Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Rome"

Rome – “Hall of Thatch”

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Trisol
Releasedatum: 19 januari 2018
Genre: Neofolk
Bandmedlemmar: Jérome Reuter, Nikos Mavridis, Patrick Damiani
Land: Luxemburg
Recensent: Niklas Hurtig

FacebookLast.fmSpotifyitunesDiscogsSoundcloud

(English version below)

Vackra akustiska gitarrer i sammanvävd historia

Rome inleder år 2018 med sitt tionde studioalbum, elfte om man räknar med minialbumet “Coriolan”  från 2016 och får oss direkt att fokusera hörselsinnet och lägga vår koncentration på ytterligare ett kapitel i en av den moderna tidens mest framgångsrika neofolkprojekt.

Men först bör man kanske ställa frågan hur man kan låta relevant efter elva album på nästan lika många år. Hur behåller man originaliteten utan att tappa “sitt sound”? Svaret är höljt i dunkel men vissa artister har förmågan att genom sin konst besvara den gång på gång. Rome är en sådan artist.

“Hall of Thatch” är en något annorlunda del i albumserien och kan kanske ses som den mer framgångsrike brodern till “Hell Money” där de utstickande elementen matchar bättre än vad de gjorde 2012. Albumet startar med singeln och albumsäljaren “Blighter” som är en ganska klassisk Rome-komposition med vibrerande akustiska gitarrer och svepande mässosång i bakgrunden. Andra spåret “Nurser” är bland det vemodigaste Jérome har skrivit och de avtrubbade plinkande elgitarrerna påminner om de Human Decay använder i “Credit to Humanity”. Gitarrerna i den genommörka “Hunter” påminner då istället om Rammsteins ibland halvakustiska inslag.

Albumet växer för varje genomlyssning och innehåller nog många originella partier för att till och med bli riktigt intressant. Dock inte helt utan några frågetecken. På femte spåret “Martyr” försöker sig Jérome sig på någon sorts hårdslående akustisk metal och det mycket märkliga spåret “Keeper” ignorerar jag utan skuldkänslor varje gång.

Albumet avslutar sedvanligt med en ballad, den här gången den vackra “Clemency” som genom de stilla gitarrerna och Jéromes vackra sång för iväg lyssnaren till en stilla oas bland änglarna.

Spåren väver in i varandra på ett mer ingående sätt än tidigare album vilket får de nio spåren att flöda naturligt genom de 42 minuter som “Hall of Thatch” klockar in på. De nya inslagen av österländska samplingarna är mycket välkomna och påminner närmast om Psy/Goa-Trance-artisternas djupa fascination och utbredda nyttjande av dem.

Så när som på två spår som svävar ut alldeles för yvigt är detta ett mycket bra album som åter igen visar på Jéromes nästan unika förmåga att blanda allt möjligt och ändå få det att låta Rome.

OBS! Albumet släpps även i en begränsad svart vinyl + CD-box som kan beställas här samt i en genomskinlig vinyl + CD-box som kan beställas här!

Missa inte Niklas Hurtigs liverapport från Romes spelning på Musikfyren (Fryshuset) i Stockholm som du finner här!

 

 

Tracklist

01. Blighter (04:22)
02. Nurser (04:44)
03. Hunter (06:11)
04. Slaver (05:29)
05. Martyr (03:40)
06. Hawker (03:50)
07. Prayer (05:05)
08. Keeper (04:18)
09. Clemency (04:39)

(English version below)

Beautiful acoustic guitars in an interwoven story

Rome starts off the new year with their tenth studio album, or eleventh if you count in the mini album “Coriolan” from 2016, and makes us focus our ears and place our concentration on yet another chapter in one of the most successful neofolk projects in modern time.

You should however start by asking the quesion of how an act can sound relevant after eleven albums on almost as many years. How do you keep your originality without losing your sound? The answer is shrouded in mystery, but some artists has the ability to answer this question through their art, over and over again. Rome is one of those artists.

The new album “Hall of Thatch” is a somewhat odd part of the series and could be seen as the more successful brother of “Hell Money” where the extravagant elements fits better than they did in 2012. The album starts off with the single and album seller “Blighter” that is a classic Rome composition with vibrating acoustic guitars and sweeping chants in the background. The second track “Nurser” is one the most melancholic Jérome has written and the blunted electric guitars reminds of the ones used on Human Decays “Credit to Humanity”. The guitars in the all-through-dark “Hunter” reminds instead of the sometimes, somewhat acoustic parts of Rammstein.

The album grows with every listen and it contains enough originality to even become very interesting albite rising some questions along the way. On the fifth track “Martyr” Jérome tries out some hard hitting acoustic metal rock and the strange track “Keeper” goes by completely ignored every time without feeling any guilt at all.

