Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Ritual"

Delerium – “Mythologie”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Metropolis Records
Releasedatum: 23 september 2016
Genre: Electropop, downtempo, ambient
Bandmedlemmar: Bill Leeb, Rhys Fulber, (Jared Slingerland), (Craig Johnsen)
Land: Kanada
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookTwitterLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsBandcampReverbnationYoutube

(English version below)

Varje generation har sina egna hjältar

“Varje generation har sina egna hjältar” var ett av de kloka citat som Bill Leeb leverade under intervjun jag fick med honom i samband med Front Line Assemblys senaste Sverigebesök i mars i år och det faktumet kan appliceras i flera olika relevanta sammanhang. Rent allmänt när det kommer till musik, men i synnerhet när det kommer till han och hans högra hand Rhys Fulbers gemensamma sidoprojekt Delerium, som fyra år efter “Music Box Opera” nu är tillbaka med “Mythologie”.

Delerium är ett musikprojekt som länge har varit i ständig rörelse och det är alla ni som har varit med hela resan väl medvetna om. Den inleddes i det sena åttiotalets mörka industriella och ambienta soundtracks för att sedan, med hjälp av ett antal begåvade sångare och sångerskor, ta oss fram till den senaste två decenniernas vidareutvecklade ethereal-pop. Men som Bill Leeb mycket riktigt underströk, varje generation har ju sina egna hjältar och med tanke på hur pass annorlunda det låter idag jämfört med när det begav sig så gäller det verkligen just Delerium.

Men som jag sa till Bill den där gråmulna tisdagseftermiddagen på Debaser Strand i Stockholm: “Det finns små bitar av all musik ni någonsin skapat i Delerium.. och ingenting kunde vara mer korrekt. “Mythologie” understryker den genialitet, fantasirikedom och vilja som de här kanadensarna har att ständigt förnya och utveckla sig. Grundplattformen är alltid välbekant, ta singeln “Ritual” (som släpptes innan albumet) som exempel, där hela programmeringen och arrangemanget i stort påminner förvånande mycket om “Blood” från det senaste Front Line Assembly-albumet “Echogenetic”.

En dryg handfull nyupptäckta sångerskor medverkar den här gången, faktiskt fler än någonsin på ett Delerium-album. Den enda bekantingen sedan tidigare är Jaël Malli som levererar ännu en kristallklar sånginsats på den vackra “Keep on Dreaming”“Ghost Requiem” (med Geri Soriano-Lightwood), “Once in a Lifetime och den snygga nutida electropoplåten “Stay” (båda med JES) är för övrigt samtliga drömska ethereal electropophits av rang medan de mer komplexa numren som “Angels” (med Mimi Page) och “Continuum” (med Leah Randi) förmedlar en känsla av triphop i stil med band som Lamb eller Massive Attack.

Förra albumet “Music Box Opera” var trots några få svagheter ett bra elektroniskt popalbum med ethereal touch, men “Mythologie” är ett ännu bättre album  som understryker att firma Leeb och Fulber tillsammans med den nytillkomna medarbetarna Jared Slingerland och Craig Johnsen verkligen har en fantastisk vilja att ta Delerium vidare framåt.

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist

delerium

01. Blue Fires (06:24)
02. Zero (04:50)
03. Keep On Dreaming (05:22)
04. Stay (04:08)
05. Angels (05:56)
06. Ritual (05:13)
07. Seven Gates Of Thebes (04:44)
08. Ghost Requiem (05:44)
09. Once In A Lifetime (04:28)
10. Made To Move (06:11)
11. Continuum (06:44)
12. Dark Visions (04:20)

 

(English version below)

Each generation has its own heroes

“Each generation has its own heroes” was one of the wise quotes that Bill Leeb delivered in the interview I did with him when Front Line Assembly visited Sweden back in March this year, and that fact can be applied in a wide variety of relevant contexts. In general when it comes to music, but especially when it comes to him and his right-hand Rhys Fulber’s common side project Delerium, that four years after the latest album “Music Box Opera” now make their return with “Mythologie”.

Delerium is a music project that has been in a constant motion for a long time and that’s something that all of you whom been around the whole trip are well aware of. It all began in the late eighties with the industrial and dark ambient soundtracks and then, with the help of a number of talented singers, it has taken us to the past two decades further developed ethereal pop sound. Though, as Bill Leeb rightly pointed out, each generation has its own heroes and considering how different it sounds today compared to back in the days it really can be adapted to the case of Delerium history.

Though, as I told Bill that grey Tuesday afternoon at Debaser Strand in Stockholm: “There are bits and pieces of everything you’ve done in Delerium..” and nothing could be more accurate. “Mythologie” underscores the ingenuity, wealth of imagination and desire that these Canadians have to constantly innovate and develop. The basic platform is always familiar, take the single “Ritual” (which was released before the album) as an example, where the whole programming and arrangement resembles surprisingly alot of “Blood” from the latest Front Line Assembly album “Echogenetic”.

A handful of newly discovered singers have participated this time, actually more than ever before on a Delerium album. The only acquaintance already known is Jael Malli who delivers another stunning and crystal clear vocal performance on the beautiful “Keep on Dreaming”. “Ghost Requiem” (with Geri Soriano-Lightwood), “Once in a Lifetime” and the stylish contemporary electropop song “Stay” (both with JES) are all kind of dreamy ethereal electronic pop hits of high quality, while the more complex numbers such as “Angels” (with Mimi Page) and “Continuum” (with Leah Randi) conveys a sense of trip-hop in the style of bands like Lamb or Massive Attack.

