Subscribe via: RSS

Tag Archive | "RCA"

Kent – “Du som nu för alltid”

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Vinyl, Digital
Skivbolag: RCA/Sony Music
Releasedatum: 20 maj 2016
Genre: Pop, Rock
Bandmedlemmar: Joakim Berg, Marcus Mustonen, Martin Sköld, Sami Sirviö
Land: Sverige
Recensent: Alexander Johansson

HemsidaFacebookTwitterLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloud

(English version below)

Alla ska med

Kents sista (?) studioalbum får alla påsar. Här återfinns den jämna, mjuka ljudbilden som man njutit av sen “Tillbaka till samtiden” (2007). Fast “Då som nu för alltid” är full av eklektiska utflykter, t ex på Gigi till hårdrocken, med ett tydligt markerat metalriff, och på “Den vänstra stranden”, till kristen pop à la Freda, i någon slags Svenska Björnstammen-tappning.

En i grunden fin ljudbild till trots så brottas nya skivan med vissa oskönheter som påminner om när Depeche Mode“Playing the Angel” maxade alla ljuds utvolymer snarare än att ägna sig åt det utsökta ljudsnickeri som så länge varit DM:s adelsmärke. På “Falska profeter” slår basen igenom för hårt i refrängen och det låter som om jag har fel på högtalarelementet (kanske ett Spotifykomprimeringsproblem?) men även på Joakim Bergs autotunade vokalnummer på “Tennsoldater”, “Den vänstra stranden” och duetten “Nattpojken & Dagflickan” med Anna Ternheim så är basen för dominerande, något som varit populärt i svensk pop sen Daniel Oscar Linnros och Adams-Ray lämnade Snook för sina solokarriärer. (Är det här en produktionstekniskt trend eller är det för att det ska låta maffigt i bluetoothhögtalare i mellanprisklassen?). “Nattpojken & Dagflickan” och “Tennsoldater” är mycket modern svensk radiopop på ett sätt som påminner om Kents poppigaste och mest lättillgängliga skiva “Vapen & Ammunition” (2002) som jag alltid betraktat som ett av deras svagaste album, alla hittarna därifrån till trots. Kent räddar dock flera av låtarna med smarta manövrer som de blivit mästare på t ex Fade to Grey-trumman på “Vi för alltid” och barnkören i “Andromeda” – som jag saknat barnkören sen förträffliga “The Hjärta & Smärta EP” (2005), andra låtar räddas med fina indieriff och melodier av Sami Sirviö.

Textmässigt är “Då som nu för alltid” i stort sett fulländad med många gånger stor poesi. Här återfinns många av de textelement som tänder små strimlor av själsligt hopp i min numera mer döda än levande kevlarsjäl. Här möter vi åter de jävla orden: spökstaden, luftslottet, öknen, verkligheten och hatet. Både “Nattpojken & Dagflickan” och Förlåtelsen anknyter till de mästerverken “Beskyddaren” och “Visslaren” från “Hagnesta Hill” (1999) som vi i framtiden kommer att få läsa doktorsavhandlingar i litteraturvetenskap om.

Bäst är “Vi är inte längre där”, en ny Kent-rökare i bästa Gamla Ullevi-stil, balladen “Förlåtelsen” som sammanfattar så mycket som Kent står för, och den The Cure:ska Disintegration-avslutningen “Den sista sången”. Ett sista vemodigt Pictures of You-statement för alla oss som ska med.

Bästa låtarna: “Förlåtelsen”, “Vi är inte längre där” och “Den sista sången”

6/10 BRA!

