Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Richard Flow"

Page – “Fakta för alla”

Tags: , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital, vinyl
Skivbolag: Energy Rekords
Releasedatum: 28 juni 2019
Genre: Electropop, synthpop
Bandmedlemmar: Eddie Bengtsson, Marina Schiptjenko
Land: Sverige
Recensent: Stefan Last

 

HemsidaFacebookLast.fmSpotifyDiscogs

(English version below)

Finslipat hantverk och en gnutta mörker

Sedan comebacken som duo för nio år sedan har Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko gått från klarhet till klarhet, så nya Fakta för alla har mycket att leva upp till.

Influenserna från artister som Gary Numan, Ultravox samt husgudarna Sparks och de glammigare tongångarna från 70-talet finns fortfarande där, och kanske är Numan-vibbarna tydligare än någonsin när ljudbild och texter som helhet tagit sig en något mörkare ton än duon visat upp tidigare. Alldeles särskilt gäller detta inledande titelspåret ”Fakta för alla” och låtar som ”Blöder du” och ”Kloner”, medan synthstråkarna som kickar in runt tvåminutersstrecket i fantastiska ”Första smällen” utan problem hade platsat på Ultravox’ Rage in Eden.

Instrumentala ”Glans & gloria” med sin bedrägligt enkla men pådrivande synthslinga föreställer jag mig lämnar plats för Eddie att improvisera loss på sin synth vid kommande livespelningar, och i låtar som ”Klara färdiga gå” och ”Okänd man” visas ett mer klassiskt Page-sound upp.

Albumet avslutas med en dubbeldos av ”Maskin”. Här strålar ovan nämnda influenser samman i en perfekt sammanfattning av albumet. Första dosen ges i form av en klart Visage-doftande anrättning medan dos nummer två, ”Maskin (Repris)”, skulle kunnat vara det där film- eller TV-temat som John Barry och John Carpenter aldrig samarbetade på.

Det lyckade samarbetet med Richard Flow från Machinista som medproducent som inleddes på förra plattan fortsätter, och Fakta för alla lever definitivt upp till de höga förväntningar som alltid ställs på ett nytt Page-album. Eddie Bengtsson har själv sagt att det är det bästa album bandet har gjort, och jag får nog hålla med om det. Klart är i alla fall att årets hittills bästa svenska album i genren är här.

Tracklist

Bildresultat för page 2019 fakta för alla eddie

01. Fakta för alla (05:20)
02. Puls (05:48)
03. Blöder du (04:27)
04. Första smällen (04:38)
05. Klara färdiga gå (03:51)
06. Alla ljuden i ditt rum (05:03)
07. Glans & gloria (04:35)
08. Kloner (06:04)
09. Okänd man (05:07)
10. Maskin (04:23)
11. Maskin (repris) (02:04)

(English version below)

Finely tuned craftsmanship and a touch of darkness

Since their comback as a duo nine years ago Eddie Bengtsson and Marina Schiptjenko have gone from strength to strength, so the new album Fakta för alla has a lot to live up to.

The influences from artists like Gary Numan and Ultravox along with house gods Sparks and 70s glam are still there, and the Numan vibes become particularly obvious as both sound and lyrics take on a tone that is darker than we’ve heard from the duo before. This is quite evident in album opener ”Fakta för alla”, ”Blöder du” and ”Kloner”, while the synth strings kicking in around the two minute mark in the amazing ”Första smällen” wouldn’t have been out of place on Ultravox’ Rage in Eden.

I imagine the instrumental ”Glans & gloria” with its deceptively simple yet impelling synth line leaves room for Eddie to go nuts improvising at future live events, and on tracks like ”Klara färdiga gå” and ”Okänd man” a more classic Page sound is on display.

The album wraps up with a double dose of ”Maskin”. Here the above mentioned influences converge in a spot on conclusion of the album as a whole. The first dose is administered in the form of a clearly Visage-tinted offering while dose number two, ”Maskin (Repris)”, could have been that movie or TV theme that John Barry and John Carpenter never collaborated on.

The fruitful collaboration with Richard Flow from Machinista as co-producer that began on the previous album continues, and Fakta för alla definitely delivers on the high expectations that is always placed upon a new Page album. Eddie Bengtsson himself has said that it’s the best album the band has ever released, and I think I just might agree. One thing is clear though, and that is that the best Swedish album of the year so far in this genre is here.

Machinista – “Anthropocene”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Infacted Recordings
Releasedatum: 7 juni 2019
Genre: Synthpop
Bandmedlemmar: Richard Flow, John Lindqwister
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookTwitterLast.fmSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudReverbnationYoutube

(English version below)

Tredje gången gillt

Om man gör ett snabbt dyk ner i Machinistas diskografi eller får chansen att avnjuta dem live, så är det svårt att inte imponeras av deras utvecklingskurva. Anthropocene är den tredje fullängdaren i ordningen (debutalbumet Xenoglossy från 2014 inräknad) från den svenska duon med Cat Rapes Dog– och forne Basswood Dollies-medlemmen och sångaren John Lindqwister samt den, från Vision Talk, Strangel och Haze For Sale, sedan tidigare bekante Kalmariten Richard Flow.

