Format: (Album) CD, digital, vinyl
Skivbolag: Massproduktion
Releasedatum: 4 oktober 2019
Genre: darkwave, electro
Bandmedlemmar: Jan Strandqvist, Susanne Jonsson
Land: Sverige
Recensent: Jannice Faringer

(English version below)

När jag fick höra att ett nytt Red Mecca-album låg i pipelinen blev min glädje stor. Nyfikenheten över hur dynamiken mellan Jan Strandqvist och nya sångerskan Susanne Jonsson skulle te sig och över hur konstellationen skulle ta projektet vidare efter det att Frida Madeleine lämnade 2018 växte. Nyfikenhet och förväntan men aldrig någon oro, Jan för en alltid med trygg hand ut genom sitt musikaliska landskap. Det han letade efter, (och fann) i Susanne, hennes röst och förmåga att framföra sången, känns som ett klockrent val. Två lika delar intressant musik och intressant röst.

Så när jag så fick börja lyssna in mig på nya albumet Truth, så inleddes min kärleksrelation med detsamma. Det är så sjukt befriande att få bli lite hänförd och inte veta vad som komma skall i detta, ofta likriktade och “mainstreama” sätt som många, tyvärr, gör musik på. Men de nio låtar som Truth består av passerar inte förbi, de kräver lite, samtliga innehåller små finesser och ju mer en lyssnar, desto mer finns att finna.

Såklart sätter hjärnan i gång och vill göra en massa referenser till andra band och sångare, så även min. Upptempo-låten “Our Story Told” har en intensitet och nerv får mig att tänka på amerikanska gruppen Poliça och sångerskan Channy Leaneaghs förmåga att liksom borra in klorna i en från första versraden och vars grepp en inte kommer ur förrän låten är över. Klor som jag även tycker att Susanne har begåvats med.

På “This Could Be A Revolution” använder hon en torrare och hesare röst med tydliga vibraton som avslut som påminner om Nina Perssons (The Cardigans) själfulla sångstil. Emellanåt pressar Susanne på så att en nästan själv hjälper till att ta i från diafragman, snyggt!

Men där får det räcka med jämförelser för Truth förtjänar att lyssnas på frikopplad från annan musik. Sammanfattningsvis så är det en njutning att lyssna på en så mångfacetterad sångerska vars röst är full av karaktär och inslag av styrka, raspighet, jazzighet och mörker.

Som jag nämnde ovan så är Jan en mästare på att skapa fantastiska elektroniska ljudpanoraman.  Ibland likt spända nerver som darrar och ibland med en bombastisk släpighet som befriar. Redan från inledningsspåret “A Dark Place” leds vi, genom en slags ambient och elektroorganisk ljudbild, in i en djup skog någonstans uppe i Sundsvallstrakten (kanske) där det är lätt att bli kvar en god stund. Genom mörka vågor av analoga synthljud, lätt dissonans och välriktade arpeggios i en storslagen kombination levererar duon ett album att bli omsluten av i höstmörkret.

Red Mecca kan se tillbaka på en fin karriär som har lett både till Manifestpris i synthkategorin för albumet Electricity och till livespelningar på några av Europas allra största alternativa festival- och konsertscener, med Truth har vi nio nya anledningar att fortsätta följa deras spännande resa.

Tracklist

01. A Dark Place (06:05)
02. Open Up (04:01)
03. Are You Brave Enough (05:17)
04. Our Story Told (03:32)
05. Truth (05:13)
06. This Could Be A Revolution (04:25)
07. Dawn (04:59)
08. Hold Your Breath (05:52)
09. Eko (05:45)

(English version below)

When I heard that Red Mecca had a new album in the pipeline I was overwhelmed with joy. My curiosity regarding how the dynamics between Jan Strandqvist and new vocalist Susanne Jonsson would unfold and about how the constellation would take the project forward after Frida Madeleine left the band in 2018 grew. Curiosity and expectation, but never any worries. Jan always leads you by a safe hand onto his musical landscape. What he was looking for (and found) in Susanne, her voice and ability to perform the songs, feels like a wise choice. Two equal parts with interesting music and interesting vocals.

So when I began to listen to the new album Truth, my love relationship began instantly. It’s so liberating to be a little enamored and not knowing what’s to come in this, often straightforward and “mainstream” way that many, unfortunately, make music these days. But the nine songs on Truth don’t pass you by, they require some focus while they all contain small features and the more you listen, the more there is to find.

Of course, the mind is set in motion and it wants to make a lot of references to other bands and singers and my own mind was no exception. The uptempo song “Our Story Told” has an intensity and nerve that makes me think of the American act Poliça and singer Channy Leaneagh‘s ability to push the claws inside you from the first verse line with a grip that doesn’t let you get away until the song is over and those are the same kind of claws that Susanne has been gifted with.

