Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Psyclon Nine"

Psyclon Nine – “Icon of the Adversary”

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Metropolis Records
Releasedatum: 24 augusti 2018
Genre: Industrial metal, dark electro
Bandmedlemmar: Nero Bellum
Land: USA
Recensent: Niklas Hurtig

(English version below)

Den andra akten efter stormen

Nero Bellum är grundaren, sångaren, frontmannen och den drivande kraften bakom det amerikanska bandet Psyclon Nine och musikens framtoning är som en spegel av hans personlighet och sinnesstämning. Psyclon Nine var på albumet Crwn Thy Frnicatr (2006) en av de första grupperna att inkorporera distade metalgitarrer i sin traditionella aggrotech, något som en uppsjö av band sedan dess anammat.

Förra albumet Order of the Shadow: Act I släpptes 2013 och fokuserade på snabba, skrikiga, högljudda elgitarr-drivna spår med några få lugnare partier. Spåren från bandets elektroniska fundament var närmast helt utraderade, även om albumet osade av de inslag som gjort Psyclon Nine till en av de mest tongivande akterna inom denna typ av musik.

Icon of the Adversary: Act II innehåller förvisso alla nyss nämnda element, men hela framtoningen är betydligt dystrare och mer lågmäld. Spåren är mörka, långsamma och självreflekterande med stor dos av ånger och ödmjukhet. Gitarrerna får stå tillbaka en del men utan att syntharna tar dess plats. Hela albumet osar lugnet efter stormen som föregående album får representera. Till detta finns såklart undantagen såsom “The Light of Armageddon” som är en av de mest kompakta och aggressiva låtarna hittills i den samlade diskografin. Oavsett om det är aggressivt eller inte så finns det alltid där, mörkret. Psyclon Nines signum.

Nero har genom åren brottats med drogmissbruk som påverkat bandet negativt vilket kulminerade under 2014 då en planerad Europa-turné ställdes in och hela bandet utom Nero själv valde att hoppa av. Efter detta lades projektet på is på obestämd framtid. Det känns som att detta album tillkommit efter en lång tids reflekterande. Bandet befinner sig sällan på denna sida Atlanten men turnerar regelbundet i USA med tillsammans med bland andra landsbröderna Dawn of Ashes. Liveuppsättningen består åter igen av stora delar av den tidigare banduppsättningen samt svensk-bekantingen Tim Sköld (Skold) på gitarr. Sköld är bland annat känd genom sitt engagemang i Marilyn Manson och KMFDM.

På detta album presterar Psyclon Nine som bäst när melankoliska gitarrer och isande skrik möts i någon sorts halv-ballad som i “And With Fire”. Avslutande spåret “The Last” är bland det starkaste Nero har producerat och känns som en terapisession av hans liv. Spåret går i samma stil som tidigare albumavslutare som “Under the Judas Tree”, “The Saint and the Valentine” och “The Purging”. Denna terapisession blir extra trivsam i sällskap av Psyclon Nines konstanta mörker.

 

 

Tracklist

01. Christsalis (2:21)
02. Crown Of The Worm (5:49)
03. The Light Of Armageddon (2:56)
04. Beware The Wolves (3:52)
05. Warm What’s Hollow (4:28)
06. Behold An Icon (1:53)
07. When The Last Stars Die (3:55)
08. And With Fire (5:04)
09. Give Up The Ghost (2:55)
10. The Last (14:24)

(English version below)

The second act after the storm

Nero Bellum is the singer, front man and driving force behind the American band Psyclon Nine and the music is like a reflection of his personality and state of mind. On the album Crwn Thy Frnicatr released in 2006 Psyclon Nine was one of the first bands to incorporate distorted metal guitars in its traditional Aggrotech, since then followed by alot of acts.

The last album Order of the Shadow: Act I was released in 2013 and focused on fast, screaming, loud electric guitar-driven tracks with a few calmer episodes. Traces of the band’s electronic foundation were almost completely erased, although the album was covered by the elements that made Psyclon Nine one of the most influential acts in this type of music.

Icon of the Adversary: Act II certainly contains all the previously mentioned elements, but the whole appearance is much darker and more low-key. The tracks are dark, slow and self-reflecting with a large dose of repentance and humility. The guitars are allowed to stand back some but without the synthesizers taking its place. The entire album is the calm after the storm that the previous album get to represent. Of course, there are exceptions such as “The Light of Armageddon” which is one of the most compact and aggressive tracks so far in the collective discography. Whether it’s aggressive or not, it’s always there, the dark. The sign of Psyclon Nine.