Vid en första anblick så har Anthropocene en tydlig utgångspunkt i Machinistas sedan tidigare välbekanta medryckande mörka elektroniska pop-formula. Men vid en direkt produktionsmässig jämförelse med den mer lättsmälta, discovibrerande och avskalade electropopen från debutalbumet, så är förändringarna uppenbara. Bandet har aldrig tappat greppet om sin personliga stil och det är först när man gräver lite djupare i de nya låtarna som de, framförallt mycket mörkare, undertonerna uppenbarar sig. Live-gitarristen BRDs bidrag är numera också en alltmer återkommande del av Machinistas ljudbild både live och på studiomaterialet. Tillsammans med de analoga basgångarna och övriga detaljerna skapar de en fin dynamisk palett i samspel med deras starka ledande melodier och stilrena produktion.

Sångaren John Lindqwister behärskar det mesta med beröm godkänt även den här gången, med det där avsiktligt lätt spruckna anslaget i rösten, en sångteknik som inte alltid kräver att man träffar alla tonerna exakt rätt. I ett historiskt svenskt synthpop-sammanhang, där många akter under många år och än idag verkar vara drabbade av ett mer eller mindre kroniskt Dave Gahan-komplex, så är hans melankoliskt smärtfyllda, sorgsna och Robert Smith-inspirerade sångstil en frisk fläkt. Full av känsla och inlevelse förmedlar han ytterligare en stark samling av Machinistas välskrivna och svarta poesi. Med teman som kretsar kring både kring universellt utomjordiska, men också något mer jordnära mänskliga, existentiella kriser, livet och döden, men som också ställer en hel del viktiga och eftertänksamma socialpolitiska frågor och förmedlar kritiska budskap riktade mot vår nutids makthungriga och egocentriska omvärld.

Anthropocene påminner ytterligare en gång om att Machinista är duktiga kompositörer och även om albumet innehåller ett par upprepningar, så erbjuder det en bredare flora av stilar än någonsin tidigare. Låtskrivarkunskaperna är och förblir Machinistas stora styrka och de blir sällan beroende av ett häftigt beat eller produktionstekniskt skryt för att lyfta fram sin musik. Faktum är att de flesta av deras låtar nog skulle fungera alldeles utmärkt även om de framfördes på akustiskt piano eller gitarr, vilket säger det mesta. Duon är i synnerhet skickliga när det kommer till att träffsäkert komponera och sätta samman verser, bryggor och refränger till genomarbetade helheter, som i den inledande “Seconds Minutes Hours” och “Pain in Every Day”. Men detsamma gäller i allra högsta grad även de två låtarna som jag personligen håller som favoriter. Den nattsvarta “Let Darkness In”, en låt som jag själv tolkar likt en kärleksfull och vacker hyllning till döden och i sin tur den starka socialpolitiskt kritiska “The Scare” som förmedlar en förhoppning om att kärleken i slutändan bör övervinna allt i en numera alltför ofta väldigt kall, mörk, hård och ondskefull värld.

Ett antal av spåren är enligt uppgift komponerade redan under- och strax efter tidpunkten för Machinistas senaste albumsläpp Garmonbozia (2015). Flera av dem har redan släppts i singel och EP-form under de senare åren och även om bandets personliga vidareutveckling av det numera väl inarbetade konceptet “synthpop med gitarrinslag” inte är något nytt i sammanhanget, så är jag positivt inställd till deras till synes väldigt sympatiska och obehindrade syn på sin egen skaparprocess. En skaparprocess där vägen fram till slutmålet tydligt är influerad av en lång rad musikstilar långt utanför den gängse elektroniska popboxen. Det sistnämnda blir extra tydligt när man tänker tillbaka på Machinistas inledande presentation med covern på David Bowies klassiker “Heroes”, men lika tydligt är det den här gången när Anthropocene avslutas med en dito på The Beatles gamla pärla “Across the Universe” från 1970.

Machinistas framgångar som liveakt, med ett växande antal utlandsbokningar under senare år, kan omöjligen komma som en överraskning för någon. När det gäller nya albumet Anthropocene så är det precis lika starkt som deras två tidigare och jag är redan full av förväntan inför den musikaliska riktning som de hintat lite om att de kan tänkas ta i större utsträckning nästa gång.

Tracklist

Bildresultat för machinista - anthropocene (2019)

01. Seconds Minutes Hours
02. Let Darkness In
03. Angel
04. Black Tide
05. Dream Is Black, Black Is Dream (Interlude)
06. Astrid
07. Universe Is Here
08. Pain Of Every Day
09. The Scare (Version)
10. Anthropocene
11. Across The Universe

(English version below)

Third time around

When doing a quick recap of Machinista‘s discography or getting the chance to enjoy them perform live on stage, it’s difficult not to be impressed by their development curve. Anthropocene is the third full-length in order, debut album Xenoglossy (2014) included, from the Swedish duo with the Cat Rapes Dog– and former Basswood Dollies member and vocalist John Lindqwister along with the, from Vision Talk, Strangel and Haze For Sale, previously known Richard Flow.

At first glance Anthropocene takes off from Machinista‘s familiar, captivating, dark electronic pop formula. But in a case of a direct production comparison with the, more easily digested, disco-vibrating and stripped down electro pop on their debut album, the differences become obvious. Machinista has never lost the grip on their own personal style and it’s first when you dig a little deeper into these new songs that the now, obviously a lot darker, undertones really reveal themselves. The live guitarist BRD’s contributions are now also an increasingly recurring part of Machinista‘s sound both live and on record. Along with the analogue bass lines and other details, it creates a nice dynamic palette in interaction with their strong leading melodies and classy production techniques.