The album as usual ends with a ballad, this time around the beautiful “Clemency” that together with the low key guitars and beautiful vocals takes the listener away to a peaceful oasis among the angels.

The tracks are woven into each other in a more thorough way than on previous albums, making the nine tracks flow naturally through the 42 minutes that “Hall of Thatch” make up. The new elements of eastern samples are very welcome and are most reminiscent of the deep fascination and widespread use of some psy/goa trance artists. So when on two tracks hovering just too vigorously, this is a very good album that again shows Jérome’s almost unique ability to mix anything together and yet make it sound Rome.

Liverapport: Rome 20180127, Stockholm

Tags: , , , , , , , ,


Niklas Hurtig (text & foto) fick ännu en gång uppleva en kväll på klassisk mark när Death Disco Productions bjöd på mörk musik källaren till den kända musikfyren Fryshuset i Stockholm den 27 januari.

 

 

 

 

 

Rome är Luxemburg-baserade Jérome Reuters neofolkprojekt, som sedan första albumet “Nera” för tolv år sedan skämt bort oss lyssnare med vansinnigt välproducerade album med stor diversitet men ändå med den där speciella ljudbilden som sällan låter repetitiv eller klyschig.

Stockholmsbaserade Death Disco Productions bjöd in till en gitarrfokuserad kväll på Fryshusets Klubben som ännu en gång lockade besökare från ett stort antal länder likt Cold Meat Industry 30 Year Anniversary i höstas. Ironiskt nog startade Rome sin albumkarriär på just Cold Meat Industry där han släppte tidigare nämnda debutalbum. Rome var mellanakten denna kväll där de övriga två var nu-black metal-postrockarna Harakiri for the Sky och svenska goth metal-akten Draconian. Jag anser mig inte behöva redovisa detta närmare då dem hamnar på gränsen till utanför vårt huvudsakliga musikaliska fokusområde.

Neofolk består av tre grundläggande beståndsdelar: De smattrande trummorna, den akustiska gitarren och den ofta mörka sångrösten. Men allt detta ramas ofta in av diverse synthar, nyklassiska instrument, knastriga samples och ambienta effekter. Alla tre förstnämnda framförs live på scen denna kväll, dock helt utan dessa övriga beståndsdelar. Detta ger då intrycket av att det är en “urkopplad” akustisk spelning som påminner mig om svenska industrirockarna Pains helt “oeffektuella” spelning på Arvikafestivalen 2007. Ett industrimetalband utan synthar..?

Utan ramverket kvarstår beståndsdelarna, där summan av dem inte når upp till den ursprungliga helheten. Som om det enbart är tonerna och texterna som spelar någon roll för Jérome Reuter. Detta innebär att varje låt saknar det där extra som gör Rome så fantastiska på skiva. Tyngden tappas och kvar finns skönsång och fina melodier, men detta är inte singer-songwriter, detta är neofolk där man ska känna marschtakten pulsa i hjärtat samtidigt med något tyskt sampling någonstans i bakgrunden.

Romes låtskatt börjar nu blir så omfattande att ingen kan få allt de önskar. Vi fick höra några spår från det purfärska nya albumet “Hall of Thatch” som känns som en semi-uppföljare till det experimentella albumet “Hell Money” från 2012. Det bästa spåret “Blighter” låter också väldigt bra live.

Rome har en förmåga att i tid och otid släppa svarta får i sin skivsamling, vilket senaste albumet är snubblande nära, men det kan ni läsa mer av i min recension av albumet. Sammanfattningsvis var det en bra spelning som dock står sig slätt om man jämför med den fantastiska kvällen i samma anda som bjöds för ungefär ett år sedan.

OBS! Missa inte Niklas recension av Romes nya album “Hall of Thatch” som du hittar här!

Rome – “Coriolan” + “The Hyperion Machine”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Minialbum) CD, LP, Digital / (Album) CD, LP, Digital
Skivbolag: Trisol
Releasedatum: 1 apil 2016 / 12 augusti 2016
Genre: Neofolk
Bandmedlemmar: Jérome Reuter, Nikos Mavridis, Patrick Damiani
Land: Luxemburg
Recensent: Niklas Hurtig

FacebookLast.fmSpotifyitunesDiscogsSoundcloud

(English version below)

Två musikaliska pärlor i en historisk kontext

Den ständigt produktive Jérôme Reuter med vänner har släppt inte mindre än två album i år. “Coriolan” släpptes tidigare i vår och är ett fantastiskt minialbum där Jérôme utforskar de mer experimentella delarna av Rome. Med influenser dels från post-punk, martial industrial och neoklassisk musik har albumet ett sound som starkt påminner om de tidigaste albumsläppen för tio år sedan. På “Coriolan” får vi äntligen ett par fantastiska spår i inledande ”Investiture” och avslutande ”Funeratio”, i samma stil som ”Ni dieu ni maitre” och ”Les Hirondelles”, vilket är mycket välkommet. Annars kan man notera att ”Fragments” är en väldigt upplyftande punkig historia medan “Coriolan” är en av bandets mer episka verk och ett mycket bra sådant.