Tracklist

kent

01. Andromeda (04:36)
02. Tennsoldater (04:17)
03. Vi är för alltid (04:50)
04. Den vänstra stranden (04:46)
05. Nattpojken & Dagflickan (03:56)
06. Vi är inte längre där (05:19)
07. Förlåtelsen (05:55)
08. Skyll inte ifrån dig (04:30)
09. Gigi (03:52)
10. Falska profeter (06:20)
11. Den sista sången (05:16)

 

(English version below)

Everyone shall join

Swedish rock giants Kent’s new and last (?) album offer something for everyone. The smooth electronic soundscape, that we have enjoyed from Kent since “Tillbaka till samtiden” (2007) is combined with some eclectic expeditions to other music genres, e.g. Heavy Metal in the guitar riffs on “Gigi” and Christian pop music on “Den vänstra stranden”.

In spite of the beforementioned smoothness the new album “Då som nu för alltid” struggles with some imperfections, quite simular to the ones you could find on Depeche Mode’s “Playing the Angel” where each sound were on max volume in contrast to the delicate craftmanship that always had been DM’s hallmark. On “Falska profeter” the base break through in the chorus and it sounds like my speakers (on every device) are failing (compression flaws by Spotify?). Lead singer and songwriter Joakim Berg sings with autotune in a new fashion that has been popular in contemporary pop for a few years, but not used before by Kent, on “Tennsoldater”, “Den vänstra stranden” and on the duet “Nattpojken & Dagflickan” with singer-songwriter Anna Ternheim. The base is to salient on all songs (I wonder if this is because it should sound grand with mid-priced bluetoothspeakers?). The songs “Nattpojken & Dagflickan” and “Tennsoldater” are radio pop that reminds me of Kent’s pop album “Vapen & Ammunition” (2002) in my opinion one of their weakest, despite all the hits from that album on the Swedish charts. But Kent save almost every song with some clever motions, e.g. the Fade to Grey-drum on “Vi för alltid” and the child choir on “Andromeda”. I have missed that choir since Kent’s beautiful EP “Hjärta & Smärta EP” (2005).

The lyrics on “Då som nu för alltid” are great poetry for a Swedish speaking audience. Both “Nattpojken & Dagflickan” and “Förlåtelsen” will be parts of a Swedish poetry canon in the future and there will certainly be books in literature about their songs.

The best songs are “Vi är inte längre där”, a classic Kent-melody in the same style as Gamla Ullevi, the ballad “Förlåtelsen” and the Disintegration-final “Den sista sången”. The melancholy Pictures of You-song might very well be Kent’s last song (Den sista sången means The last song).

Best songs: “Förlåtelsen”, “Vi är inte längre där” and “Den sista sången”

Giorgio Moroder – “Déjà vu”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) LP, CD, 2CD**, digital
Skivbolag: Sony Music (RCA)
Releasedatum: 12 juni 2015
Genre: disco, electropop, EDM, Hi-NRG
Bandmedlemmar: Giorgio Moroder
Land: USA
Recensent: Erik Uppenberg

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmwimpSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudReverbnationYoutubekollapslogga

(English version below)

Moroder missar tillfället att återta kommandot över dansmusiken

1977 sitter David Bowie i Hansastudion i Berlin när hans producent, Brian Eno, kommer inrusande och lägger på en skiva. ”Jag har hört framtiden. Vi kan sluta leta. Den här singeln kommer att ändra hur klubbmusik låter de närmaste femton åren.” Brian Eno hade rätt, men missade siffran lite. Vi är snart uppe i fyrtio år … and counting.

Singeln var förstås ”I Feel Love” med Donna Summer, skriven och producerad tillsammans med Giorgio Moroder och Pete Bellotte. Vad de gjorde var att blanda det klassiska discosoundet, som kontaminerades av en hel del så kallade riktiga instrument, med en snabb och smattrande synthbasgång. Som bara fortsatte. Sugande, pulserande. Bakom en bedrägligt enkel melodi, under några få textraders sång, dominerade av bara tre ord. I sex minuter.

Jag tror att det i dag är svårt att föreställa sig hur revolutionerande detta var när låten sköt upp på topplistorna och ut på dansgolven (för övrigt med bara några veckors avstånd till sin lika inflytelserika antites, ”God Save the Queen” med Sex Pistols). Även om Moroder och Summer hade förberett publiken något med den tidigare singeln ”Love to Love You Baby”.