The singer John Lindqwister masters most of the new songs acclaim approved, he has that deliberately broken vocal style, a technique that doesn’t always require you to hit all the notes exactly right. In a historical synth pop context and comparison, where many acts for years and even today seem to be affected by a more or less chronic Dave Gahan complex, his melancholic, painfully sad and Robert Smith-inspired song style comes as a nice fresh input. Full of emotions he conveys another strong collection of Machinista‘s well-written dark poetry. With themes that revolve around both the universal and extraterrestrial, but also somewhat more down-to-earth human existential crises, life and death and also places a lot of important and thoughtful questions regarding social policy issues and conveys critical messages directed towards our in present-days very often power-hungry and egocentric world.

Anthropocene reminds once again that Machinista are good composers and although the album contains a few repetitions, it offers a wider flora of styles than ever before. The songwriting skills remains as Machinista‘s greatest strength and they rarely depend on a vigorous beat or production technically boast to highlight their music. In fact, most of their songs would probably work just fine even if performed on just an acoustic piano or guitar, which says it all. The duo is particularly skilled when it comes to accurately composing and joining verses, bridges and choruses together to complete units, as on the album opener “Seconds Minutes Hours” and “Pain in Every Day”. But the same goes for the two songs that I personally hold as my favourites – the pitch black “Let Darkness In”, a song that I myself interpret as a loving and beautiful tribute to death, along with the social-critical “The Scare” which conveys a sense of hope that love should ultimately overcome everything in a nowadays often cold, dark, rough and evil world.

A number of the tracks were reportedly already composed during – and just after – the time of Machinista‘s latest album release Garmonbozia back in 2015. Several of them have already been released in single or EP form in recent years and even though the band’s personal and further development of the concept “synthpop with guitar elements” definitely isn’t at all something new in this context, I’m very positive about their seemingly very sympathetic and unobstructed view of their own creation process. A creation process in which the road to the final destination is clearly influenced by a long list of musical styles, far outside the common electronic pop box. The latter becomes even more obvious when you look back on Machinista‘s introductory presentation covering David Bowie classic “Heroes”, but equally this time around when they end Anthropocene with a dito on The Beatles gem “Across the Universe” from 1970.

Machinista‘s success as a live act, with a growing number of overseas bookings in recent years, can’t possibly come as a surprise to anyone. And when it comes to their new album Anthropocene, it is just as strong as their two previous ones and I’m already full of anticipation regarding the musical direction that they already have hinted that they could possibly take to a greater extent next time around.

 

Liverapport: Subkultfestivalen 2017, Trollhättan

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Jens Atterstrand (text & foto), Niklas Hurtig (text) och Patrik Lark (text & foto) rapporterar från den andra upplagan av Subkultfestivalen som arrangerades i Folkets Park i Trollhättan den 16 och 17 juni.

 

 

Jens Atterstrand (Redaktör och fotograf)

Subkultfestivalen tog ordentlig revansch på de tuffa utmaningarna man ställdes inför det första året med uselt väder under en i synth- och alternativkretsar minst sagt fullbokad augustimånad. Att flytta tillbaka festivalen till mitten av juni visade sig vara ett genidrag som gav såväl ett ökat antal besökare som lite bättre väderförhållanden.

Folkets Park i Trollhättan hade, utöver huvudscenen Aura och den mindre inomhusscenen Stella, den här gången extrautrustats med både VIP-område, en mindre extrascen samt DJ-tält och även om det fortfarande finns saker att förbättra så är helhetsintrycket väldigt positivt. VIP-området är uppskattat av oss som “jobbar” på festivalen och önskar komma bort från trängseln och pusta ut en stund i lugn och ro mellan liveframträdandena.

Lineupen var bred och stark och arrangörerna skall ha en stor eloge för att man verkligen arbetar hårt för att knyta ihop olika stilar inom synth, goth och närliggande musik vilket vi definitivt inte varit speciellt bortskämda med i de här sammanhangen i Sverige tidigare.

Elektroskull-redaktionen tackar alla inblandade för en grym festival och ser med spänning fram emot en tredje upplaga nästa sommar!

Niklas Hurtig (Festivalbesökaren)

Subkultfestivalen i Trollhättan arrangerades för andra gången, blott 10 månader efter den första upplagan och det skulle visa sig bli en alldeles utmärkt start på festivalsommaren 2017.

Festivalcampingen låg på samma plats som tidigare cirka femton minuters promenad från området och tälten var något fler än förra året, annars ingen gigantisk skillnad. Att sälja frukost precis vid ingången var en mycket bra idé. Sammanslutningen Skuggborgen, som även i år arrangerade Skuggbussen, höll i vanlig ordning ställningarna med partytält och musik.

När det sedan kommer till festivalområdet så var matmöjligheterna rejält uppdaterade med bättre utbud och liksom tidigare samma resonabla priser i baren. I år erbjöd festivalen även ett VIP-område för de som önskar mingla med pressfolk och artister eller bjudas på ytterligare framträdanden. Det bästa med VIP-området var i mitt tycke salsan och nachochipsen vid baren. På den lilla scenen uppträdde diverse akter som av olika anledningar inte hör hemma på de större scenerna. Den märkliga Di Leva-karaktären i vita tältkläder och en akustisk gitarr är jag dock fortsatt skeptisk till.

