En storslagen poporkesters uppgång och fall

Här följer den andra och avslutande delen i Erik Uppenbergs genomgång av Ultravox tio tidigare studioalbum, inför splitter nya ”Brilliant” som släpps den 28 maj.

1980-talets klassiska Ultravox-lineup. Från vänster Billy Currie (keyboards, piano, viola), Midge Ure (sång, gitarr, keyboards), Chris Cross (bas, keyboards), Warren Cann (trummor, percussion).

Vienna (Chrysalis, 1980)

Svulstig och majestätisk klassiker

”Vienna” gjorde inget större väsen av sig när den släpptes på nya skivbolaget Chrysalis. Det var först när titelspåret blev singel 1981 – tillsammans med en mycket uppmärksammad musikvideo – som Ultravox slog igenom på allvar. Ny på keyboards, gitarr och sång var Midge Ure.

Han hade på några få år skaffat sig en bred musikalisk bakgrund: i  radiovänliga popgruppen Slik, i punkbandet Rich Kids tillsammans med Glen Matlock från Sex Pistols, inom hårdrock som vikarie för Gary Moore i Thin Lizzy, samt inom synthpop och new romantic på Visages första album. Billy Currie var också med i tidiga Visage, och de beslutade att skaka liv i Ultravox. Det gjorde de rätt i. Den resulterade skivan är en klassiker. Det nya Ultravox var ingen omedelbar framgång, men när titelspåret släpptes som tredje singel blev det bandets stora genombrott. Inte minst på grund av den dimhöljda, regnvåta och ytterst tidstypiska new romantic-videon.

”Vienna” som helhet är ganska spretig, men det kan också uppfattas som en styrka. Poporkestrar är oftast som mest intressanta innan de hittat fram till sitt slutliga sound och stelnat i sin utveckling. På ”Vienna” experimenterar Ultravox fortfarande med en rad varierande ljudbilder.

Här finns såväl majestätisk och svulstig symfonisynthrock (titelspåret och ”Astradyne”), som röjigt upptempo (”Sleepwalk”och ”All Stood Still”) och minimalsynthexperiment, när trummisen Warren Cann rycker in bakom mikrofonen och pratsjunger sig igenom ”Mr X” – låten som för övrigt är misstänkt lik ”Touch and Go” (se ”Systems of Romance”). Samtidigt finns kopplingar till John Foxx-erans rockigare new wave-sound, som ”New Europeans”.

Den för ett popband ovanliga kompetensen att ha tillgång till en violinist – Billy Currie – utnyttjas med gott resultat och bidrar till att göra det klassiska Ultravox-soundet komplett. Det sker i ”Passing Strangers”, i instrumentala ”Astradyne”, och självfallet i titelspåret ”Vienna”.

Rage in Eden (Chrysalis, 1981)

En musikalisk utveckling når sin fulländning

”Rage in Eden” är en mer sammanhållen skiva än ”Vienna”. Här når utvecklingen som anats på enstaka spår ända sedan ”Ha!-Ha!-Ha!”, sin fulländning. På spår efter spår manifesteras gruppens allra mest klassiska ljudbild. En låt som ”Accent on Youth / The Ascent” är bara ett av exemplen på hur skickligt Ultravox smälter samman new wave-bandets klassiska rocksättning – gitarr, bas och trummor – med elektroniska rytmer, organiska stråkar och piano.

Krautrockinfluenserna är även de en del av mixen. Chris Cross basgitarrspel är uppenbart krautinfluerat; entonigt, monotont och nästintill hotfullt, vilket ger en spännande kontrast mot de pampiga, symfoniska inslagen. Det hörs tydligast i introna till ”I Remember (Death in the Afternoon)”, ”The Thin Wall” och titelspåret ”Rage in Eden”.

Att döma av gruppens musikvideor, så brydde Ultravox sig inte lika mycket om sina kläder och frisyrer som övriga artister i den så kallade new romantic-vågen. Däremot tycks de ha vinnlagt sig om den grafiska formen, som under den här perioden håller högsta nyromantiska klass. ”Rage in Eden” och de efterföljande skivorna är formgivna av legendaren Peter Saville, som också gjort en rad klassiska skivomslag åt bland andra Joy Division, New Order och OMD. Omslagsillustrationen bygger på en filmposter av den franske affischkonstnären Hervé Morvan, och rättighetsproblem har gjort att nästan alla återutgivningar av ”Rage in Eden” har ett alternativt omslag. Detta har nästan blivit lika ikoniskt som originalet: ett monogram med bokstäverna ”UV” och hästhuvuden i silhuett.

