyfest som presenterade: Roya, Underviewer, Leæther Strip, The Young Gods, S.P.O.C.K. och Diesel Dudes på Nalen i Stockholm den 6 oktober.

 

 

 

Det är en småkylig lördag i början av oktober som vi plockar fram lackdräkten ur garderoben, stryker den svarta skjortan och putsar kängorna. Vi poppar den kylda champagnen och skålar, det är äntligen dags för årets upplaga av Bodyfest! Detta återkommande evenemang hålls, i vanlig ordning, på Nalen i Stockholm och är för många inom den alternativa scenen en av årets stora höjdpunkter. Årets line up med Leæther Strip som kanske det största dragplåstret, S.P.O.C.K., Underviewer, The Young Gods, Roya och Diesel Dudes består ju inte enbart EBM-band, vilket är genren många förknippar med Bodyfest. Men Bodyfest vill locka fler med en bredare mix av artister berättar Thobias Wollhed, som är en av arrangörerna, i den intervju som vi gjorde inför festivalen. Vi pratade med några som enbart kommit för S.P.O.C.K.:s 30-års jubileum och andra som sett fram mot Claus Larsens och hans Leæther Strip på en lite större scen än senast han uppträdde i Sverige. Men oavsett favoritartist så är detta ett ypperligt tillfälle att mingla med både artisterna och den vackra svarta familjen.

Roya

Med andan i halsen slänger vi oss ur taxin på Regeringsgatan två låtar in på Royas set. Portarna slås upp redan halvfem och även om första akten går på vid halvsex så är det redan många som samlats framför Lilla scenen för att se Roya med support av Fredrik Djurfeldt (Analfabetism/Severe Illusion/Boar Alarm). En fin start och Roya som släppte sitt album Hive i våras (4 maj) har i allra högsta grad utvecklat ett sound som även fungerar utmärkt live med en dynamik som lockar en in ett ljuvligt skevt och stundom mörkt landskap.

Underviewer

Underviewer med Jean-Luc De Meyer och Patrick Codenys kliver näst upp på stora scenen och ger oss svårdefinierad och suggestiv musik som kan beskrivas som en sorts tidig förlaga till det som Front 242 sedan skulle komma att leverera på debutalbumet Geography från 1982. De flesta känner sannolikt till de här två herrarna som medlemmar i Front 242 men troligtvis har inte lika många sett dem live i denna konstellation. Vad beträffar denna belgiska akt så är det på sin plats med en kortare bakgrundshistoria. Innan dess att sångaren Jean-Luc De Meyer och Patrick Codenys gjorde Front 242-originalduon Daniel Bresanutti och Dirk Bergen sällskap 1982 så var de  aktiva som Underviewer som de bildades under slutet av sjuttiotalet.

Allra bäst var ”Was Soll Ich Tun” men nämnas bör också den charmiga varianten av Front 242-klassikern “Body to Body” som framfördes till publikens stora förtjusning.

Leæther Strip

I väntan på för oss den artist vi mest sett fram mot, Leæther Strip, fuktar vi våra strupar och kramas med både den svarta Stockholmsfamiljen och den inresta för att konstatera, precis som tidigare år, Bodyfest är en jävla gemytlig tillställning!

Claus äntrar scenen med en energi som gör oss i 40 plus-åldern smått avundsjuka, ”he’s still goning strong” for sure och att 50-åringen har roligt på scenen undgår nog ingen. Claus Larsen besitter en förmåga likt få att helt på egen hand få ett helt publikhav att hoppa i takt med hans musik. Dansken har stor rutin när han träffsäkert framför en kavalkad grundlagd av låtar från det senaste albumet World Molæster och toppad med klassiska hits som “Japanese Bodies”“Strap Me Down” och “Evil Speaks”. När Claus Larsen sedan kastar av sig tröjan och levererar de avslutande låtarna i sitt läderharness når publikjublet inga gränser.

S.P.O.C.K.

Alexander Hofman, Johan Malmgren och Valdi Solemo i S.P.O.C.K. är i högform kvällen till ära då de firar 30 år som band iförda bandets klassiska vita stjärnfederation uniformer. TV-serien Star Trek har under alla år varit en av bandets största influenser både låt- och stilmässigt. S.P.O.C.K. framför ett stort urval av bandets låtskatt och publiken är snabbt med på noterna. Allra bäst är den underfundigt kantade “E-lectric” som får hela publiken att unisont sjunga med.

The Young Gods

En stillsam atmosfärisk inledning som sedan brakar ut i dissonant industrirockmangel när legendariska The Young Gods intar scenen som också ackompanjeras av kvällens snyggaste ljussättning. Bandets musik är måhända en avstickare i årets lineup men The Young Gods visar prov på stor musikalisk erfarenhet när de mycket samspelt framför ett urval av deras gedigna diskografi.

Diesel Dudes

Kvällen avslutas med svett, bröl, armhävningar, stagediving och allmänt stök när amerikanska Diesel Dudes dundrar upp på Lilla scenen och framför enligt egen genrebenämning: ”Underproduced sweaty, hyper roman electro punk for you to hear while your body is growing stronger”. Deras scenkostym som består av; svettiga torsos, sunkiga shorts, rånarluva, stickade mössor, lösnäsa och något som ser ut som ett bläckfiskhuvud i gummi, verkar gå hem hos publiken. Det bildas snabbt en moshpit och vi hörde i efterhand från några lycksaliga att de hade tillskansat sig en och annan blessyr där och då, alles in Ordnung!