Den grymma festivalledningen har ännu en gång levererat en väldigt bra festival som har bjudit på en uppsjö av bra liveframträdanden. Besöksantalet ökade något i år och frågan är nu när det riktigt lyftet kommer? Inkörningsperioden pågår ju än då detta bara var andra året, så det är ju inte så att arrangörerna på något sätt behöver gripas av panik redan nu.

Fredag

Dpoint

Spelglada mörka synthpopparna Dpoint behövde inte resa speciellt långt med tanke på att duon med Robert Widell och Peter Andersson ju är hemmavarande i Trollhättan. Bandet är högaktuella med det nya minialbumet “Acid Words” som släpptes under sommaren och även om Dpoint inte spelat så jättemycket live sista tiden så överraskade de positivt och lockade en god samling till den mindre scenen Stella trots den tidiga speltiden.

(Jens Atterstrand)

Container 90

Den charmanta duon från Eskilstuna, med Radio Virus-bekantingarna Ronny Larsson och Mikael Spångberg, levererade en dynamisk och glädjefylld spelning som inkluderade både ett antal av bandets hitlåtar liksom udda nummer, smakprov på nytt material och sist men inte minst givetvis publikfavoriten “Richard is a Racist”som handlar om den tidigare Elegant Machinery-medlemmen och numera Sverigedemokraten Richard JomshofContainer 90 är ett incitament i den svenska scenen och det är svårt att inte bli glad när man får chansen att se dem live.

(Jens Atterstrand)

Vanguard

Göteborgsduon Vanguard, som lagom till den här spelningen fått tillskott av den nye livekeyboardisten Dennis Ternström, har vuxit ordentligt och uppträder nu verkligen som ett rutinerat liveband. Sångaren Patrik Hansson levererar numera bandets moderna synthpoplåtar allt tonsäkrare från scenen, så även inför ett välfyllt Stella den här gången. När bandet bränner av dansanta publikfriare som “I Want to Live” och “On My Own” är det svårt att stå still!

(Jens Atterstrand)

Red Mecca

Sundsvallsduon bjöd på en sedvanligt mörk och snyggt ljussatt men relativt kort spelning på Stella. Sångerskan Frida Medeleines visuella karisma och starka personliga uttryck förstärker de starka känslor som bandets musik förmedlar och Red Mecca skulle jag vilja påstå är väldigt unika i de här sammanhangen. Tillsammans med effektfull ljussättning och rök levererade de ännu en stabil och välljudande spelning.

(Jens Atterstrand)

Rave the Reqviem

Son och mor Lönnqvist, närmare bestämt producenten, sångaren, gitarristen och låtskrivaren Filip Lönnqvist, tillsammans med sångerskan Carola Lönnqvist utgör hjärtat i den välljudande industrimetallakten Rave the Reqviem och mitt i solskenet på eftermiddagen levererade de en av festivalens mest högoktaniga spelningar på den stora scenen. Bandet spelar en melodiös och refrängstark industrimetall som verkligen skapade ordentligt röj i det nyvakna publikhavet!

(Jens Atterstrand)

Aesthetic Perfection

Handen på hjärtat så är jag inte helt nöjd med Aesthetic Perfections alltmer poppiga framtoning under senare tid, men när det kommer till bandets liveframträdanden så visar frontmannen och sångaren Daniel Graves tillsammans med rutinerade keyboardisten Eliott Berlin gång på gång vilket fantastiskt liveband de är. Duon levererar en storslagen och fartfylld liveshow från Subkultfestivalens stora scen inklusive Eliotts sedvanliga keyboard-stativsakrobatik och en stark sånginsats signerad en karismatisk frontman som fortfarande ser ut att trivas väldigt bra i de här sammanhangen.

(Jens Atterstrand)

She Past Away

Det turkiska postpunkbandet She Past Away, med den Robert Smith-liknande sångaren och gitarristen Volkan Caner, visade upp en stillsam och introspektiv scenshow där den stämningsfulla musiken stod i första rummet. Ett gotiskt mörker bredde ut sig kring inomhusscenen Stella. Volkan Caners mycket speciella gutturala stämma i det allra nedersta registret grep tag om publiken och trots den, för de allra flesta, obegripliga turkiskan kändes det som att orden gick rakt in och berörde på ett känslomässigt plan bara genom den speciella fraseringen. She Past Away är inget liveband men musiken är nästan läskigt effektiv. Trots alla uppenbara referenser till The Sisters of Mercy, The Cure och Joy Division har de hitta något alldeles eget som man genast känner igen och dras med i.

(Patrik Lark)

Vive La Fête

De franska veteranerna, som frontas av det numera 49-åriga och sällan stillastående energiknippet Els Pynoo, bjöd på en storslagen hitkavalkad ackompanjerad av en fullmatad rök och ljusshow på den stora scenen. Personligen finner jag bandets musik något slätstruken sett över en hel lång konsert, men när bandet river av hits som “Decadanse” så är det svårt även för undertecknad att inte dra på smilbanden och dansa med!

(Jens Atterstrand)

SPARK!

Den energiska duon består av sångaren Christer Hermodsson och trummisen Mattias Ziessow. Bandet inleder precis som sedvanligt den sista tiden spelningen utklädda till clowner och trots att en stor del av deras musik är skapad med glimten i ögat så är det också stort allvar och professionalism som omger duons musik och framträdande. Fokus ligger på högt tempo, glädje och att inkludera åhörarna i ett mycket publikvänligt liveframträdande. De största hitsen betas av en för en och man lämnar verkligen Stella, som lokalen heter, med en känsla av att man har ett lejon i sig den här gången!

