Subscribe via: RSS
Format: (Album) CD, 2CD**, vinyl, digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 7 juni 2019
Genre: Electro, EBM, Futurepop
Bandmedlemmar: Martin Rudefelt, Torny Gottberg
Land: Sverige
Rencensent: Jens Atterstrand
(English version below)
Att Cryo-duon Martin Rudefeldt och Torny Gottberg båda är kräsna och noggranna musikskapare har nu blivit än tydligare efter att jag har fått äran att spendera en hel del tid med bandets kommande femte fullängdare The Fall of Man.
Fem år har passerat sedan Cryo 2014 senast var albumaktuella med Retropia, vilket i sammanhanget är en hel ocean av tid. Men när jag nu fått höra resultatet, så inser jag snabbt varför. Speciellt med tanke på att duon, enligt uppgift, har spenderat det senaste året enbart med att finputsa och polera detaljerna.
Cryo verkar ha en väldigt harmonisk och avslappnad relation till sin skaparprocess. Jag får uppfattningen är att de varsamt låter ljudskisser och låtidéer växa fram med tiden och att de totalvägrar att släppa ifrån sig något innan de är helt nöjda. The Fall of Man lyckas med att ta Cryos igenkännbara stil små, men spännande, steg framåt utan att begå misstaget med att tappa bort deras starka identitet på vägen.
Klassiska analoga synthljud har länge varit ett incitament i Cryos ljudbild, sida vid sida med tjocka pads, effekter och breda reverb. När jag gräver djupare i de välputsade lagren av detaljer så förs tankarna till melodislingor och harmonier inspirerade av allt ifrån Vangelis filmiska och storslagna ljudkulisser och skräckfilmsmusikprofeten John Carpenters iskallt hotfulla analoga ljudväggar till rytmer och basgångar inspirerade av den lätt technodoppade, kalla och atmosfäriska EBM som Front 242 gav oss när de, enligt min uppfattning, peakade på Tyranny For You 1991.
På The Fall of Man har Cryo anammat influenser ur ett bredare musikaliskt spektra än tidigare. Ett av exemplen, som påminner om duons starka ambitioner till vidareutveckling, är postpunkvibbarna som, med hjälp av inslag av basgitarr och akustiska trumljud, ramar in den vackert sorgsna och svartrockiga mellantempo-balladen “When You Cross the Line”.
Singelspåren “Control” och “Sanitarium” agerade dragplåster inför albumsläppet och klättrade båda välförtjänt högt på de tyska alternativtopplistorna. De två låtarna, tillsammans med den dissonanta och kaotiskt energiska “Low Life”, som kommer fullproppad med röstsamplingar, är albumets starkaste upptempolåtar. Den förstnämnda kunde jag inte riktigt ta till mig fullt ut i sin singelform, men när den nu är placerad i sin rätta omgivning så landar den perfekt.
Låttexterna är vidöppna för olika tolkningar och i kombination med musiken gör de att jag upplever The Fall of Man som ett av Cryos mörkare verk hittills. De förmedlar allt ifrån mardrömsskildringar, människans onda natur och psykisk ohälsa till personliga kriser och eftertänksamma kryptiska budskap.
Cryo beskriver sig som en enhet, där den ena delen behöver den andre för att fungera. Cryo är en duo och på The Fall of Man upplever jag det tydligare än tidigare. Den dovt mullrande “Smile Forever” påminner en del om hur Tornys tidigare band Project-X kunde låta när det begav sig. Utöver de många sångpåläggen som är spridda över albumet, så framför han också i lågmäld spoken word-stil, den monotona och kryptiska “läkemedelshyllningen” “Valium” som, i sällskap med “Decay Decay Decay”, är inslag som tillför ytterligare dynamik och variation.
Duon avslutar med flaggan i topp med den tillbakalutade, atmosfäriska och mörkt harmoniska balladen “Human Nature” där Martin Rudefeldt, fint uppbackad av sin syster Karin, förmedlar en välskriven, mörk och känslosam historia om den mänskliga rasens förprogrammerade onda natur.
The Fall of Man imponerar stort och är ett helgjutet och varierat hantverk, som till och med överträffar dess suveräna föregångare. Samtidigt understryker det albumformatets styrkor som ett enda långt musikaliskt konstverk, vilket är viktigt i en tid när one hit wonders och hit-fokuserade kommersiella musikprodukter ges på tok för mycket utrymme.
Jag sticker härmed ut hakan och tilldelar utan tveksamheter min första och mycket välförtjänta tiopoängare för året till Cryo.
01. Know Your Enemy (04:01)
02. Control (04:53)
03. Remember (06:32)
04. Valium (05:21)
05. Smile Forever (04:34)
06. Sanitarium (04:03)
07. Decay Decay Decay (04:31)
08. When You Cross The Line (04:00)
09. Low Life (04:14)
10. Human Nature (06:14)
01. Low Frequency Response
02. Valium (Triple Dose Remix)
03. Decay Decay Decay (First version)
Foto: Krichan Wihlborg
(English version below)
The fact that Cryo duo Martin Rudefeldt and Torny Gottberg both are discerning and accurate musicians has now become even more obvious after I’ve got the honour to spend quite some time with the band’s upcoming fifth full-length album The Fall of Man.
Five years have passed since Cryo released Retropia back in 2014, which in this context is a whole ocean of time. But after now having heard the result, I quickly realize why. Especially considering that the duo reportedly have spent the last year merely fine-tuning and polishing the details.
Cryo seems to have a very harmonious and relaxed relationship to their creative process. I get the impression that they gently let sound sketches and song ideas grow over time and that they totally refuse to release anything before they are completely satisfied. The Fall of Man succeeds in taking Cryo’s recognizable style small, but exciting, steps forward without making the mistake of losing their strong identity along the way.