Lite svettigare, lite lyckligare och lite mer berusade (i dubbel bemärkelse) hoppar vi cirka åtta timmar senare in i en taxi igen. Och det är svårt att låta bli att inte börja spekulera över nästa års artistuppställning när vi åker genom stadens och dess nattliga liv. Bodyfest är precis den injektion man behöver för att klara det annalkande höstrusket.

Tack alla inblandade för årets välarrangerade evenemang!

OBS! Fotogallerierna ovan kommer uppdateras med ytterligare ett stort antal livebilder från festivalen inom kort! Håll utkik..

Catching up with Elektroskull: Bodyfest (intervju & livefoto)

Tags: , , , , , , , ,


Lördagen 6 oktober smäller det igen på Nalen i Stockholm när festivalen Bodyfest arrangeras för nionde gången i ordningen sedan starten 2010.

 

Här kommer en intervju med en av arrangörerna Thobias Wollhed tillsammans med livebilder av Jens Atterstrand (Elektrophoto), Jannice Faringer (Svartpunkt) och Patrik Lark (Darklark) från förra årets upplaga som av olika anledningar fallit mellan stolarna.

 

Nionde upplagan av Bodyfest är äntligen snart här,  tiden går fort när man har roligt. Hur har processen inför årets upplaga sett ut när det gäller bandbokningar och allt annat?

– Som vanligt skulle jag säga. Alla involverade kräver massa olika band som måste spela just i år och så har vi en lista på 20 namn som av förklarliga skäl måste minskas vilket oftast görs med hot, lockelser och till slut en del rationella argument. Vi försöker alltid landa i en EBM-grund med några utsvävningar som kanske lockar lite mer brett.

Ja, det har hänt en hel del med festivalen sedan den första upplagan gick av stapeln på Fryshuset 2010. Hur ser ni som arrangerar på den utvecklingen?

– Genom åren har vi slimmat organisationen vilket jag tror varit nödvändigt för att hålla på så länge som vi gjort. Redan 2011 flyttade vi till Nalen och där har vi stannat. De är väldigt trevliga och proffsiga att ha att göra med. I övrigt vet jag inte om det förändrats så mycket. Vi försöker givetvis att komma med olika och relevanta bokningar varje år.

Att etablera en festival i den här scenen är långt ifrån enkelt i dagens läge, men Bodyfest lockar besökare från hela landet och även en del folk från Tyskland och så vidare. Är ni förvånade över den positiva responsen om du blickar tillbaka?

– Först och främst är det ju subkultur vi pratar om och det brukar ju få folk att resa lite längre. Sedan hade vi ju Pouppée Fabrikk år 2010 som inte hade spelat live på väldigt längre och sin tur drog flertalet bussar från Tyskland. Det gav en bra spridning redan från början. Att de flesta besökare och artister verkar ha väldigt kul på Bodyfest gör ju också sitt till. Så kanske lite förvånande men det ligger också väldigt mycket jobb bakom att få till en bra festival, både från arrangörer och andra som hjälper till varje år.

Alla år har ju haft sina egna höjdpunkter men finns det något av åren som du själv är allra mest nöjd med?

– Det finns givetvis sjukt många höjdpunkter men lite svårt att utnämna ett speciellt år. Att många artister har Bodyfest bland sina absoluta favoriter är ganska mäktigt. När A Split Second spelade första gången är ett bra minne. Jag hade inte sett dem tidigare och blev närmast chockad av hur sjukt bra de var live. Ett annat bra minne är när det finska bandet Oldschool Union, som gjort förfrågningar om att spela hos oss tidigare, gjorde en låt som heter “Bodyfest”. En riktigt bra låt förövrigt. Väldigt smickrande och givetvis spelade de på efterföljande festival. I övrigt har vi ju haft nästan alla av våra favoriter och de största banden inom genren under årens lopp vilket givetvis också varit mäktigt. DAF, The Klinik, Front 242, Douglas McCarthy, Poupée Fabrikk, listan kan ju göras ganska lång.

Med åren har ju festivalen breddats från att från början ha varit en ganska nischad EBM-festival till att idag erbjuda enstaka inslag från andra genrer, förra året Covenant och i år S.P.O.C.K. Är det svårt att försöka göra merparten av besökarna nöjda?

– Först och främst är det ju svårt att hålla besökarantalet på runt 500-600 pers varje år utan en headline som drar massorna. Ska vi hålla oss strikt inom EBM är det kanske högst 5 band som drar så mycket folk. Det hade ju blivit ganska tråkigt i längden. Men som svar på frågan. Nej det är inte alls svårt att göra merparten av besökarna nöjda. Idag tror jag minst lika många kommer för den andra delen av namnet som den första.

När det gäller merchbord och andra inslag, dansgolv och DJ’s, kan vi förvänta oss några nya inslag i år?

– Vi testade ju ett år att köra dansgolv i stora salen och det var ingen större succé om vi säger så. Nej, det kommer inte bli några förändringar på den delen. Jag är inte helt med på vad du frågar efter men det finns en viss trygghet i att vissa saker fungerar som de gjort tidigare. Det är tillräckligt med stress att få klart soundcheck, få changeover att fungera, ha nöjda band etc, så just de saker du nämner ska vara hyfsat självgående.