On “This Could Be A Revolution”, she uses a drier and sharper voice with clear vibration that is reminiscent of Nina Persson‘s (The Cardigans) soulful singing style. Occasionally, Susanne pushes on so much that oneself almost helps it on from diaphragm. Nice!

But that’s enough of comparisons because Truth deserves to be listened to decoupled from other music. In summary, it is a pleasure to listen to such a multi-faceted vocalist whose voice is full of character and elements of strength, raspiness, jazziness and darkness.

As I mentioned above, Jan is a master when it comes to creating amazing electronic sound panoramas. Sometimes with a tense nerve that tremble and sometimes with a bombastic liberating slackness. Already from the opening track “A Dark Place” we’re being led through a kind of ambient and electro-organic soundscape, into a deep forest (perhaps) somewhere around the area of the band’s hometown Sundsvall where you easily could feel you’d want to stay for a good while. Through a combination of dark waves of analog synth sounds, slight dissonance and well-directed arpeggios the duo delivers an album to enbed you in the autumn darkness.

Red Mecca can look back on a great career that has led to both an award in the synth genre of the Swedish Manifest awards for the album Electricity and live performances on some of Europe’s biggest alternative festival and concert stages. With Truth we’ve got nine new reasons to continue to follow their exciting journey.

 

Red Mecca har släppt en video till “The Fall and The End” hämtad från bandets senaste album I See Darkness in You som släpptes tidigare i år. Singeln blir den sista med den numera avhoppade sångerskan Frida Madeleine. Jan Strandqvist, hjärnan bakom Red Mecca, avslöjar dock redan nu att ny musik är på gång tillsammans med en ny vokalist.

Format: (Album) CD, digital, vinyl
Skivbolag: Massproduktion
Releasedatum: 18 maj 2018
Genre: darkwave, cold wave
Bandmedlemmar: Jan Strandqvist, Frida Madeleine
Land: Sverige
Recensent: Jannice Faringer

(English version below)

En invitation till ett mörkt och personligt universum

I See Darkness in You är ett album som jag behöver ha i mitt liv. Från det att jag lyssnade igenom det som helhet första gången, tills nu, ett tiotal lyssningar senare, står den saken klar. Utan det skulle jag ha gått miste om de starka emotioner som bara ett väl avvägt album framkallar i mig. Och även att, med trygg hand få ledas ut och in i ett musikaliskt landskap där varje ton placerats på dess mest gynnsamma plats. Inget har lämnats åt slumpen. Men I See Darkness in You känns också som en betraktelse både inåt i ett själv och som ett svävande öga som ser den värld vi lever i. Jan Strandqvist och Frida Madeleine i Red Mecca har, sedan de släppte Electricity (2016), skapat en efterföljare som ännu en gång inviterar oss till deras personliga universum av både svärta och hopp.

Introt ”A New World” inleder med en pulserande nerv och ett panorerande mellan kanalerna med ett tydligt crescendo i mitten. Både introt och outrot ”River Runs Dry” känns intressant nog liksom frikopplade från de övriga spåren som låter mer signifikativa Red Meccas gängse sound. I det vemodiga och finstämda titelspåret ”I See Darkness in You” ikläds Frida Madeleines röst en Stina Nordenstamsk klang med extremt luftig och viskande sång. Vidare bjuds vi på en del upptempo i form av ”Set In Motion” (singelsläpp 2017), ”Alcohol” som jag hörde första gången på Subkult sommaren 2017 då det för mig uppstod ”kärlek vid första synth pad slaget” och den personliga favoriten ”Mirror”. Att lyssna på albumet i ett par bra hörlurar är verkligen att rekommendera då de genomgående stora och atmosfäriska ljudbilderna verkligen kommer till sin rätt. Som till exempel i vackra ”Communities” och den bastunga ”What is Coming”.

Om en skulle likna Jans musik vid ett vidsträckt mörkt stenlandskap så skulle Fridas sång vara dimman som svävar över och lockar oss in. Kanske kräver Red Meccas musik lite mer av lyssnaren och vi har förvånats/förfärats över att Sverigepubliken emellanåt lyst med sin frånvaro under livespelningar. Men än finns chansen eller rättare sagt en sista chans att uppleva denna dark wave/electronica duo på scenen den 2 juni på Pipeline i hemorten Sundsvall. Jag uppmanar alla att ta den och fram tills dess njuta av det mästerliga albumet I See Darkness In You.

Tracklist

01. A New World (04:14)
02. Core Of The Earth (04:31)
03. I See Darkness In You (04:19)
04. Set In Motion (03:54)
05. Communities (04:39)
06. Alcohol (04:18)
07. Mirror (04:54)
08. What is Coming (05:54)
09. State Of Grace (04:37)
10. River Runs Dry (03:26)

(English version below)

An invitation to a dark and personal universe

I See Darkness in You is an album that I need in my life. Right from my first listen up until this point, about ten listens later, that’s a clear fact. Without it, I would have missed out on all the strong emotions that only a well-balanced album evokes in me and that safely leads me by the hand into a musical landscape where each tone is placed in its most favorable location and where nothing has been left by chance. But I See Darkness in You also feels like an inward view of yourself and as a floating eye that sees the world in which we live. Jan Strandqvist and Frida Madeleine in Red Mecca have, since they released Electricity back in 2016, created a successor who once again invite us to their personal universe of both darkness and hope.