(Jens Atterstrand och Niklas Hurtig)

Lördag

Human Lynx

Det är något alldeles speciellt med Human Lynx från Göteborg och i en på eftermiddagskvisten totalt mörklagd Stella så presenterar de bandets stilrena ljus- och scenshow under en väldigt kort men intensiv spelning. Bandets musik representerar någonting nytt och väldigt spännande på den inhemska scenen där de har tagit sig friheten att integrera flera intressanta influenser i sin minimala och rytmiska electro. Ett av festivalens absolut snyggaste framträdanden!

(Jens Atterstrand)

Machinista

Richard Flow och sångaren John Lindqwister utgör den här svenska duon, som verkar ha en ständig vilja att utveckla och expandera upplevelsen när bandet spelar live. Gitarristen med aliaset BRD har medverkat på scen ett bra tag nu och bidrar till att ge bandets mörka synthpop en än större och mer dynamisk touch än på skiva. Machinista har två starka album i bagaget, arbetar i skrivande stund på det tredje och deras insats på Subkultfestivalen fyller på deras meritlista med ytterligare en proffsig och välljudande insats.

(Jens Atterstrand)

Lizette Lizette

Äntligen fick vi se en av årets absolut hetaste nykomlingar i ett ordentligt konsertarrangemang på en riktig scen till skillnad mot de mindre bar- och klubbspelningar hon gjort tidigare! Lizette Nordahl tillsammans med liveduon som består av Aili Markelius (trumpads) och Lisa Pyk (keyboard) bjöd på en fantastiskt snygg och välljudande konsert och med tanke på att hens debutalbum landade så sent som i vintras så är det svårt att inte imponeras stort av Lizette Lizette!

(Jens Atterstrand)

Project Pitchfork

Veteranerna från Tyskland har spottat ur sig sex album sedan 2009 och det märks då de i princip väljer ett spår per album under den drygt en timme långa konserten. Ett band som hållit på sedan 1989 behöver minst det dubbla för att någorlunda rama sin musikaliska karriär och det märks också att de har tröttnat på sina största hitlåtar då en hel del utav dessa saknas i setlistan. Detta leder till en väl genomfört men lite osäkert framförande. Personligen tycker jag att ett band som Project Pitchfork bör ha olika teman på sina spelningar, så som: “Hits”, “Retro”, “Modern” och så vidare. Detta för att bättre särskilja dem åt och ge fansen en chans att ställa in sig på en viss uppsättning spår. Utöver detta var uppslutningen godkänd och ljudet bra!

(Niklas Hurtig)

Pretty Addicted

London-bandet Pretty Addicted som kallar sin musik för “gothic dance music” bjöd på en riktig smocka på den lilla scenen. Bandets självklara centralfigur Vicious Precious hade så mycket attityd att det nästan rann ur de karaktäristiska Mussepigg-öronen. Tillsammans med den döskallesminkade basisten levererade hon en synnerligen energisk freakshow, stundtals rullandes på scengolvet, till en pumpande elektropunk med nästan uteslutande obscena textfraser. Pretty Addicted bjöd inte på några sing-along hits men det kompromisslösa framträdandet tog publiken med storm.

(Patrik Lark)

The 69 Eyes

Finska The 69 Eyes var lördagens huvudband på stora Aura-scenen. Klädd helt i svart lack och mörka solglasögon visade sångaren Jyrki 69 hur man poserar med mickstativet över axeln. Med auktoritet och väl inövade gester anförde han rutinerat deras patenterade blandning av gothic rock och glamrock som kommit att kallas goth’n’roll eller bara dark rock. Blundade man kunde man nästan se Billy Idol framför sig. Efter ett dussintal album hade de samlat på sig en diger repertoar av hits som de tryggt fyrade av. Låtar som “Lost Boys”, “Never Say Die” och “Gothic Girl” var säkra kort till att få publiken att sjunga med i den svenska sommarnatten.

(Patrik Lark)

S.P.O.C.K.

Den till synes aldrig åldrande och evigt unga rymdsynthorkestern från Malmö avslutade festivalen med en energifylld hitkavalkad på ett fullpackat och svettigt Stella. Säga vad man vill om bandets ibland lite ojämna musik, men det är svårt att inte bli glad av att se och höra den karismatiske Alexander Hoffman på scen. Jag skall erkänna att jag inte är något jättestort fan av bandets musik på skiva men på scen gör S.P.O.C.K. mig sällan besviken, ej heller den här gången.

(Jens Atterstrand)

Fotogalleri

Liverapport: Alice in Videoland (+Machinista, The Great Waste of Time) 20151029, Stockholm (foto)

Tags: , , , , , ,


Alice in Videoland fick uppbackning av Machinista och The Great Waste of Time på Göta Källare i Stockholm den 29 oktober.

Jens Atterstrand levererar ett fotogalleri från kvällen.

Jens Atterstrand

 

 

Liverapport: Inför Electronic Summer 20150725, Göteborg

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Årets upplaga av Electronic Summer närmar sig med stormsteg och i sedvanlig ordning var det dags för förfesten som arrangeras dryg en månad innan själva festivalen går av stapeln.

anders_nord

Anders Nord begav sig till Jazzhuset i Göteborg en kall sommarkväll med regn i luften för att avnjuta Vogon Poetry och Machinista.