Det andra är “The Hyperion Machine” och Rome fortsätter att sätta nutiden i en historisk kontext allt presenterat i en semiakustisk skrud. Fascinationen för det förra århundradets Europa är ständigt närvarande. Ljudbilden påminner mer om den före det episka trippelalbumet “Die Æsthetik Der Herrschaftsfreiheit” från 2011. Det blandas friskt från Folk-pop på ”Cities of Asylum” till den mer mörka melodiska ”Skirmishes for Diotima” och den fantastiska och melankoliska ”Adamas”. Tre spår som sammanfattar allt vad Rome handlar om.

På det femte spåret “Stillwell” bidrar ingen annan än vår egna Joakim Thåström med bakgrundssång. Även om man kanske hade önskat sig en duett så får vi nöja oss med att Rome inkluderar bonusspret “FanFanFan” – som såklart är en cover på samma låt av just Thåström. Det känns ovant att höra refrängen på svenska men Jérôme gör en väldigt bra cover på denna svenska nationalklenod. Det är imponerande hur Jérôme kan inkludera så många olika musikstilar och ändå få det att låta som en helhet. En helhet som man aldrig kan ifrågasätta.

Sammanfattningsvis har Rome delvis gått tillbaka till rötterna med sina två albumsläpp i år och musikaliskt står gruppen starkare än någonsin.

8/10 STRÅLANDE!

 

 

Tracklist “Coriolan”
Coriolan

01. Investiture (3:22)
02. Make You A Sword Of Me (1:14)
03. Broken (4:43)
04. Fragments (3:07)
05. This Light Shall Undress All (2:40)
06. Coriolan (4:07)
07. Der Krieg (3:48)
08. Funeratio (3:11)

 

Tracklist “The Hyperion Machine”

01. The Hyperion Machine (0:24)
02. Celine In Jerusalem (4:42)
03. Transference (4:26)
04. The Alabanda Breviary (3:21)
05. Stillwell (5:04)
06. Cities Of Asylum (4:35)
07. Skirmishes For Diotima (4:42)
08. Adamas (6:33)
09. The Secret Germany (4:09)
10. Die Mörder Mühsams (4:28)
11. FanFanFan (4:55)

 

(English version below)

Two musical gems in a historical context

The ever productive Jérôme Reuter with friends are back with no less than two albums this year. “Coriolan” was released earlier this spring and was a fantastic minialbum were Jérôme explored the more experimental elements of Rome. Including influences from post-punk, Martial Industrial and neo-classical the sound of the album was more like that of the earlier releases more than ten years ago. We are finally presented with two fantastic tracks in the opening track ”Investiture” and the closing ”Funeratio”, resembling classic tracks like ”Ni dieu ni maitre” and ”Les Hirondelles”, which is much appreciated. Other than that the track ”Fragments” is an uplifting punky track while “Coriolan” is one of the groups more epic productions and a really good one too.

The other release is “The Hyperion Machine” and Rome continue to place our present time in a historical context, all presented in a semi-acoustic suite. The fascination for the last century Europe is ever present. The sound on the album is more resembling of that before the massive release “Die Æsthetik Der Herrschaftsfreiheit” from 2011 where musical styles like Folk pop on “Cities of Asylum” transitions into the dark  and melodic “Skirmishes for Diotima” and continues with the fantastic and melancholic “Adamas”. Three tracks that summarizes all that is Rome.

The fifth track “Stillwell” is a collaboration with our own Joakim Thåström who contributes with backing vocals. One could have expected a duet between the two but at least the cover track of Thåströms “FanFanFan” is included as a bonus. It feels wierd hearing the chorus in swedish but Jérôme manages to interpret this swedish national gem in his own way. It’s impressive that Jérôme is able to  mix all these different genres and make it a whole, a whole that you can never question. Rome has in some sense returned to their roots with these two releases and musically the group stands stronger than ever.

Rome – “Hate Us and See if We Mind”

Tags: , , ,


Rome levererar en video till “Hate Us and See if We Mind”. Låten är hämtad från förra årets “A Passage to Rhodesia”

Liverapport: Rome (Jérôme Reuter) 20150220, Stockholm

Tags: , , , , , , , ,


Rome-frontmannen Jérôme Reuter gästade för första gången Sverige under helgen och levererade spelningar i både Göteborg och Stockholm.

carolina_lindahl

Vår nyrekryterade skribent Carolina Lindahl lämnar följande rapport från lördagens spelning på Landet utanför Stockholm.