The intro “A New World” begins with a pulsating nerve and a panning between the channels with a clear crescendo in the middle. Both he intro and the outro “River Runs Dry” feels interesting, as well as quite disconnected from the other tracks that are made out of more of Red Mecca’s significant typical sound. In the humble and delicate titled track “I See Darkness in You”, Frida Madeleine’s voice goes in the same style as swedish singer Stina Nordenstam with an extremely airy and whispering approach. Furthermore we are treated to some up tempo, like on the 2017 single track “Set In Motion” while “Alcohol”, that I first heard when they played it at Subkult festival in the summer of 2017 hit me straight away aswell as my personal favourite “Mirror”. Listening to the album in good quality headphones is really recommended as it makes the consistently large and atmospheric sound images really come through. As for example on the beautiful “Communities” and the bass heavy “What is Coming”.

If one would say that Jan’s music makes the image of a vast dark rocky landscape, Frida’s voice would then be the fog hovering and letting us in. Perhaps Red Mecca’s music requires a bit more of its listener, and we have been astonished by the fact that the swedish audience have been occasionally quite absent when they’ve played live. But still there is the chance, or rather a last chance, to experience this dark wave/electronica duo on stage on the 2:d of June at Pipeline in their home town of Sundsvall. I urge everyone to take it and until then to enjoy the masterful album in I See Darkness in You.

Sundsvallsduon Red Mecca, som består av Jan Strandqvist och sångerskan Frida Madeleine, följer nu upp det Manifestbelönade albumet Electricity (2013) med bandets tredje album i ordningen – I See Darkness in You.

Det nya albumet introducerades med singeln “Set in Motion” förra året (se videon nedan) och summerar i mångt och mycket också det uttryck som man har rest mot via de två tidigare albumsläppen när det här når sin hittills mest precisa form alltsammans i en atmosfär som blir till något av en avstämning av det som Joy Division utförde på klassiska albumet Closer. 

 

Även rent grafiskt är albumet en subtil nickning till det som hände på Factory Records på 1980-talet och det är heller ingen slump att det också släppts exakt 38 år efter det att Joy Division-sångaren Ian Curtis valde att ta sitt eget liv.

I See Darkness in You kan förbokas på både CD och vinyl här redan nu och albumet blir Jan Strandqvists sista tillsammans med den nyligen avhoppande sångerskan Frida Madeleine, som har varit med sedan 2013 då Red Mecca släppte debutalbumet You Were Never Here.

Red Mecca gör sin allra sista konsert på Pipeline i Sundsvall den 2 juni med support av Lizette Lizette.

OBS! Missa inte vår intervjun med Red Mecca som du kan läsa här!

I See Darkness in You släpps den 18 maj via Massproduktion.

Tracklist

01. A New World
02. Core Of The Earth
03. I See Darkness In You
04. Set In Motion
05. Communities
06. Alcohol
07. Mirror
08. What is Coming
09. State Of Grace
10. River Runs Dry

Jannice Faringer fick en pratstund med Sundsvallsduon Red Mecca som efter framgångarna med den Manifestbelönade Electricity (2016) nu åter är albumaktuella med I See Darkness in You.

 

 

 

 

– Från det sena sjuttiotalet och tidiga åttiotalets punk och new wave till det elektroniska Red Mecca, kan du berätta mer om den musikaliska resan?

(Jan) Jag såg min första punkspelning med Massmedia på Sundsvalls Musikforum 1979 och blev helt golvad av den ursinniga energin och även uppenbarelsen av sångaren Anders Brodins svarta ”trenchcoatvevande” med armarna till larmet. Jag ville göra samma sak. Tyvärr så var det jävligt tråkigt och tradigt att lära sig spela gitarr. Så det övergav jag snabbt men i kölvattnet av punken så skummade och svallade ny maskinmusik (The Human League, Throbbing Gristle, Cabaret Voltaire osv.) fram sida vid sida av postpunken som även den använde synthesizers och trummaskiner. Jag köpte min första synth 1980 och var med i bildandet av ett av Sundsvalls första synth/postpunkband, Fordringsfulla Gäster. Vi gjorde en studioinspelning (som jag typ inte hört sedan dess) och ett antal livespelningar lokalt.