Quartet (Chrysalis. 1982)

En grupp på toppen av sin förmåga

Ett självsäkert Ultravox fortsätter på den inslagna vägen och levererar ännu en helgjuten skiva. Nu har gruppen avbrutit producentsamarbetet med Conny Plank och ”Quartet” producerades av Beatles-producenten George Martin. Eventuella påverkan av brittisk 1960-talspop undgår mig, men däremot blir ljudbilden om möjligt än mer överlastad.

Framför allt ”Hymn” är så uppblåst och pretentiös att det nästan blir fånigt, och med en lite annan instrumentering skulle det lika gärna ha kunnat vara en låt med Queen eller något pompöst samtida hårdrocksband. Då föredrar jag den mer subtilt och gradvis uppbyggda svulstigheten i ”Quartets” kanske vackraste spår, ”Visions in Blue”.

Sista spåret ”The Song (We Go)” avslutas med en suggestiv och sugande monoton trumrytm. Också i dag, 30 år senare, avslutar Ultravox sina konserter med att alla bandmedlemmar överger sina ordinarie instrument och trummar sig trötta till denna rytm – fast nu överflyttat till låten ”The Voice”.

Efter ”Quartet” gav Ultravox ut liveskivan ”Monument”. Liksom övriga album från Midge Ure-eran är den återutgiven i en generös dubbel-disc-utgåva.

Lament (Chrysalis, 1984)

Triumftåg följs av tecken på trötthet

Ett fortsatt starkt Ultravox levererar en skiva som nästan träffar mitt i prick den också. Framför allt är de fyra första spåren, det vill säga det som var A-sidan på LP-utgåvan, ett enda triumftåg: ”White China”, ”One Small Day”, ”Dancing With Tears in My Eyes” och ”Lament”. Men på B-sidan börjar också små tecken på utmattning att visa sig i de annars så solida melodibyggena. Kanske är ett av tecknen att skivan innehåller endast åtta spår. Materialbrist? Men framför allt känns det som om Ultravox, som denna gång producerar sig själva, har börjat tröttna lite på den ljudbild som suttit som gjuten på de bägge föregående skivorna, och soundet börjar återigen spreta något på ett sätt som den inte gjort sedan ”Vienna”. Det är mindre syntpop och mer gitarrer.

På avslutande ”A Friend I Call Desire” testar Ultravox för första och enda gången ett postpunkigt 1980-talsrocksound som känns ovant, men resultatet är ändå lyckat. Både gitarr och bas andas en gnutta U2, Simple Minds, Echo and The Bunnymen och Psychedelic Furs. Låtarna ”Man of Two Worlds” och ”Heart of the Country”, däremot, har lätt folkrockiga element som man så här i efterhand kan tycka pekar framåt mot stadionrocksoundet på den följande, mindre lyckade skivan ”U-Vox”.

U-Vox (1986)

En trött orkester leker Simple  Minds

”U-Vox” räknas allmänt som den sämsta Ultravox-skivan, och har av fansen fått öknamnet ”The Dreaded Pink Thing”. Trummisen Warren Cann – originalmedlem och låtskrivare – har fått sparken och ersatts av en ”hired gun” som inte är fullvärdig medlem; Mark Brzezicki från gruppen Big Country. Synthpop och new romantic har vid den här tiden blivit omodernt, och i likhet med Simple Minds och andra under perioden rör sig Ultravox mot ett utslätat stadionrocksound. De släpper också in keltiska folkmusikinfluenser: singelspåret ”All Fall Down” var ett samarbete med irländska folkrockgruppen The Chieftains.

Men det är inte bara ljudbilden, som drar ner ”U-Vox”. Förutom de tre singlarna ”Same Old Story”, ”All in One Day” och ”All Fall Down”, är låtmaterialet anmärkningsvärt svagt.

Så här i efterhand känns ”U-Vox” som ett plikskyldigt släpp från en grupp som försöker hitta spelglädje genom att utveckla sitt sound, men som egentligen tröttnat både på sin musik och på varandra. Midge Ure har parallellt en någorlunda framgångsrik solokarriär och Ultravox splittrades officiellt 1988.