Classic analogue synth sounds have for a long time been an incentive in Cryo’s sound, side by side with thick pads, effects and broad reverbs. When I dig deeper into the well-groomed layers of details, the melody loops and harmonies make me think of everything from Vangelis cinematic and magnificent soundstages and horror movie soundtrack maestro John Carpenter’s ice-cold haunting analogue walls of sound to rhythms and basslines somewhat inspired by the cold, atmospheric and slightly techno-doped EBM that Front 242 gave us when they, in my opinion, peaked on Tyranny For You 1991.
On The Fall of Man, Cryo have embraced influences from a wider musical spectra than before. One of the examples, that reminds about the duo’s strong ambitions to develope further, are the vibes of post punk that, with the help of sounds from bass guitar and acoustic drums, frames the beautifully sad and goth rock-styled mid-tempo ballad “When You Cross the Line”.
The singles “Control” and “Sanitarium” acted as teasers ahead of the album release and both deservedly climbed high on the German alternative charts. The two songs, along with the dissonant, chaotic and energetic “Low Life” that comes packed with vocal samples, are the album’s strongest uptempo tracks. I could not fully absorb the first one mentioned in its single form, but when it is now placed in its proper environment it fits perfectly.
The lyrics are wide open for different interpretations and in combination with the music they make me experience The Fall of Man as one of Cryo’s darker pieces of work so far. The songs convey everything from nightmarish depictions, humans evil nature and mental ill-health to personal crises and thoughtful cryptic messages.
Cryo describes themselves as a unit, where one part needs the other to work. Cryo is a duo and on The Fall of Man It becomes clearer than before. The rumbling “Smile Forever” is reminiscent of how Torny’s previous band Project-X could sound back in the days. In addition to his many vocal inputs that are spread across the album, he also, in low-key spoken word-style, performs the monotonous and cryptic “drug commercial” “Valium” which, in along with “Decay Decay Decay”, brings in elements that add further dynamics and variation.
The duo ends the album with their flags flying high with laid-back, atmospheric and dark harmonic ballad “Human Nature” where Martin Rudefeldt, nicely backed up by his sister Karin, conveys a well-written, dark and emotional story about the pre-programmed evil nature of the human race.
The Fall of Man impresses greatly and it is a solid and varied work of art that even outperforms its sovereign predecessor. At the same time, it underlines the strengths of the album format as one complete musical artwork, which is important at a time when one hit wonders and hit-focused commercial music products are being given way too much attention.
I hereby stand my ground and, without doubts, deliver my first and very well-deserved, ten pointer of the year to Cryo.
Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Progress Productions, Metropolis Records
Releasedatum: 26 april 2019
Genre: Industrial, postpunk, new wave
Bandmedlemmar: Emmanuel Åström, Peter Fristedt, Johan Lange
Land: Sverige
Recensenter: Jannice Faringer, Jens Atterstrand
(English version below)
Fyra långa år har passerat sedan Alkimia och mycket har hänt sedan dess. Ett pånyttfött Agent Side Grinder återvänder nu äntligen med det nio låtar långa albumet A/X. Idag som en trio med nya sångaren Emmanuel Åström som har ersatt den tidigare, Kristoffer Grip, dock utgör grundarna Johan Lange och Peter Fristedt fortfarande navet.
A/X representerar en mer generisk och elektronisk sida av Agent Side Grinders låtskrivande. Det är mer återhållsamt och minimalistiskt än tidigare släpp men vi känner oss ändå hemma i det för deras typiska sound. Agent Side Grinder presenterar fortfarande mörk monotonisk pop med det där unika industriella och postpunkiga undertonerna som skapar ett gemytligt igenkännande. De elektroniska basgångarna har ersatt Thobias Eidevalds elbas och överlag är arrangemangen elektroniska bortsett från några få undantag som den gitarriff-tyngda “Inner Noises”.
Enackordslåten “Allasin Sane (no. 2)” ramar in mycket av vad ASG anno 2019 handlar om. Lite fint är också att Kristoffer Grip här har lämnat efter sig ett arv i form av låttexten som han och Johan Lange har skrivit tillsammans. Denna, tillsammans med en triss i spikraka hitlåtar (som släpptes under 2018), som den inledande “In From the Cold” följt av första singelsläppet “Doppelgänger” och slutligen “Stripdown” så visar de prov fortsatt självförtroende, styrka och ett mycket skickligt låtskriveri med medryckande refränger och melodier i ett suggestivt och kargt ljudlandskap.
Det som representerar Agent Side Grinders mer experimentella och finurliga sida är låten “MM/MC” som får en att slungas tillbaka till ett 80-tal och känslan av när man kommer in på fritidsgården spänd av förväntningar och hör ett intro som får det att pirra till i magen. Ett udda men för den delen inte mindre känsloladdat inslag.
Albumet avrundas med den pampiga balladen “Wounded Star” som är en duett tillsammans med dansk-kanadensiska Sally Dige som skulle kunna ses som en motsvarighet till “Last Rites” från Alkimia.
A/X är ett snyggt, stilsäkert och välkomponerat album med lika delar av innovativitet och identifikation som aspirerar på en plats på 2019:s tio i topp-albumlista.
01. In From The Cold (05:08)
02. Decompression (04:07)
03. Stripdown (04:43)
04. Allasin Sane (No.2) (06:10)
05. Doppelgänger (04:19)
06. The Great Collapse (04:29)
07. MM/CM (03:58)
08. Inner Noises (03:48)
09. Wounded Star (Feat. Sally Dige) (04:34)
(English version below)
Four long years has passed since Alkimia and much has happened since then. A revived Agent Side Grinder finally now returns with the nine track long album A/X. Today as a trio with new singer Emmanuel Åström whom has replaced the former, Kristoffer Grip, though Johan Lange and Peter Fristedt still constitute the foundation.
