Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Playground Music"

Red Mecca – “Truth”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital, vinyl
Skivbolag: Massproduktion
Releasedatum: 4 oktober 2019
Genre: darkwave, electro
Bandmedlemmar: Jan Strandqvist, Susanne Jonsson
Land: Sverige
Recensent: Jannice Faringer

(English version below)

När jag fick höra att ett nytt Red Mecca-album låg i pipelinen blev min glädje stor. Nyfikenheten över hur dynamiken mellan Jan Strandqvist och nya sångerskan Susanne Jonsson skulle te sig och över hur konstellationen skulle ta projektet vidare efter det att Frida Madeleine lämnade 2018 växte. Nyfikenhet och förväntan men aldrig någon oro, Jan för en alltid med trygg hand ut genom sitt musikaliska landskap. Det han letade efter, (och fann) i Susanne, hennes röst och förmåga att framföra sången, känns som ett klockrent val. Två lika delar intressant musik och intressant röst.

Så när jag så fick börja lyssna in mig på nya albumet Truth, så inleddes min kärleksrelation med detsamma. Det är så sjukt befriande att få bli lite hänförd och inte veta vad som komma skall i detta, ofta likriktade och “mainstreama” sätt som många, tyvärr, gör musik på. Men de nio låtar som Truth består av passerar inte förbi, de kräver lite, samtliga innehåller små finesser och ju mer en lyssnar, desto mer finns att finna.

Såklart sätter hjärnan i gång och vill göra en massa referenser till andra band och sångare, så även min. Upptempo-låten “Our Story Told” har en intensitet och nerv får mig att tänka på amerikanska gruppen Poliça och sångerskan Channy Leaneaghs förmåga att liksom borra in klorna i en från första versraden och vars grepp en inte kommer ur förrän låten är över. Klor som jag även tycker att Susanne har begåvats med.

“This Could Be A Revolution” använder hon en torrare och hesare röst med tydliga vibraton som avslut som påminner om Nina Perssons (The Cardigans) själfulla sångstil. Emellanåt pressar Susanne på så att en nästan själv hjälper till att ta i från diafragman, snyggt!

Men där får det räcka med jämförelser för Truth förtjänar att lyssnas på frikopplad från annan musik. Sammanfattningsvis så är det en njutning att lyssna på en så mångfacetterad sångerska vars röst är full av karaktär och inslag av styrka, raspighet, jazzighet och mörker.

Som jag nämnde ovan så är Jan en mästare på att skapa fantastiska elektroniska ljudpanoraman.  Ibland likt spända nerver som darrar och ibland med en bombastisk släpighet som befriar. Redan från inledningsspåret “A Dark Place” leds vi, genom en slags ambient och elektroorganisk ljudbild, in i en djup skog någonstans uppe i Sundsvallstrakten (kanske) där det är lätt att bli kvar en god stund. Genom mörka vågor av analoga synthljud, lätt dissonans och välriktade arpeggios i en storslagen kombination levererar duon ett album att bli omsluten av i höstmörkret.

Red Mecca kan se tillbaka på en fin karriär som har lett både till Manifestpris i synthkategorin för albumet Electricity och till livespelningar på några av Europas allra största alternativa festival- och konsertscener, med Truth har vi nio nya anledningar att fortsätta följa deras spännande resa.

Tracklist

01. A Dark Place (06:05)
02. Open Up (04:01)
03. Are You Brave Enough (05:17)
04. Our Story Told (03:32)
05. Truth (05:13)
06. This Could Be A Revolution (04:25)
07. Dawn (04:59)
08. Hold Your Breath (05:52)
09. Eko (05:45)

(English version below)

When I heard that Red Mecca had a new album in the pipeline I was overwhelmed with joy. My curiosity regarding how the dynamics between Jan Strandqvist and new vocalist Susanne Jonsson would unfold and about how the constellation would take the project forward after Frida Madeleine left the band in 2018 grew. Curiosity and expectation, but never any worries. Jan always leads you by a safe hand onto his musical landscape. What he was looking for (and found) in Susanne, her voice and ability to perform the songs, feels like a wise choice. Two equal parts with interesting music and interesting vocals.

So when I began to listen to the new album Truth, my love relationship began instantly. It’s so liberating to be a little enamored and not knowing what’s to come in this, often straightforward and “mainstream” way that many, unfortunately, make music these days. But the nine songs on Truth don’t pass you by, they require some focus while they all contain small features and the more you listen, the more there is to find.

Of course, the mind is set in motion and it wants to make a lot of references to other bands and singers and my own mind was no exception. The uptempo song “Our Story Told” has an intensity and nerve that makes me think of the American act Poliça and singer Channy Leaneagh‘s ability to push the claws inside you from the first verse line with a grip that doesn’t let you get away until the song is over and those are the same kind of claws that Susanne has been gifted with.