Ur ett snävare perspektiv gav den där snabba synthbasen upphov till vad som senare kom att kallas Hi-NRG-disco, och var en viktig influens för 80-talets synthpop. Ur ett bredare perspektiv var det starten på hela den moderna elektroniska dansmusiken. Vid sidan av Kraftwerk finns det ingen artist som har betytt så mycket som tyskitalienaren Giorgio Moroder.

Egna hits, samarbeten, låtskrivande, produktioner, remixer och tre Oscar-statyetter. Moroders meritlista är för lång och imponerande för att sammanfattas på något rimligt sätt i den här recensionen. Kanske ska jag i stället nämna att han har gjort en del smörja också (OS-låten ”Hand in Hand” och det mesta av hans ”Metropolis”-soundtrack glömmer vi helst).

Egentligen hade Giorgio Moroder pensionerat sig från musiken sedan länge, för att ägna sig åt andra intressen – som sin racerbil. Under de senaste årtiondena dök det upp någon enstaka remix till gamla kompisar som Blondie, men det var allt.

Men efter gästspelet ”Giorgio by Moroder” på Daft Punks förra skiva gav det ena det andra. Först började han DJ:a vid dryga 70, sedan kom en ny skiva på tal. Nu är ”Déjà vu” här, hans första egna skiva på trettio år, med en rad namnkunniga och sannolikt inte nödbedda gästvokalister. Hur låter det då?

Albumet har sina guldkorn. Som helhet blir den dock en anonym rundresa i ett välproducerat men spretigt mainstreamland. Det är synd att Giorgio Moroder inte tar tillfället i akt att påverka dagens dansmusik genom att utgå från sina egna klassiska ljudbilder.

Starkast på skivan är ”Diamonds”, ett glittrande och sprakande modernt electropopsmycke av högsta karat. Den låten har dock inte Moroder skrivit själv, det har Charli XCX (som sjunger) och Jocke Åhlund.

Det Hi-NRG-sound som Moroder uppfann dominerar bara i en enda låt, ”74 is the New 24”. Den låten är ett slags svagare repris på ”I Feel Love”, ”The Chase” eller någon annan av Moroders klassiker. Hi-NRG-rytmen hörs i fallande grad även i avslutande ”La Disco” och slutet av ”Wildstar” (sång: Foxes). Men annars är det tunnsått.

Right Here, Right Now” sjungs av Kylie Minogue. Jag har stor respekt för hantverket: ett sound som förenar traditionell disco med modern house, som funkar på både dansgolv och i radio, som tilltalar unga och gamla popfans. Det är mitt i prick för en artist som Kylie. Men var finns Giorgio i det hela?

Titelspåret ”Déjà vu” (sång: Sia) är inte heller en dålig låt, men har ni tänkt på att refrängen påminner om ChersBelieve”? What has once been heard, cannot be unheard!

Aldrig trodde jag att jag skulle höra Britney Spears samarbeta med Giorgio Moroder i en charmig electropopversion av Suzanne Vegas vardagsbetraktelse ”Tom’s Diner”. Den stora behållningen är att Giorgio själv gör en av sina alltför få egna sånginsatser på skivan.

Tempted” (sång: Matthew Koma), ”Back and Forth” (sång: Kelis) och ”I Do This for You” (sång: Marlene) är … tja, snygga, trista transportsträckor som ska gå in och ut genom öronen och fylla ut tid mellan reklamavbrott. Och ”Don’t Let Go”, sjungen av Mikky Ekko … ser vi ut som om vi gillar Coldplay, eller?

Jag hoppas att det kommer remixar utförda av andra Moroder-fans, som kan vrida vissa av spåren i rätt Hi-NRG-riktning. Drivs Moroder av en vilja att ligga i tiden, visa att han är lika proffsig på 10-talets dansmusik som 70-talets? Helt i onödan, i så fall.