Revelation (Deutsche Schallplatten Berlin, 1993)

En frånstötande, frireligiös upplevelse

1992 återupplivade Billy Currie Ultravox tillsammans med tvålfagre sångaren Tony Fenelle. Första släppet var en onödig nyinspelning, ”Vienna ’92”, och därefter kom denna frånstötande upplevelse.

De som tycker att ”U-Vox” är den sämsta Ultravox-skivan har nog inte hört ”Revelation”. Eller så godkänner de helt enkelt inte de bägge sista skivorna som Ultravox över huvud taget, eftersom keyboardisten och violinisten Billy Currie var den enda kvarvarande originalmedlemmen.

Det finns en rad låtar på skivan som kunde ha fungerat med en annan inramning. Men det sockrade, insmickrande synthsoundet och de märkliga texterna får mig att – och nu får ni ursäkta fördomarna – tänka på kristen rockmusik av unknaste slag. Under Midge Ure-perioden drog sig Ultravox förvisso aldrig för att använda ett överlastat och religiöst färgat symbolspråk i sina låttexter. (Tänk ”Hymn”.) Men här går det fullständigt överstyr. Med en albumtitel som betyder ”uppenbarelse” och låttitlar som ”I Am Alive” och ”True Believer” var jag faktiskt tvungen att lusläsa texthäftet för att hitta tecken på om Currie gått och blivit nyfrälst väckelsekristen.

Tony Fenelles skickliga men smöriga mainstream-sång passar även den dåligt till Ultravox. Han hoppade av okänd anledning av Ultravox kort efter det att skivan släppts.

Ingenuity (Resurgence / Intercord, 1994)

Fusk-Ultravox hamnar nära det klassiska soundet

På sin andra Ultravox-skiva har Billy Currie tagit sig samman och lagt sig betydligt närmare gruppens klassiska sound från Midge Ure-eran. ”Ingenuity” är ingen jättebra skiva, men den har en rad godkända låtar och några guldkorn. Titelspåret är bra, och avslutande ”Majestic” är en storslagen instrumental som verkligen gör skäl för sitt namn. Den skulle inte skulle skämts för sig på någon Ultravox-skiva.

Mikrofonen har tagits över av Sam Blue, en hårdrockssångare som även varit med i brittiska melodifestivalen några gånger. Han röst fungerar mycket bättre som Midge Ure-substitut än företrädaren Tony Fenelle.

Trots uppryckningen var inte ens de närmast sörjande fansen särskilt intresserade av Billy Curries version av Ultravox. Denna sättning släppte även liveskivan ”Future Picture” år 1995, innan de 1996 officiellt lade ned verksamheten.  På ”Future Picture” finns låtar både från Midge Ure– och John Foxx-eran.

Tillgänglighet

Såväl John Foxx– erans som Midge Ure-erans skivor finns återutgivna på remastrade  utgåvor som samlar det mesta som Ultravox någonsin har släppt.

De tre John Foxx-skivorna återutgavs som remastrade enkel-cd år 2006, med bonusspår (b-sidor, lösa singlar och liveinspelningar). Dessa finns på Spotify, men under namnet Ultravox! med utropstecken på slutet.

De fem Midge Ure-skivorna återutgavs som remastrade dubbel-cd åren 2008–2009. Bonus-cd:arna innehåller tolvtumsversioner, b-sidor, alternativa versioner och liveinspelningar. Dessa har tidigare funnits utgivna på två samlingar med namnet ”Rare” volym 1 och 2. I återutgivningen ingick också liveskivan ”Monument”, men den har en bonus-dvd med konsertfilm i stället för bonus-cd.

Vad gäller de bägge Billy Currie-skivorna har ”Revelation” och ”Ingenuity” återutgivits som dubbel-cd samt under andra namn, såsom ”The New Frontier”, ”New Frontiers” och ”Ultravox’s Majestic”. Den sistnämnda finns på Spotify, och är helt enkelt ”Ingenuity” med en annan låtordning. ”Revelation” och liveskivan ”Future Picture” finns för närvarande inte på Spotify. Men det är inget att ligga sömnlös för.

Slutligen finns också liveskivan ”Return to Eden” (2010) tillgänglig som dubbel-cd med konsert-dvd.

(Red.anm: Inom kort kommer Erik Uppenbergs recension av det nya albumet “Brilliant” som släpps den 28 maj. Håll utkik!)