Foto: Diana Malm (Live på Nalen Klubb, Stockholm 2010 med den gästspelande keyboardisten Magnus Gladén)
Kanadensiska Psyche bildades av bröderna Stephen och Darrin Huss redan 1982 och har genom åren levererat ett antal mörka synthpoppärlor som “Unveiling the Secret”, “Misery” och “The Brain Collapses” för att nämna några.
Psyche har delat scener med flera av scenens storheter och har gästat flera av världens kontinenter och stora festivaler. Under bandets första år fick bandet även assistans av den numera avlidne Skinny Puppy-ikonen Dwayne Goettel.
Nu presenterar tyska Infacted Recordings ett urval av hits, udda spår och remixer på “As The Brain Collapses” som utgör den 30:e delen i skivbolagets populära klassikerserie. Allt levereras remastrat och CD-utgåvan begränsas i vanlig ordning till 1000 exemplar.
Mexikanska Red Industrie arbetar för fullt med nya albumet “Destroyer” som är planerat för släpp senare under 2012. Under tiden passar man på att släppa remixalbumet “Koerper Reich”, som innehåller remixer av bland annat Klonavenus, EGOamp och Iambia men också den svenska oldschool EBM-duon Batch ID. (Lyssna smakprov nedan!)
Den Guadalajara-baserade Helder Camberos startade electro/industrial-projektet Red Industrie under 2008. Året därpå debuterade man via de två digitala singelsläppen “Electro Body” (med gästspel av Yasmin Gate) och “Space Science”, som utgjorde grunden i remixalbumet “Ciencia Ficcion” som släpptes senare samma år.
Helder (som även är känd som DJ Helder) arbetar även med Isis Signum, där han haft gästspel av bland annat Jennifer Parkin (Ayria), Sara Noxx och Neikka RPM-sångersan Dominique.
Under 2010 plockades Red Industrie upp av bland annat det Frankfurtbaserade tyska skivbolaget Electro Arc (och dess amerikanska samarbetspartner Sigsaly Tranmissions), varpå man släppte det första riktigt studioalbumet “Switch”. Albumet fick en hel del positiv uppmärksamhet och innehöll gästspel av bland annat Psyche, Angstfabrikk och Sara Noxx.
“Koerper Reich” släpps under våren via Electro Arc.
Tyska Midnight Resistance bildades 2007 av den Essen-baserade frontmannen och låtskrivaren Nicolay Frank. Projektet släppte debutalbumet “Remote” under 2008 via det synthpop-inriktande amerikanska skivbolaget A Different Drum, ett album som gavs en hel del goda vitsord både i europa och i USA när det begav sig.
På scen backas sångaren och frontmannen Nico upp av gitarristen Ian Deveraux, keyboardisten Per-Anders Kurenbach (som även spelat med Psyché och Shock Therapy) samt trummisen Mr. Avalanche. Och även om det första albumet “Remote” i grund och botten var ett nästan renodlat elektroniskt album, så har man hela tiden experimenterat med gitarrer och akustiska inslag, framförallt live.
På det nya albumet “The Mirror Cage” så tar man gitarrerna och de övriga akustiska inslagen ett steg längre. Dessa inslag bygger nu de grundläggande hörnbitarna i pusslet. Syntharna finns fortfarande väl representerade, men likt många andra band i samma generation och genre (som exempelvis amerikanska Iris och Red Cell), så har man på gott och ont lämnat den renodlade synthpopen bakom sig.
Jag har normalt sett ett förutfattat motstånd mot elektroniska band som vill “bli rockband”, men i Midnight Resistances fall så har det verkligen lyft Nicos välskrivna låtar till en ny nivå. Via stundtals geniala verser, bryggor och refränger, där analoga basgångar, synthar och gitarrriff möter (ofta) akustiska trummor, så griper större delen av låtmaterialet på albumet ordentligt tag.