(OBS! Foto kommer förhoppningsvis inom kort!)

 

Strax efter klockan 23 så var det dags för Vogon Poetry att göra entré i den nästan fulla konsertlokalen. Tre stiligt uppklädda herrar levererade synthpop i en dryg halvtimme och de främsta leden i publiken var med på noterna direkt. Efter ett tyskt intro var det dags för kvällens första låt “Bring the Revolution” som sedan följdes upp med livepremiären av bandets nya singel “Never Too Late” som släpptes dagen innan spelningen.

Vogon Poetry bjöd på en medryckande, sex låtar lång, spelning som avslutades med en av mina favoritlåtar: “The Diceman”. En låt som minst sagt går i Yazoo’s fotspår. En mycket bra spelning av ett band jag tror mycket på om den breda synthmassan upptäcker dom.

Den 4 september kommer det hållas releasefest på Jazzhuset för Vogon Poetrys nya fullängdare “The Prefect Stories”, som släpps den 28 augusti. För er som inte var på Jazzhuset denna kväll av någon anledning, anslut till resten av oss som skall dit! Det kommer vara värt varenda krona!

Klockan passerade midnatt när Machinista besteg scenen. John (från Cat Rapes Dog, Basswood Dollies mm), Rickard Blomqvist (Haze For Sale och Vision Talk) och gitarristen Judas genomförde ett 10 låtar långt gig. Låtar från debutalbumet “Xenoglossy” blandades med spår från det nya albumet “Garmonbozia”.

Johns scenvana märktes direkt. Han kom in på scenen och den var hans, ingen annans. Scennärvaron var total! Med låtar som “Take Comfort in Being Sad”, “Salvation” och “Molecules and Carbon” i bagaget kan det liksom inte gå fel och bandet har utvecklats enormt sedan de spelade på Electronic Summer förra året. Johns sång har blivit ytterligare ett par snäpp bättre sen 2013. Detta är ett band som kan gå långt. För det är bra, riktigt bra!

Nu är det bara att ladda (kamera) batterierna och se fram mot den fjärde upplagan av Electronic Summer som går av stapeln, i sedvanlig ordning, på Brewhouse den 28-30 augusti. Lineupen detta år består bland annat av VNV Nation (som spelar båda kvällarna med olika setlists), Psyche, som firar 30 år, Project Pitchfork och Sturm Café.

Hoppas vi ses både på Electronic Summer och Vogon Poetrys releasefest!

Machinista – “Garmonbozia”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Analogue Trash Records
Releasedatum: 15 juni 2015
Genre: Synthpop
Bandmedlemmar: Richard Flow, John Lindqwister
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookTwitterLast.fmwimpSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudReverbnationYoutubekollapslogga

(English version below)

Med ytterligare nyanser av mogen svärta

Att den svenska synthpopduon Machinista, som består av de sedan tidigare bekanta ansiktena Richard Flow (Vision Talk och Haze For Sale) och sångaren John Lindqwister (Cat Rapes Dog och Basswood Dollies), bara drygt ett år efter den starka debuten “Xenoglossy” är redo att presentera det traditionellt svåra andra albumet förvånade mig.

“Garmonbozia” är dock raka motsatsen till något hafsverk och de tio nya spåren tar dock på ett fullvuxet sätt bandets sound vidare mot nya höjder. De analogt oktavbastyngda upptempospåren har erhållit ytterligare nyanser av mogen svärta, och tillsammans med Johns originella och vemodigt gälla stämma fortsätter de leverera starka låttexter som avhandlar både passande melankoliska och nostalgiska teman om svunna tider liksom välskrivna kärlekshistorier om brustna hjärtan

Den nattsvarta och sorgsna “The Bombs” (med bidrag av en gästspelande Mårten Kellerman från Statemachine) lyfter fram tänkvärda grymheter bland oss människor medan refrängstarka upptempospår som den inledande “Picture Frame Reality”, “Dark Heart of Me”, “We Are Rockets” och “In Between and Above it All” spinner vidare på det man presenterade mycket av på debuten.

Utöver den sedvanliga mixen som trots det ganska homogena anslaget och någon enstaka upprepning här och där håller hög nivå rakt igenom, så visar man även stort mod på den svenskspråkiga och starkt Kent-doftande akustiskt kryddade balladen “Brandbergen, Stockholm via Kalmar till Malmö” och det avslutande industrial-experimentet “Train”.

“Garmonbozia” är namnet på det koncept som regissören David Lynch arbetade med kring långfilmen “Twin Peaks: Fire Walk With Me”. I dess fysiska form handlar det om något så ointressant som konserverad majs där referensen är Lauras mobila restaurang som tas över av Donna och av misstag råkar servera “the tremors” (den lilla pojken med den vita masken och den gamla damen).

På ett mer filosofiskt plan representerar “Garmonbozia” spirituell energi av smärta och lidande vilket passar perfekt för att beskriva vad det här albumet handlar om.

Jag är tämligen övertygad om att den här karismatiska duon relativt obehindrat lär segla vidare med stark vind i sina segel mot både inhemska och internationella konsertscener framöver.