A/X represents a more generic and electronic side of Agent Side Grinders songwriting. It’s more restrained and minimalistic than the previous album releases but we do recognize the typical ASG sound. Agent Side Grinder still presents dark monotonic pop with a strong breath of industrial and undertones of post punk that creates a cozy feeling of recognition. The electronic bass lines has replaced Thobias Eidevalds bass and the arrangements is over all more electronic.
The one chord track “Allasin Sane (no. 2)” somewhat frames what ASG anno 2019 is about. A nice thing is also that Kristoffer Grip in this case have left a heritage in form of the lyrics wich hehave written together with Johan Lange. The song, along with a trio of straight hit songs (that was released in 2018), like the opening track “In From the Cold” followed by the first single release “Doppelgänger” and finally “Stripdown” where they demonstrate a continued self-confidence, strength and great song writing skills with captivating choruses and melodies in a suggestive and barren soundscape.
The song that uncovers Agent Side Grinders more experimental and ingenious side is “MM/MC” that throws you back to the early 80:s and the feeling you got when you entered a disco filled with expectations and heard an intro wich made your stomach tingle. An odd but for that matter not a less emotional element.
The album is rounded off with the grand ballad “Wounded Star” wich is a duett together with the Danish-Canadian Sally Dige, a song that could act in comparence to “Last Rites” from Alkimia.
A/X is a smart, style securely and well composed album with equal parts of innovativity and identification that aspires to a top ten position as one of the best albums of 2019.
Format: (Album) CD, 2CD**, digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 8 februari 2019
Genre: Synthpop
Bandmedlemmar: Carl Steinmarck
Land: Sverige
Recensent: Stefan Last
(English version below)
Saft återvänder med uppföljaren till den succéartade comebacken Norrbacka. Allting har ett Slut är liksom sin föregångare producerad av Carl Steinmarck och sonen Alexander, och visst känner man igen sig.
Albumet inleds med ”Visa våra vingar” och ”Allting faller ner”, två låtar som kanske inte greppar tag i en på samma sätt som ”Om oss” gjorde på Norrbacka och ”Ditt namn i min mun” på debuten Paranoia Erotica, men det är likväl två starka spår.
På singelspåret ”En bild av sanningen” lyfter det dock ordentligt på det där energiska, allsångsinbjudande sättet som Saft gör så bra, och detsamma gäller även ”Oberoende” och ”Hagel” som följer några spår senare. Däremellan kommer dock låtar som ”Särskilt sätt” där vi plötsligt befinner oss på svajig melodifestivalmark. Även om det är plattans svagaste spår så får jag nog ändå medge att om jag visste att låten skulle dyka upp på någon av deltävlingarna så skulle jag allt bänka mig framför TV:n och kanske till och med slänga in en röst eller två..
Det kanske inte slår gnistor om Allting har ett slut på samma sätt som det gjorde om Norrbacka, och det håller inte riktigt ihop på samma sätt, men detta till trots så känns det som en liten vitamininjektion så här i slutet av vintern. I skrivande stund har vi en dag där det kanske inte är mer än fyra-fem grader ute, men snön har nästan helt försvunnit och solen strålar. Då är platsar Safts nya riktigt bra i bilstereon.
01. Visa våra vingar (03:49)
02. Allting faller ner (04:06)
03. En bild av sanningen (03:55)
04. Våga säg farväl (04:47)
05. Spegel, spegel (03:40)
06. Särskilt sätt (04:08)
07. Oberoende (04:16)
08. Hagel (03:12)
09. Du och jag (03:43)
10. Allting har ett slut (03:59)
01. Undantag 2018 (03:44)
02. Där står du (04:27)
03. Faller en faller två (04:17)
04. Du och jag (TMJ remix) (03:49)
05. Hagel (Jesper Hörberg remix) (03:20)
06. Hagel (OctoLab remix) (03:35)
07. Vänd (Side Order remix) (03:38)
(English version below)
A vitamin-injection that lacks some spark
Saft returns with the follow-up to the magnificent comeback album Norrbacka. Like its predecessor Allting har ett slut is produced by Carl Steinmarck and his son Alexander, and it does sound very familiar.
The album opens with ”Visa våra vingar” and ”Allting faller ner”, two songs that might not grab you the way ”Om oss” did on Norrbacka and ”Ditt namn i min mun” on the debut Paranoia Erotica, but two strong tracks none the less.
The single ”En bild av sanningen” takes off to a whole other level though, in that energetic singalong way that Saft does so well., and the same goes for ”Oberoende” and ”Hagel” that follow a few tracks later. Before those, however, comes songs like ”Särsklit sätt” where we suddenly find ourselves treading on wobbly Melodifestivalen (the Swedish qualifications for the Eurovision Song Contest) grounds. Even though this is the weakest track on the album I must admit that if I knew the song was to participate I would probably watch it, maybe even throw in a vote or two…
Allting har ett slut may not send sparks flying the way Norrbacka did, and it doesn’t quite hold together in the same way, but despite this it feels like a welcome vitamin injection as the end of winter is approaching. At the time of writing we’ve had a day with teperatures barely reaching five degrees, but the snow has all but disappeared and the sun has been shining. On days like these the new one from Saft works really well as your driving soundtrack on the car stereo.