Claus Larsens Leaether Strip är en av akterna som efterfrågats några år och nu kommer dansken äntligen till Bodyfest, dessutom med ett av hans (enligt undertecknad) starkaste albumsläpp sedan nittiotalet i bagaget. Har Leaether Strip varit påtänkt tidigare?

– Jo, så är det. Förra året var han tillfrågad har jag för mig men då gick det inte. Ska inte nämna tidigare gig men Claus förtjänar att spela på en stor scen i Stockholm.

Bodyfest har ju verkligen etablerat sig som en av den inhemska scenens årliga och absoluta höjdpunkter. Du nämnde Tinitusfestivalen tidigare, har den varit en stor inspirationskälla och drivkraft till att forma festivalen?

– Tinitus var fantastisk så länge den varade och jag tror det var många som kände ett tomrum när de valde att lägga ner. Sedan var ju några av oss redan på den tiden involverade i Bodytåget som körde på Sugar Bar. En förlaga till Bodyfest kördes faktiskt redan 2009 just på Sugar Bar med Kommando XY!, Frontal från Tyskland och Agent Side Grinder som öppnande akt. Det var på Klubb Bodytåget men kallades faktiskt för Bodyfest. Sedan när Tinitus valde att avsluta fanns det helt plötsligt utrymme för att göra något större.

En stor del av publiken har ju givetvis blivit stammisar, men vad skulle du vilja säga till alla de som ännu inte har upplevt festivalen?

– Ta chansen att uppleva en stor nostalgitripp med kängdans och den fysiska upplevelsen av musik precis som EBM-scenen alltid sett ut. Det kommer bli en positiv urladdning där alla besökare är peppade för en stor fest. Vi har lång kö utanför redan när vi öppnar 16.30 vilket är fantastiskt kul och en stor del av anledningen till att vi fortfarande håller på. Sex grymma liveakter och därtill ett sjukt bra party.

Slutligen, vad ser du personligen mest fram emot i år?

– Det är ju hyfsat svårt att välja mellan sina barn (skrattar). Grundarna av industripunken, The Young Gods, Leaether Strip på stor scen som vi pratade om och så ska det bli intressant att se vad Roya har kokat ihop till Bodyfest. S.P.O.C.K. har jag sett förut men det ska bli intressant att se deras spektakel till 30-års jubileum. Svårt att ignorera en av världens bästa röster i Jean-Luc De Meyer och så avslutningen med Diesel Dudes, som mycket väl kan få lilla scenen att kollapsa med sin party-EBM. Det var kortversionen till hela flocken. Skulle du tvinga mig att bara välja en akt skulle det nog ändå bli The Young Gods som var så fruktansvärt bra första gången jag såg dem och jag hoppas de kan frälsa en ny generation som aldrig sett dem tidigare.

Vi tackar Thobias för pratstunden och ser nu verkligen fram emot årets Bodyfest!

För mer information, biljetter och annat matnyttigt så kan vi varmt rekommendera www.bodyfest.se respektive festivalens officiella facebook-event som ni finner här!

Foto Bodyfest 2017 (Elektrophoto/Svartpunkt/Darklark)

 

Frontal

Menticide

Tyske Ludder

Fixmer/McCarthy

Covenant

Alvar

Liverapport: Amphi Festival 2015, Köln

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Vår fotograf och skribent Patrik Lark i sällskap med Alexander Johanson och Thomas Hulteberg levererar en liverapport från Amphi Festival som i år arrangerades på Lanxess Arena utanför tyska Köln den 25-26 juli

Foto: Patrik Lark (OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten med resterande bilder!)

Huvudrapport: Thomas Hulteberg

Konsertrapporter: Patrik Lark, Thomas Hulteberg och Alexander Johansson

 

Blåst på konfekten

Den första Amphi festivalen gick av stapeln 2005 i Gelsenkirchens amfiteater och fick sitt namn efter platsen, redan året efter flyttades festivalen till Tanzbrunnen i Köln och huserade där mellan 2006 och 2014. Tyvärr behövde Tanzbrunnen renoveras i år och därför var festivalen flyttad till Lanxess Arena och det rådde ingen tvekan om att besökarna var besvikna. Jag hörde mig för bland besökarna som varit på festivalen tidigare och de flesta var mycket besvikna på Lanxess Arena, en besökare hävde arg ur sig att det inte gick att få någon stämning i en så opersonlig betongkoloss. Tyvärr var det inte bara den nya arenan som arbetade emot festivalen utan även en veckolång stormvarning som utfärdats av lokala myndigheter och det blåste stundtals rejäla vinda. Detta ledde till att två scener, alla matställen, merchandise och ölserveringar som låg utomhus hölls stängt under festivalens första dag, arrangörerna försökte desperat boka om banden till inomhusscenen men bland annat Neuroticfish uteblev helt och X-RX spelade ett förkortat set dagen efter. Andra dagen gav myndigheterna grönt ljus till utomhusaktiviteter och det lyfte stämningen avsevärt.