Over the years Nero has struggled with drug abuse which affected the band negatively which culminated in 2014 when a planned Euro-tour was canceled and the entire band except Nero himself chose to leave. After this, the project was put on hold indefinitely. It feels like this album has been conceived after a long time of reflection. The band rarely visit this side of the Atlantic but regularly tours in the United States with eg. the national brothers in Dawn of Ashes. The live set again consists of large parts of the previous band set as well as Swedish-acquaintance Tim Sköld (Skold) on guitar. Sköld is among other known by his commitment in Marilyn Manson and KMFDM.

On this album, Psyclon Nine performs at its best when melancholic guitars and icy shrieks meet in some kind of half-ballad as in “And With Fire”. The final track “The Last” is among the strongest Nero has produced and feels like a therapy session of his life. The track goes in the same style as previous album finishers such as “Under the Judas Tree”, “The Saint and the Valentine” and “The Purging”. This therapy session is extra pleasant in the company of Psyclon Nine’s constant darkness.

Pain – “Coming Home”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD**, Vinyl, digital
Skivbolag: Nuclear Blast
Releasedatum: 9 september 2016
Genre: Industrial rock, metal, industrial metal
Bandmedlemmar: Peter Tägtgren
Land: Sverige
Recensent: Niklas Hurtig

 

HemsidaFacebookTwitterLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsYoutube

(English version below)

Industrimetall med hemkänsla

Pain är svenska Peter Tägtgrens industrimetall- och tillika soloprojekt vid sidan av sin huvudsysselsättning som låtskrivare och sångare i Death Metal-bandet Hypocrisy, samt som en av världens mest respekterade Metal-producenter.

Projektet skapades i mitten av 90-talet och är Peters kreativa utlopp för önskan om att fusionera elektronisk musik med metal. Det betyder dock inte att multi-instrumentalisten och det musikaliska geniet har någon aning om vilka Front 242, Die Krupps, Nine Inch Nails, Cubanate eller Front Line Assembly är. Tyndpunkten i Pain har alltid varit mot metal-hållet med elektroniska inslag och det är av den anledningen Pain har sin största fanbase i metal-scenen. Om nyss nämnda band kom från den elektroniska musikscenen och började inkludera distade gitarrer, trummor och tempot från Metal-världen så var Pain reaktionen på motsvarande resa från andra hållet, i något slags gyllene medelpunkt mellan de två världarna. Nu är inte Peter helt frånvarande från den elektroniska scenen då han bl.a. gjort en mycket bra cover på Depeche Modes “Behind The Wheel” som ett bonusspår på albumet “Cynic Paradise” från 2008.

Pain har sedan starten varvat väldigt snabba och aggressiva manglande spår med mer lugna som i olika former tagit inspiration från amerikansk Rock, Metal-ballader och rena elektroniska stycken. Musiken är dock alltid byggd på en tydlig melodi och konventionell vers-refräng.

På senaste albumet “Coming Home” så är sångrösten mer ren än tidigare. Det ger ett försiktigare intryck rent generellt, även om ljudbilden i naturlig ordning försöker vara maffigare och mer bombastisk än på förra albumet. Med detta lite lugnare framträdandet framträder även ett antal intressanta element av andra instrument och intryck från andra musikaliska genrer. De sedvanliga fiolerna i bakgrunden får nu sällskap av trumpeter, akustisk gitarr och andra odistade instrument. Andra spåret “Call Me” inkluderar gästsång från Joakim Brodén känd som sångare från Power Metal-gruppen Sabaton.

“Coming Home” hörs plinkande gitarrer och en lugn bastrumma i versen medan Peter släpper lös sin melodiska industrimetall i refrängen, snarlikt några av Psyclon Nines halv-ballader på senare år såsom “Take My Hand While I Take My Life” och “Suicide Note Lullaby”.

Peter verkar också ha tagit inspiration från Till Lindemanns krav på “nästan Depeche Mode-aktiga” mellanspel i deras gemensamma projekt Lindemann som släppte sitt första album förra sommaren. Samma typ av “break” eller melodiska mellanspel återfinns på detta album, t.ex. på halvsnabba “Natural Born Idiot” som även bjuder på albumets vackraste refräng. Albumet är betydligt mindre gitarrfokuserat än föregångaren “You Only Live Twice” från 2011 som inte innehöll en enda passage utan skramlande distade gitarrer. Denna inriktning påminner t.ex. om tidigare spår som “Just Hate Me” från “Nothing Remains the Same” från 2002.