Nico är också en osedvanligt bra (tysk) sångare, med rent engelskt uttal och ett brett register. Han är bra på att förmedla känslorna i sina låtar och kan vara både sammetslen och argsint i de partier där det krävs. “The Mirror Cage” innehåller flertalet elektroniska rockhits, som den mer elektroniska och vocoderkryddade “Wastelands”, den blytunga “Second Skin” och kraftfulla rockhymner som “Snowblind” och (det tidigare singelsläppet) “Living a Lie”.
Visst, det finns partier på “The Mirror Cage” där det blir för mycket och öronen blir lite trötta. Via den avslutande vackra pianoballaden “Sheltering Skies” försöker man göra sitt bästa för att binda ihop helheten, men trots detta inslag så är det om möjligt en smula slätstruket över elva spår. Det finns visserligen andra låtar som också försöker bryta av något från huvudtemat och ge lite variation, men tyvärr känns några av dessa något malplacerade för att albumet verkligen skall fungera klanderfritt i sin helhet.
Ni som fick sura uppstötningar första gången ni hörde Depeche Modes“Songs of Faith and Devotion” kommer förmodligen avsky det här albumet. Men i Midnight Resistances fall så har man, via det akustiska soundet, helt enkelt bara förstärkt och förädlat ett i grund och botten väldigt begåvat låtskriveri, som inte är värt att förbise oavsett i vilket fack man väljer att placera “The Mirror Cage”.
Psyches frontman Darrin C. Huss har beslutat sig för att hylla Bradley Manning via 6-spårs albumet “We Are Bradley Manning”, där intäkterna oavkortat går till att stödja amerikanen i kampen. (Lyssna/köp albumet nedan!)
Den 23-årige amerikanen anklagas för att tillsammans med två Reuters-journalister ha spridit den omtalade videon som visar avrättningen av civila från en Apache-helikopter i Irak. Han är också känd för att ha delat dokument som “The Afghan War Diary”, loggtexter från Irakkriget och ha skämt ut den amerikanska diplomatin via de omtalade WikiLeaks. Medan den också inblandade Julian Assange steg i vissa sammanhang mer eller mindre hjälteförklarats för sina handlingar så ställs Bradley Manning nu inför rätta via hela 22 anklagelser, som bland annat inkluderar att ha hjälpt fienden via icke tillåtna metoder, något som kan leda till att han döms till dödsstraff eller livstid i fängelse.
Darrin Huss berättar mer; “Texten till “Unveiling the Secret” fick en helt ny innebörd i år. När jag skrev låten så handlade den om att man inte skall vara rädd för att avslöja personliga handlingar. Den handlade om att avslöja att vissa konspirationsteoriers sanningar och att exponera dessa sanningar. Idag blir vi beordrade att lägga locket på, medan våra liv samtidigt tillåts, eller kan användas för att exponera oss enskilda medborgare hursomhelst via internet. Varför skall regeringens “smutsiga hemligheter” inte kunna exponeras? Kanske är det så att alla vid makten inte representerar våra intressen? Om den här 23-åringens handlingar har åstadkommit en förändring kring detta, eller har bidragit till att understryka de brister som finns i dagens politiska system så hyllar jag honom. Om de fortsätter tortera honom så får vi kanske aldrig veta. Jag säger: Ge honom en medalj och en position inom FN eller någon annan instans som arbetar för rättvisa!”
“När jag var yngre så påminde jag väldigt mycket om den här killen. Jag undrade varför vissa saker sker i världen. Svälten i Afrika, krig om droger, Irak, Iran, religion och så vidare. Jag hade också en underlig “modersinstinkt” som gjorde att jag brydde mig om världens felaktigheter. Jag vet att jag inte är ensam om den känslan. Jag kan relatera till Bradley Manning, han var bra på det han gjorde, men jag kan också känna att han gjorde misstaget att själv ta på sig ett så stort ansvar genom att så öppet kommunicera kring det han ansåg borde exponeras för världen. Jag är övertygad om att han valde WikiLeaks just för att det är vad WikiLeaks handlar om, att sanningen alltid står över allt annat. Jag är inte helt säker idag på att det alltid är rätt väg att gå, men jag ansåg det när jag var yngre.”
“We Are Bradley Manning” finns tillgänglig nu och intäkterna skänks oavkortat till www.bradleymanning.org.