Nu ser vi att du kan, Giorgio, men du har en sådan status att du själv sätter agendan om du vill. Du är Giorgio fucking Moroder – du gav oss dansmusiken, och du hade kunnat ta den tillbaka!

5/10 GODKÄNT!

Tracklist

giorgio_moroder

01. 4 U With Love (02:36)
02. Déjà Vu (feat. Sia) (03:20)
03. Diamonds (feat. Charli XCX) (03:31)
04. Don’t Let Go (feat. Mikky Ekko) (04:29)
05. Right Here, Right Now (feat. Kylie Minogue) (03:30)
06. Tempted (feat. Matthew Koma) (03:21)
07. 74 Is The New 24 (04:01)
08. Tom’s Diner (feat. Britney Spears) (03:32)
09. Wildstar (feat. Foxes) (03:47)
10. Back & Forth (feat. Kelis) (03:04)
11. I Do This For You (feat. Marlene) (03:23)
12. La Disco (03:33)

 

Bonus tracks **

01. Magnificent
02. City Lights
03. Timeless (feat. Markus Schulz)
04. 74 Is The New 24 (Lifelike & Kris Menace Remix)

 

(English version below)

Moroder misses the opportunity to regain command of dance music

1977: David Bowie is in the Hansa studio in Berlin as his producer. Brian Eno bursts out as he puts on a disc. “I have heard the sound of the future. This is it, look no further. This single is going to change the sound of club music for the next fifteen years”Brian Eno was right, but he missed the figure a little. We will soon reach forty years … and counting.

The single was of course “I Feel Love” by Donna Summer. Written and produced together with Giorgio Moroder and Pete Bellotte. What they did was to mix the classic disco sound, which was contaminated by a lot of so-called real instruments, with a fast and rattling synth bassline. That just continued. Sucking, pulsating. Behind a deceptively simple melody with a few lines of sung lyrics dominated by just three words in six minutes.

I think that today it is difficult to imagine how revolutionary it was when the song shot up the charts and out on the dance floor (incidentally with only a few weeks away to his equally influential antithesis, “God Save the Queen” by The Sex Pistols). Although Moroder and Summer had prepared the audience something with the previous single “Love to Love You Baby”.

From a narrower perspective the fast synth bass became the foundation to what later became known as Hi-NRG disco, and was an important influence on 80’s synth pop. From a broader perspective, it was the start of all modern electronic dance music. Alongside Kraftwerk there is no artist who has meant so much for the genre as a German-Italian Giorgio Moroder.

Own hits, collaborations, songwriting, productions, remixes and three Oscar statuettes. Moroder’s track record is too long and impressive to be summarized in any reasonable manner in this review. Maybe I should rather mention that he has done some rubbish too (the olympic song “Hand in Hand” and most of his “Metropolis”-soundtrack we’d rather want to forget).

Actually, Giorgio Moroder retired from the music long ago, to pursue other interests – as his race car. In recent decades nothing appeared other than the remix of his old friends Blondie, but that was all.

But after a guest appearance “by Giorgio Moroder” on Daft Punk’s last album gave one another. First he started DJ:ing at more than 70, and then there was talk about a new album. Now, “Déjà vu” is here, his first own album in thirty years, with a number of renowned and unlikely not begged in guest vocalists. How does it sound?

The album has its delights. As a whole becomes however an anonymous tour of a well produced but sprawling mainstream country. It is a shame that Giorgio Moroder did not take the opportunity to influence today’s dance music by starting their own classic sound images.

The strongest on the album is “Diamonds”, a glittering and sparkling modern electro pop jewelry of the highest carat. The song is not written by Moroder himself, it’s done by the singer Charli XCX and Joakim Åhlund.

