Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Raspail"

Arcana – “As Bright as a Thousand Suns”

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album), CD, Digital, Spotify
Skivbolag: Cyclic Law
Releasedatum: 28 maj 2012
Genre: Neo-classical, Darkwave
Recensent: Niklas Hurtig

Arcana fortsätter sin fantastiska ökenvandring

Peter Bjärgö är grundaren och den huvudsakliga kreativa kraften bakom Eskilstuna-baserade Arcana. Ända sedan man bytte skepnad på albumet “Raspail” har Peter även släppt två soloalbum. Det dessa har gemensamt är att tempot genomgående är lägre än på Arcanas tidigare kreationer. Istället för det medeltida Europeiska sound, som gruppen är kända för, fortsätter Peter alltså att rulla ut ljudmattor framförda med instrument som för tankarna till mellanöstern.

Albumet öppnar med det lugna pianosolot “Somnolence” som övergår till den fantastiska “As the End Draws Near” (som även finns inkluderat på EPn “Emerald” som släpptes tidigare under året). Den påminner mest om “Out of the Gray Ashes” från ovan nämnda “Raspail”. Spår som detta varvas med mer odramatiska kompositioner vilket är lite synd då Arcana låter som bäst när hela bandets register av instrument och ljud sammanfogas. (fortsättning nedan)

På den långsamma och härliga “In Memoriam” ljuder sångerskan Cecilia Bjärgös svepande sång till en bakgrund av stråkar och lätta slagverk medan “The Fading Shadow” är ett spår där allt man älskar med Arcana ljuder i fyra fantastiska minuter.

“As Bright as a Thousand Suns” avslutas sedan med det händelsefattiga pianosolot “Vinter”. Den tråkiga avslutningen till trots är detta ett riktigt bra albumsläpp och ingen Arcana-kännare kommer bli besviken. Frågan man dock ställer sig är hur länge bandet kan fortsätta på det inslagna spåret innan det börjar kännas repetetivt och ickeoriginiellt. Oavsett åsikt om detta kan ingen betvivla bandets fingertoppskänsla för både mörka och hoppingivande symfonier av sällan skådad art.

Tracklist

  1. Somnolence  1:51
  2. As the End Draws Near  4:14
  3. Inceptus  6:29
  4. Medea  4:08
  5. Leave Me Be  4:21
  6. Infinity  5:32
  7. In Memoriam  6:08
  8. The Fading Shadow  3:59
  9. As Bright as a Thousand Suns  4:58
  10. Vinter  3:02

Niklas Hurtig sammanfattar 2011

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Största överraskning

Förra årets stora överraskning var för mig utan tvekan kanadensiska gruppen Austra, som med sin The Knife-inspirerade electro och fantastiskt vackra sång tog musikvärlden med storm. Debutalbumet “Feel It Break” tillhör favoriterna för 2011. Jag hade även förmånen att se dom live på Popagandas efterfest på Debaser Medis i Stockholm en varm augustikväll.

Bästa album

Ladytrons “Gravity The Seducer” tog bandet steget mot en till en mer ambient ljudbild än tidigare. Albumet i sig var ett riktigt starkt sådant, men bytet lämnar ändå en saknad av forna electropoppiga storheter.

Största besvikelse

Diary of Dreams album “Ego:X” lyckades inte alls uppfylla mina förhoppningar. Förra albumet “(if)” från 2009 var en perfekt fortsättning på föregående “Nekrolog 47” som jag anser är Adrian Hates bästa produktion med bandet. Men “Ego:X” innehöll endast några få av deras magnifika epos vilket inte räckte för att övertyga mig.

Bästa festival

Den sjunde Amphifestivalen i Köln i somras var som vanligt fullsmockad med bra band. Det bästa var att jag fick se Kirlian Camera – som trots lite ljudstrul gjorde en riktigt stark insats. Det sämsta var att jag missade Rome efter att arrangörerna hade slut på programhäften första dagen, så tiden under spelningen spenderades helt sonika vid ett öltält. Tyskland i all ära men varför måste banden sluta spela runt midnatt på deras festivaler? Obegripligt.