Format: (Minialbum) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 28 december 2018
Genre: Synthpop
Bandmedlemmar: Christer Lundberg, Martin Brändström
Land: Sverige
Recensent: Stefan Last
(English version)
Det är nu tio år sedan göteborgsbandet Universal Poplab släppte sitt tredje och sista album Seeds. Sedan dess har sångaren Christer Lundberg fortsatt sin karriär som radiopratare på Sveriges Radio. Men efter ett decennium var tiden mogen för lite synthpop igen och Christer och vännen Martin Brändström (keyboardist i death metal-bandet Dark Tranquility) väckte liv i sitt gamla band Kennelklubben som de bildade i slutet av 80-talet. Resultatet är det självbetitlade minialbumet Kennelklubben.
För alla oss som saknat Christers gamla band är det en fröjd att åter höra hans välbekanta röst, men förvänta er inget Universal Poplab 2.0. Det finns likheter, men den här gången är ljudbilden mörkare, råare och mindre polerad. Den kanske mest uppenbara skillnaden är dock att det nu är sång på svenska som gäller. Texterna är påtagligt personliga, och i låtar som ”Svarta moln” och ”Allt som nånsin fanns” reflekterar Christer över livet i Göteborg och drömmar som aldrig blev verklighet.
Genom sju låtar bjuder Kennelklubben på en knapp halvtimmes elektronisk pop som känns angelägen och nästan smärtsamt ärlig. Som lyssnare kan jag bara hoppas att Christer och Martin har mer musik på gång, för den här debuten är något utöver det vanliga!
01. Höghusmiljonär (05:09)
02. 414 (04:14)
03. Svarta moln (04:10)
04. Allt som nånsin fanns (04:09)
05. Vinglande vägen hem (04:13)
06. Hundens år (02:46)
07. Till sista droppen (04:33)
(English version below)
It has now been ten years since Gothenburg-based Universal Poplab released their third and final album Seeds. Since then singer Christer Lundberg has continued his carreer as a radio host on Swedish national radio. But after a decade the time was ripe for some synthpop again and Christer and his friend Martin Brändström (keyboard player in the death metal band Dark Tranquility) brought their old band Kennelklubben, originally formed back in the late 80s, back to life. The result is the self-titled mini album Kennelklubben.
For those of us who’ve been missing Christer‘s old band it is truly a joy to hear his voice again, but don’t expect a Universal Poplab 2.0. There are similarities, but the sound is darker, grittier and less polished. Perhaps the most obvious difference though, is that this time around the lyrics are all in Swedish. The deeply personal content of the lyrics is palpable, and in songs like ”Svarta moln” (”Black Clouds”) and ”Allt som nånsin fanns” (”All There Ever Was”) Christer reflects upon life in Gothenburg and dreams that failed to come true.
Through seven songs Kennelklubben delivers just short of half an hour’s worth of electronic pop that feels urgent and almost painfully honest. As a listener one can only hope that Christer and Martin have more music up their sleeves, because this is a debut that goes above and beyond the ordinary…
Svenska publikfavoriterna SPARK! med sångaren Christer Hermodsson och Mattias Ziessow är äntligen tillbaka. Här är videon till nya singeln “Två mot en” som finns ute nu i en till 100 exemplar begränsad 7″ vinylutgåva via Progress Productions.
I videon medverkar Claus Larsen (Leather Strip), Robert Enforsen (Elegant Machinery), Eddie Bengtsson (Page, Sista Mannen på Jorden), Wulfband, Calle Nilsson (Lucifer’s Aid), Nachtmahr, Vanguard, Richard Flow (från Machinista) och många fler…
Fem år har nu passerat sedan Henric de la Cour följde upp den självtitulerade solodebuten och släppte Mandrills (2013). Både känslomässigt och musikmässigt har det varit en ganska omtumlande tid för frontmannen. En tid som har kantad dels av en viss prestationsångest inför album nummer tre och dessutom av några jobbiga perioder där bieffekterna av Henrics sjukdom gjort sig påminda för att sedan toppas med glädje när han gifte sig nu i somras. Arbetet med Gimme Daggers har med andra ord varit långt ifrån smärtfritt.
“Fem år är aslång tid. Det beror inte bara på att albumet var svårt för mig att göra efter Mandrills, som jag tyckte var väldigt bra, det var mycket på grund av att jag också hamnade på sjukhus för allvarliga blodförgiftningar två gånger under denna tid. Det förstörde mycket av mitt och Rikard Lindhs flow i studioarbetet. Men till slut hittade vi flowet och gjorde hälften av låtarna på skivan på kanske tre månader“, berättar han.
Paul Henric Dornonville de la Cour växte upp i Eskilstuna och diagnostiserades redan vid ung ålder med den dödliga sjukdomen cystisk fibros. Men med hjälp av en ny medicinering och forskningens framsteg så har mötet med livets slut nu i alla fall tillsvidare framflyttats. Men trots detta så påverkar den i allra högsta grad fortfarande hans vardag i stor utsträckning. Med samma medicinering som genererar en del bieffekter. Att följa upp det kritikerrosade och det mycket starka andra soloalbumet Mandrills har inte heller varit alldeles enkelt och svaret på frågan om han har haft någon prestationsångest inför skapandet av det nya albumet är glasklart.
“Minst sagt. Hade väldigt svårt att sadla om och köra igen, allt jag/vi gjorde kändes sämre än vad materialet på Mandrills var. Det var både sanning och till viss mån något jag bara inbillade mig, men när vi väl skrivit någon slags “nyckellåt” så föll allt på plats och jag tycker det blev väldigt bra till slut. En klart mer krävande skiva än Mandrills, men ibland är sånt bra”, förklarar Henric.