 

 

In der Beschränkung zeigt sich erst der Meister (Först i begränsningen visar sig mästaren) skrev Johan Wolfgang von Goethe i sin dikt Natur und Kunst år 1800. Dikten må vara gammal, men budskapet är fortfarande aktuellt och i hög grad applicerbart. Särskilt när man har fått uppleva ett liveframträdande av Jérôme Reuter.

I fredags (20 februari) gav det luxemburgiska neofolk/martial-industrialbandet Rome sin första officiella spelning i Sverige. Romes musik kan beskrivas som storslagen, ofta med inslag av marschtrummor, fioler och stämsång. För att framföra detta slag av musik brukar frontmannen Jérôme Reuter ha med sig Patrick Kleinbauer (bas), Tom Luciani (keyboard) och Laurent Fuchs (trummor) på scen. Den här gången kom han dock för att göra en soloshow på Landet vid Telefonplan. Jag tvivlade till en början på hans förmåga att leverera musikens pampighet själv. Men så fort hans röst och gitarrspel fyllde rummet försvann tvivlet. Med enkla medel lyckades han förmedla allt vad Rome är. Det är kraftfullt, vemodigt och, framför allt, mycket vackert.

Rome har sedan släppet av sitt första album, Nera (2006), lyckats generera en liten men mycket hängiven skara fans. Flera stod och blundade under konserten, och vissa grät. Deras reaktion var fullt rimlig. Det är lätt att bli drabbad av Romes musik. Under den hjärtskärande sorgsna Querkraft från albumet Confessions d’un Voleur d’Ames (2007) och den melankoliska Les Isles Noires från Nos Chants Perdus (2010) var det svårt att hålla tårarna tillbaka.

Ytterligare höjdpunkter under spelningen var den medryckande låten One Fire från det senaste albumet A Passage to Rhodesia (2014), den tunga Die Nelke från Masse Mensch Material (2008) och ”hitlåten” – To Die Among Strangers från Flowers From Exile (2009). Flera av låtarna hade modifierats lite lätt för att bättre passa en akustisk soloshow. Men vissa av Rome mer minimalistiska låtar, som till exempel In Cruel Fire från Die Aesthetik der Herrschaftsfreiheit (2011), kunde framföras i sin helhet.

Jérôme ser inte mycket ut för världen. Han är en stabbig, skallig, skäggig och glasögd man som sitter kutryggigt med en gitarr i knät. Ändå lyckas han hänföra publiken, ja, förhäxa oss med sin mörka, tonsäkra sång och starka närvaro. Han behöver inte bry sig om image eller paketering, det här är större än så.

Den underdimensionerade lokalen var kvällens enda minus. När Landets dörrar öppnade var det många som hängde på låset, och inom 45 minuter var lokalen helt fylld. Det blev mycket varmt och trångt där inne, och flera besvikna besökare blev nekade inträde på grund av platsbrist.

Konserten avslutades med den (förhållandevis) trallvänliga låten Swords to rust – Hearts to dust från albumet Flowers From Exile (2009). Den varma och svettiga publiken stämde upp i allsång, och trots låtens dystra budskap var det omöjligt att uppleva något annat än välbehag. I en begränsande lokal, med begränsade medel, gav han oss en mästerlig uppvisning i musikalisk intimitet.

Rome – ”A Passage to Rhodesia”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album), CD, 2CD, DVD, Digital
Skivbolag: Trisol Music Group
Releasedatum: Juli 2014
Genre: Neofolk, Folk
Bandmedlemmar: Jérome Reuter
Land: Luxemburg
Recensent: Niklas Hurtig

HemsidaFacebookLast.fmSpotifyDiscogs

(English version below)

Gripande historier om ett förnekat land

Rhodesia – En brittisk koloni i södra Afrika som upphörde 1979 och som idag består av staterna Zambia och Zimbabwe och står som huvudrollsinnehavare i Luxemburgska Romes senaste fullängdare ”A Passage to Rhodesia”.

Föregångaren ”Hell Money” var en besvikelse i skribentens mening och förväntningarna på detta album var helt nollställda. Därför är det upplyftande att Rome redan på första spåret – om man räknar bort introduktionen ”Electrocuting an Elephant” – ger intrycket av att ha slipat bort de mest experimentella elementen som omgav hela produktionen på förra albumet. När sedan den vackra folkballaden ”One Fire” rullar ut sina storslagna melodiska toner ackompanjerat av en hopplöshetens sång så inser jag att Rome återfått sin forna glans.