The Hi-NRG sound that Moroder invented dominates only in a single song, “74 is the new 24”. The song is a kind of weaker rerun of “I Feel Love”, “The Chase” or any other of Moroders classic. Hi-NRG rhythms are also heard in descending degree even in the concluding “La Disco” and the end of “Wild Star” (vocals by Foxes). But otherwise the Hi-NRG elements on here are rather thin.

“Right Here, Right Now” is sung by Kylie Minogue. I have great respect for the craftsmanship: a sound that combines traditional disco with the mother house, which works on both dance floors and radio, which appeals to young and old pop fans. It is the mark of an artist like Kylie. But where is Giorgio to be found in all of it?

The title track “Déjà vu” (sung by Sia) is also not a bad song, but have you thought of chorus reminiscent of Cher’s “Believe”? What has once been heard, can not be asked to be unheard!

Never thought I’d hear Britney Spears cooperate with Giorgio Moroder in a charming electropopversion of Suzanne Vega’s living contemplation “Tom’s Diner”. The greatest benefit here is that Giorgio himself is doing one of his too few own vocal contributions on the disc.

“Tempted” (vocals by Matthew Koma), “Back and Forth” (Kelis) and “I Do This for You” (by Marlene) are… well, looking like dreary distances to go in and out through your ears and fill the time between advertising breaks. And “Do not Let Go”, sung by Mikky Ekko… we look like we like Coldplay, or?

I hope it will be remixes made by other Moroder-fans, who can turn some of the tracks in the right Hi-NRG-direction. Is Moroder driven by a desire to be in time, to show that he is just as professional on the 10-century dance music that 70th century? Unnecessarily, in that case.

Now we see that you can, Giorgio, but you have such a status that you set the agenda, if you want. You are fucking Giorgio Moroder – you gave us dance music, and you could take it back!

Moroder och Carpenter – elektroniska pionjärgubbar

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Det har varit gubbcomebackens vår i vår. Inte nog med att George Miller, 70, hyllas för ”Mad Max: Fury Road” och visar hur en actionfilm bör se ut. Samtidigt släpper den elektroniska dansmusikens fader Giorgio Moroder, 75, sin första skiva i eget namn på trettio år, och tidigare i vår debuterade (nåja) film- och musikskaparen John Carpenter, 67, med sitt första fristående album.

uppenberg kvadratisk

Erik Uppenberg recenserar bägge här och här. Men först gör han en tillbakablick på den elektroniska musiken i USA, som den lät när Giorgio Moroder och John Carpenter slog igenom i slutet på 1970-talet.

(English version below)

Synthmusiken som vi känner den på Elektroskull har aldrig varit stor i USA, ens när den dominerade topplistorna här. När synthpopen utvecklades i Europa, tog sig elektronisk musik andra vägar i USA. Resultatet är andra låtar, andra ljudbilder som än i dag spelas och influerar nya generationer.

Devo var gossar från mellanvästern som blandade studentikost koncepttänk med new wave och synthar, medan New York-protopunkarna i Suicide korsade klassisk rock’n’roll med en kompromisslöst minimalistisk ljudbild. Inga av dem slog stort, men framför allt Suicide har satt sitt märke i musikhistorien som inspirationskälla för andra.

På den mer kommersiella sidan blomstrade den klassiska discomusiken, som bland annat via Giorgio Moroders och Donna Summers försorg utvecklades till smattrande elektronisk Hi-NRG-disco. Moroder är förvisso italienare, men han flyttade till USA – och hans ”I Feel Love” flyttade gränserna för hur musik låter och görs.

Punkare, proggare och andra självutnämnda profeter för det alternativa och det goda skällde discon för att vara värdelös plastig smörja, gjord bara för att tjäna pengar. Inskränkta rockfans brände discoskivor på en sportarena i Chicago. Denna så kallade Disco Demolition Night, som ägde rum 1979, ger en klart brun eftersmak i munnen.