Det som verkligen talade till Amphis fördel var den extremt fördelaktiga lineupen av artister, vad sägs om exempelvis: Combichrist, Diorama, S.P.O.C.K.Front 242DAF, Chrom, And One, Agonoize, The Mission, Rabia Sorda, OOOMPH! och VNV Nation. Ett biljettpris på endast 75 euro gjorde dessutom årets Amphi Festival till en väldigt prisvärd festival. Arrangörerna verkade dessutom väldigt måna om att inte krocka artister inom samma genre, den enda krocken jag upplevde var Combichrist och Welle:Erdball. En hel del tid som skulle gått till soundcheck verkade ha gått åt till artister som inte kunnat spela utomhus tidigare på festivalen och det innebar tyvärr att en hel del tekniskt strul uppstod. Bland annat mikrofoner som saknade ljud, rundgång i P.A-anläggningen och en hel del utebliven backtrack.

När jag gick in på festivalens hemsida senast fanns det ett frågeformulär att fylla i och en av frågorna var; ska festivalen stanna kvar på Lanxess Arena eller inte? Jag hoppas innerligt att arrangörerna tar sitt förnuft till fånga och återvänder till Tanzbrunnen nästa år. En festival står och faller med sin placering, omgivningarna är oerhört viktiga för att skapa och bibehålla festivalens identitet.

Bäst: Combichrist

Sämst: Lanxess Arena
Bubblare: Kölsch kan vara tidernas sämsta öl!

Chrom

Att som tvåmannaband fylla ut den stora scenen på Lanxess Arena var ingen lätt uppgift för Chrom under festivalens första dag. Thomas Winters och Christian Marquis måste ha satt frukosten i vrångstrupen när de såg mängden publik som kommit för att titta på dem, en egen stark fanbase och att det inte spelade några andra band samtidigt gjorde att flera hundra extra besökare bänkat sig på läktarna för att avnjuta Chroms kompetenta futurepop. Det här var första gången jag lyssnat på bandet och de lät bra, mycket bra till och med.

Thomas Hulteberg

6/10 BRA!

Rabia Sorda

En av festivalens absoluta höjdpunkter för mig personligen. Som långvarigt fan av Hocico så har jag stundtals haft svårt för medlemmarnas solo utflykter, men efter senaste albumet “Hotel Suicide” har jag blivit övertygad om Rabia Sordas storhet. Setlisten saknade tyvärr både atmosfäriska “Misery” och det senaste videospåret “Heart Eating Crows” när bandet hade valt att fokusera mer på kraft än stämning. Tyvärr drabbades spelningen också av diverse tekniska problem; Erks mikrofon slutade helt plötsligt att fungera och keyboardisten Fabians stativ lade av att fungera vilket i sin tur resulterade i ett sönderslaget keyboard. Rabia Sorda är ett fantastisk liveband och bevisar det när man levererar låtar som “I’m Tragedy”, “Die in Berlin” och “Indestructible”.

Thomas Hulteberg

7/10 MYCKET BRA!

DAF

Oldschool-EBM gör sig väldigt illa på stora scener. Närheten till publiken och känslan av samhörighet försvinner fullständigt när det är mer än tre meter mellan bandet och publiken. DAF’s monotona och stundtals minimala EBM drunknar bort i arenans tomhet. Bandet är taggat och spelar sig igenom 19 låtar från hela karriären, tydligen är detta deras avskedsturné vi får väl se hur det blir med den saken, de flesta band har svårt att hålla sig borta från rampljuset någon längre tid. Hade DAF spelat på en av de mindre scenerna hade jag säkert njutit mer av den fantastiska setlisten som innehöll bland annat “Der Mussolini”, “Ich Will”, “Muskeln”, “Alle Gegen Alle” och “Der Räuber und der prinze” som extranummer. Publiken är stor och visar bandet oändlig uppskattning.

Thomas Hulteberg

6/10 BRA!

Combichrist

Jag förstår att många oldschool-fans blev besvikna på Combichrists spelning. Bara en av de tolv låtarna, “Blut Royale”, var hämtad från genombrottsalbumet “Everybody Hates You”. Fokus på det nyare och gitarrbaserade materialet har blivit normen för Combichrist både på förra årets We Love You-turnè och på årets festivalspelningar. Med en full sättning bestående av; bas, gitarr, trummor, keyboard och sång som genomfört ett hundratal spelningar tillsammans är Combichrist det bästa livebandet att se just nu. Andy LaPlegua har publiken i sin hand och dompterar oss som han vill och manar till allsång och röj. Om jag fick ändra en enda sak hade det varit att skippa låtarna från albumet “No Redemption” och slänga in en äldre låt istället. De starkaste låtarna den här kvällen var “Maggots at the Party”, “Never Surrender” och “Get Your Body Beat”.

Thomas Hulteberg

8/10 STRÅLANDE!

Agonoize

Det här var utan tvekan den bästa Agonoize-spelningen jag hittills sett. Trots lite strul med mikrofoner levererade bandet ett väldigt tight set i princip utan mellansnack och blodsorgier. Tidigare tillfällen när jag sett bandet har väldigt mycket energi och fokus placerats på ritualer och låtsasblod vilket verkligen inte tilltalar mig, det är nästan förolämpande att ett band med så många starka låtar som Agonoize skulle behöva sänka sig till “gwar”-nivåer för att chockera. Setlisten är en blandning av gammalt och nytt och levereras med pondus och inlevelse. “Staatsfeind”, “Nekropolis” och “Korprolalie” är fantastiska låtar som får hela publiken i Lanxess Arena att gunga, dansa och svettas. Hade Agonoize spelat den senaste singeln “Ich Spreche Deutsch” hade det här varit helt perfekt!