Bild:Psyche live på Nalen Klubb (Club Rotor) Maj 2010, Foto:Diana Malm
Special-EP med remixer och udda spår tidigare endast släppt inför Psyche’s Halloween Party Concert i Australien. Tillgänglig till årets slut. Lyssna/köp ovan. Enjoy!
Format: CD, Digital Skivbolag:A Different Drum Releasedatum: 26 maj 2011
Genre: Synthpop
7/10
En melodiös kraftturné med både träffar och missar
Det amerikanska synthpopprojektet Intuition kommer förmodligen erhålla veteranstatus om man fortsätter så här. “Berlin Sky” är deras tredje album och min första bekantskap med duon, som består av Garrett Miles och Ken Porter.
Den här plattan är såpass bra att jag planerar att inhandla de två första albumen i julklapp till mig själv (eller nåt sånt). Redan från första spåret är det tydligt att de två gentlemännen har en oblyg framtoning och är innehar konsten att skriva synthpoplåtar som sätter sig – och jag menar verkligen sätter sig! Både titelspåret och näst sista spåret - “See Right Through Me”, har redan gått på repeat i huvudet under några månaders tid vid det här laget. Albumet fortsätter bara att växa och det verkar som om herrarna Miles och Porter inte kan göra någonting fel, mer om detta längre fram.
När det kommer till att lämna bestående intryck, så verkar Intuition vara kraftigt underskattade och mycket mindre kända än de borde vara. Bandet har drygt 500 fans på sin Facebooksida och verkar inte vara speciellt kända utanför USAs gränser. Det bör ändras på och“Berlin Sky” kan mycket väl bli albumet som ger förändringen i det avseendet.
“Berlin Sky” landar nästan sex år efterbandets senaste album – som med en smula ironi fick titeln “Overworked and Underplayed” (2006) och i sin tur åtta år efter bandet gjorde sin debut med “Further” under 2003.
Intuition påminner mig på flera sätt om landsmännen Iris – ett av mina favoritband när det kommer till synthpop. Precis som Iris-duon Reagan Jones och Matt Morris så kan Intuition konsten att producera synthpop som täcker en bred kanvas, både vad när det kommer till låttexter och musik. Jones (Iris) och Miles (Intuition) har liknande sångröster, vilka är så övertygande att man förmodligen skulle kunna läsa delar av en telefonkatalog till musiken och ändå få det att låta riktigt fantastiskt. Som lyssnare erhåller man smart och utsökt producerad synthpop kryddade med mindre gitarrinslag. Tänk “Wrath” (av Iris) och ni får ett hum om det hela. (fortsättning nedan)
“Alone” – albumets inledande spår tar lite tid på sig att sparka igång, men när man når fram till refrängen så är det en solklar vinnare. Titelspåret “Berlin Sky” är också en av mina favoriter. Dess sequencer-drivna 4/4-produktion, en berättelse om förlorad kärlek utsmyckad med ett melodiskt arrangemang i samma anda som Psyche gör låten till trevlig lyssning, oavsett om man befinner sig på en synthklubb i Florida eller avnjuter den hemma vid stereoanläggningen.
Från denna punkt och framåt så verkar albumet dock tappa gnistan stundtals. “Last Night” känns för sötsliskig och lämnar en känslomässigt opåverkad och “Time of Your Life” bygger upp lager på lager av ljud för att till slut falla platt. “My Darkest Hour” i sin tur är lite för melodramatisk för sitt eget bästa. “Enemy of Fear” och “All That We’ve Made” är dock två vinnare, där den förstnämda använder sig av synthbasar i förgrunden medan den senare verkligen är ett stämningsfyllt anthem. Efter detta följer min personliga favorit - “See Right Through Me” med sin underbara reverb-behandlade leadsynthslinga, obevekliga rytmer och några riktigt välskriva textrader. Det är också det spår på skivan med det mest klassiska soundet, vilket nog är anledningen till att jag gillar det så mycket som jag gör. Fans av äldre synthpop som Devo eller Psyche kanske inte känner sig hemma de tekniska trick som Intuition använder sig utav, jag hade själv lite problem att vänja mig vid sättet som autotune används i den första versen av “See Right Through Me” och det existerar några få partier där gitarrerna tar överhanden. Det bör också nämnas att albumet är ganska ogenerad pop, vilket en stor del av den nutida synthpopen inte är. Ta exempelvis “Don’t Cry”, som ju inte är synthpop av de episka proportionerna och på något sätt gör den till tidernas avslutningslåt. Låt inte detta avskräcka, dock.