Därefter gick min resa via Brända Barn som jag började hamra synthar och slagverk med hösten 1982 och plötsligt var vi “rockens framtid” som blev en alltför tung kostym att bära, så 1984 la vi ned. Efter diverse tillfälliga mindre lyckade inhopp i olika band leddes jag snart in på att skruva synthar på egen hand och efter åratal av fokus på annat, som t. ex religionshistoriska- och sanskritstudier så startade jag upp Red Mecca 1997 som först byggde på big beat likt Chemical Brothers och Prodigy och därefter något slags house/techno/pop-hybrid som snurrade iväg till skivkontrakt med Telegram Records. Men eftersom jag då var aktiv alkoholist och narkoman så blev det bara skit av allt till slut. Efter ett par behandlingar och en lång nykter tid och nyktert liv så rebootade jag Red Mecca tillsammans med Frida Madeleine senhösten 2012. Hon var pusselbiten som passade perfekt för återgången till de musikaliska rötterna och som filtrerade genom allt sotsvart destruktivt kaos men även genom konstruktiv ljus kreativitet som helt plötsligt fanns att tillgå. Vi kompletterade varandra helt perfekt i processen som liksom utan att vara uttalad var självklar. Vi visste vad vi ville göra och även om ramarna var som satta av postpunken, så började vi måla utanför dem. Som sig bör. Det blev en läkande process och resan, som alltid är själva syftet, liksom startade med Never Mind The Bollocks (Sex Pistols) och The Feeding of the 5 000 (Crass), Unknown Pleasures (Joy Division), In the Flat Field (Bauhaus), Computer World (Kraftwerk) och Reproduction (The Human League), började ta bra fart igen. Jag hade dessutom plötsligt möjlighet att bygga upp en maskinpark med det jag behövde och mer därtill och förmågan att krama kärlek och hat ur syntharna hade växt efter vägen.

– Hur ser din musikaliska bakgrund ut och hur kom du i kontakt med Jan?

(Frida) Min musikaliska resa började kanske på mormor och morfars gamla piano. Jag tog ut låtar jag tyckte om och gjorde nya melodier som jag sedan skrev texter till. Jag minns att jag hade ett block fullt med texter och korta berättelser, oftast var dom på engelska. När jag var elva år blev jag och min bästa kompis Camilla besatta av Slipknot efter att ha sett en av deras medlemmar, Shawn, på ett uppslag i en OKEJ-tidning. Det var mycket metal och goth blandat med 90-tals doftande pop när jag var yngre. Jag har nog alltid fallit för starka melodier och refränger. Får jag det på hjärnan, så är det förmodligen bra.

Genom hela gymnasiet var jag otroligt förvirrad egentligen, kände mig rotlös musikaliskt. Visste inte alls vad jag ville eller tyckte om. Jag satt ofta och plinkade på en gammal Casio keyboard eller en ostämd gitarr och raderade allt jag spelade in. 2011 startade jag och min dåvarande pojkvän en duo, jag hade precis tagit studenten och flyttat tillbaka till Sundsvall från Stockholm. Vi spelade någon slags ambient pop som jag aldrig blev riktigt nöjd med. Ett år senare träffades jag och Jan utanför den lokala rockklubben Pipeline. Vi satt ett gäng i några fåtöljer, rökte och drack ohälsosamma mängder kaffe. Det var nog första gången jag fick höra om Red Mecca.

– Letade du efter en sångröst redan då Jan? Eller hur kom det sig att ni började arbeta tillsammans?

(Jan) Alltså, jag såg Frida Madeleine (i hennes projekt) på Pipeline och blev liksom golvad av hennes röst och väsen och blev ganska omedelbart övertygad om att hon var rätt för Red Mecca. Jag hade så smått börjat spana och lyssna efter en röst och frågade om hon ville gästspela på ett gig. Det funkade så jävla bra så en kort tid därefter var hon fast medlem så att säga.

– Vi upplever att det tredje albumet Electricity (2016), som bland annat tilldelades priset för årets synth vid Manifestgalan, gav er ännu mer uppmärksamhet än tidigare även på hemmaplan. Upplever ni att den svenska publiken har varit lite mer svårflirtad?

(Jan) Generellt sett så kan jag tycka att det kan vara lite stirrigt och ängsligt i Sverige. Är det här ”rätt”?,  stiger min coolhetsfaktor om jag gillar det och det bandet? osv. Min uppfattning är att det ute i Centraleuropa finns en mer okomplicerad nyfikenhet och att man faktiskt i högre grad går och ser band som man knappt hört talas om för att man gissar att det kan bli en jävla höjdarupplevelse. Electricity gav oss såklart mer uppmärksamhet men det är framförallt svårt att få spelningar i Sverige jämfört med t. ex Tyskland. Men så är det väl för alla som rör sig i liknande musikaliska landskap och inom liknande musik i Sverige. Scenen är mindre och vi har ju inte haft nån draghjälp från nåt håll i det här utan har jobbat oss upp till där vi är idag för helt egen maskin. Vi har gjort i stort sett allt själva. Vi har ju inget bokningsbolag eller promobolag eller nån Fredrik Strage som pekat på våra album i ”gomorronsoffan”. Och den svenska publiken är ju något mer svårflirtad.