Thomas Hulteberg

9/10 MÄSTERVERK!

S.P.O.C.K.

Tre herrar klädda i stilrena vita uniformer gör entré på stora scenen strax efter lunch och möts av ett hav av människor. Redan under första låten “Borg (Resistance is Futile)” står det klart att den enorma publiken inte har gått fel eller är där för att det saknas annat att göra; de är här för att njuta av dansant synthpop med Star Trek-tema. Känslan av att de flesta svenskar på festivalen tagit sig dit för att stötta “hemmalaget” är ganska påtaglig och det vajar ett antal skånska flaggor i publiken, men vad gör det när S.P.O.C.K. är bättre än någonsin, mer än 25 år in i karriären. Mr Android (Alexander Hofman) dansar, spexar, flörtar med publiken och bjuder in oss alla till S.P.O.C.K.n’ Roll familjen och när den sista tonen av “Never Trust A Klingon” tystnar har den antagligen största publiken i bandets historia fått uppleva en makalöst bra konsert.

Thomas Hulteberg

9/10 MÄSTERVERK!

VNV Nation

Jag tror jag sett VNV Nation tio gånger vid det här laget och jag tycker alltid att de levererar. Det gjorde de även i Globenstort format. Det känns som om Ronan Harris arbetat mer med sin röst i samband med “Resonance” med Babelsbergs Symfoniorkester, ett klassiskt projekt han länge velat genomföra, och att detta arbete också stärkt hans röst som aldrig lät brölig på årets Amphi. VNV Nation var tillsammans med Front 242 ensamma om att ha videokonst och ljusshow för en så stor arena som Lanxess Arena stage. Det var snyggt, mäktigt och professionellt, men samtidigt en bit från den utlevelse jag erfarit på t ex Rotundan när de spelat vid Stockholms universitet, på Kolingsborg, DAS BOOT eller i Arvika. Hursomhelst, väl godkänt. Topparna var slutnumret “Nova (Shine a Light On Me”), med fint samspel från publiken, och “Standing”.

Alexander Johansson

8/10 STRÅLANDE!

Front 242

Front 242 spelade högst och fetast och hade den i särklass häftigaste videoshowen på hela Amphi. De var tillsammans med VNV Nation ensamma om att ha material och show att fylla ut hela Arena stage inuti Lanxess Arena och det var en upplevelse att äntligen få se dem på en riktigt stor scen med utmärkt ljud (som vi som satt högt på läktaren hade – nere på golvet var ljudet av mer av Friendskvalitet har jag förstått). Front 242 inledde med en blytung “Commando Mix” med helikopterstridsscener värdiga Apocalypse Now. Bakgrundsvideon till “U-Men” med brandgula japanska Akira Kurusawa-stridsscener var enormt imponerande. Två absoluta konstverk i egen rätt. “Take One” var den enda hitten de framförde och med den var spontandansen på läktaren ett faktum. Det var också helt rätt, modigt och konstnärligt förtjänstfullt att utelämna “Headhunter”, “No Shuffle”, “Quite Unusual” etc. På Amphi ställde sig de halvlåtsasengelskmuttrande belgiska farbröderna bredvid de tio år äldre gentlemännen i Kraftwerk och visade att de har mycket lite med pop att göra – Front 242 gör konst. Det förstod jag först på Amphi den 25:e juli 2015.

Alexander Johansson

8/10 STRÅLANDE!

X-RX

X-RX bjöd på Amphis bästa adrenalinkick helt i klass med vinhörnans plastglas med sekt. En injektion av hård och dark trance rätt in i halsvenen. Amphi brottas med hela synthscenens nostalgiproblem så det är ju alltid ljuv musik med hårt rockande band som försöker modernisera och förnya scenen (även om vi i o f s har hört åtskilligt i denna genre i ungefär ett decennium vid det här laget). Pascal “Cyrex” Beniesch och Jan “Sine-x” Teutloff gjorde sitt bästa för att growla och vara hårda och lyckades med den äran, trots att deras material inte är bättre än vad det är, de visade t o m upp en del charm, jag menar: “One, two, three, feel the beat. One, two, three, fuck me!” Det är sånt man får ur sig stridsropet Arvika till vid mer än ett tillfälle när man byter svett med andra sköna svartalfer från resten av världen på parketten.

Alexander Johansson

7/10 MYCKET BRA!

Henric de la Cour

Henric de la Cour såg inte lika nervös ut som när jag såg honom senast på Uppsala Konsert och Kongress då han var förband till Kite. Precis som då körde han en del playback men han gör det ytterst snyggt. Gitarristen Camilla Karlsson sjöng “Shark” starkare och bättre än någonsin. Inramningen på Amphis minsta scen, “Orbit stage”, med ett milt strilande regn och tåg och pendeltåg som for fram bakom Henric med band fungerade helt perfekt – smart, melodiös depprock har aldrig varit vackrare. Vi svenskar på plats känner ju till Henrics världsklass men stora delar av (den sannolikt mest tyska) omgivningen stod hänförda inför det blodiga hjärta (och anlete) Henric visade upp. Sound the alarm, mütterfickers! Nu vet ni.