Tillsammans med kompisen Rikard Lindh har Henric komponerat och producerad musik under många år nu, både som tidigare bandkamrater i Yvonne och nu som soloartist, vilket säkert ger en trygghet.
“Absolut. Vi vet vad den andre gillar när det kommer till när man ska trixa med musiken, så oftast räcker det med en nick så är det klart, eller i alla fall på rätt spår. Det är ett väldigt smärtfritt samarbete.”
Det är en fem år äldre och numera även gift Henric de la Cour vi möter på nya albumet. Men hurvida detta har påverkat musiken är han något mer tveksam till.
“Inte speciellt mycket, det blir den skivan det blir. Ibland är det liksom bara att följa med och se var man hamnar, men oftast blir det ju såklart asbra. Det finns tillräcklig med dåliga grejer kvar inuti som pockar på ens uppmärksamhet då och då.” säger han.
Och trots att han nu överlag mår mycket bättre, så påverkar sjukdomen honom fortfarande, även om han har “överlevt” den för stunden. I låten “Two Against One”, som släpptes som singel redan 2016 och som även återfinns på det nya albumet, sjunger han “some day but not today I will take the easy way”. Men när det gäller dessa känslor i anslutning till musiken och kring hurvida han nu är mer positivt inställd till livet i allmänhet och musiklivet i synnerhet än tidigare så säger han så här: “även om det är lite lättare att andas nu och jag inte behöver lika många intravenösa kurer antibiotika, så tar jag precis alla mediciner som jag gjorde förr. Men ja, döden är inte runt hörnet just nu, även om det var nära under blodförgiftningen för två år sedan. Jag tror jag i alla fall måste försöka att se något slags ljus förr eller senare. Men det mörka i musiken kommer vara en konstant.”
Det förra albumet Mandrills fick en hel del uppmärksamhet även utomlands och banade en ännu bredare väg för Henric de la Cour och hans musik än tidigare. Efterfrågan till de lite större festivalerna bland annat i Tyskland ökade, festivaler i samma storlek som de han även i år redan är inbokad till. När det gäller tankarna till att framföra de nya låtarna live så svarar han: “ja, i Tyskland ångar det på och det känns ju såklart fantastiskt. Jag tror det kommer bli asfett att spela de nya tracksen, en del är ju rätt jävla mäktiga ändå. Ser verkligen fram emot det!”
Utöver den trogna synthpubliken så hämtar Henric de la Cour sina fans bland både gotare och den allmänt svartklädda alternativa subkulturens publik. Det nya albumet Gimme Daggers upplevs som något mindre elektronisk än hans tidiga material, men på frågan hurvida detta är ett medvetet val svarar han bestämt: “nej, det var inget medvetet grepp. Jag vet att det blev en hel del överstyrda ljud och distade synthar och jag tror faktiskt att det är typ dubbelt så mycket gitarrer på Mandrills än på Daggers. Men som sagt, ibland blir det som det blir.”
När jag frågar Henric hur liveplanerna ser ut och om det skett några förändringar i livesättningen så säger han “det är ett ständigt ämne för debatt i våra led. Det finns olika förslag men det är inget vi kan ta tag i nu i höst. Möjligtvis till våren kommer det göras ändringar” och på frågan om han har några personliga favoriter på det nya albumet så får vi det spontana svaret “Jag tycker nog att Teeth, Please blev en fin bit, mycket tack vare Camillas sång.”
Vad beträffar duetter och gästspel så är listan lång när det kommer till Henric de la Cour. Han har tidigare gästspelat på låtar av allt ifrån Agent Side Grinder till Andreas Tilliander. Utöver detta har han även gjort publikkära duetter som “Shark”, på det förra albumet Mandrills som framfördes tillsammans med livemedlemmen Susanna Risberg. När det sedan kommer till duetter i allmänhet och eventuellt kommande samarbeten så berättar Henric att han har sjungit in en låt med Memoria, som han också har varit med och skrivit. Memoria är hans fru Tess alter ego och både han själv och Rikard Lindh är inblandade i produktionen av skivan som kommer spelas in under hösten. “Wolf Hour” som han gjorde tillsammans med Agent Side Grinder tycker han var ett lyckat samarbete där han egentligen bara gick in och la sång enligt bandets instruktioner, men som han även har tyckt har varit roligt att framföra live några gånger.
Jag är givetvis intresserad av att gå in djupare kring låtmaterialet på Gimme Daggers och på svaret om albumet har något speciellt huvudtema blir Henrics svar omgående rakt och koncist: “saknad, tror jag.”
Och när jag sedan ställer den naturliga följdfrågan angående om han saknar något eller om det bara är känslan av saknad han vill förmedla så berättar han att det väl är tomheten som uppstod när han förstod att han inte ska dö snart och att sjukdomen inte är lika närvarande som förr. Men det är ingenting han vill trycka upp i ansiktet på folk såklart, samtidigt som det har varit och är en stark känsla hos honom nuförtiden. Allt detta måste vara en svår process att gå igenom och när undrar om det har varit svårt att ta in faktumet att han nu sannolikt kommer vara med oss länge till säger han “tänker på det varje dag. Jag tror sånt här shit måste bearbetas.”
Många av de här känslorna har Henric de la Cour injicierat i sin musik under många år nu, på frågan om saknaden av dessa som blivit komplicerade svarar han: “både ja och nej. Jag menar det finns ju alltid kvar i mig och det kommer alltid ta sig uttryck i musiken på något sätt. Men jag vet inte, det här kanske är det sista jag gör, men det känns inte riktigt så.”