– Det ligger mycket i det du beskriver och det är något som även vi upplever, det är egentligen själva grunden till det vi gör med Elektroskull. Om vi återknyter till föregående fråga och en följdfråga till den: Hur ser er skaparprocess ut? Har den förändrats något genom åren?

(Jan) Jag har lärt mig att det inte är någon idé att ha någon plan när jag sätter mig ner för att skapa musik, utan bara följa med vart flowet tar mig. Många gånger har jag satt mig ner och tänkt göra till t.ex något hårt maskinellt punksväng för ett dansgolv och förvånat lyssnat på en lååångsam vacker organisk historia à la Cocteau Twins som slutresultat. Det är bara att öppna upp kranarna och se vad som tänkas kan komma ut. Jag behöver i högsta grad också ladda ett slags andligt batteri genom att t. ex ta vespaturer till havet, skogen och nedlagda industrier osv. för att sedan kunna ha tålamodet som krävs för att bygga musik. Jag bor på en idealisk plats för dessa saker. Har visserligen flyttat in mitt i smeten i staden nu, vilket nog kommer att påverka skapandet i positiv riktning ändå. Allt det andra finns dessutom i närheten då jag bor i en relativt liten stad. Processen har förändrats radikalt rent tekniskt men betydligt mindre känslomässigt. Jag fyller 54 år i år och vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Det är en bra grej i skaparprocessen.

Jag och Frida har ju suttit på varsitt håll och bollat filer och idéer mellan oss. Det har varit ett utmärkt sätt och kanske det enda sättet, då vi båda är extrema ensamvargar i en kreativ process. Och vi har alltid mött upp till slut.

– Och med det nya albumet I See the Darkness in You, har ni arbetat efter något speciellt tema?

(Jan) I See Darkness in You är betydligt mörkare än något som vi har gjort tidigare, faktiskt delvis framsvettad genom nya brottningsmatcher med gamla demoner. Från oss båda. Sedan lever vi i en jävligt orolig tid återigen. Fan, det var länge sedan jag nojjade över kärnvapenkrig. Det fanns ju liksom överhängande fram till slutet på 80-talet. Klimatet kommer troligtvis haverera. Vattnet tar slut på södra halvklotet. Osv.. Jag behöver väl knappast rabbla kaos. Ni vet. Men vi gör ju inget enligt någon plan utan det vi gör får ta oss dit det är meningen att vi ska med våra plattor. Vi reser mer eller mindre med bara. Men det är ett progressivt mörker. Det handlar definitivt inte om hopplöshet. Vi berättar snarare bara vart vi är för stunden. Vi är ju i grunden två väldigt positiva personer.

– Även ert visuella språk har en framträdande roll, med fantastiska (i vårt tycke) videoprojektioner, är det viktigt för er att även den dimensionen får utrymme och hur tänker ni kring kopplingen mellan musik och bild?

(Jan) Musik framkallar mer eller mindre alltid bilder för alla människor tror jag. För vissa är kopplingen kanske betydligt mer framträdande. Eller viktigare. Men bilderna eller filmerna är likt drömmar, känslobaserade. Individuella. Såklart. Jag har så länge jag kan minnas varit fascinerad av kompositionen mellan bild och musik på film och när en film lyckas bli sådär helgjuten i berättandet så att tårarna bara kommer, inte för att det nödvändigtvis är sorgligt, utan för att det är så jävla bra gjort, då har ju filmskaparna lyckats förmedla något stort. Tycker jag. Till I See Darkness in You så har vi anlitat en videokonstnär, Christian Godin, som gjort projektioner till varje låt på albumet. Det blir en jävla mindfuck på en ny nivå, då de är brusande och forsande psykedeliska och mindre ihopklippt film som tidigare. Allt kommer förstärkas ytterligare. Musik och bild.

– Det låter lockande! Till sist, Hur ser planerna ut för restan av året för Red Mecca?

Här tar intervjun en ny vändning då vi får veta att Frida Madeleine kommer att avsluta sin tid med Red Mecca efter det absolut sista framträdandet på, för dem båda betydelsefulla scenen på Pipeline i Sundsvall då de kommer att framföra guldkorn ur deras fina repertoar. Men detta blir även den enda chansen att få höra dem framföra det nya albumet I See Darkness in You live.

Vi tar emot beskedet med en känsla av sorg. Men ändå med en trygghet och vi instämmer i, att detta inte är slutet utan början på något nytt. Något annat är liksom omöjligt när det kommer till de musikaliska konstnärer som Jan och Frida Madeleine är och alltid kommer att vara. På sin plats och från djupet av våra musikhjärtan, ett stort tack för musiken!

I See Darkness in You släpps på fredag den 18 maj och kan förbokas/beställas på både CD och vinyl här redan nu!