Albumet är i stora delar helt akustiskt och Rome fortsätter sin bana bort från neofolken och mot en sorts modern folkmusik där Jérômes mörka berättarröst och plinkande gitarrer dominerar ljudbilden. Spåren är generellt lågmälda långsamma historier om ett folks kamp för sitt land. De olika spåren har sin egen stämning som sträcker sig från de mest deprimerande till de mest lekfulla tonerna och kan ses som liknelser till de toppar och dalar människorna i Rhodesia upplevde dagligen. Romes musikaliska teman om strävan mot – och den ständiga kampen för – frihet är återkommande genom samtliga album.

Det jag kan sakna är de fantastiska samspelen mellan den akustiska folkmusiken och de drivande industriella inslagen som de facto definierar subgenren Neofolk. Nu återstår ändock en intressant och melodisk typ av musik som lägger mer fokus på texterna och stämningen än på ljudlandskap och tempo. Oavsett vad man tycker om denna förändring så kan ingen förringa de musikaliska kvaliteterna som ”A Passage to Rhodesia” består av och som Rome genomför med bravur.

”A Passage to Rhodesia” kommer även som en dubbelutgåva där den andra delen av albumet titulerats ”House of Stone” och innehåller tolv i huvudsak ambienta spår. De bygger vidare på den tragiska historien om Rhodesia och berättar – utan Jérômes sång – om de människoöden som utspelats i ett land som inte längre finns.

7/10 MYCKET BRA!

Tracklist

CD1 – “A Passage To Rhodesia”

Rome

01. Electrocuting An Elephant (03:12)
o2. The Ballad Of The Red Flame Lily (04:38)
03. One Fire (03:42)
04. A Farewell To Europe (03:06)
05. The Fever Tree (03:20)
06. Hate Us And See If We Mind (04:21)
07. The River Eternal (03:35)
08. A Country Denied (04:04)
09. Lullaby For Georgie (04:06)
10. In A Wilderness Of Spite (07:58)
11. Bread And Wine (07:06)
12. The Past Is Another Country (02:32)

 

CD2 – “House Of Stone”

01. The Road To Rebellion (02:35)
02. The Declaration (04:43)
03. A Short 1000 Years (02:48)
04. A Deafening Silence (03:26)
05. The Great Divide (02:58)
06. Matabele Land (05:22)
07. Open Grass / High Ground (02:57)
08. The Rape Gate (02:54)
09. Wreaths (02:04)
10. The When-Wes Of Rhodesia (03:36)
11. Gesture Without Motion (05:12)
12. Ending An Era (01:09)

 

(English version below)

Poignant stories of a country denied

Rhodesia – A british colony in the southern parts of Africa, that ceased to exist in 1979 and which now is a part of the two nations Zambia and Zimbabwe. Rhodesia is also the main character in Romes latest studio album ”A Passage to Rhodesia”.

The predecessor “Hell Money” was a disappointment according to the writer and the expectations on this album was completely reset. This is why it is such a relief that Rome on the first track – not counting the introduction ”Electrocuting an Elephant” – seems to have cut away the most experimental elements that completely engulfed the previous album. When the beautiful folk ballad “One Fire” presents its grand melodic tones along with a song of hopelessness, I realize that Rome has restored its former glory.

The sound of the album is mostly acoustic and Rome keeps moving away from Neofolk and towards a kind of modern folk music with easygoing guitars and Jérômes dark narrative voice. The tracks are in general mellow slow stories about a peoples struggle for their country. The various tracks har its own mood that, like the lives of the residents of the time, ranges from the most depressing to the most playful of tones. The main musical theme has always been about the pursuit of, and the struggle for freedom and is common throughout Romes productions.

What I miss the most are the fantastic interactions between the acoustic folk music and the driving industrial elements that in fact defines the Neofolk subgenre. What is left now is an interesting and melodic type of music that emphazises the lyrics and the mood instead of on soundscapes and pace.

Regardless of what one thinks about this change in sound no one can take away the musical qualities that ”A Passage to Rhodesia” consist of and that Rome accomplishes without a doubt.

”A Passage to Rhodesia” is also released as a double album where the second half is entitled “House of Stone” and contains twelve ambient tracks. They continue on the tragic story of Rhodesia and tells of the human destiny in a country that no longer exists.

 

Rome – “This Silver Coil”

Tags: , ,


Officiella videon till Romes “This Silver Coil”. Enjoy!