Henric har alltid till synes haft en tämligen avslappnad distans till musiken. När det kommer till faktumet att Gimme Daggers är något av det mest personliga albumet han har gjort hittills så är han snabb med att hålla med. Många andra artister idag förbereder sig länge, planerar och följer en sorts struktur hela tiden. Har det betytt extra mycket för dig och din musik att få verka i rätt forum och att ha rätt folk kring dig? “nej, så har jag egentligen aldrig jobbat. Men samtidigt har solo-musiken hittat en viss typ av publik som kanske inte Yvonne- eller Strip Music någonsin gjorde. Och det har väl funnits i tankarna någonstans. I alla fall i början”.
Henric de la Cour är en väldigt intressant person och en spännande artist och jag har svårt att slita mig från vårt samtal, men till slut så måste jag ställa den sista frågan om han har någon hälsning till alla fans som lyssnar och läser: “Tack för att ni lyssnar. Vi ses i mörkret”.
För er som vill läsa mer om Henric de la Cour kan vi tipsa om Niklas Hurtigs intervju från 2013 som ni finner här!
Format: (Album) CD, 2CD**, vinyl, digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 14 september 2018
Genre: Electronic, pop, rock
Bandmedlemmar: Henric de la Cour
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand
(English version below)
Henric de la Cour har tagit god tid på sig, men fem år sedan det senast begav sig så har den forne Yvonne– och Strip Music-ikonen nu ställt dörren mer eller mindre på känslomässig vid gavel på det nya albumet Gimme Daggers, som fullkomligt svämmar över av personliga iakttagelser, känslor och berättelser inramade i såväl mörk nostalgi som kajalsvart romantik.
En bred och tjock ljudmatta omsluter de flesta av de nya låtarna och Gimme Daggers pendlar mellan att kännas både bekant och igenkännbar till att på vissa ställen ta ut svängarna ordentligt i ett elektroakustisk, organisk och varmt inbjudande omfamnande. Synthpuristerna lär rynka på näsan ännu mer än tidigare den här gången, men tillsammans med bundsförvanten, kompisen och producenten Rikard Lindh har Henric, till synes med stor tillförsikt och tålamod, noggrant valt ut spelplanen för de här nya låtarna där den elektroniska grundpaletten nu ligger uppenbart längre bak i ljudbilden än tidigare.
Arbetet med Gimme Daggers har tagit sin tid och processen har dessutom störts något på vägen. Men när den å ena sidan har bromsats upp på grund av de två allvarliga blodförgiftningarna som frontmannen drabbats av under de senaste åren, så har den i sin tur kanske också injicerats med nya krafter när Henric gifte sig i somras?
Jämfört med den självtitulerade debuten och det andra albumet Mandrills (2013), där i synnerhetet det förstnämnda var mer direkt och elektroniskt avskalat, så introducerar Gimme Daggers fler ljudexperiment och många inslag av skev dissonans.
Efter introt möter vi en skör och melankolisk Henric i en av årets vackraste låtar “Kowalski Was Here”. Låten agerade draghjälp när albumet påannonserades och förtydligar på ett väldigt intimt och personligt plan att han nu verkar, åtminstone för stunden, ha kommit till en lite större insikt kring det faktumet att livet är någonting väldigt dyrbart. Att Henric de la Cour nu kan kan lägga delar av mörkret bakom sig och försiktigt börja blicka framåt tillsammans med hela den känslomässiga processen som i sig kommer med detta faktum, är ett tema som på sätt och vis också återkommer i en av de senaste årens starkaste låtar, den bluesdoftande “Two Against One” som inkluderar den känslosamma textraden “some day, but not today, I will take the easy way”.
I den nya intervjun jag nyligen fick med frontmannen, så lyfte han själv fram duetten “Teeth, Please” som framförs tillsammans med Camilla Karlsson. På Gimme Daggers sticker den ut som en av flera favoriter på ett ypperligt genomtänkt och tydligt genomarbetat album.
Henric de la Cour lider i allra högsta grad fortfarande av sin sjukdom och även om han har överlevt den, åtminstone för stunden, så verkar hans nyfunna kärlek till livet ha gjort fortsatta underverk med hans låtskapande. Gimme Daggers är ett album som nog till en början kan uppfattas som lite lågmält och anonymt, men när allt kommer omkring så representerar det sannolikt det mest personliga han gett oss hittills.
01. Slow Death Intro (03:31)
02. Kowalski Was Here (03:31)
03. Two Against One (03:47)
04. Body Politic (03:50)
05. Driver (03:20)
06. Hank Sometimes (04:58)
07. Mr. D (03:55)
08. New Building (03:53)
09. Teeth, Please (04:16)
10. Worthless Web (03:52)
11. Arkham Supermarket (02:51)
12. Fury (04:50)
01. Close My Eyes (03:16)
02. Forbidden (03:18)
(English version below)
Henric de la Cour sure has taken his time, but five years since the last time, the former Yvonne and Strip Music icon now has put the door more or less emotionally wide open on the brand new album Gimme Daggers, that is a complete overload of personal observations, emotions and stories framed in both dark nostalgia and quay-black romantics.
A wide and thick carpet of sound encloses most of the new songs and Gimme Daggers varies from being familiar and recognizable at one end to really expand into new terrories in an electro-acoustic, organic and warm inviting embrace. The electroheads and purists might wrinkle their nose even more than before this time around, but together with his right hand, friend and producer Rikard Lindh, Henric with great confidence and patience has carefully chosen the game plan for these new songs where the electronic foundation is now apparently pushed further back in the soundstage than before.
The work with Gimme Daggers has indeed taken its time and the process has also been somewhat disturbed along the way. But when it has on one hand been paused because of the two serious blood poisoning incidents that the front man has suffered in recent years, it on the other hand perhaps it has been injected with some new energy when Henric got married this summer?