On “This Could Be A Revolution”, she uses a drier and sharper voice with clear vibration that is reminiscent of Nina Persson‘s (The Cardigans) soulful singing style. Occasionally, Susanne pushes on so much that oneself almost helps it on from diaphragm. Nice!

But that’s enough of comparisons because Truth deserves to be listened to decoupled from other music. In summary, it is a pleasure to listen to such a multi-faceted vocalist whose voice is full of character and elements of strength, raspiness, jazziness and darkness.

As I mentioned above, Jan is a master when it comes to creating amazing electronic sound panoramas. Sometimes with a tense nerve that tremble and sometimes with a bombastic liberating slackness. Already from the opening track “A Dark Place” we’re being led through a kind of ambient and electro-organic soundscape, into a deep forest (perhaps) somewhere around the area of the band’s hometown Sundsvall where you easily could feel you’d want to stay for a good while. Through a combination of dark waves of analog synth sounds, slight dissonance and well-directed arpeggios the duo delivers an album to enbed you in the autumn darkness.

Red Mecca can look back on a great career that has led to both an award in the synth genre of the Swedish Manifest awards for the album Electricity and live performances on some of Europe’s biggest alternative festival and concert stages. With Truth we’ve got nine new reasons to continue to follow their exciting journey.

Austra – “Painful Like”

Tags: , , , , ,


Kanadensiska Austra med Katie Stelmanis i spetsen presenterar en video till “Painful Like” som är det andra singelsläppet från det ny albumet “Olympia”. Enjoy!

Austra – “Olympia”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2xLP, Digital
Skivbolag: Domino Records (Playground Music)
Releasedatum: 14 juni 2013
Genre: Electro, Pop
Bandmedlemmar: Katie Stelmanis, Maya Postepski, Dorian Wolf, Ryan Wonsiak, Sari & Romy Lightman
Land: Kanada
Recensent: Niklas Hurtig

Personligt och elektroniskt på Austras andra album

Det var två år sedan Austra tog den alternativa musikvärlden med storm i och med albumet “Feel It Break”. Med frontkvinnan Katie Stelmanis fantastiska sång och vackra pianospel framfördes avskalade och  intressanta spår i en mycket stark debut. Uppföljaren “Olympia” är en direkt fortsättning på det sound som präglade debutalbumet.

“Feel It Break” karaktäriserades av starkt pianodrivna låtar med små elektroniska inslag och med Katies vackra röst ackompanjerat av bakgrundssång. Denna gång är pianot en del i hela spektrat av instrument och man får en något mer elektronisk känsla än på förra albumet. Femte spåret “Home” är den första singeln som släpptes inför “Olympia” och det är en högst klassisk och mycket bra Austra-produktion. Med en text om besvikelse och saknad av en älskare är det en personlig och stark text som Katie framför med sedvanlig perfektion.

Det är mer av “groove” på “Olympia” än på “Feel It Break”. Albumet har mer inslag av elbas och jazziga trummor och dynamiken mellan spåren är mer omfattande än på föregångaren. Det jag dock slås av är att jag tidvis finner mig själv uttråkad – bara för att sekunden senare fastna i en vacker refräng! Detta kan ses som både en svaghet och styrka på samma gång.

“Reconcile” och “You changed My Life” är två lysande exemplar av Austras sound anno 2013 medan “Annie (Oh muse, you)” är ett ganska platt sådant. På den avslutande “Hurt Me Now” lyser influenserna från The Knife tydligare än någonsin och sammanfattar detta album på ett perfekt sätt.

Trots vissa tråkiga delar är “Olympia” ett mycket bra album som rekommenderas starkt!

Tracklist

01. What We Done? (05:02)
02. Forgive Me (03:20)
03. Painful Like (04:00)
04. Sleep (04:33)
05. Home (04:16)
06. Fire (04:43)
07. I Don’t Care (I’m a Man) (01:11)
08. We Become (04:23)
09. Reconcile (03:32)
10. Annie (Oh muse, you) (03:48)
11. You Changed My Life (03:12)
12. Hurt Me Now (03:57)

Ljusår – “Ljusår”

Tags: , , , , , ,


Format: CD, Digital, Spotify
Skivbolag: Ljusår (Playground Music)
Releasedatum: 7 september 2011

Genre: Pop

8/10

Taxi Stockholm: Var god dröj. En annan tid. Åker hem med röda linjens portvakter. Rastlöst provocerande med garden uppe.

Du är långt ifrån mig nu, dom kan slå sig trötta. Soul boy vad skiljer din längtan från vem som helst? Du har flyttat tre mil med tricken, någon annan minst åttio med lånad bil. Ett ljusår.