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist

"Garmonbozia" nästa för Machinista

01. Picture Frame Eternity (04:11)
02. Dark Heart of Me (04:52)
03. Brandbergen, Stockholm via Kalmar ’til Malmö (05:16)
04. The Bombs (04:27)
05. Surprised by Death (04:38)
06. We Are Rockets (03:56)
07. Ghost (04:12)
08. Battered (04:20)
09. In Between and Above It All (04:08)
10. Train (05:51)

 

(English version below)

In more nuances of ripe black

That the Swedish synthpop duo Machinista  with the previously familiar faces of Richard Flow (Vision Talk and Haze For Sale) and singer John Lindqwister (Cat Rapes Dog and Basswood Dollies) – only a year after their strong debut “Xenoglossy” are ready to present us the traditionally difficult second album surprised me.

“Garmonbozia” however, is the exact opposite of any rush job and the ten new tracks will be in a full-grown way the band’s sound towards new heights.

The analog octavebassheavy uptempo tracks has received further nuances of ripe black, and together with John’s original and melancholy effect, they continue delivering strong lyrics that deals with both becoming melancholic and nostalgic themes of days gone by as well as well-written love stories about broken hearts

The night black and mournful “The Bombs” (featuring guestvocals by Mårten Kellerman from Statemachine) highlights memorable atrocities among us people while chorus strong uptempo tracks like the opening “Picture Frame Reality”“Dark Heart of Me”, “We Are the Rockets” and “In Between and Above it All” all continue on the same path as the debut.

In addition to the usual mix that despite the fairly homogeneous envelope and an occasional repetition here and there keep a high level straight through, the band also shows great courage on the Swedish-sung and highly Kent-scented acoustically flavored ballad “Brandbergen, Stockholm via Kalmar till Malmö” and the concluding industrial experiment “Train”.

“Garmonbozia” is the name of the concept that director David Lynch used on the feature film “Twin Peaks: Fire Walk With Me”. In its natural form it is about something as uninteresting as canned corn, where the reference is Laura’s mobile restaurant that’s taken over by Donna and accidentally serves “the Tremors” (the little boy with the white mask and the old lady).

On a more philosophical level “Garmonbozia” represents the spiritual energy of around pain and suffering which is a perfect decription of what this album is about.

I am fairly convinced that this charismatic duo will quite easily continue to sail forward with strong wind in their sails towards both the domestic and international concert stages.

Machinista – “Picture Frame Reality”

Tags: , , , , ,


 

Machinista presenterar en musikvideo till “Picture Frame Eternity”. Låten är hämtad från bandets kommande album “Garmonbozia” som släpps via Analogue Trash Records den 15 juni.

“Garmonbozia” nästa för Machinista

Tags: , , , , , , ,


Efter det kritikerrosade debutalbumet “Xenoglossy”, så är nu Machinista tillbaka med uppföljaren “Garmonbozia”.

Titeln är lånad från det koncept som regissören David Lynch arbetade med inför filmen Twin Peaks: Fire Walk With Me.

På det kommande albumet så presenterar den svenska synthpopduon – med Cat Rapes Dog- och Basswood Dollies-bekantingen John Lindqwister och Richard Flow (från Vision Talk och Haze For Sale) – tio nya melankoliska och mörka synthpoplåtar.

(Lyssna på tre smakprov nedan)

“Garmonbozia” är mixad och producerad av duon själva och presenterar Machinistas säregna elektroniska popsound i en vidareutvecklad och intressant ny skepnad. Utöver den sedvanliga mixen av upptempohits och långsammare atmosfäriska låtar så inkluderar man även den svenskspråkiga “Brandbergen, Stockholm via Kalmar ’til Malmö”.

Machinista bildades i slutet av 2012 när de båda bandmedlemmarna tillsammans bestämde sig för att börja skriva musik tillsammans och introducerade sig via en populär cover på David Bowies klassiker “Heroes”. EP:n “Arizona Lights” introducerade “Xenoglossy” via bandets dåvarande hem Juggernaut innan man förra året gjorde stor succé med “Xenoglossy”, som i sin tur har lett till ett antal spelningar både i hemlandet samt England och Tyskland.

“Garmonbozia” släpps den 15 juni via Analogue Trash Records.

Tracklist

machinista_garmonbozia

01. Picture Frame Eternity
02. Dark Heart of Me
03. Brandbergen, Stockholm via Kalmar ’til Malmö
04. The Bombs
05. Surprised by Death
06. We Are Rockets
07. Ghost
08. Battered
09. In Between and Above It All
10. Train


Machinista – “Xenoglossy”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Juggernaut Music Group
Releasedatum: 20 maj 2014 (Digital), Juni 2014 (CD)
Genre: Synthpop
Bandmedlemmar: Richard Flow, John Lindqwister
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand

 

HemsidaFacebookTwitterLast.fmSpotifyDiscogsSoundcloudBandcamp

(English version below)

Medryckande och melankoliskt från erfaren duo

Med rötterna i en rad olika musikprojekt på varsitt håll så slog den forne Vision Talk-sångaren Richard Flow, som även varit inblandad i Strangel och Haze For Sale, och den forne Basswood Dollies-sångaren och Cat Rapes Dog-medlemmen John Lindqwister sig samman under bandnamnet Machinista för drygt två år sedan.

Efter ett antal smakprov och några spelningar runtom i landet under 2013 så skrev de sent förra året på för Nick Quarms nybildade och hårdsatsande skivbolagsetikett Juggernaut Music Group. Den första EP:n “Arizona Lights” släpptes i våras och efter ett par smärre förseningar så har man nu levererat den fysiska utgåvan av debutalbumet “Xenoglossy”.

