För femte året i rad så arrangerades 2-dagars festivalen Kalabalik på Tyrolen utanför Småländska Alvesta.
Vår utsände Anders Nord rapporterar.
Foto: Anders Nord
(OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten!)
Efter en stressig dag på jobbet samt lite förseningar i tågtrafiken anlände jag 40 minuter innan Isländska Berndsen gick på huvudscenen. Det blev till att slänga upp tältet i all hast och småprata med grannarna (bandet Kropp) innan jag löpte mot entrén till festivalområdet. Väl inne är det som att göra en tidsresa till 60-talet. Allt är väl bevarat från när det byggdes. Små klenoder från en svunnen tid är utplacerade runt scenerna och i taken hänger motorcyklar och andra ting från förr. En helt underbar miljö att gå runt i,
Jag kom fram fem minuter innan Berndsen klev upp på scenen.
Med en musik som för mig tillbaka till 80-talet fylls jag av en vilja att röra mig. Det går liksom inte att stå still. Med låtar som “Planet Earth”, “Two Lovers Team” och “Gimmi Gimmi” förgyller dom 45 minuter på huvudscenen Tyrolen. Detta är ett band som gick rätt in i hjärtat och kommer där att förbli. Ända minuset var att dom inte spelade “Monster Forrest”, deras bästa låt i mina öron. Fick dock en godtagbar förklaring, på skivan samarbetade dom med Björks basist och enligt David Berndsen är ingen i bandet i närheten av hans skicklighet på basen. Får ni möjlighet att se Berndsen så tveka inte att se dom.
Efter att ha hängt med bandet efter spelningen var det dags för det första bandet jag inte hört något med: Popsimonova från Bosnien-Hercegovina. Popsimonova består av den kvinnliga sångerskan Lana och en laptop. Pratade med henne efter spelningen om influenser och då nämndes DAF och Nitzer Ebb som två exempel. Detta märktes under spelningen. Det är EBM med en skön kvinnlig twist. Tunga dansanta basgångar ihop med Lanas röst gör att jag får gåshud när jag bevittnar spelningen. Det är en DIY-release på gång och för mig blir det ett garanterat inköp!
Efter att ha gått runt och förundrats över hur fint allt var, och missat Bernholz p.g.a. detta, var det dags för Brittiska Gazelle Twin.
På scenen kliver det upp en en kille och en tjej. Tjejen iförd en kroppsstrumpeliknande mask med hål för munnen. Masken gör att hon ser väldigt läskig ut och när musiken börjar ljuda förstärks effekten. Musiken är lika obehaglig som bra. Man får en elektronisk känsla av hur det är att ha ångest, det kryper under huden och nackhåren reser sig. Berörd av upplevelsen tog jag en sväng till campingen och pustade ut.
Strax efter kl 01.00 var det dags för She Past Away. Det turkiska gothbandet har blandat friskt från Sisters of Mercy, Fields of the Nephilim och Joy Division. Den kanske största anledningen att mixen går hem är valet av språk. Dom sjunger nämligen på Turkiska, vilket var ett bra drag för att inte hamna i gothens ingenmansland. Dom är riktigt duktiga och med en Carl McCoy-liknande röst verkar dom gå hem hos folk. Efter en dryg timmes spelning var det dags att bege sig till tältet och smälta denna första dag.
Uppe med tuppen så ägnades tiden fram till första band på Tyrolen med att ömsom sola sig och ömsom söka skydd för regnet. Man fick känslan av Arvikafestivalen när vissa delar av campingen hamnade under vatten…
Först ut denna lördag i augusti var det kanadensisk-danska bandet Sally Dige. Ett band som under 40 minuter inte gjorde alltför stort intryck på mig. Det lät bra men inte så mycket mer.
Annat var det med Svenska Art Fact som spelade på den lilla scenen Joddelero(!). Trevlig body med synthpopinslag och fantastisk sång.
De 30 minuter dom spelade gick det återigen inte att stå still. Art fact gått mig förbi, trots alla år dom existerat, men nu är det dags att ta emot dom med öppna armar. För att ett sådant bra synthband inte blivit större är för mig en gåta. En riktigt bra bokning som jag hoppas ger avtryck för fler liveframträdanden framöver.
Näst på tur var Grekiska Selofan. Med en karismatisk sångerska som förde tankarna lite åt Stefan Ackermans (sångare i Das Ich) håll och en keyboardist med Ron Jeremys mustasch gick allt som på räls. Riktigt bra analog musik som under perioder, i likhet med Gazelle Twin, framkallade ångest. Dock på ett bra sätt.
Nu var det dags för huvudnumret för mig, Rummelsnuff. Mannen, myten och kroppsbyggaren Rummelsnuff är Roger ”Rummelsnuff” Baptist och sidekicken Christian Asbach. Förväntningarna var höga innan och trots det blev spelningen helt fantastisk. Jag har inte hört och sett något liknande på en elektronisk scen. Det var som att resa tillbaks i tiden till en tid då kabaré var en stark kulturkraft. Musikaliskt spretade det från sjömansmusik till en briljant cover på Devos “Mongolid”. Folk krokade i armarna och gungade i takt som på vilken oktoberfest som helst. “Hundman”, “Bratwurstzange”, “Pumper” var några av hitarna som avverkades under den dryga timmen. Bäst var nog ändå “Poi Soldat”, då Christians underbara röst fyllde Tyrolen med Ryska. Detta var, tillsammans med Berndsen festivalens höjdpunkt.
Efter Rummelsnuff följde Liste Noire med skickligt framförd postpunk. Inget jag lyssnar på normalt men jag kunde inte slita mig från scenen under hela spelningen. Jag har dock sett bandet innan, fast då under namnet Velvet Condom. Jag tyckte dom var mycket tightare nu, på drygt två år har bandet utvecklats enormt.
De Engelska banden Noi Kabat och The KVB gjorde även dom bra ifrån sig. Efter att ha varit igång tidigt iakttogs det mesta från ett av borden i lokalen ihop med kaffekopp nr 8, 9 och 10. Koffeinintaget var nödvändigt för att inte missa festivalens sista spelning med Berlinbaserade Keluar.
För att sammanfatta Kalabalik på Tyrolen i fem punkter så blir det med följande reflektioner
- Fantastisk miljö
- Arvikafestivalkänsla på campingen
- Underbar line-up
- Lugn och vänlig publik. Jag märkte inget bus och bös alls!
- Abstinens tills nästa år! Detta är en festival som fler borde åka till. Detta är en juvel i en värld av festivaldöd och main stream-jippon. Boka in Kalabalik på Tyrolen i kalendern redan nu! Du kommer inte bli besviken…
[zooeffect AkNAs8bPsVD7]
