Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Pt. 14"

Jean-Michel Jarre – “Oxygene 3”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Sony Music/Columbia Records
Releasedate: 2 december 2016
Genre: Electrosynthwave
Bandmedlemmar: Jean-Michel Jarre
Land: Frankrike
Recensent: Jens Atterstrand

 

HemsidaFacebookTwitterLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsYoutube

(English version below)

Väger alldeles för lätt jämfört med sina föregångare

På det tvådelade albumet “Electronica”, vars andra kapitel “The Heart of Noise” släpptes tidigare i år, radade den franske pionjären Jean-Michel Jarre upp samarbeten med en lång rad artister, alla verksamma inom en nästintill lika lång rad elektroniska subgenrer och stilar. Så när han nu väldigt tätt inpå detta dessutom passar på att 40-års jubilera sitt klassiska album “Oxygene” (1976) med den (till synes i all hast) nykomponerade “Oxygene 3”, så blir jag tyvärr snabbt övertygad över att gammal kanske inte alltid är äldst.

När det kommer till huvudtemat, strukturen och rytmen så är “Oxygene 3” förvisso relativt trogen sitt original i själva upplägget. Det inledande introt “Oxygene, Pt. 14” och andraspåret “Oxygene, Pt. 15” ger oss en rejält uppdaterad, komplex och modern ljudbild om än förklädd i fransmannens egna kostym. Tredjespåret “Oxygene, Pt. 16” agerar sedan, precis som det motsvarande spåret på originalalbumet från 1976, en sorts uppbyggnad inför “ledmotivet”, som i det här fallet är den greppvänliga “Oxygene, Pt. 17”.

Precis som en av sina “föregångare” “Oxygene, Pt. 4” så är grundar sig “Oxygene, Pt. 17” på fyra ypperligt välkomponerade och vackra melodislingor och spåret är en av få höjdpunkter på albumet. Jean-Michel Jarre är ju inte bara de innovativa och nyskapande synthljudens mästare. I likhet med få andra artister är tillhör han lika mycket det musikaliska geniet som med otroligt små medel och ypperlig fingertoppskänsla gång på gång skapar tidlösa klassiker. På det näst sista spåret “Oxygene, Pt. 19” försöker hans sig på just detta. Svepande synthstråkar, analog basgång, några arpeggion och lite synthblås, vad mer kan behövas om man heter Jean-Michel Jarre?

Jo, tyvärr en hel del skulle jag säga. Fransmannen har ju givit oss ett stort antal tidlösa soundtracks genom åren och med originalalbumet som facit i hand så faller tyvärr den nya “Oxygene 3” tämligen platt i sammanhanget. De starka melodierna är ytterst få och utfyllnadsspåren verkar ofta handla mest om att utforska nya ljud än att verkligen vilja skapa riktigt starka arrangemang.

Den filmiska och pampiga “Oxygene, Pt. 20” rundar av resan för den här gången och även den faller väldigt platt i sammanhanget. Ett ljudexperiment som skickar in lyssnaren rätt in i regnskogen omgiven av såväl vattenfall, åska som fågelsång och detta torde ju kunna vara en passande avslutning på ett “Oxygene”-album, med ett tema placerat mitt i jordens lungor, men i sin helhet så väger “Oxygene 3” alldeles för lätt sidan vid sida med Jean-Michel Jarres tidlösa albumklassiker.

Tracklist

01. Oxygene, Pt. 14 (05:28)
02. Oxygene, Pt. 15 (06:40)
03. Oxygene, Pt. 16 (06:56)
04. Oxygene, Pt. 17 (04:20)
05. Oxygene, Pt. 18 (02:48)
06. Oxygene, Pt. 19 (05:45)
07. Oxygene, Pt. 20 (07:59)

(English version below)

Weighs too light compared to its predecessors

On the two-part album “Electronica” (second part “The Heart of Noise” released earlier this year) the French pioneer Jean-Michel Jarre lined up collaborations with a wide range of artists, all working in an almost equally wide range of electronic subgenres and styles. So, when he now closely to this also manages to find the time to 40-year jubilate his classic album “Oxygene” (1976) with the (seemlingly a bit rushed) newly composed “Oxygene 3”, I’m sadly quite quickly convinced that old is not always “oldest”.

When it comes to the main theme, structure and rhythm “Oxygene 3” is indeed relatively true to its original by the look of it. The initial intro “Oxygene, Pt. 14” and the second track “Oxygene, Pt. 15” gives us a greatly enhanced, complex and modern sound, albeit disguised in the Frenchman’s own costume. Third track “Oxygene, Pt. 16” then acts, just like the corresponding track on the original album from 1976, as a sort of build-up for the “main theme” which in this case is the catchy “Oxygene, Pt. 17”.

Just as one of its “predecessors” “Oxygene, Pt. 4” the track “Oxygene, Pt. 17” is based on four superbly well composed and beautiful melody lines and the track is one of the few highlights of this album. Jean-Michel Jarre’s not just the innovative and inventive champion of synth sounds. Like few other artists, he is also one of those musical geniuses who, with very little to work with has the ability to create timeless classics. On the penultimate track “Oxygene, Pt. 19” he tries just that. Sweeping synth strings, analogue bassline, some synth arpeggios and a little synthbrass, what more is needed if you’re Jean-Michel Jarre?

Well, unfortunately a lot more If you’re asking me. The Frenchman have given us numerous timeless soundtracks over the years and with the original as the reference the new “Oxygene 3” falls fairly flat in this context. The strong melodies are very few and the fillers seem to be more of the kind that explores new sounds than composed with any real desire to create strong arrangements.

The cinematic and grand “Oxygene, Pt. 20” rounds off the trip for this time and it also falls very flat in this context. A sound experiment that sends the listener right into the rainforest surrounded by waterfalls, thunder and birdsong. Even though this indeed is a fitting conclusion to a “Oxygene” album, with a theme located right in the lungs of the earth, “Oxygene 3” simply is too lightweights compared Jean-Michel Jarre’s previous timeless classics.