Jens Atterstrand (text & foto), Niklas Hurtig (text) och Patrik Lark (text & foto) rapporterar från den andra upplagan av Subkultfestivalen som arrangerades i Folkets Park i Trollhättan den 16 och 17 juni.

 

 

Jens Atterstrand (Redaktör och fotograf)

Subkultfestivalen tog ordentlig revansch på de tuffa utmaningarna man ställdes inför det första året med uselt väder under en i synth- och alternativkretsar minst sagt fullbokad augustimånad. Att flytta tillbaka festivalen till mitten av juni visade sig vara ett genidrag som gav såväl ett ökat antal besökare som lite bättre väderförhållanden.

Folkets Park i Trollhättan hade, utöver huvudscenen Aura och den mindre inomhusscenen Stella, den här gången extrautrustats med både VIP-område, en mindre extrascen samt DJ-tält och även om det fortfarande finns saker att förbättra så är helhetsintrycket väldigt positivt. VIP-området är uppskattat av oss som “jobbar” på festivalen och önskar komma bort från trängseln och pusta ut en stund i lugn och ro mellan liveframträdandena.

Lineupen var bred och stark och arrangörerna skall ha en stor eloge för att man verkligen arbetar hårt för att knyta ihop olika stilar inom synth, goth och närliggande musik vilket vi definitivt inte varit speciellt bortskämda med i de här sammanhangen i Sverige tidigare.

Elektroskull-redaktionen tackar alla inblandade för en grym festival och ser med spänning fram emot en tredje upplaga nästa sommar!

Niklas Hurtig (Festivalbesökaren)

Subkultfestivalen i Trollhättan arrangerades för andra gången, blott 10 månader efter den första upplagan och det skulle visa sig bli en alldeles utmärkt start på festivalsommaren 2017.

Festivalcampingen låg på samma plats som tidigare cirka femton minuters promenad från området och tälten var något fler än förra året, annars ingen gigantisk skillnad. Att sälja frukost precis vid ingången var en mycket bra idé. Sammanslutningen Skuggborgen, som även i år arrangerade Skuggbussen, höll i vanlig ordning ställningarna med partytält och musik.

När det sedan kommer till festivalområdet så var matmöjligheterna rejält uppdaterade med bättre utbud och liksom tidigare samma resonabla priser i baren. I år erbjöd festivalen även ett VIP-område för de som önskar mingla med pressfolk och artister eller bjudas på ytterligare framträdanden. Det bästa med VIP-området var i mitt tycke salsan och nachochipsen vid baren. På den lilla scenen uppträdde diverse akter som av olika anledningar inte hör hemma på de större scenerna. Den märkliga Di Leva-karaktären i vita tältkläder och en akustisk gitarr är jag dock fortsatt skeptisk till.

Den grymma festivalledningen har ännu en gång levererat en väldigt bra festival som har bjudit på en uppsjö av bra liveframträdanden. Besöksantalet ökade något i år och frågan är nu när det riktigt lyftet kommer? Inkörningsperioden pågår ju än då detta bara var andra året, så det är ju inte så att arrangörerna på något sätt behöver gripas av panik redan nu.

Fredag

Dpoint

Spelglada mörka synthpopparna Dpoint behövde inte resa speciellt långt med tanke på att duon med Robert Widell och Peter Andersson ju är hemmavarande i Trollhättan. Bandet är högaktuella med det nya minialbumet “Acid Words” som släpptes under sommaren och även om Dpoint inte spelat så jättemycket live sista tiden så överraskade de positivt och lockade en god samling till den mindre scenen Stella trots den tidiga speltiden.

(Jens Atterstrand)

Container 90

Den charmanta duon från Eskilstuna, med Radio Virus-bekantingarna Ronny Larsson och Mikael Spångberg, levererade en dynamisk och glädjefylld spelning som inkluderade både ett antal av bandets hitlåtar liksom udda nummer, smakprov på nytt material och sist men inte minst givetvis publikfavoriten “Richard is a Racist”, som handlar om den tidigare Elegant Machinery-medlemmen och numera Sverigedemokraten Richard Jomshof. Container 90 är ett incitament i den svenska scenen och det är svårt att inte bli glad när man får chansen att se dem live.

(Jens Atterstrand)

Vanguard

Göteborgsduon Vanguard, som lagom till den här spelningen fått tillskott av den nye livekeyboardisten Dennis Ternström, har vuxit ordentligt och uppträder nu verkligen som ett rutinerat liveband. Sångaren Patrik Hansson levererar numera bandets moderna synthpoplåtar allt tonsäkrare från scenen, så även inför ett välfyllt Stella den här gången. När bandet bränner av dansanta publikfriare som “I Want to Live” och “On My Own” är det svårt att stå still!