Texterna är ofta enkelt skrivna och handlar i stort om Peters egen syn på livet och hur man bör leva det. Det är sällan ämnen inspekteras på djupet utan det hela hålls på en hyffsat begriplig nivå. Ämnen som berör mänskliga öden, samhällets sjuka ideal eller att handskas med sina hjärnspöken varvas med mer banala som historien om en härlig festkväll, ett gammalt ragg eller leva hårt men kort. Detta dock hela tiden med ett synsätt på det hela från en person som på ett sätt står utanför det vanliga inrutade samhället, vilket alltid ger en intressant vinkel på de ämnen som avhandlas.

Albumet följer Pains musikaliska utveckling utan några större överraskningar och man vet vad man får. Det är också den stora svagheten då “Coming Home” inte har som ambition att blåsa bort oss från högtalarna utan få oss att luta oss ned i soffan och avnjuta ett fläckfritt producerat album. De gånger Pain verkligen lyser lika starkt som tidigare höjdpunkter är på de två bästa spåren “Black Knight Satellite” och “Natural Born Idiot”. Det är då man känner att man kommit hem igen!

7/10 MYCKET BRA!

pain

Tracklist

01. Designed To Piss You Off (03:54)
02. Call Me (04:13)
03. A Wannabe (04:15)
04. Pain In The Ass (04:06)
05. Black Knight Satellite (03:41)
06. Coming Home (04:40)
07. Absinthe – Phoenix Rising (03:40)
08. Final Crusade (03:54)
09. Natural Born Idiot (04:16)
10. Starseed (04:44)

Bonus Disc – Live In Vienna June 3 2016 **

01. Same Old Song (04:04)
02. Zombie Slang (03:38)
03. Suicide Machine (04:30)
04. I’m Going In (03:25)
05. End Of The Line (04:54)
06. It’s Only Them (05:03)
07. The Great Pretender (04:59)
08. Dirty Woman (04:38)
09. Monkey Business (04:31)
10. Shut Your Mouth (05:21)

(English version below)

A familiar type of Industrial Metal

Pain is the Industrial Metal side-project of Peter Tägtgren, mosly known as the frontman and singer of Death Metal act Hypocrisy and as one of the worlds most respected Metal producers.

The project was created in the mid nineties as a creative outlet of Peters desire to fuse Metal with electronic music. That itself is not a proof that the multi-instrumentalist and the musical genius have any idea who Front 242, Die Krupps, Nine Inch Nails, Cubanate or Front Line Assembly are. The emphasis of Pain has always been on the Metal side of the sound with some electronic elements, which is the reason that the majority of the fanbase is from the Metal scene. When the previously mentioned acts originated in the electronic scene and started including riffs, drums and the tempo from Metal then Pain was the equivalent of the same journey from the other side. Resulting in a sound conjoined in the center picking the best out of the two worlds. Despite all this Peter is not completely absent from the electronic scene. Pains cover of Depeche Modes “Behind The Wheel” on “Cynic Paradise” from 2008 is a proof of this.

Since the beginning Pain has been about very fast and aggressive tracks combined with some more mellow ones that in different forms has taken inspiration from american rock, Metal-ballads and pure electronic pieces. The sound is though produced with a conventional verse-chorus structure and very melodic elements.

The vocals on the latest album “Coming Home” is more pure which result in a more easy approach than before, although the sound aims bigger and grander for each record. In this more mellow appearance other kind of elements appear like trumpets, acoustic guitars and other non-distorted instruments that now accompany the usual background strings. On the second track “Call Me” Joakim Brodén known from the Power Metal act Sabaton contribute with vocals.

On the track “Coming Home” acoustic guitar is combined with a single bass drum in the verse until Peter unleashes his Industrial Metal in the chorus, somewhat similar to Psyclon Nines half ballads in later years. Tracks like “Take My Hand While I Take My Life” and “Suicide Note Lullaby”.