Nu i efterhand har de flesta förstått att discon kan tolkas starkt politiskt, sprungen ur en hedonistisk gaykultur som krävde plats, respekt och stolthet i stället för skam och livslögner.

Men som alltid inom populärmusiken korsbefruktar motsatserna varandra förr eller senare. Punkfunken uppstod som en hybrid av alternativrock och disco. När 70-tal gick över i 80-tal så arbetade exempelvis Giorgio Moroder med en lång rad new wave- och postpunkartister, som Blondie, Sparks, Freddie Mercury, Japan, Human Leagues Phil Oakey, Berlin och Sigue Sigue Sputnik, för att bara nämna några.

Och apropå korsbefruktning fram och tillbaka. Vissa hävdat att all populärmusik i grunden är svart, sedan stulen och omformad av vita artister. New Yorks och Los Angeles svarta hiphoppionjärer, som Afrika Bambaataa, Egyptian Lover och Newcleus, fascinerades av europeiska artister som Kraftwerk, Human League och Gary Numan, snodde tillbaka de stela vita rytmerna och började rappa över dem.

Så uppstod den första formen av electro, eller electrofunk som vi ofta kallar den i dag för att undvika sammanblandning med alla andra musikgenrer som fått etiketten electro. Så småningom muterade electron till housemusik i Chicago och techno i Detroit. Två revolutionerande sound som trettio år senare sätter sitt märke på, vågar jag säga, nästan varje låt på alla världens topplistor.

Sist i listan över inflytelserikt amerikanskt elektroniskt 70-tal, kanske också minst, men ändå naggande god, hittar vi så soundtracktraditionen. Instrumental musik avsedd att ackompanjera de rörliga bilderna från Hollywoods drömfabrik. Givetvis nästlade sig synthesizern in även här, och levande symfoniorkestrar fick konkurrens av minimala och monotona kontrollrumskompositörer.

Här blandades influenser från progressiv rock och krautrock med enkla, sugande, närmast hypnotiska melodier och teman. Barry de Vorzons soundtrack till gängfilmen ”The Warriors” (1979) är en klassiker. Harold Faltermeyer, Hans Zimmer och varför inte Jan Hammer med sin signatur till ”Miami Vice” följde i samma fotspår. En typ av soundtrack som i dag på samma gång hyllas och parodieras i pastischer som ”Kung Fury”.

Största legendaren i det här sammanhanget är John Carpenter. Han skrev, producerade och regisserade billiga men effektiva små mästerverk i skräck- och science fiction-genrerna. Ofta skrev han också musiken själv, exempelvis till ”Halloween”, ”Flykten från New York” och ”The Fog”.

Och så återigen Giorgio, ständigt denne Giorgio. Moroders mest minnesvärda – men långt ifrån enda – bidrag till soundtrackgenren är ”American Gigolo”, ”Scarface”, ”Cat People” och ”Midnight Express”, för vilket han fick en Oscar för bästa musik.

Nu är det trettio, fyrtio år senare. Bägge gubbarna är folkpensionärer, och tillbaka med varsitt album.

Läs recensionen av Giorgio MorodersDéjà vuhär. Lyssna på en spellista med några av hans klassiker: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/7mFqCQgf16UoIK1XrghDnH

Recensionen av John CarpentersLost Themes” finner du i sin tur här. Lyssna på en spellista med några av hans klassiker: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/1NLNJ614svsJ8rXqd01fLC

(English version below)

Comeback geezers Moroder and Carpenter: pioneers of American electronic music.

It surely has been time for the old geezers to make comebacks this spring. Not only did George Miller, 70, present the latest Mad Max movie Fury Road and showed how an action movie should look like. At the same time father of electronic dance music Giorgio Moroder, 75, releases his first album under his own name in thirty years, and earlier this spring John Carpenter, 67, debutet (well, under his own name, anyway) with his first independent album.

Erik Uppenberg reviews both albums here and here. But first he makes a retrospective on the electronic music in the US, as it sounded when Giorgio Moroder and John Carpenter broke through in the late 1970’s.

