Datum: 26 december 2013
Lokal: Kolingsborg, Stockholm
Arrangörer: Tech Noir och Dekadance
Rapport & Foto: Patrik Lark

”Tech Noirs sista fest på Kolingsborg” har sedan länge blivit ett begrepp, men den här gången var det med största sannolikt just det den utgav sig för att vara. Redan den sjätte januari 2014 skulle nämligen Kolingsborg vara utrymt för rivning inför den kontroversiella ombyggnationen av Slussen. En trettio år lång konsert- och klubbhistoria har fått sitt definitiva slutdatum. Lokalen där Staffan Hildebrands kultfilm ”G som i Gemenskap” spelades in 1983 med Magnus Uggla och Reeperbahn i viktiga roller, där Imperiet gjorde sin allra första spelning samma år och storheter som New Order, Sisters of Mercy och Nitzer Ebb med många flera har uppträtt genom åren, ska nu obönhörligen gå i graven. Flera decennier av klubbar med olika inriktningar har sina minnen ristade i den älskade betongbunkern – Stockholms stolthet inom undergroundvärlden, den enda bit Berlin vi har, nästan jämförbar med legendariska technoklubben Berghain. Många är vi som har stått och köat utanför i den urinstinkande Gula gången, fyllehånglat i något mörkt hörn och dansat kängdans på betongen tills hälarna fått köttsår. Men nu ska allt schaktas ihop för att lämna plats för Sten Nordins skrytbyggen i form av en ultramodern glasgalleria och åttafilig motorväg. Blott en sista festnatt i synthborgen återstod.

Ställda inför detta sorgliga faktum och med löften om en jättefest på Kolingsborgs alla våningsplan, som på fornstora dagar under 90-talet och med inte mindre än fem (!) dansgolv och fjorton DJ:s, lockades varenda synthare inom flera mils radie. Som extra krydda höll fetischklubben Dekadance sin årliga julfest i källaren från klockan 21:00–23:00. Sedan öppnades det upp emellan så att de två klubbarna blev en. Lack- och latexprydda besökare i märkliga masker och djurhuvuden blandade sig med slipsklädda synthpopare på stora dansgolvet medan industrisyntharna sökte sig ner i källaren till det så efterlängtade ”Bodygolvet”. Där spelades förutom ebm och aggrotech (DJ Conan) också ”power noise, industrial techno, darktrance och annat monotont oväsen” (Discarded).

Den officiella publiksiffran är inte känd men bör ha hamnat någonstans mellan 600–800 personer. Det var i alla fall rejält tjockt med folk och inte helt lätt att hålla reda på sina vänner. Å andra sidan dök det ständigt upp nya som man tidigare hade missat. Högst tryck var det sannolikt på ”Panoramagolvet” där Pauli Sudra och Metamatic-Lasse bjöd på synthpopsklassiker från 80-talet. Eller var det möjligen den fina baren dekorerad med julgranskulor i form av diskokulor som lockade? Jag är fortfarande osäker på om den illröda lacktomten som ofta syntes vid barborden ingick i julutsmyckningen eller inte.

På stora dansgolvet spelades en bred repertoar av Leif Wademark och Anders Karlsson i form av en nostalgitripp som försökte att sammanfatta de nästan femton år som Tech Noir huserat på Kolingsborg. Det blev en ohelig blandning av nytt och gammalt från synth, goth, ebm och aggrotech med mera. DJ-båset var uppflyttat på scenen och dansgolvet badade som sig bör i suggestivt ljus och mängder av rök. På divanerna i den mörka halvcirkelgången skymtade det vackra latexfolket medan gubbsyntharna tenderade att hänga i baren.

Uppe på ”Hyllan” blev förstås det lilla dansgolvet en hyllning till alla DJ:s som bidragit till Tech Noir-kvällarnas popularitet genom åren. Några som deltog i detta ”All Star DJ-battle” var David Giertta, DJ The Fixx, Tac, BatCat, Kettil, DJ Susen, Toby1Kenobi och Tommten.

Det femte och helt nyinstiftade dansgolvet hade man denna domedag i absurditetens tecken klämt in på toaletten i källaren! Golvet fick förstås snabbt öknamnet ”Dassgolvet”. Daniel Jonasson och Erik Hammas spelade blandat elektroniskt och blev sedan avlösta av DJ NightOwl som spelade goth för gäster med behov. Sällan har en toakö varit så njutbar att stå i.