It seems that Peter has taken inspiration from the demands of Till Lindemann of Depeche Mode-esque kind of breaks from their common project Lindemann and its debut last summer. The same kind of melodic breaks are present on this album, on for example “Natural Born Idiot” which contain this albums most beautiful chorus. The album is much less focused on distorted guitars than on the predecessor “You Only Live Twice” from 2011 which barely had a single moment without them. This is more akin to tracks like “Just Hate Me” from “Nothing Remains the Same” released in 2002.

The lyrics are often simple with Peters view on how to live life in general. Rarely does he go deep into the topics at hand but keeps it on an understandable level. Lyrics about human endevours, the ideals of a sick society or to cope with your own mind are mixed with more corny ones concerning a night out partying, an old hookup or to live fast, die young. All this from a person who in one sense lives outside of the normal everyday society, which makes it interesting at all times.

The sound of the album follows the logical musical path of Pain without any bigger surprises. This also makes for the one real weakness since the ambition of “Coming Home” is not to blow you away from the speakers but instead wants you to relax in the sofa and enjoy really excellent produced music. The moments when Pain shines as bright as the previous peaks are on the two best tracks “Black Knight Satellite” and “Natural Born Idiot”. That is when you feel you have come home again!

Niklas Hurtig sammanfattar 2013

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Ett nytt år, allmänna reflektioner

The Knife släppte ett mycket bra och okonventionellt album och deras spelning på Way Out West-festivalen i Göteborg i augusti var en imponerande upplevelse och när Karin sjöng “And that’s when it hurts, when you see the difference” etsades tillfället fast som det starkaste jag hört 2013. Tech Noir firade den sista festen någonsin i den legendariska lokalen Kolingsborg ”Synthborgen” eller ”Sveriges enda bit av Berlin” i Slussen i Stockholm innan hela bygget ska rivas. Det var lugnt den fetaste tillställningen för mig under året och ett bevis för att denna scen kan locka folk i drivor.

2013 präglades annars av den hemska festivaldöden då Siestafestivalen i Hässleholm, Peace And Love i Borlänge samt Hultsfred i Sigtuna (!?) fick slänga in handduken och meddelade att tillställningarna är över. Efter Arvikafestivalens sorti 2011 har Sverige saknat en naturlig samlingsfestival för alla synthare där ute i landet. Kanske kommer Emmabodafestivalen att axla den manteln då de har fokuserat de senaste årens line-up till elektroniska akter blandat med den sedvanliga dosen indie. Den lilla synthfestivalen Kalabalik på Tyrolen kommer aldrig bli någon populär tonårsfestival utan får anses vara en liten nischad festival som kommer få svårt att boka de riktigt stora banden.

Wow 2013 - The Knife 2

Synthåret 2013 i korthet

Skinny Puppy återvände till fornstora dagar, Front Line Assembly slopade gitarrerna detta år medan Psyclon Nine lät de ta över helt och Velvet Acid Christ släppte aldrig uppföljaren till “Maldire”. Covenant släppt nytt relativt kort tid efter föregångaren och det var helt tyst om Necro Facility denna gång. Depeche Mode släppte sitt bästa album på denna sida av millennieskiftet medan In Strict Confidence var en stor besvikelse. Frågan jag ställer mig är om de någonsin kommer repa sig efter de senaste årens popifiering och generella skifte i ljudbild.

Pouppée Fabrikk släppte årets tyngsta album efter en hel tonårslivstid sedan sist, dock med stor del omarbetat gammalt material. I brist på nytt material från Ladytron var Marnies ”Crystal World” en trevlig lindrare av den ständiga abstinensen. Kirlian Camera släppte ett intetsägande album medan Henric De la Cour släppte en mycket bra uppföljare till hans första succé som soloartist där avslutande spåret ”Sound the Alarm” var bland det bästa som ljöd ur mina högtalare. Apropå det så ser min top-10-lista över årets bästa spår ut som följer, utan inbördes ordning:

hdlc-4

  1. Henric De la Cour – “Sound The Alarm”
  2. The Knife – ”Wrap Your Arms Around Me”
  3. Pouppée Fabrikk – “Satans Organism”
  4. Gary Numan – “My Last Day”
  5. Front Line Assembly – “Ghosts”
  6. Diorama – “Hope”
  7. Austra – “Home”
  8. Hypocrisy – “Living Dead” (Inte “synth” men förbannat bra)
  9. Skinny Puppy – ”Terminal”
  10. Depeche Mode – ”Should Be Higher”

Spotifylista finns här N’s top-10 of 2013. Tyvärr utan Front Line Assemblys bidrag då det spåret inte finns på Spotify.