Alexander Johansson

8/10 STRÅLANDE!

Patenbrigade: Wolff

Patenbrigade: Wolff gjorde om stora scenen till en gul- och orangesprakande byggarbetsplats – en nördarnas lekstuga där allt kunde hända och hände. Till låten “Der Brigadier trinkt Bier!” serverade man publiken öl genom att hälla den genom ett långt VVS-rör som sträckte sig över fotodiket och kravallstaketet. Man kan tycka att Patenbrigade: Wolff är tramsiga i sina bygghjälmar och fluoriserande västar, men lika gärna underhållande. Oavsett vilket så lät de bra. Det bjöd på snygga låtproduktioner även om inget var live. Besviken konstaterade jag dock att de varken spelade “Stalinallee” eller “Maurerradio”. Kanske var det det kortade programmet (pga föregående dags storm och inställda spelningar) som tvingade dem att stryka extranumren?

Patrik Lark

8/10 STRÅLANDE!

The Mission

The Missions spelning blev inte riktigt som det var tänkt. Wayne Hussey hade tappat mycket av sin röst i en förkylning och tvingades att kasta in några extra sångare som förstärkning. Dessa två såg mer än lovligt bortkomna ut på scenen. Dessvärre var också ljudet under all kritik, vilket får tillägnas ansvarig ljudtekniker då ljudet i Lanxess Arena i övrigt var mycket bra. Tråkigt, när ett av de mest legendariska gothic rock-banden står inför en verklig storpublik. Wayne Hussey var heller ingen furie på scenen, men spelning bar sig på det rika låtmaterial som han skrivit ihop under åren.

Patrik Lark

6/10 BRA!

Das Ich

Das Ich står för en mäktig musik som är teatralisk, satanisk och består till lika delar av industri, goth och svart kabaré. Senast jag såg dem var på Bodyfest 2013 och då var sångaren Stefan Ackermann inte i något vidare skick efter sin hjärnblödning. Nu var det roligare att se honom då han fått tillbaka en hel del av sin agressivitet och intensitet på scenen. Till den här spelningen hade de stärkt upp med en extra keybordspelare som kändes mal placé i sin hårdrocksutstyrsel, komplett med Motörhead-väst. Roligare var det att Marianne Iser from Schneewittchen kom in som gästartist och sjung duett med Stefan Ackermann på några låtar. Hennes opera-inspirerade röst passade förvånansvärt väl in i Das Ichs dramatiska musik. Under starka låtar som “Gottes Tod” och “Destillat” blev det bra tryck i den stora Lanxess Arena.

Patrik Lark

9/10 MÄSTERVERK!

Liverapport: Electronic Summer 2013, Göteborg (Dag 3)

Tags: , , , , , , ,


Artister: Spark!, Mr Jones Machine, S.P.O.C.K., Apoptygma Berzerk
Datum: lördag 31 augusti 2013
Scen: Brewhouse, Göteborg
Arrangör: Electronic Summer (Depeche Mode Party GBG)
Rapport & Foto: Anders Nord & Jens Atterstrand

Efter en tredje dag med underbar gratisbuffé var det dags för festivalen att dra igång sin tredje och sista dag.

Anders Nord och Jens Atterstrand greppade sina kameror och begav sig till Brewhouse för en sista rapport från festivalen..

Falkenbergsduon Spark! var först upp på scen och trots den tidiga speltiden (redan klockan 18.00) var det välfyllt framför scenen när introt började.

Scenglädjen är ett av bandets absoluta kännetecken och man blir verkligen glad av att stå i publiken!

Först ut var den senaste singeln “Man överbord” – en underbar blandning av body och Göteborgshumor. Setlisten som följde innehöll sedan bland annat “Popkomplex”, “Dom kommer tillbaka”, “Skål!”, “Tankens mirakel” och även publikfavoriten “Glassbilen” ackompanjerad av en riktig glassbils-sirén (!). Har ni inte sett Spark! live så ta chansen om den kommer, ni kommer inte bli besvikna!

Nästa band ut var det andra bandet från Progressive ProductionsMr Jones Machine. Line upen bestod av sångaren Jarmo Ollila som för kvällen backades upp av de två keyboardisterna Sören Jensen (som gästspelade istället för Jouni Ollila) tillsammans med den ordinarie medlemmen Magnus Lindström.

Jarmos underbara röst tar oss igenom en resa av gamla och nya pärlor. “Jaguar”, “Mannen i svart” och den fantastiska “En psalm till döden” var några av låtarna som framfördes under den drygt 45 minuter långa spelningen.

Efter en paus var det dags att fira av en av den svenska synthscenens 25-åringar: S.P.O.C.K.! där de enda originalmedlemmen som återstår är sångaren och frontmannen Alexander Hoffman.

Jag har inte sett S.P.O.C.K. sedan de medverkade på den sista Arvikafestivalen 2010. Alexander Hoffman var lika karismatisk på scen denna gång som han alltid varit och bandet levererade låtar från hela karriären. Introt följdes av en ny låt som handlade om Borgerna innan det var dags för “Mr Spocks Brain” med Alexanders sedvanliga robotliknande gång. Sen var historielektionen igång; “E-lectric” med tillhörande breakdance, “Astro Girl” med den vackra diktuppläsningen, “Trouble With Tribbles” och “E.T. Phone Home” var bara några av guldkornen som framfördes denna kväll!