När klockan slog tre tystnade musiken. På 80-talsgolvet blev ”Hundarna Brinner” sista låten och ingen gjorde sig någon brådska att komma först ut. Vakterna fick varligt försöka mota ut folk. Utanför entréns grova ståldörr dröjde sig folk kvar i en stor folksamling. Kanske var det det lätta regnet utanför Gula gångens skyddande tak som höll dem kvar? Men jag vill tro att de envist höll sig kvar på platsen för att suga in så många minnen som möjligt och etsa dem i hjärnbarken för att göra denna fantastiska sista Tech Noir-fest på Kolingsborg oförglömlig.

[zooeffect AMPALY7acBfn]

Format: CD, Digital
Skivbolag: V2 Music
Releasedatum: 21 juni 2011

Genre: Electronic

5/10

Helheten starkare än de enskilda beståndsdelarna

Digitalism’s hyllade debut “Idealism” släpptes så sent som 2007, vilket är nyligen då det känns som om man man hört det överallt, i alla tider och sammanhang. Ändå fastnade jag aldrig riktigt för dem. Det var alldeles för mycket lounge eller house och alldeles för lite av den speciella nerv som kännetecknar bra synthmusik. Jag störde mig också på att de var ännu ett franskt (fast tyskt) band som tycktes ha lyssnat och inspirerats mer av kitchig sjuttiotalsrock, disco och LA än synthens anfäder, dekadens och Berlin.

När jag nu lyssnar igenom deras nya album, förvånande nog kallat “I Love You, Dude”, kan jag titeln till trots konstatera att det knappast är något revolutionerande som hänt. Man har behållit sin identitet och den som gillade Digitalism då gör det säkert nu.

För den som inte är så bekant med Digitalism är den självklara referensen Daft Punk och ett antal andra franska electro- och houseartister. Soundet är varmare och mjukare än jag minns “Idealism”. Första spårets synthstråkar över klassisk discobas och klatchiga trummor ger ändå en billig känsla, som om man använt de förinställda ljuden på ett billigt keyboard. Det låter Daft Punk från “Human After All” eller senare, tyvärr, då Daft Punk var mycket bättre på sina två första album. Därefter fortsätter det i ett par ganska ointressanta spår, bland annat via singelsläppet “2 Hearts”, av vanlig popmusik men med ett liknande sound, kompetent men ointressant sång och då och då diverse avbrott för långa solon, alltid utan någon som helst nerv.

Femte låten får mig att rygga tillbaka redan genom sin titel; “Forrest Gump”, en av historiens mest överskattade filmer och återigen kommer jag att tänka på franska housartister som i sitt kulturellt protektionistiska hemland älskar allt som är smaklöst, over the top-känslosamt och klichéamerikanskt. Låten är dock inte dålig även om den är tämligen ointressant musikaliskt och räddas något förvånande av just texten och gästspelande Julian Casablancas (från The Strokes) hyfsade sång. “Reeperbahn” är Digitalisms tamare version av Daft Punks “Robot Rock”; gitarrliknande ljud, lite mer ös men det svänger inte alls lika mycket. “Antibiotics” är en repetitiv technolåt med ganska sköna trummor, lite vocoders och andra inklippta röster långt bak i ljudbilden. Den är helt okej och funkar säkert bra på ett modernt dansgolv, som utfyllnad mellan två mer distinkta danslåtar. (fortsättning nedan)

Albumet avslutas som det börjar: Inte dåligt, inte heller speciellt bra. Man väntar hela tiden på att de ska komma igång ordentligt men så sker aldrig. Låtar ändrar karaktär flera gånger, sång kommer och går men engagemanget hos mig och nerven i musiken är frånvarande. Albumets styrka är dock dess helhet, summan är större än de enskilda beståndsdelarna. Jag kommer på mig själv med att uppskatta albumet som bakgrundsmusik men är aldrig sugen på att sätta på en särskild låt, med ett undantag:

Den sista låten heter av någon anledning Encore men som encore borde man ha valt den tredje låten från slutet; “Just Gazin'”, är alldeles för bra för att klämmas in mellan menlösa instrumentalstycken i ingenmansland. Här är den omedelbara referensen istället Air och det är en betydligt bättre Air-låt än vad fransmännen(!) själva har åstadkommit på ganska länge. Ultramjuk elektronisk singer-songwriter house kan vi kalla det, eller bara en jävligt skön lugn låt helt enkelt. Det är först med “Just Gazin’” som jag egentligen förstår albumet, inte minst dess titel; “I Love You, Dude”. Den borde ha varit en värdig avslutning och framförallt borde den ha släppts på singel lagom till min semester.