Dawn of Ashes – “Poisoning the Steps of Babel (feat. Nero Bellum)”

Tags: , , , , ,


Dawn of Ashes presenterar en video till “Poising the Steps of Babel”. Låten, som är hämtad från bandets senaste album “Anathema”, innehåller även en gästspel av Psyclon Nine-bekantingen Nero Bellum. Videon är regisserad av Chris Trueman. Enjoy!

Imperative Reaction – “Imperative Reaction”

Tags: , , , , , , , , , ,


Format: CD, Digital, Spotify
Skivbolag: Dependent Records
Releasedatum: 16 september 2011

Genre: Electro, Industrial

7/10

Allsång och handklapp garanteras

Efter 15 år hade jag aldrig gissat att Los Angeles-baserade kvartetten Imperative Reaction skulle låta som pigga tonåringar fortfarande. Tji fick jag – för deras nya platta är sällsynt dansant.

Sju år har gått sedan man på albumet “Redeption” kombinerade ett rockigt sound med klubbig dunkadunka. Amerikanerna har mer eller mindre fortsatt på samma spår sedan dess, men på det nya självtitulerade albumet fokuserar man än mer på att tillfredsställa DJ’s och klubbkids.

Gitarrerna finns där, popslängorna är i allra högsta grad närvarande – men det som utmärker sig är de nästan Benny Benassi-flåsande basgångarna som ligger över flera låtar. Vilt flörtandes med ibizasoundet vräker Imperative Reaction igång vad de ser som sin nystart med Aesthetic Perfection-doftande “Side Effect”. Man slutar sedan aldrig riktigt dansa förrän man säger farväl för den här gången i passande “Closure”. (forsättning nedan)

Efter att under flera år ha agerat support till band som Combichrist, VNV Nation och Covenant har man den senaste tiden visat att man är fullt förmögna att själva agera huvudnummer, något som ströks under redan under 2009 års när man turnérade tillsammans med Psyclon Nine. Det här albumet kommer knappast ändra den saken med sitt dansanta sound. Om Imperative Reaction varit oroliga för att behöva ta klivet tillbaka till ett supportband, så kan de nog en gång för alla släppa de farhågorna nu. Att inte fronta med amerikanerna på vilken spelning eller festival som helst vore nästan ett brott mot besökarna med tanke på hur publikfriande de nu dängar loss. Allsång och handklapp garanteras.

På minussidan kan det ibland bli lite för glättigt och när popen och gitarriffen tar över för mycket blir det mer ‘The Ark än – låt säga ‘tidiga Apoptygma Berzerk’. Annars visar Imperative Reaction att gammal är äldst och Ted Phelps, David Andrecht, Trevor Friedrich (från Combichrist) och Adam Vex (från Seraphim Shock) kan börja ladda för otaliga liveupptädanden när festivalsäsongen drar igång.

// Joakim Holfve, Elektroskull – Synthportalen

Tracklist

  1. Side Effect  4:37
  2. What Is Left To Say  4:47
  3. Siphon  4:45
  4. Song Of The Martyr  4:05
  5. Torture  5:02
  6. Surface  3:55
  7. Time Doesn’t Care  3:45
  8. The Signal  4:36
  9. Hype  4:46
  10. Permanent  3:32
  11. Closure  4:26

Imperative Reaction presenterar sjätte fullängdaren

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Precis som vi rapporterat tidigare så släpper Imperative Reaction nya singeln “Surface” den 12 juli. Låten är hämtad från kvartettens kommande album.

Imperative Reaction bildades av Ted Phelps och David Andrecht bildade i Los Angeles 1996. Efter en hel del uppmärksamhet på Los Angeles industrialscen så debuterade man med “Eulogy For The Sick Child” under 1999, ett album som rosades av pressen och innehöll clubhits som “Scorpio” och “The Longing”.