The last album “Music Box Opera” was despite a few weaker points a good electronic pop album with ethereal touch, but “Mythologie” is an even better album. It underscores that the duo Leeb and Fulber, along with the newly added employees Jared Slingerland and Craig Johnsen, really have a great willingness to take Delerium even further forward.

Ladytron – “Gravity The Seducer”

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD, Vinyl, Digital, Spotify
Skivbolag: Nettwerk Music Group (Playground Music)
Releasedatum: 13 september 2011

Genre: Electropop

9/10

Höstlikt förförande av Ladytron

Liverpools stolthet Ladytron är ett av mina favoritband vilket säkert gör mig fullständigt olämplig som recensent. Det är något visst med artister man upptäcker helt på egen hand, utan rekommendationer eller tips från andra. Jag minns än idag hur jag plockade upp debutalbumet 604 på skivavdelningen på Magna Plaza, Amsterdam, som så ofta på grund av skivomslaget, att bandet tagit sitt namn från en Roxy Music-låt kändes också mycket  betryggande.

Att själv upptäcka ett band och sprida till sina vänner gör att man känner en äganderätt och får en relation till bandet som inte är helt hälsosam. Men efter att ha vuxit upp med Bob Dylan-dyrkande farbröder som ständigt sågade Depeche Mode så kunde jag inte bry mig mindre.

För någon som inte känner till Ladytron så är det ett hmmm… postpostmodernistiskt indiesynthpopband. Om Daniel Miller skulle ha hittat på ett Silicon Teens för 2000-talet  skulle han inte ha kunnat göra det bättre: Bestående av Hong Kong-födde industridesignern Reuben Wu, slokmustachade engelsmannen och indiepopnerden Daniel Hunt, skotska modellen och musikstudenten Helen Marnie och bulgariska genetikforskaren Mira Aroyo är det ett platoniskt idealpopband för den tid vi lever i.

Ladytron var ett av de största namnen i electroclashvågen, men redan då avskärmade de sig från trenden; Reuben Wu“Den enda riktigt bra låten på Fisherspooners album är the 15th och då föredrar jag ändå Wire’s original”Ladytron fortsatte att utveckla sitt sound till något helt eget via den magnifika “Light & Magic” vars titelspår, samt singelhiten “Seventeen”, tillhör deras absolut höjdpunkter. “Witching Hour” – från vilket flera låtar var med i Lukas Moodysons “Mammut”-soundtrack, inklusive “Destroy Everything You Touch”, till förra albumet “Velocifero”. Vid sidan om den uppenbara referensen till tidiga Roxy Music hittar man Ladytrons influenser bland så vitt skilda klassiska band som My Bloody ValentineKraftwerk och Velvet Underground. Jag minns hur jag på en konsert med dem konstaterade att det är tur att dom är så snygga för kombinationen shoegazerpop och Kraftwerksynth är inte det roligaste att se alla gånger. De har hyllats av Brian Eno och har själva nämnt Depeche Mode som ett av sina favoritband.

“Gravity the Seducer” både fortsätter på den inslagna vägen och utvecklar bandets sound ytterligare. Det upplevs  synthigare än de senaste två albumen eller snarare mindre traditionellt gitarrpoppigt. Det är med andra ord vackert, elektroniskt, storslaget och intimt. Jag kommer ibland att tänka på Nico, inte för att Helens röst är lik men det är något med stämningsläge och tonfall, ganska ofta kommer jag att tänka på The PersuadersGet Carter och andra sena 60-talsklassiker. Om “Whitching Hour” var ett perfekt soundtrack till Moodysons kommentar om globaliseringens baksidor, skulle detta melankoliska och tidlösa album ha kunnat ljudsätta “Never Let Me Go”, filmatiseringen av Ishiguros dystopiska retro-sci-fi.

Vid en fösta lyssning kan det vara svårt att plocka guldkornen, inledningen med “White Elephant” och “Mirage” såklart, men därefter slår det mig mest hur genomarbetad och jämn skivan är. I det avseendet kanske deras bästa album. Efter flera lyssningar är också den suggestiva “White Gold” en favorit, mina associationer går både till Simple Minds’ “Empires and Dance” och återigen sena 60-talsthrillers. “Aze of Hz” var första singeln och den står sig men känns konventionell. “Ritual” träffar en nerv och jag hör Depeche Mode i något ögonblick innan den växer ut till något eget. “Moon Palace”, liksom “Ambulances” är typiska sena Ladytron-låtar med singelpotential med sina envetna refränger med lite Siouxsie-vibbar i den förstnämda.

Avslutningen “90 Degrees” (innan instrumentalversion av “Aces of Hz”) påminner om så mycket att det blir löjligt att försöka rada upp referenser, men det är en mäktig och tröstande avslutning på ett storslaget album. Det är ljudet av hösten och det är lika vackert och melankoliskt som höstens färger, kylan och de mörka kvällarna.

// Thomas Pettersson, Elektroskull – Synthportalen

Tracklist

  1. White Elephant
  2. Mirage
  3. White Gold
  4. Ace Of Hz
  5. Ritual
  6. Moon Palace
  7. Altitude Blues
  8. Ambulances
  9. Melting Ice
  10. Transparent Days
  11. 90 Degrees
  12. Aces High