Avståndet till Stockholms hjärta är längre än vad du någonsin kommer att förstå. Det här är din lekplats. Det här är din stad. Du flyger så högt och landar så hårt. Femtio minuter senare. Ramlar ner för Fyrverkarbacken med Erlanderhuset i backspegeln. Håller hårt i räcket på Västerbrons norra fäste.

På andra sidan blinkar en annan värld. Sommarens sista dagar försökte du ta mig med och göra horisonten till vår. Jag märkte aldrig hösten när vi flög genom tunnlar, förbi höghus. Men det var kylan som höll oss vakna. Vi rusade in i en ny tid. Vi sprang snabbt för att slippa se. Du visade mig vad som väntade. När vintern kom till Röda bergen var porten stängd. Den där natten på Kungsgatan fick du all ammunition du behövde.

Soul boy. Du har sprungit ett ljusår sedan Elvis sista andetag.”

Med ena benet i pop och andra på elektronisk mark

Efter två digitala singelsläpp och ett antal konserter under det sista året, så är nu Ljusår äntligen redo att presentera bandets självtitulerade debutalbum.

“Ljusår” ges elva svenskspråkiga poplåtar där den Stockholmsbaserade trion levererar ordinär radiopop uppblandad med mer elktroniska tongångar. Syntharna, som  finns väl representerade i de flesta spår, med de new wave-doftande gitarrerna och akustisk dito tillsammans med flera lager väl genomarbetade stråkarrangemang ger en mustig och balanserad ljudbild.

Att man valt att skriva på svenska är värt en eloge i sig och det ger ett angenämt avbrott ifrån den stora dominansen av engelskspråkig musik. Som svensktalande så sätter sig ju texterna väldigt snabbt och större delen av dessa är i sin tur väldigt personliga och välskrivna. Men vem kan inte annat än smälta som smör i solsken när bandet exempelvis sjunger om ens andra hem -Gula Gången (Kolingsborg) i Stockholm?

Jämförelserna med annan svenskspråkig pop är oundviklig och givetvis också likheterna med sångaren Joakim Hjelms tidigare band Kamera (där trummisen Kalle Pilfalk även var med). Att man i någon del av sin musikaliska process influerats av band som Kent och Lustans Lakejer är också uppenbar, men faktum är att en rad andra svenska band skulle kunna nämnas för att beskriva deras musik.

Ljusår skall ha stort beröm för att man inte begått misstaget att överproducera sin musik. Sista tiden har många gjort misstaget att finslipa sina (från början ofta välskrivna) låtar in i minsta detalj och genom detta tappat mycket av känslan och glöden på vägen. “Ljusår” har stundtals ett lite skrapigt, skitigt och buffligt sound, långväga ifrån milimeterprecision och autotune. Detta ger en varm, behaglig och väldigt ärlig ljudbild, där låtarnas egen styrka hamnar i huvudfokus.

Variationen på albumet är väldigt bra. Visst, refrängstark pop i upptempo står för dominansen, men de olika rytmerna och variationen i ljudbilden bygger albumet till en väldigt stark helhet. Vissa låtar sätter sig mycket snabbt medan andra växer för varje lysning. Det är lite som att läsa favoritboken flera gånger och upptäcka nytt varje gång.

Att plocka ut låtar som bör nämnas är svårt då albumet egentligen saknar de där spåren man gärna hoppar förbi. Singelsläppen “Ljusår” och “Gentlemen” står absolut för plattans starkare hitlåtar. Men den näst sista låten på plattan, “När Filmen Tagit Slut”, med sina inledande körer och minimala elektroniska ljudbild som i refrängerna sedan brister ut i en tjock välkomponerad matta av akustiska gitarrer och stråkar, har på sista tiden blivit en personlig favorit. Men vem vet, om några dagar kanske en annan låt vinner favoritskapet.

Ljusår tilltalar förmodligen inte den generelle synthpoparen, det bör absolut nämnas. Tillräckligt elektroniskt för att träffa rätt hos den publiken är det ju inte. Men med ena benet i pop och andra på mer elektronisk mark har man med all sannolikhet hittat en bred målgrupp för sin musik, något som trots detta gör att man nog (i alla fall via remixerna av singelsläppen) kommer finna vägen in på både synthklubbarnas snällare dansgolv och den kommersiella radion.