Ovanpå medryckande, kantiga, minimala och analogbastyngda arrangemang så levererar Machinista elva synthpoplåtar i den mer melankoliska mallen som ljudmässigt påminner en del om Vision Talks avslutande och sista album “Distances” (2011) om än med i ett genomgående något mörkare tonfall.

John Lindqwisters känslosamma sångstil, med det originella, klagande och melankoliska tonfallet – som skulle kunna placeras någonstans mitt i mellan Marian Gold (Alphaville) och Robert Smith (The Cure) – är genomgående väldigt stark och toppas med många snygga körpålägg när han avhandlar de välskrivna låttexterna som bearbetar en rad nutida existensiella frågor och ämnen både på större och universella liksom mer privata och personliga plan.

Machinistas styrkor ligger i de simpla men ack så geniala melodierna och även om kvaliteten på låtmaterialet dippar något på några enstaka håll, så är det genomgående starkt med ett antal snygga och refrängstarka spår som “Arizona Lights”“Molecules and Carbon”“Salvation”“Pushing the Angels Astray” och “Love and Hate Song” liksom den annorlunda och väldigt riviga avstickaren “Wasted” (med gästspel av Alice in Videoland-sångerskan Toril Lindquist), balladen “Summersault”, den avslutande “The Blues and the Reds” och den väl genomförda David Bowie-covern “Heroes”.

Richard Flow och John Lindqwister är inga duvungar och det hörs tydligt på “Xenoglossy”. Albumet är väldigt starkt och ger bandet alla förutsättningar man kan önska för att kunna göra stor succé inför svartklädda publikhav både på imhemska och internationella vatten.

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist

Machinista introduceras på tiospårs-EP

01. Take Comfort in Being Sad (04:32)
02. Arizona Lights (04:22)
03. Molecules and Carbon (03:52)
04. Salvation (04:06)
05. Summersault (05:22)
06. Pushing the Angels Astray (04:33)
07. Wasted (feat. Toril Lindqvist) (03:40)
08. Love and Hate Song (03:56)
09. Crash (04:16)
10. The Blues and the Reds (05:01)
11. Heroes (David Bowie Cover) (05:33)

 

Catchy and melancholic from experienced duo

With roots in a variety of musical projects each apart in different places the former Vision Talk singer Richard Flow, who’s also been involved in Strangel and Haze For Sale, and the former Basswood Dollies singer and Cat Rapes Dog member John Lindqwister joined up together as Machinista for a little more than two years ago.

After releasing a number of samples and giving a few gigs around the country in 2013 they signed up with Nick Quarm‘s newly formed and positively offensive label Juggernaut Music Group. The first EP “Arizona Lights” was released this spring and after a few minor delays they’ve now delivered the physical release of their debut album “Xenoglossy”.

On top of catchy, angular, minimal and analogue-actavebass-heavy arrangements Machinista delivers eleven synthpop songs in the more melancholy template that is sonically reminiscent of Vision Talks final album “Distances” (2011), albeit with a consistently slightly darker tone.

John Lindqwister‘s emotional vocal style, with the original, plaintive and melancholy tone – that could be placed somewhere in between Marian Gold (Alphaville) and Robert Smith (The Cure) – is consistently very strong and topped with many stylish choirs when he delivers the well-written lyrics that processes a series of contemporary existential issues and topics at both major and universal as well as more private and personal levels.

Machinista‘s strengths lies in the simple but oh so ingenious melodies and although the quality of the song material dips slightly in a few places it’s consistently strong with a number of stylish and chorus strong tracks like “Arizona Lights”, “Molecules and Carbon”, “Salvation”, “Pushing the Angels Astray” and “Love and Hate Song” as well as the different and very raw detour “Wasted” (with guest appearance by Alice in Videoland singer Toril Lindquist), the ballad “Summersault”, the concluding “The Blues and the Reds” and the well executed cover version of David Bowie’s “Heroes”.

Richard Flow and John Lindqwister are no spring chicken and it’s heard clearly on “Xenoglossy”. The album is very strong and gives the band every chance you could wish for to make great success in front of black dressed seas of fans both on domestic and international waters.

Machinista albumdebuterar med “Xenoglossy”

Tags: , , , , , ,


Efter ett antal aptitretare och den första EP:n “Arizona Lights” så står nu Machinista redo att ge oss detaljerna kring debutalbumet “Xenoglossy”.

Fullängdaren innehåller elva spår och inkluderar utöver gästspelet av Toril Lindqvist (från Alice in Videoland) på “Wasted” även bandets populära cover av David Bowies klassiker “Heroes”. (Provlyssna och förbeställ albumet via bandcamp nedan!)

Den svenska duon består av sångaren John Lindqwister (från Basswood Dollies och Cat Rapes Dog) och Richard Flow (från Haze for Sale och Vision Talk) och bandet har redan presenterat sig på allvar för den svenska publiken vid flera uppskattade livespelningar. Machinista skrev nyligen på för det nya hårdsatsande skivbolaget Juggernaut Music Group.

“Xenoglossy” släpps den 20 maj via Juggernaut Music Group.

Tracklist

machinista_xenoglossy

01. Take Comfort in Being Sad
02. Arizona Lights
03. Molecules and Carbon
04. Salvation
05. Summersault
06. Pushing the Angels Astray
07. Wasted (feat. Toril Lindqvist)
08. Love and Hate Song
09. Crash
10. The Blues and the Reds
11. Heroes (David Bowie cover)