Niklas Hurtig sammanfattar 2011

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Största överraskning

Förra årets stora överraskning var för mig utan tvekan kanadensiska gruppen Austra, som med sin The Knife-inspirerade electro och fantastiskt vackra sång tog musikvärlden med storm. Debutalbumet “Feel It Break” tillhör favoriterna för 2011. Jag hade även förmånen att se dom live på Popagandas efterfest på Debaser Medis i Stockholm en varm augustikväll.

Bästa album

Ladytrons “Gravity The Seducer” tog bandet steget mot en till en mer ambient ljudbild än tidigare. Albumet i sig var ett riktigt starkt sådant, men bytet lämnar ändå en saknad av forna electropoppiga storheter.

Största besvikelse

Diary of Dreams album “Ego:X” lyckades inte alls uppfylla mina förhoppningar. Förra albumet “(if)” från 2009 var en perfekt fortsättning på föregående “Nekrolog 47” som jag anser är Adrian Hates bästa produktion med bandet. Men “Ego:X” innehöll endast några få av deras magnifika epos vilket inte räckte för att övertyga mig.

Bästa festival

Den sjunde Amphifestivalen i Köln i somras var som vanligt fullsmockad med bra band. Det bästa var att jag fick se Kirlian Camera – som trots lite ljudstrul gjorde en riktigt stark insats. Det sämsta var att jag missade Rome efter att arrangörerna hade slut på programhäften första dagen, så tiden under spelningen spenderades helt sonika vid ett öltält. Tyskland i all ära men varför måste banden sluta spela runt midnatt på deras festivaler? Obegripligt.

Bästa revansch

Avslutningsvis kan jag säga att Front Line Assembly med Rhys Fulber vid keyboarden tog rejäl revansch från 2010 års mediokra framförande på Debaser Slussen i Stockholm. Man ska nog ha tur med sångaren Bill Leebs dagsform. Kanske gjorde Rhys medverkan Bill nostalgisk för med hans energi och övertygelse blev spelningen en väldigt svettig, fartfylld och trevlig sådan.

Foto: Jens Atterstrand

Halvt orelaterat

På det lite mer icke-elektroniska planet så var den svenska industrial-metalgruppen Pains nya album “You Only Live Twice” både ett bevis på frontmannen Peter Tägtgrens fingertoppskänsla för hård, elektronisk och mäktig metal men också en fingervisning om den bristfälliga svenska konkurrensen i genren. Det enda band som kan konkurrera är egentligen turnéparhästen Raubtier som med sitt norrländska mörker och tighta livespelningar förtjänar titeln som “Sveriges Rammstein”.

Albumförväntningar 2012

Om man ska blicka framåt så finns det såklart några albumsläpp jag hoppas (och vet) hinner ut i etern under 2012.

Efter sex år så börjar väntan på The Knife‘s nästa album bli olidlig. Abstinensen har dämpats i små doser sedan “Silent Shout” släpptes 2006 genom Karins akt Fever Ray, Olofs Minimal Techno-projekt Oni Ayhun och det bitvis fantastiska soundtracket till operan “Tomorrow, In a year”. Men att det är bekräftat att syskonen Dreijer nu filar på ett nytt album gör att det börjar kittlas rejält  i den musikaliska electronerven.

Sedan Velvet Acid Christ släppte den gitarrbaserade fullängdaren “The Art of Breaking Apart” (2009) har fansen väntat på en release som mer speglar VAC:s gamla arga sound. Frontmannen Bryan Erickson har själv skrivit på sin blogg att hans projekt har tappat i tyngd de senaste albumena och att han känner sig argare än någonsin. I en intervju med tyska SchwarzesBayern (www.schwarzesbayern.de) säger han att:

“The new VAC is spooky. Very dance friendly. Lots of big beats. Very Electronic, Melodic and full of what made Fun with knives a great selling LP.”

Detta bådar gott då jag tycker att VAC:s aggressiva men melodiska industrial är bland det finaste man kan lyssna på.

Amerikanen Michael Holloways debutalbum “Harm’s Way” från förra året med aliaset Dead When I Found Her är den moderna old-school-industrial-genrens positivaste överraskning. Det nya albumet är i skrivande stund cirka två tredjedelar klart och kommer med största sannolikhet släppas i år. Med studsiga industrial-beats, maffiga trummor och skitiga samples skulle det förvåna mig om nästa album blir något annat än lysande.

Mitt senaste fynd inom genren industrial är den tyska akten Object som frontas av Andreas Malik. Att detta projekt inte fått mer uppmärksamhet i scenen är i mitt tycke obegripligt. Object startade för snart 15 år sedan och har tre officiella och tre egensläppta album på sin meritlista. Nya albumet “Mechanisms of Faith” släpps i januari (vi har tidigare skrivit en nyhet om detta) och är redo att göra Object känd utanför den otillräckligt befolkade fankretsen.