(Jens Atterstrand)

Red Mecca

Sundsvallsduon bjöd på en sedvanligt mörk och snyggt ljussatt men relativt kort spelning på Stella. Sångerskan Frida Medeleines visuella karisma och starka personliga uttryck förstärker de starka känslor som bandets musik förmedlar och Red Mecca skulle jag vilja påstå är väldigt unika i de här sammanhangen. Tillsammans med effektfull ljussättning och rök levererade de ännu en stabil och välljudande spelning.

(Jens Atterstrand)

Rave the Reqviem

Son och mor Lönnqvist, närmare bestämt producenten, sångaren, gitarristen och låtskrivaren Filip Lönnqvist, tillsammans med sångerskan Carola Lönnqvist utgör hjärtat i den välljudande industrimetallakten Rave the Reqviem och mitt i solskenet på eftermiddagen levererade de en av festivalens mest högoktaniga spelningar på den stora scenen. Bandet spelar en melodiös och refrängstark industrimetall som verkligen skapade ordentligt röj i det nyvakna publikhavet!

(Jens Atterstrand)

Aesthetic Perfection

Handen på hjärtat så är jag inte helt nöjd med Aesthetic Perfections alltmer poppiga framtoning under senare tid, men när det kommer till bandets liveframträdanden så visar frontmannen och sångaren Daniel Graves tillsammans med rutinerade keyboardisten Eliott Berlin gång på gång vilket fantastiskt liveband de är. Duon levererar en storslagen och fartfylld liveshow från Subkultfestivalens stora scen inklusive Eliotts sedvanliga keyboard-stativsakrobatik och en stark sånginsats signerad en karismatisk frontman som fortfarande ser ut att trivas väldigt bra i de här sammanhangen.

(Jens Atterstrand)

She Past Away

Det turkiska postpunkbandet She Past Away, med den Robert Smith-liknande sångaren och gitarristen Volkan Caner, visade upp en stillsam och introspektiv scenshow där den stämningsfulla musiken stod i första rummet. Ett gotiskt mörker bredde ut sig kring inomhusscenen Stella. Volkan Caners mycket speciella gutturala stämma i det allra nedersta registret grep tag om publiken och trots den, för de allra flesta, obegripliga turkiskan kändes det som att orden gick rakt in och berörde på ett känslomässigt plan bara genom den speciella fraseringen. She Past Away är inget liveband men musiken är nästan läskigt effektiv. Trots alla uppenbara referenser till The Sisters of Mercy, The Cure och Joy Division har de hitta något alldeles eget som man genast känner igen och dras med i.

(Patrik Lark)

Vive La Fête

De franska veteranerna, som frontas av det numera 49-åriga och sällan stillastående energiknippet Els Pynoo, bjöd på en storslagen hitkavalkad ackompanjerad av en fullmatad rök och ljusshow på den stora scenen. Personligen finner jag bandets musik något slätstruken sett över en hel lång konsert, men när bandet river av hits som “Decadanse” så är det svårt även för undertecknad att inte dra på smilbanden och dansa med!

(Jens Atterstrand)

SPARK!

Den energiska duon består av sångaren Christer Hermodsson och trummisen Mattias Ziessow. Bandet inleder precis som sedvanligt den sista tiden spelningen utklädda till clowner och trots att en stor del av deras musik är skapad med glimten i ögat så är det också stort allvar och professionalism som omger duons musik och framträdande. Fokus ligger på högt tempo, glädje och att inkludera åhörarna i ett mycket publikvänligt liveframträdande. De största hitsen betas av en för en och man lämnar verkligen Stella, som lokalen heter, med en känsla av att man har ett lejon i sig den här gången!

(Jens Atterstrand och Niklas Hurtig)

Lördag

Human Lynx

Det är något alldeles speciellt med Human Lynx från Göteborg och i en på eftermiddagskvisten totalt mörklagd Stella så presenterar de bandets stilrena ljus- och scenshow under en väldigt kort men intensiv spelning. Bandets musik representerar någonting nytt och väldigt spännande på den inhemska scenen där de har tagit sig friheten att integrera flera intressanta influenser i sin minimala och rytmiska electro. Ett av festivalens absolut snyggaste framträdanden!

(Jens Atterstrand)

Machinista

Richard Flow och sångaren John Lindqwister utgör den här svenska duon, som verkar ha en ständig vilja att utveckla och expandera upplevelsen när bandet spelar live. Gitarristen med aliaset BRD har medverkat på scen ett bra tag nu och bidrar till att ge bandets mörka synthpop en än större och mer dynamisk touch än på skiva. Machinista har två starka album i bagaget, arbetar i skrivande stund på det tredje och deras insats på Subkultfestivalen fyller på deras meritlista med ytterligare en proffsig och välljudande insats.

(Jens Atterstrand)

Lizette Lizette

Äntligen fick vi se en av årets absolut hetaste nykomlingar i ett ordentligt konsertarrangemang på en riktig scen till skillnad mot de mindre bar- och klubbspelningar hon gjort tidigare! Lizette Nordahl tillsammans med liveduon som består av Aili Markelius (trumpads) och Lisa Pyk (keyboard) bjöd på en fantastiskt snygg och välljudande konsert och med tanke på att hens debutalbum landade så sent som i vintras så är det svårt att inte imponeras stort av Lizette Lizette!