Under 2002 lämnade David Andrecht bandet och i samma veva släpptes uppföljaren “Ruined” varpå Sam P och Jason DM (som tidigare är kända från Pulse Legion) anslöt till bandets live-lineup. Bandet genomförde strax därefter sin första USA-turné. Två år senare släpptes tredje fullängdaren “Redeption”, med ett sound som kombinerade det rockigare soundet på “Ruined” med en modernare, mer klubborionterad approach och innehöll dansgolvsfyllare som “Giving In To The Change”. Keyboardisten Jason DM ersattes med Clint Carney (känd även från God Module och System Syn) och bandet gav sig ut på sin andra USA-turné där man under påföljande år gavs möjligheten att turnera med VNV Nation under deras Formation-turné. Över den 36 datum långa turnén förvandlades bandet till ett fullfjädrat liveband och uppträdde inför publik på över 25.000 personer.

2006 släppte man “As We Fall” och under den följande turnén gjorde man sällskap med svenska Covenant under dess Skyskraper-turnén. Man turnerade sedan åter igen med VNV Nation, den här gånge i Europa och valdes sedan som support till Combichrist för USA-turnén 2007. Efter att ha återvänt hem från Europa spelade gav man ett antal konserter tillsammans med psychobilly-giganterna Tiger Army och rekryterade även livetrummisen Trevor Friedrich (som tidigare spelat med bland annat Combichrist, Eighteen Visions och Suffer Well).

Under 2008 släpptes albumet “Minus All” som i sin tur gav bandet möjlighet att själva agera huvudnummer under den kommande turnén. Gitarristen/keyboardisten Adam Vex (från Seraphim Shock) rekryterades och gjorde livesetupen komplett.

Under 2009 agerade man dubbel-headliner tillsammans med skivbolagskollegorna Psyclon Nine under “The Ruina Tour”, där de båda banden spelade live inför stor publik över hela USA.

Förra året låste man således in sig i studion igen och började arbeta på det kommande sjätte – och också självtitulerade albumet. Frontmannen och sångaren Ted Phelps meddelar att meningen med titeln på det kommande albumet är att definiera Imperative Reaction och att det sjätte albumet nu innebära en ordentlig nystart.

“Imperative Reaction” släpps den 13 september Metropolis Records för USA och Kanada. Dependent Records släpper albumet i europa där exakt releasedatum ej är fastställt.

Tracklist

  1. Side Effect
  2. What Is Left To Say
  3. Siphon
  4. Song Of The Martyr
  5. Torture
  6. Surface
  7. Time Doesn’t Care
  8. The Signal
  9. Hype
  10. Permanent
  11. Closure

Centhron levererar femte studioalbumet

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Tyska Centhron skapades vintern 2001 när sångaren Elmar Schmidt och Jörg Hermanns vänskap ledde till första demoalbumet “Malek Taus” som släpptes 2002. Bandet ville inte stå utan släppt material när man skulle ställas på scen som support till Feindflug senare samma år. Efter att demon fått en del uppmärksamhet fortsatte duon arbetet som resulterade i det första “riktiga” albumet “Lichtsucher”, som släpptes via Starfish Music året efter. Ett album som vid tidpunkten hyllades runtom i europa genom DUC Charts, DAC‘s speciella DJ Bullet kategori och via den tyska musiktidningen Zillo‘s populära sampler.

Ett antal spelningar runtom i europa följde. Tyskland, Österrike, Holland, Belgien och Italien gästades och bandet gavs möjligheten att spela tillsammans med storheter som Suicide Commando, SITD, Kiew, Xotox, Agonoize, Reaper, Psyclon Nine, Grendel, Soman och många fler. Liveshowen förbättrades, kvinnliga livesångerskan Melly Thies rekryterades tillsammans med Stefan Thies (bas) och livekeyboardisten Anette Schmidt.

Bandet följde sedan upp med tredje studioalbumet “Gottwerk” under 2006 via Final Dusk Records. Under 2009 landade bandets senaste alster “Roter Stern” via Scanner, ett album som också mixades av Jan L (känd från bland annat X-Fusion och Noisuf-X) och även släpptes i USA och Kanada.

Nu är Centhron tillbaka med ett sprillans nytt album efter att ha rekryterat ännu en livebassist i Markus Vogler och väl förberedda inför sommaren och höstens festivalspelningar runtom i europa.

“Dominator” släpps den 8 april via Scanner.

Tracklist

  1. Leitwolf
  2. Kopfschuss
  3. 666
  4. Gang Bang Dolly
  5. Atomschlag
  6. Cnt
  7. Die Stalinorgeln
  8. So sterbe ich
  9. Kind des Wehrmuts
  10. Dominator
  11. Höllenhunde
  12. Faust
  13. Slave