Eskilstunabaserade darkwave/ethereal/neo-classsical-gruppen Arcana återkommer med största sannolikhet med ett nyt album under 2012 efter fyra års uppehåll sedan “Raspail” släpptes 2008. Gruppen med multiartisten och grundaren Peter Bjärgö har flera gånger hintat om bandets upplösning men har som tur är fortsatt att utveckla sitt sound och släppa fantastiska skapelser. Arcanas unika mix av ambienta nyklassiska toner som varvas med medeltida Sagan om Ringen-influenser är det bästa som har framodlats i denna stad (Utöver en viss mansnamns-klingande alternativ rockgrupp).

Rome – “Die Æsthetik Der Herrschaftsfreiheit”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: Box
Skivbolag: Trisol
Releasedatum: 11 november 2011

Genre: Folk, Neofolk

8/10

En omfattande krigssamling med imponerande variation

Luxemburgbaserade Rome har sedan starten 2005 varit väldigt produktiva och lanserat ett album per år. Dessa har samtliga hyllats och gett en injektion i neofolk-genren. Frontmannen och sångaren Jérôme Reuter – därav gruppens namn och inte från den italienska huvudstaden – har sedan förra albumet “Nos Chants Perdus” producerat inte bara ett utan tre hela 12-spårsalbum. Dessa är “A Cross of Wheat”, “A Cross of Fire” samt “A Cross of Flowers” och utgör samlingen “Die Æsthetik Der Herrschaftsfreiheit”, som översatt till svenska ungefär blir “Dominansfrihetens estetik”.

Detta är en samling med övertydlig symbolik av andra världskrigets Europa och de förtryckta människorna under den tiden. Men även deras hjältedåd och mod att stå upp mot staten beskrivs i denna krigshandling. Drömmen om ett fredligt och enat Europa berättas sida vid sida med nazismens och kommunismens mörka skugga. Historier om människors öden och händelser i skilda delar av kontinenten återberättas både som upplästa texter och i sång.

Dessa ljusa sidor om människors starka vilja som varvas med krigets mörka brandrök återspeglas i ljudbilden. Ibland låter Rome som ett härligt folkmusikband som sjunger lättsamt om vardagslivet. Ibland låter de som en repetetiv och aggressiv martial industrial-grupp som bankar in krigets fasor i lyssnaren. Andra gånger låter de som en stämningsfull mörk-ambient-akt som berättar om människors krigströtthet och uppgivenhet. Vissa spår låter som en repig gammal vinyl från 40-talet medan andra är dystra och lugna akustiska historier.

Allt detta samsas på denna samling utan att det låter splittrat. Jérôme har här lyckats sammanfoga många stilar och influenser till en enhet. (fortsättning nedan)


Rome anno 2011 har mycket gemensamt med äldre releaser men breddningen av soundet har lett till mer instrument från folkmusiken blandat med tyngre element och elektroniska inslag. Man känner igen ljudbilden som domineras av akustiska gitarrer, slagverk och knastriga tyska citat. Dessa får nu samsas med stråkar, dragspel, elbas och elektroniska ljud som för tankarna till Vangelis.

Frontmannen sjunger med sin karakteristiska röst på engelska och tyska men låter mer dynamisk än tidigare albums monotona mörka stil. Hans röst är mer aktiv och närvarande på denna samling.

Mellanspåret “To be governed”“A Cross of Fire” är en obehaglig text på engelska om krigsmakternas övervakningsiver över sin befolkning under andra världskriget. Men fungerar även som en reflektion över vad som försiggår än idag. Lättsamma “Seeds of Liberation” uppvisar Romes nya folkiga sound. En historia om personliga öden mot dominans och för frihet.  På “Sons of Aeeth” sjunger Jérôme klagande ackompanjerat av hamrande slagverk och en malande elbas. Frasen “Forests of fire, eyes of glow” repeteras som ett mantra.  Spåret “Families of Eden” blandar mullrande slagverk, orgel och fioler i en lågmäld historia berättad av Jérômes lugna röst.

De tre albumena börjar och slutar med instrumentala verk där avslutande spåret “A Cross of Fire” på albumet med samma namn står ut som det starkaste. Den låter som de fantastiska neoklassiska experimentiella spår i samma stil från tidigare album som “Flight In Formation”, “Wir Moorsoldaten”, “L’adieu aux anciens” och “Les Hirondelles”. Även “The Pyre Glade”“A Cross of Wheat” har inslag av detta väldigt speciella sound.