Compared to the self-titled debut and the second album Mandrills (2013), on which the former was more direct and electronically more minimalistic, Gimme Daggers introduces more sound experiments and many elements of skew dissonance.
After being treated by the intro “Slow Death Intro”, we’re introduced to a brittle and melancholic Henric in one of the year’s most beautiful songs “Kowalski Was Here”. The track acted as an introduction when the album was announced and underlines on a very intimate and personal level that he now seems, at least for the moment, to have gained a little insight into the fact that life is something very precious. The fact that Henric de la Cour, albeit still with careful caution, now can put some of the darkness behind him and take cautius steps towards brighter days, along with the whole emotional process that comes with that fact is a theme that, in some ways, then returns in one of the strongest songs of the last few years, the blues rock scented “Two Against One” that includes the emotionally strong lyrics “some day, but not today, I will take the easy way”.
In the new interview I recently did with the front man, he himself raised attention to the duet “Teeth, Please”, performed together with swedish vocalist Camilla Karlsson. On Gimme Daggers, it stands out as one of several favorites on a well-thought-out and clearly quite throughly produced album.
Henric de la Cour still suffers from his illness (cystic fibroses), and although he has survived it, at least for the moment, his newfound love for life seems to have continued to make wonders with his songwriting. Gimme Daggers is an album that may initially be perceived as a bit mellow and anonymous, but when it all gets down to it, it probably represents the most personal side he has shown us so far.
Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 25 maj 2018
Genre: EBM, electro, industrial
Bandmedlemmar: Calle Nilsson
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand
(English version below)
Knappt hade man hunnit återhämta sig sedan Calle Nilsson a.k.a. Lucifer’s Aid fullkomligt pulvriserade allt motstånd i genren med hans andra studioalbum i ordningen Human Rights som släpptes tidigt i höstas innan det var dags för ytterligare en omgång av den tidigare Nerwrak– och The Operating Tracks-bekante Stockholmarens träffsäkra mörka och blytunga mix av EBM och dystopiskt mörka electro.
Reconstruction innehåller, precis som titeln antyder, ett antal omarbetade versioner av låtar hämtade från Lucifer’s Aids två första fullängdare och utöver detta de fyra nya spåren “Suffer in Silence”, “Apart”, “Be Prepared” och “Anger”.
Lucifer’s Aids musik förmedlar genomgående hotfulla och suggestiva känslor i ett tungt rytmiskt och väldigt beroendeframkallande ljudlandskap för alla som älskar den här typen av musik. Känslan skulle kunna liknas lite med att genomföra den där ensamma nattvandringen genom en sliten och smutsig industristads allra mörkaste gränder, där frågan inte är om utan snarare när man skulle kunna bli överfallen och få ett baseballträ i nacken! Och när jag tidigare har inbillat mig att originalversionerna redan var perfekta, så lyckas Calle Nilsson ändå på ett imponerande sätt med bedriften att skruva upp drivet och tempot ytterligare när han utan pardon hälsar dig välkommen tillbaka in till sitt allra innersta och mörkaste ljudlandskap. Landskapet som ständigt kantas av träffsäkra monotona rytmer, loopar och basgångar som i perfekt tempo vaggar dig fram i ett avgrundsdjupt nattsvart mörker, där Lucifer’s Aid är den ensamme och obarmhärtige bödeln likt härskaren på tronen.
Av de nya versionerna så är de kantigt tillspetsade och otroligt snygga “Future Mess” och “Deep Inside” två av mina personliga favoriter. Låtarna har piskats upp ytterligare ett par pinnhål och har nu ännu mer blivit till nya givna soundtracks ämnade för de mörka och svettiga dansgolven. När det sedan kommer till de fyra nyskrivna låtarna, så sticker den mörkt väsande “Suffer in Silence” ut ur mängden, men faktum är att låtmaterialet håller en väldigt hög lägstanivå rakt igenom.
Fotbolls-VM är nu avslutat och när det gäller Sveriges insats så är det svårt att med facit i hand ge herrlandslaget något annat betyg än med beröm godkänt. När det kommer till Lucifer’s Aid och hans musik, så är han dock redan min överlägsna favorit till att kamma hem hela klabbet i årets motsvarande turnering i den här genren musik. Detta är ett faktum som jag är tämligen övertygad om att alla ni som, tillsammans med undertecknad, har haft det stora nöjet att få avnjuta Lucifer’s Aid på scen den här sommaren, till exempel på Subkultfestivalen utan tvekan skriver under på!
01. Future Mess (Reworked) (03:36)
02. Deep Inside (Reworked) (03:43)
03. Suffer In Silence (03:10)
04. No Way Back (Reworked) (03:43)
05. Unfollow Me (Reworked) (03:55)
06. Apart (04:07)
07. Confusion (Reworked) (04:33)
08. The Warning (Reworked) (03:24)
09. Be Prepared (04:01)
10. Anger (01:19)
(English version below)
Barely had we all been done recovering from when Calle Nilsson a.k.a. Lucifer’s Aid completely crushed most of the opposition in the genre with his second studio album Human Rights released early last autumn before it was time for another round of the former Nerwrak and The Operating Tracks-known swede once again hits us with his accurate and heavy mix och of EBM and dark and dystopian electro.
Reconstruction contains as hinted in the album title, a number of remade versions of songs taken from Lucifer’s Aid’s two first longplayers and in addition to that ads the four new tracks “Suffer in Silence”, “Apart”, “Be Prepared” and “Anger”.