Jag vill rikta ett enormt stort tack till arrangörerna som lyckats överträffa förra årets festival. Allt ordnades med tysk festivalprecision. Grymt jobbat! Vill även passa på att tacka banden, publiken samt alla försäljarna inne på området.

Tack för mig, hoppas vi får se på Electronic summer 2014. För det måste det väl bli med en, med tanke på vilken succé som detta års upplaga var!

// Anders Nord (som sedan avvek innan Apoptygma Berzerk gick på scenen. Tre dagar underbar synth fick honom inte på humör för “college rock”.

“College Rock” måhända är hårda ord – men Anders Nord har en liten poäng. Apoptygma Berzerk har i modern tid genomgått en förändring. Från att ha varit en av skaparna av futurepopgenren med sin refrängstarka elektroniska pop med EBM-inslag så har man idag blivit till ett fullfjädrat arenaband.

Energin på scenen är det dock inget fel på och Stephans sånginsats håller bra anno 2013. De gamla hitsen som den inledande “Non-Stop Violence”, balladen “Mourn” (som den här gången levererades av keyboardisten) tillsammans med låtar som “Kathy’s Song” med flera får, trots den “nya” ljudbilden som ständigt fylls av gitarrmangel, håret att stundtals resa sig.

Electronic Summer-gänget har lyckats igen med ett snudd på perfekt arrangemang. Elektroskull tackar för ännu en fantastisk vistelse på Brewhouse och hoppas verkligen att vi får anledning att återkomma igen nästa sommar!

Arrangörerna gör ett hästjobb och alla inblandade förtjänar guldstjärnor i min bok!

// Jens Atterstrand

[zooeffect AANAtQLMjpR8]

[zooeffect AkCAWTr0k1WU]

 

 

Page presenterar “Hemma”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Efter comebacken med “Nu” från 2010 så är den svenska electropopduon Page nu redo att presentera det nya albumet “Hemma”.

Den nya fullängdaren innehåller elva nya spår (samt en bonusremix**) och är producerat tillsammans med Håkan Hultberg.

På två av spåren har även tagit progammeringshjälp av Magnus Gladén och Jonas Sjöström.

(Lyssna på remixen av “Som ett skal” nedan!)

Page består numera av sångaren och frontmannen Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko (även känd från BWO och Julian & Marina) och har tidigare haft medlemmar som Anders EliassonMikael Thornqvist och John Liljestrand.

Eddie Bengtsson är även känd från S.P.O.C.K, This Fish Needs a Bike och Sista mannen på jorden.

Bandet bildades 1980 och slog igenom med singeln “Dansande Man” som släpptes via bandets egna skivbolag Eskimo Records 1983.

Utöver det förra albumet “Nu” så har man sedan albumdebuten med “Hallå! (Vart tog månbasen vägen?)” från 1994 även släppt “Glad” (1995), “Hur så?” (1996) och “Helt nära” (1997).

Bandet stod på scen vid årets upplaga a Electronic Summer i Göteborg (där man även förhandssläppte det nya albumet) och kommer även ge en konsert på “Smör, synthpop & kärlek #2” den 14 december på Nalen i Stockholm.

“Hemma” släpps den 27 september via Wonderland Records.

Tracklist

Page

  1. Som ett skal
  2. Djur
  3. Varmare
  4. Motorcykel-Sussi
  5. När vi har tid
  6. Inget mer att se
  7. Smakar som förr
  8. Är du rädd för mig?
  9. Lyssnade på min radio
  10. Hon tog mig med storm
  11. Kommer när du kallar
  12. Som ett skal (Mr Doonut Goes Italo Remix) **

Missa inte helgens Nostalgifesten #2

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


I helgen är Nostalgifesten tillbaka igen efter förra årets lyckade och mycket uppskattade premiärfest. Lördagen den 27 april klockan 18 drar det igång, först på Babel på Spångatan 38 och sedan på Deep, som ligger på Amiralsgatan 20. Bor du i Malmö med omnejd eller kan ta dig så får ni skynda er att skaffa biljett då de är på väg att sälja slut.

Festen arrangeras av Facebookgruppen för Synth- och Goth-bildnostalgi från det glada 80-talet med hjälp av Skånes största och äldsta synthklubb Neostalgia. Frontar eventet gör Sebastian Hedberg och Steve Nilsson, som tillsammans med sina vänner har lyckats locka hela nio artister till denna andra upplaga av Nostalgifesten. Asfalt gör t.ex blott sin andra spelning på 20år och Blipblop sin första på lika många. Blancmange sin första Sverigespelning någonsin och Leæther Strip deras första i Skåne. En kväll att se fram emot med andra ord!

Med reservation för ändringar så ser spelschemat ut så här för stunden:

Spelschema

Babel

18.30  –  S.P.O.C.K
19.30  –  Das Ich
20.40  –  Twice A Man
21.40  –  Blanchmange

Deep

23.30  –  Malaise
00.30  –  Leaether Strip
01.30  –  Neotek
02.20  –  Asfalt
03.10  –  Blipblop

Biljettinfo

Biljetter går att köpa per lokal eller för hela kvällen på Tickster alternativt på Folk & Rock i Malmö.