(Jens Atterstrand)

Project Pitchfork

Veteranerna från Tyskland har spottat ur sig sex album sedan 2009 och det märks då de i princip väljer ett spår per album under den drygt en timme långa konserten. Ett band som hållit på sedan 1989 behöver minst det dubbla för att någorlunda rama sin musikaliska karriär och det märks också att de har tröttnat på sina största hitlåtar då en hel del utav dessa saknas i setlistan. Detta leder till en väl genomfört men lite osäkert framförande. Personligen tycker jag att ett band som Project Pitchfork bör ha olika teman på sina spelningar, så som: “Hits”, “Retro”, “Modern” och så vidare. Detta för att bättre särskilja dem åt och ge fansen en chans att ställa in sig på en viss uppsättning spår. Utöver detta var uppslutningen godkänd och ljudet bra!

(Niklas Hurtig)

Pretty Addicted

London-bandet Pretty Addicted som kallar sin musik för “gothic dance music” bjöd på en riktig smocka på den lilla scenen. Bandets självklara centralfigur Vicious Precious hade så mycket attityd att det nästan rann ur de karaktäristiska Mussepigg-öronen. Tillsammans med den döskallesminkade basisten levererade hon en synnerligen energisk freakshow, stundtals rullandes på scengolvet, till en pumpande elektropunk med nästan uteslutande obscena textfraser. Pretty Addicted bjöd inte på några sing-along hits men det kompromisslösa framträdandet tog publiken med storm.

(Patrik Lark)

The 69 Eyes

Finska The 69 Eyes var lördagens huvudband på stora Aura-scenen. Klädd helt i svart lack och mörka solglasögon visade sångaren Jyrki 69 hur man poserar med mickstativet över axeln. Med auktoritet och väl inövade gester anförde han rutinerat deras patenterade blandning av gothic rock och glamrock som kommit att kallas goth’n’roll eller bara dark rock. Blundade man kunde man nästan se Billy Idol framför sig. Efter ett dussintal album hade de samlat på sig en diger repertoar av hits som de tryggt fyrade av. Låtar som “Lost Boys”, “Never Say Die” och “Gothic Girl” var säkra kort till att få publiken att sjunga med i den svenska sommarnatten.

(Patrik Lark)

S.P.O.C.K.

Den till synes aldrig åldrande och evigt unga rymdsynthorkestern från Malmö avslutade festivalen med en energifylld hitkavalkad på ett fullpackat och svettigt Stella. Säga vad man vill om bandets ibland lite ojämna musik, men det är svårt att inte bli glad av att se och höra den karismatiske Alexander Hoffman på scen. Jag skall erkänna att jag inte är något jättestort fan av bandets musik på skiva men på scen gör S.P.O.C.K. mig sällan besviken, ej heller den här gången.

(Jens Atterstrand)

Fotogalleri

Sundsvallsduon Red Mecca besökte ännu en gång huvudstaden när de spelade på Kraken den 12 maj.

Jens Atterstrand var givetvis på plats med kameran.

 

 

 

 

 

 

Red Mecca bjuder på videon till titelspåret på den nya tvåspårssingeln “Set in Motion” som finns ute nu via Massproduktion.

Sundsvallsduon Red Mecca, som släppte det Manifest-nominerade albumet “Electricity” förra året presenterar nu den kommande 2-spårs singeln “Set in Motion/Rising”. I en allmer orolig värld reflekterar och speglar singelns båda sidor tankar, bilder och atmosfär av nuet och de onda drömmarna i en kretsgående pulserande och magisk vacker malström. Uptempo och ambient. Hårt och drömskt. På samma gång.

Red Mecca består av sångerskan Frida Madeleine och Jan Strandqvist och duon, som under det förra året spelade inför fulla hus i såväl Berlin som Leipzig, ger sig under den här månaden ut på en ny Europaturné som bland annat inkluderar ett gästspel på Subkultfestivalen i Trollhättan den 16-17 juni.

“Set in Motion/Rising” släpps såväl i en till 250 exemplar begränsad 7″ vinylutgåva liksom digitalt den 17 februari via Massproduktion.

Tracklist

01. Set in Motion
02. Rising

I minst sagt ordentlig kontrast till de utsålda spelningarna på Urban Spree i Berlin och Nocturnal Cultural Night Festival (NCN) i Kulturparken Deutzen i Tyskland tidigare under året så besökte Sundsvallsduon Red Mecca Stockholm och Kulturföreningen Movements lokal vid Telefonplan den 9 december i Melodybox regi.

Jens Atterstrand (foto) var givetvis på plats med sin kamera och ger er nu ett fotoalbum från kvällen.