// Jens Atterstrand, Elektroskull – Synthportalen

Tracklist

  1. Ljusår  4:37
  2. Gentlemen  3:56
  3. Vemsomhelst  4:38
  4. Aldrig igen  3:41
  5. Natt efter natt  3:52
  6. Hänga kvar  4:06
  7. Tala är silver  3:26
  8. Radio  4:05
  9. Soulboy  4:15
  10. När filmen tagit slut  3:48
  11. Souvenir  4:10

Dom Dummaste – “Album”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD/Download
Skivbolag: Launch Records/Playground
Releasedatum: 18 maj 2011

Genre: Electronica, Pop, Postpunk

7/10

Kultband på slak lina mellan trams och allvar

’Kultgrupp’ är en missbrukad etikett, men den är svår att undvika när det gäller Stockholmsorkestern Dom Dummaste. De dök upp som en del av postpunkvågen för mer än trettio är sedan, med bland annat LP:n ”Revolverkäke” och undergroundhiten ”Jesu Kristi 100 krig”. Under större delen av sin existens har Dom Dummaste varit en duo, bestående av Lars Cleveman, till vardags operasångare, och Martin Rössel, reklamare och musikproducent som också försökt sig på en mer kommersiell popkarriär och släppte en rad soloskivor under sent 80-tal.

Dom Dummaste balanserar på slak lina mellan trams och allvar. Musiken varierar nästan lika mycket som innehållet. Skitiga elektroniska experiment ställs mot eftertänksamma ballader. På Dom Dummastes skivor kan man hitta allt från rena skämtlåtar till samhällsatir, melodistarka poplåtar, Velvet Underground-inspirerad rock och moderna dansgolvsnummer. Så också på nya skivan ”Album”. Ändå finns det något slags omisskänlig Dom Dummaste-känsla som håller det hela samman. Ibland känns de som den felande länken mellan svenska plojproggarna Philemon Arthur & The Dung och amerikanska synthpunkpionjärerna Suicide.

Precis som förebilderna i Suicide tar Dom Dummaste långa pauser för att sedan dyka upp med nytt material när man minst anar det. Det var elva år sedan förra släppet under namnet Dom Dummaste, ”Fluffprestige 2000”, även om jag nog tycker att man bör räkna även den engelskspråkiga skivan ”Prayer of Love” som de 2005 gav ut under namnet Cleveman Rössel. På den skivan fick de för övrigt tillstånd att släppa ett par fina remixar av Suicides ”Rocket USA” och ”Llorando”, Rebekah del Rios smäktande teaternummer från David Lynch-filmen ”Mulholland Drive”.

(fortsätter nedan)

”Album” inleds med en breakbeat-smattrande cover på Talking Heads ”Burning Down the House”. Dom Dummaste-versionen ”Bränner ner ett hus” är en så gott som ordagrann tolkning, med följden att ”cool, baby” översatts med ”kallt spädbarn”. Videon, med Bill Skarsgård i huvudrollen, har gett ”Album” en del medial uppmärksamhet, men frågan är om det är bra på riktigt eller bara småkul?

Det förekommer även i övrigt en del återvinning på ”Album”. En annan cover är flummiga balladen ”Sov gott Rosemarie” (efter proggbandet International Harvester, senare kända som Träd, Gräs & Stenar), och egna låtarna ”Syster Kåt” och ”Död” fanns i andra versioner redan på albumet ”Patrik” från 1997. Danslåten ”Fotbolllll” finns med i två olika mixar som nästan är lite futurepoppiga.

Några andra spår som antyder bredden: ”Hat”, ett loungejazzigt cocktailnummer om att hata allt och alla; ”Solaris”, en pampig hyllning till Andrej Tarkovskij och hans film med samma namn; den plockiga och svävande elektropoplåten ”Avstånd”.

Som framgår av både låttitlar och musikaliska lappkast, är en skiva med Dom Dummaste en omväxlande upplevelse. Den lyssnare som verkligen gillar allt är nog svår att hitta. Men de har mutat in ett unikt territorium i det svenska poplandskapet. Bara att de – vid sidan av Twice a Man – som enda svenska elektroniska postpunkgrupp har överlevt i trettio år är värt en eloge. För oss fans är en ny DD-skiva en hyfsat stor händelse. Men ”Album” är inte riktigt lika bra som de enligt mig starkare skivorna ”4 känsler” (1992) och ovan nämnda ”Patrik”. Dessa två skivor kanske också är en bättre ingång till Dom Dummastes märkliga universum.

// Erik Uppenberg, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist

  1. Bränner ner ett hus  2:59
  2. Syster Kåt  4:18
  3. Hat  2:52
  4. Braindead Blonde  3:00
  5. Solaris  3:44
  6. Skadad  3:57
  7. Gatan  4:25
  8. Vad är det  3:40
  9. Kärlek  3:41
  10. La Jetée  2:43
  11. Sov gott Rosemarie  3:57
  12. Fotbollll  3:39
  13. Avstånd  3:52
  14. Död  4:21
  15. Fotboll Zimbabwe almanacka mix  5:36
  16. Ansiktet  2:52