Hela kvällen: 395kr + avgift.
Babel: 295kr + avgift.
Deep: 195kr + avgift.

Mer info

För mer information om artisterna och Nostalgifesten #2 rekommenderar vi er att läsa och följa Facebook-eventet här. Kontaka även Sebastian Hedberg eller Steve Nilsson via Facebook med frågor.

ElektroSkull kommer att ha medarbetare på plats och troligen kan ni se fram emot en liverapport och lite bilder från helgens festligheter!

Livefoto: Electrixmas 2011, del 3

Tags: , , , , , ,


Artister: Necro Facility, Code 64, Tyske Ludder, S.P.O.C.K, Hocico
Datum: lördag 17 december 2011
Scen: Inkonst, Malmö

Foto: Jens Atterstrand

Electrixmas 2011, del 3 (S.P.O.C.K. + Hocico)

Electrixmas är har under 2000-talet vuxit till en institution i den svenska synthscenen och man har på senare år axlat både SAMA,Tinitus och Arvikafestivalens mantlar och med ett arrangemang av yttersta klass, med herrarna Andy Goodwinoch Niclas Sandéni spetsen, så uppfyller man alla tänkbara förväntningar!

Scenen skulle ha svårt att överleva utan eldsjälar som nyss nämda (och några till) och jag hoppas festivalen överlever många år till!

Årets festival bjöd på en inledning med Necro Facility (som fick spela på den lilla scenen fast man egentligen förtjänar den stora!), Code 64 (som bjöd på två nya spår), Tyske Ludder (med sin kraftfulla machodrypande EBM-show), S.P.O.C.K. (som även de bjöd på nya låtar) och avslutningsvis de smågalna mexikanska kusinerna och tillika dark electro-mästarna Hocico.

Jag greppade kameran (se nedan) och besökte Electrixmas för andra året i rad. Ett stort tack till alla inblandade för en fantastisk kväll. Vi ses igen nästa år!

Livefoto: Electrixmas 2011, del 2

Tags: , , , , , ,


Artister: Necro Facility, Code 64, Tyske Ludder, S.P.O.C.K, Hocico
Datum: lördag 17 december 2011
Scen: Inkonst, Malmö

Foto: Jens Atterstrand

Electrixmas 2011, del 2 (Tyske Ludder)

Electrixmas är har under 2000-talet vuxit till en institution i den svenska synthscenen och man har på senare år axlat både SAMA,Tinitus och Arvikafestivalens mantlar och med ett arrangemang av yttersta klass, med herrarna Andy Goodwin och Niclas Sandéni spetsen, så uppfyller man alla tänkbara förväntningar!

Scenen skulle ha svårt att överleva utan eldsjälar som nyss nämda (och några till) och jag hoppas festivalen överlever många år till!

Årets festival bjöd på en inledning med Necro Facility (som fick spela på den lilla scenen fast man egentligen förtjänar den stora!), Code 64 (som bjöd på två nya spår), Tyske Ludder (med sin kraftfulla machodrypande EBM-show), S.P.O.C.K. (som även de bjöd på nya låtar) och avslutningsvis de smågalna mexikanska kusinerna och tillika dark electro-mästarna Hocico.

Jag greppade kameran (se nedan) och besökte Electrixmas för andra året i rad. Ett stort tack till alla inblandade för en fantastisk kväll. Vi ses igen nästa år!

Livefoto: Electrixmas 2011, del 1

Tags: , , , , , ,


Artister: Necro Facility, Code 64, Tyske Ludder, S.P.O.C.K, Hocico
Datum: lördag 17 december 2011
Scen: Inkonst, Malmö

Foto: Jens Atterstrand

Electrixmas 2011, del 1 (Necro Facility + Code 64)

Electrixmas är har under 2000-talet vuxit till en institution i den svenska synthscenen och man har på senare år axlat både SAMA, Tinitus och Arvikafestivalens mantlar och med ett arrangemang av yttersta klass, med herrarna Andy Goodwin och Niclas Sandén i spetsen, så uppfyller man alla tänkbara förväntningar!

Scenen skulle ha svårt att överleva utan eldsjälar som nyss nämda (och några till) och jag hoppas festivalen överlever många år till!

Årets festival bjöd på en inledning med Necro Facility (som fick spela på den lilla scenen fast man egentligen förtjänar den stora!), Code 64 (som bjöd på två nya spår), Tyske Ludder (med sin kraftfulla machodrypande EBM-show), S.P.O.C.K. (som även de bjöd på nya låtar) och avslutningsvis de smågalna mexikanska kusinerna och tillika dark electro-mästarna Hocico.

Jag greppade kameran (se nedan) och besökte Electrixmas för andra året i rad. Ett stort tack till alla inblandade för en fantastisk kväll. Vi ses igen nästa år!

Departed – “Until The Moment Comes”

Tags: , , , , , , ,


Gratis smakprov från den nybildade svenska synthpopduon Departed, som består av S.P.O.C.K.-keyboardisten Valdi Solemo och Quelles Paroles-sångaren Magnus Johnsson.

Duon började skriva musik tillsammans i somras och debuterade nyligen på Electric Fantastic Sounds senaste sampler “Electric Fantastic Sound no.7”.

Lyssna på Spotify!