Är “Berlin Sky” det nästa stora genombrottet i genren? Experimenterar bandet med en nyskapande och spännande ljudbild? Nej och varje nytt album behöver inte heller göra det, speciellt inte när det har fungerat bra tidigare. Intuition kan sin sak och gör det onekligen väldigt bra.
Bara några månader efter att ha släppt samlingen “Promo 2004-2010″ samt delar av sin katalog på nytt, så återvänder nu österrikiska Davos med nya EP’n “Tender Loving Care” som släpps både på CD och digitalt via Ionium Records. EP’n är det första nya materialet från synthpoptrion sedan man släppte “Split” för två år sedan och är de första aptitretaren från det kommande albumet “I Could Sense A Tragedy”.
Förutom titelspåret “Tender Loving Care” i originalutförande inkluderas även en remix av Andy Krüger som för de flesta är mest känd från Melotron, men även för sina gästspel i In Strict Confidence. Svenske Per-Anders Kurenbach – som tidigare arbetat med bland annat Psyche, Eternal Afflict och Shock Therapy – bidrar också med en remix av “These Days”. Utöver detta levererar Peter Rainman (från People Theatre) en remix på “Richie” medan Jesus On Exstacy gör sin egen tolkning av “Illuminate”.
Till titelspåret har man även spelat in en video som är bandets första någonsin och även finns inkluderad på EP’n. (Se videon nedan eller i vår välfyllda videokategori)
“Tender Loving Care” släpps den 5 augusti via Ionium Records.
Format: CD / Download Skivbolag:Echozone Releasedatum:13 maj 2011
Genre: Synthpop
5/10
Sömnig comeback med få höjdpunkter
Klassiska tyska synthpopduon !distain, som numera består av Alexander Braun och Manfred Thomaser, återvände under våren med nya albumet “On/off”, det första egentliga nya studiomaterialet sedan 2004 års “25 Frames a Second”.
!distain är ett gammalt klassiskt synthpopband som under mitten av nittiotalet slog igenom med sin melodistarka och välproducerade synthpopi Depeche Mode’s fotspår tillsammans med band som bland annat De/Vision,Camouflage och Melotron.
Som medproducenter på “On/off” kan man notera Remi Janotta, som tidigare arbetat med Psyche och Peter Rainman, som är mest känd för sitt projekt People Theatre. Utöver detta gästspelar flera andra artister på albumet; Tyska Elektrostaub bidrar till en alternativ version av första singelsläppet “Mein weg”. Den svenska sångerskan Tess Friess, som är känd från den numera avvecklade electropoptrion Dual Density, ger ena halva av duetten “What Do You Want From Me?” och utöver detta bidrar Rick Prokein på “Monokultur”, som för övrigt är en av albumets absoluta höjdpunkter. Seyhan, som arbetat med bandet tidigare, bland annat på “East At Last”, läser också prologen i inledningen av “The 6th Floor”. (fortsätter nedan)
“On/off” är minst sagt rätt ojämnt och låtbyggnaden i flera av spåren påminner för mycket om varandra. !distain väljer att blanda tyska och engelska, tempot varieras något i ett par av låtarna. Men trots dessa inslag så flyter stora delar av “On/off” ihop till en enda jämntjock massa. Visst, arrangemangen är stundtals riktigt snygga, melodierna är hyfsade och sånginsatsen är klanderfri. Men det totala intrycket blir tyvärr väldigt sömnigt, trots att man bland de tolv spåren faktiskt finner flera ganska välkomponerade stycken av elektronisk pop.