// Thomas Pettersson, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist

1. Stratosphere
2. 2 Hearts
3. Circles
4. Blitz
5. Forrest Gump (feat. Julian Casablancas)
6. ReeperBahn
7. Antibiotics
8. Just Gazin’
9. Miami Showdown
10. Encore

Lyssna på Spotify!

Historien om skivbolaget Stranded tog sin början 1978, i punk och new wave fanzinet med samma namn startat av Klas Lunding. Fanzinet utvecklades till skivbolag, och 1980 kom det första släppet i form av 7″ EP:n, “Musikverket”. Denna följde fanzinets inriktning, och samlade Svenska punkstoltheter som Incest brothers och Travolta kids. Stranded rörde sig dock snart bort från punken och började formas till det bolag vi ser tillbaka på idag, med ledord som stil, skönhet och elegans var målet att släppa modern sofistikerad popmusik. Detta var ett tydligt stilbrott mot den punknorm som rådde i Sverige under tidsperioden, men med artister som Lustans Lakejer och Ratata, gav Stranded Sverige en ny tradition av välskräddad, välproducerad, hittig men på samma gång intellektuell pop.

Framgångarna fortsatte under 1980-talet med släpp av storheter som Thomas Di Leva, Eldkvarn och Reeperbahn men även av smalare artister som Svart, Heinz & Young och Zzzang Tumb. Stranded köptes så småningom upp av Polar Music och 1986 var en era slut, Stranded lades på is.

Klas Lunding gick vidare med att starta upp Telegram records, och sedan mot ett samarbete med Ismail Samie och Dolores Recordings, ett bolag som även de har spelat en viktig roll i musiksverige.

Tio år in i 2000-talet har det blivit dags för Stranded att vakna upp ur sin dvala. Uppbackade av Universal är Klas Lunding tillsammans med Ismail Samie tillbaka vid rodret. Dagens Stranded Rekords satsar på att vara en garant för bra musik. Ett skivbolag som släpper det mest intressanta och spännande utan att vara bundna till en specifik genre. Skivbolagets stora förebilder är klassiska bolag som American Recordings och Island Records, där det kvalitativa och nyskapandestår i första rummet oavsett om det handlar om punk, pop, synth, hårdrock eller soul. Man ser nu ljust på framtiden, och vill förvalta skivbolagets stolta arv, och fortsätta släppa det bästa, och mest intressanta, inom Svensk musik. Precis som man gjorde vid starten för 30 år sedan.

UPPDATERING: Efter påtryckningar från svenska publiken så har arrangörerna sett till att Ultravox gör en snabb återkomst till Sverige. Bandet gjorde gav ju en bejublad konsert inför utsålt hus på Berns så sent som i april! Det kan nog inte bli bättre än så här.

Idag släpptes nyheten som garanterat kommer få synthsverige att både sätta morgonkaffet i halsen, och samtidigt hoppa upp och ner av glädje. För den lite äldre generation, vi som växte upp på åttiotalet, så är det kanske på gränsen till glädjetårar:

Lustans Lakejer klara för samtliga sex spelingar av Forever Young 2010! Utöver detta även Howard Jones!

Forever Young 2010 är en 80-tals hyllning som ger sex konserter under augusti.

Linköping 6/8, Varberg 7/8, Eskilstuna 12/8, Helsingborg 13/8, Gävle14/8, och Kalmar 21/8.

OBS! Spelschemat för The Human League och Howard Jones avviker något, se nedan;

The Human League – Eskilstuna 13 /8, Helsingborg 14/8, Gävle 20/8 och Kalmar 21/8.

Howard Jones – Linköping 6/8 och Varberg 7/8.

(De övriga klara banden är representerade på samtliga turnédatum!)

Klara sedan tidiagre är inga mindre än; Alphaville, The Human League, Reeperbahn, Jacob Hellman (och nu även Ultravox se ovan.)