Synth music as we know it on Elektroskull has never been big in the United States, even when it dominated the charts overe here. When synthpop developed in Europe, the electronic music took somewhat other routes in the United States. The result are different songs and soundimages which even today is played and influences new generations of musicians.

Devo were lads from the Midwest who mixed their student-concept-thinkinh with new wave and synths, while the New York postpunkers Suicide crossed classic rock’n’roll with an uncompromising minimalist soundscape. None of them hit big, but above all Suicide has put thier mark in music history as inspiration for others.

On the more commercial side it flourished the classic disco music, which among other things through Giorgio Moroder’s and Donna Summer’s merchandise developed to clattering electronic Hi-NRG disco. Moroder is of italian origin but he moved to the United States – and his “I Feel Love” moved the boundaries of how music sounds and is done.

Punks, progrockers and other self-appointed prophets of the alternative scenes accused the scolding disco to be useless plasticky filth, made just to make money. Narrow rock fans burned disco discs at a sports stadium in Chicago. This so-called Disco Demolition Night, which took place in 1979, gives a clear brown taste in the mouth.

In retrospect, most understood that disco can be interpreted strong political, sprung from a hedonistic gay scene that required place, respect and pride instead of shame and life-lies.

But as always in popular music it cross-fertilizes contraries sooner or later. Punkrock-funk originated as a hybrid of alternative rock and disco. When the 70’s went over in the 80’s Giorgio Moroder started working with a wide range of New Wave and post-punk artists like Blondie, Sparks, Freddie Mercury, Japan, Human League’s Phil Oakey, Berlin and Sigue Sigue Sputnik, just to name a few.

And speaking of cross-fertilization back and forth. Some argued that all popular music is basically black, then stolen and reshaped by white performers. New York and Los Angeles black hip hop pioneers like Afrika Bambaataa, Egyptian Lover and Newcleus were so fascinated by European artists such as Kraftwerk, The Human League and Gary Numan that they stole back the stiff white rhythms and started rapping on top of them.

Thus arose the first form of electronica, or electro funk as we often call it today to avoid confusion with any other musical genres with the tag electronica. It eventually mutated the electro to house music in Chicago and techno in Detroit. Two revolutionary styles that thirty years later has it’s mark on, dare I say, almost every song on all of the world’s top lists.

Last in the list of influential American electronic 70’s, perhaps the least, but still nagging sound, we find the soundtrack tradition. Instrumental music intended to accompany the moving pictures from the Hollywood dream factory. Of course it started to nest the synthesizer in there too, and live orchestras got competition of minimal and repetitive control composers.

This mixed influences from progressive rock and krautrock with simple, sucking, almost hypnotic melodies and themes. Barry the Vorzon’s soundtrack to gang film “The Warriors” (1979) is a classic. Harold Faltermeyer, Hans Zimmer and January Hammersmith’s signature soundtrack to “Miami Vice” followed in the same footsteps. A kind of soundtrack that day at the same time praised and parodied in pastiches as “King Fury”.

Greatest legend in this context is John Carpenter. He wrote, produced and directed the cheap but effective small masterpieces of the horror and science fiction genres. Often he also wrote the music for his own movies like for example “Halloween”, “Escape From New York” and “The Fog”.

And so once again Giorgio. Giorgio Moroders most memorable – but far from the only – contribution to the soundtrack genre are his music themes for “American Gigolo”, “Scarface”, “Cat People” and “Midnight Express” for which he received an Oscar for best music.

It is now thirty, forty years later. Both guys are retired and returns with their respectively new albums.

Read the review of Giorgio Moroder’sDéjà vu” here and check out this playlist with some of his classics: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/7mFqCQgf16UoIK1XrghDnH

The review of John Carpenter’sLost Themes” is found here, and you can also listen to his classics here: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/1NLNJ614svsJ8rXqd01fLC