Bitvis långa partier med texter på tyska gör att de som inte kan språket missar innebörden och ser på dessa som utfyllnadsspår. Men det är ett problem som alla album av detta slag lider av. Förutom det är det imponerande hur så olika stilar och genrer kan fylla ut tre album och varken kännas spretigt, repetetivt eller ofokuserat.

Rome har med denna samling skapat imponerande musikaliska verk som befäster gruppen som den  nutida neofolkens mästare.

// Niklas Hurtig, Elektroskull – Synthportalen

Tracklist – Band 1: “Aufbruch (Avresa) / A Cross Of Wheat”

  1. The Chronicles Of Kronstadt  5:08
  2. The Angry Brigade  2:31
  3. The Spanish Drummer  3:32
  4. To Teach Obedience  4:09
  5. The Death Of Longing  5:27
  6. Our Holy Rue  3:45
  7. The Night-Born  3:34
  8. The Pyre Glade  3:42
  9. In Cruel Fire  4:13
  10. A Pact Of Blood  3:14
  11. The Merchant Fleet  4:26
  12. A Cross Of Wheat  7:09

Tracklist – Band 2: “Aufruhr (Upplopp) / A Cross Of Fire”

  1. The Brute Engine  5:59
  2. Seeds Of Liberation  3:59
  3. To Each His Ground  3:50
  4. Sons Of Aeeth  4:14
  5. August Spies  3:22
  6. To Be Governed  2:18
  7. Families Of Eden  3:35
  8. Red Years, Black Years  4:29
  9. Little Rebel Mine  4:26
  10. The Breaking Part  3:54
  11. Eagle And Serpent  2:44
  12. A Cross Of Fire  9:16

Tracklist – Band 3: “Aufgabe (Uppgift) / A Cross Of Flowers”

  1. The Conquest Of Violence  7:12
  2. All For Naught  5:14
  3. You Threw It At Me Like Stones  3:15
  4. Automation  4:38
  5. Time And Tide  3:18
  6. Dawn And The Darkest Hour  3:23
  7. Years Of Abalone  3:25
  8. Petrograd Waltz  4:44
  9. Disbandment  1:28
  10. Ballots And Bullets  3:12
  11. Appeal To The Slaves  4:31
  12. A Cross Of Flowers  4:44

Nachtmahr ger två nya låtar på kommande EP’n

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Efter att ha släppt tredje fullängdaren “Semper Fidelis” i november förra året så är nu Österrikiska Nachtmahr med Thomas Rainer i spetsen redo att presentera den första singeln/EP’n från nyss nämda album.

(Läs vår recension av “Semper Fidelis” här!)

“Can You Feel The Beat?” släpps som en trettonspårs-EP och titelspåret levereras i remixer från Grendel, Uberbyte och nykomlingen Dirty Bird 13. Utöver detta de nya exklusiva spåren “(Wo Ist) Dein Gott?”, “Geräuschplatten”, “Nenn’ Mich Wie Du Willst”, albumspåret “Verräter An Gott” – som också kommer i tre remixer av X-RX, Memmaker och Suicide Commando, samt en remix av “Rise and Fall” signerad Patrick Damiani.

Patrick är känd som en del av den Luxemburg-baserade neofolk-trion Rome, tillsammans med Jérôme Reuter (från Mack Murphy & The Inmates) samt Nikos Mavridis.

Thomas Rainer gjorde officiell debut med sitt Nachtmahr via EP’n “Kunst ist Krieg” under 2007, som sedan följes upp med det debutalbumet “Feuer Frei!” året därpå (2008). Han är även känd från L’Âme Immortelle, tillsammans med Sonja Kraushofer (även känd från Persephone) och den (numera avhoppade) tidigare tredjemedlemmen Hannes Medwenitsch.

L’Âme Immortelle har sedan debuten 1997 släppt ett dussin album och ett stort antal singlar och EP’s.

Nachtmahr besöker Sverige i början av november med spelningar i Göteborg den 5 (Sticky Fingers) och Stockholm (Kolingsborg) den 6.

“Can You Feel The Beat?” släpps den 26 september via Trisol Music Group.

Tracklist

  1. (Wo Ist) Dein Gott?
  2. Geräuschplatten
  3. Nenn’ Mich Wie Du Willst
  4. Can You Feel The Beat?
  5. Can You Feel The Beat? (Grendel Remix)
  6. Can You Feel The Beat? (Uberbyte Remix)
  7. Can You Feel The Beat? (Dirty Bird 13 Remix)
  8. Verräter An Gott
  9. Verräter An Gott (Suicide Commando Remix)
  10. Verräter An Gott (X-RX Remix)
  11. Verräter An Gott (Memmaker Remix)
  12. Rise And Fall (Patrick Damiani Remix)
  13. Can You Feel The Beat? (Rioters Anthem By Population)