Bästa revansch

Avslutningsvis kan jag säga att Front Line Assembly med Rhys Fulber vid keyboarden tog rejäl revansch från 2010 års mediokra framförande på Debaser Slussen i Stockholm. Man ska nog ha tur med sångaren Bill Leebs dagsform. Kanske gjorde Rhys medverkan Bill nostalgisk för med hans energi och övertygelse blev spelningen en väldigt svettig, fartfylld och trevlig sådan.

Foto: Jens Atterstrand

Halvt orelaterat

På det lite mer icke-elektroniska planet så var den svenska industrial-metalgruppen Pains nya album “You Only Live Twice” både ett bevis på frontmannen Peter Tägtgrens fingertoppskänsla för hård, elektronisk och mäktig metal men också en fingervisning om den bristfälliga svenska konkurrensen i genren. Det enda band som kan konkurrera är egentligen turnéparhästen Raubtier som med sitt norrländska mörker och tighta livespelningar förtjänar titeln som “Sveriges Rammstein”.

Albumförväntningar 2012

Om man ska blicka framåt så finns det såklart några albumsläpp jag hoppas (och vet) hinner ut i etern under 2012.

Efter sex år så börjar väntan på The Knife‘s nästa album bli olidlig. Abstinensen har dämpats i små doser sedan “Silent Shout” släpptes 2006 genom Karins akt Fever Ray, Olofs Minimal Techno-projekt Oni Ayhun och det bitvis fantastiska soundtracket till operan “Tomorrow, In a year”. Men att det är bekräftat att syskonen Dreijer nu filar på ett nytt album gör att det börjar kittlas rejält  i den musikaliska electronerven.

Sedan Velvet Acid Christ släppte den gitarrbaserade fullängdaren “The Art of Breaking Apart” (2009) har fansen väntat på en release som mer speglar VAC:s gamla arga sound. Frontmannen Bryan Erickson har själv skrivit på sin blogg att hans projekt har tappat i tyngd de senaste albumena och att han känner sig argare än någonsin. I en intervju med tyska SchwarzesBayern (www.schwarzesbayern.de) säger han att:

“The new VAC is spooky. Very dance friendly. Lots of big beats. Very Electronic, Melodic and full of what made Fun with knives a great selling LP.”

Detta bådar gott då jag tycker att VAC:s aggressiva men melodiska industrial är bland det finaste man kan lyssna på.

Amerikanen Michael Holloways debutalbum “Harm’s Way” från förra året med aliaset Dead When I Found Her är den moderna old-school-industrial-genrens positivaste överraskning. Det nya albumet är i skrivande stund cirka två tredjedelar klart och kommer med största sannolikhet släppas i år. Med studsiga industrial-beats, maffiga trummor och skitiga samples skulle det förvåna mig om nästa album blir något annat än lysande.

Mitt senaste fynd inom genren industrial är den tyska akten Object som frontas av Andreas Malik. Att detta projekt inte fått mer uppmärksamhet i scenen är i mitt tycke obegripligt. Object startade för snart 15 år sedan och har tre officiella och tre egensläppta album på sin meritlista. Nya albumet “Mechanisms of Faith” släpps i januari (vi har tidigare skrivit en nyhet om detta) och är redo att göra Object känd utanför den otillräckligt befolkade fankretsen.

Eskilstunabaserade darkwave/ethereal/neo-classsical-gruppen Arcana återkommer med största sannolikhet med ett nyt album under 2012 efter fyra års uppehåll sedan “Raspail” släpptes 2008. Gruppen med multiartisten och grundaren Peter Bjärgö har flera gånger hintat om bandets upplösning men har som tur är fortsatt att utveckla sitt sound och släppa fantastiska skapelser. Arcanas unika mix av ambienta nyklassiska toner som varvas med medeltida Sagan om Ringen-influenser är det bästa som har framodlats i denna stad (Utöver en viss mansnamns-klingande alternativ rockgrupp).