Lucifer’s Aid’s music imparts conveys an abundance of threatening and suggestive feelings in a heavily rhythmic and very addictive soundscape for anyone who loves this kind of music. The feeling could be a bit like a lonely midnight walk through the darkest alleys of a worn and dirty industrial part of a major city, where the question is not about how, but rather when will be attacked and recieve a hit of a baseball tree in the back of your neck! And when I had previously imagined that the original versions were as perfect as they could be, Calle Nilsson manages to twist up the drive and pace even more as he welcomes us back to his personal and innermost dark soundscapes. The soundscape that is constantly packed with hit-to-back monotonous rhythms, loops and basslines that pulls you into an abyss of pitch black darkness, where Lucifer’s Aid is the lonely and merciless executioner and the ruler on the throne.
Of the new versions, the shaperened up editions of “Future Mess” and “Deep Inside” are two of my personal favorites. The songs have been pulled up a couple of notches and have become rawer and even more addapted for the dark and sweaty dance floor. When it comes to the four new compositions, the dark suction “Suffer in Silence” stands out of them all, but the fact is that the quality holds a very high standard all the way through.
The World Cup has now ended and in Sweden’s case it is difficult to give the men’s team a different grade than with praise. When it comes to Lucifer’s Aid and his music on the other hand he’s already my number one favorite to go all the way in a hypothetical tournament of the year in this genre of music. This is a fact that I am quite convinced that all of you who, along with myself, have had the great pleasure of catching Lucifer’s Aid on stage this summer, for example at the Subkult festival in Sweden, would undoubtedly vouch for!
Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 15 juni 2018
Genre: Synthpop
Bandmedlemmar: Johan Baeckström
Land: Sverige
Recensent: Stefan Last
(English version below
När Johan Baeckström släppte sitt hyllade debutalbum Like Before som soloartist för tre år sedan tänkte jag att det här blir svårt att överträffa. Tredje albumet Play Rewind Repeat med Johans band Daily Planet (tillsammans med Jarmo Ollila) som kom förra året gjorde det förvisso inte, men tangerade definitivt nivån från solodebuten. Nu är det då dags för soloalbum nummer två och förväntningarna är så klart höga.
Det dramatiska titelspåret och tillika albumets första singel ”Utopia” inleder starkt och är som en programförklaring för albumet som helhet med sin något mörkare ton. Ljudbilden känns igen men har skruvats till nästa nivå, medan melodier och känsla blir till ett slags hybrid av Erasure och tidiga Vacuum. Resultatet blir en av Johans starkaste låtar hittills.
Spår som efterföljande ”Homeless”, och lite längre fram i låtlistan ”Silence”, kanaliserar Erasure och album som Wonderland och The Innocents på ett föredömligt sätt utan att bli bleka kopior. Med tydliga rötter i den svenska synthtraditionen är låtarna mer än vassa nog att stå på egna ben.
Instrumentala ”Cassini” skulle nästan kunnat vara resultatet om samarbetet mellan Jean-Michel Jarre och Vince Clarke härom året istället hade skett 1984. Stämningsfullt örongodis av finaste märke.
Inte i någon del av det vi serveras har det tummats på kvaliteten. Över sammanlagt elva låtar bjuder Johan Baeckström på ett varierat smörgåsbord av poppärlor och elektroniska guldkorn. Han har sedan Daily Planets comeback för fyra år sedan visat bortom all tvivel att han är en av synthscenens främsta låtskrivare och producenter. Jag stod och vägde mellan en nia och en tia när jag skulle bestämma mig för ett betyg, och det blev slutligen det senare. När jag funderade på om det var något som skulle kunna motivera ett poängavdrag så kom jag helt enkelt inte på något. I genren klassisk synthpop är ”Utopia” årets hittills bästa album.
Tracklist
01. Utopia (04:49)
02. Homeless (04:10)
03. The World Through Your Eyes (04:31)
04. Better Stories (04:41)
05. I Can Read Your Mind (05:32)
06. Cassini (04:36)
07. Ask Them Why (03:35)
08. Blood Red Moon (05:17)
09. Into The 80’s (03:16)
10. Silence (04:22)
11. Blinded (04:55)
(English version below)
A study in pop perfection
When Johan Baeckström released his critically acclaimed debut album Like Before as a solo artist three years ago I was thinking to myself that this is going to be hard to beat. The third album from Johan‘s band Daily Planet (together with Jarmo Ollila) Play Rewind Repeat that came out last year may not have done so, but it most definitely reached similar heights. Now that it’s time for solo album number two the expectations are understandably high.
The dramatic title track and also the album’s first single ”Utopia” makes for a strong opener and sets the tone for the album as a whole with its slightly darker touch. The sonic landscape is recognisable but has been tweaked and taken to the next level, while melodies and the general feel of the track is like a hybrid between Erasure and early Vacuum. The end result is one of Johan‘s strongest songs to date.
Tracks like ”Homeless” and ”Silence” are chanelling Erasure and albums like Wonderland and The Innocents in an exemplary way without turning into pale imitations. Deeply rooted in the Swedish synth tradition the songs are more than solid enough to stand on their own.
The instrumental piece ”Cassini” could possibly have been the result if the collaboration between Jean-Michel Jarre and Vince Clarke the other year had taken place in 1984 instead. Atmospheric ear candy of the finest kind.
In no part of what we are served has the quality been compromised. Across eleven songs Johan Baeckström treats us to a veritable smorgasbord of electronic pop gems. Since the return of Daily Planet four years ago he has proven without a shadow of a doubt that he is one of the synth scene’s finest producers and songwriters. Trying to decide between a nine and a ten grading, I ended up with the latter. Considering things that could possibly motivate a reduced grade, I simply couldn’t think of anything. As far as classic synthpop goes, ”Utopia” is the best album of the year so far.
