Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Pipeline"

Intervju: Red Mecca

Tags: , , , , , , , , ,


Jannice Faringer fick en pratstund med Sundsvallsduon Red Mecca som efter framgångarna med den Manifestbelönade Electricity (2016) nu åter är albumaktuella med I See Darkness in You.

 

 

 

 

– Från det sena sjuttiotalet och tidiga åttiotalets punk och new wave till det elektroniska Red Mecca, kan du berätta mer om den musikaliska resan?

(Jan) Jag såg min första punkspelning med MassmediaSundsvalls Musikforum 1979 och blev helt golvad av den ursinniga energin och även uppenbarelsen av sångaren Anders Brodins svarta ”trenchcoatvevande” med armarna till larmet. Jag ville göra samma sak. Tyvärr så var det jävligt tråkigt och tradigt att lära sig spela gitarr. Så det övergav jag snabbt men i kölvattnet av punken så skummade och svallade ny maskinmusik (The Human League, Throbbing Gristle, Cabaret Voltaire osv.) fram sida vid sida av postpunken som även den använde synthesizers och trummaskiner. Jag köpte min första synth 1980 och var med i bildandet av ett av Sundsvalls första synth/postpunkband, Fordringsfulla Gäster. Vi gjorde en studioinspelning (som jag typ inte hört sedan dess) och ett antal livespelningar lokalt.

Därefter gick min resa via Brända Barn som jag började hamra synthar och slagverk med hösten 1982 och plötsligt var vi “rockens framtid” som blev en alltför tung kostym att bära, så 1984 la vi ned. Efter diverse tillfälliga mindre lyckade inhopp i olika band leddes jag snart in på att skruva synthar på egen hand och efter åratal av fokus på annat, som t. ex religionshistoriska- och sanskritstudier så startade jag upp Red Mecca 1997 som först byggde på big beat likt Chemical Brothers och Prodigy och därefter något slags house/techno/pop-hybrid som snurrade iväg till skivkontrakt med Telegram Records. Men eftersom jag då var aktiv alkoholist och narkoman så blev det bara skit av allt till slut. Efter ett par behandlingar och en lång nykter tid och nyktert liv så rebootade jag Red Mecca tillsammans med Frida Madeleine senhösten 2012. Hon var pusselbiten som passade perfekt för återgången till de musikaliska rötterna och som filtrerade genom allt sotsvart destruktivt kaos men även genom konstruktiv ljus kreativitet som helt plötsligt fanns att tillgå. Vi kompletterade varandra helt perfekt i processen som liksom utan att vara uttalad var självklar. Vi visste vad vi ville göra och även om ramarna var som satta av postpunken, så började vi måla utanför dem. Som sig bör. Det blev en läkande process och resan, som alltid är själva syftet, liksom startade med Never Mind The Bollocks (Sex Pistols) och The Feeding of the 5 000 (Crass), Unknown Pleasures (Joy Division), In the Flat Field (Bauhaus), Computer World (Kraftwerk) och Reproduction (The Human League), började ta bra fart igen. Jag hade dessutom plötsligt möjlighet att bygga upp en maskinpark med det jag behövde och mer därtill och förmågan att krama kärlek och hat ur syntharna hade växt efter vägen.

– Hur ser din musikaliska bakgrund ut och hur kom du i kontakt med Jan?

(Frida) Min musikaliska resa började kanske på mormor och morfars gamla piano. Jag tog ut låtar jag tyckte om och gjorde nya melodier som jag sedan skrev texter till. Jag minns att jag hade ett block fullt med texter och korta berättelser, oftast var dom på engelska. När jag var elva år blev jag och min bästa kompis Camilla besatta av Slipknot efter att ha sett en av deras medlemmar, Shawn, på ett uppslag i en OKEJ-tidning. Det var mycket metal och goth blandat med 90-tals doftande pop när jag var yngre. Jag har nog alltid fallit för starka melodier och refränger. Får jag det på hjärnan, så är det förmodligen bra.

Genom hela gymnasiet var jag otroligt förvirrad egentligen, kände mig rotlös musikaliskt. Visste inte alls vad jag ville eller tyckte om. Jag satt ofta och plinkade på en gammal Casio keyboard eller en ostämd gitarr och raderade allt jag spelade in. 2011 startade jag och min dåvarande pojkvän en duo, jag hade precis tagit studenten och flyttat tillbaka till Sundsvall från Stockholm. Vi spelade någon slags ambient pop som jag aldrig blev riktigt nöjd med. Ett år senare träffades jag och Jan utanför den lokala rockklubben Pipeline. Vi satt ett gäng i några fåtöljer, rökte och drack ohälsosamma mängder kaffe. Det var nog första gången jag fick höra om Red Mecca.

– Letade du efter en sångröst redan då Jan? Eller hur kom det sig att ni började arbeta tillsammans?

(Jan) Alltså, jag såg Frida Madeleine (i hennes projekt) på Pipeline och blev liksom golvad av hennes röst och väsen och blev ganska omedelbart övertygad om att hon var rätt för Red Mecca. Jag hade så smått börjat spana och lyssna efter en röst och frågade om hon ville gästspela på ett gig. Det funkade så jävla bra så en kort tid därefter var hon fast medlem så att säga.

– Vi upplever att det tredje albumet Electricity (2016), som bland annat tilldelades priset för årets synth vid Manifestgalan, gav er ännu mer uppmärksamhet än tidigare även på hemmaplan. Upplever ni att den svenska publiken har varit lite mer svårflirtad?

(Jan) Generellt sett så kan jag tycka att det kan vara lite stirrigt och ängsligt i Sverige. Är det här ”rätt”?,  stiger min coolhetsfaktor om jag gillar det och det bandet? osv. Min uppfattning är att det ute i Centraleuropa finns en mer okomplicerad nyfikenhet och att man faktiskt i högre grad går och ser band som man knappt hört talas om för att man gissar att det kan bli en jävla höjdarupplevelse. Electricity gav oss såklart mer uppmärksamhet men det är framförallt svårt att få spelningar i Sverige jämfört med t. ex Tyskland. Men så är det väl för alla som rör sig i liknande musikaliska landskap och inom liknande musik i Sverige. Scenen är mindre och vi har ju inte haft nån draghjälp från nåt håll i det här utan har jobbat oss upp till där vi är idag för helt egen maskin. Vi har gjort i stort sett allt själva. Vi har ju inget bokningsbolag eller promobolag eller nån Fredrik Strage som pekat på våra album i ”gomorronsoffan”. Och den svenska publiken är ju något mer svårflirtad.

– Det ligger mycket i det du beskriver och det är något som även vi upplever, det är egentligen själva grunden till det vi gör med Elektroskull. Om vi återknyter till föregående fråga och en följdfråga till den: Hur ser er skaparprocess ut? Har den förändrats något genom åren?

(Jan) Jag har lärt mig att det inte är någon idé att ha någon plan när jag sätter mig ner för att skapa musik, utan bara följa med vart flowet tar mig. Många gånger har jag satt mig ner och tänkt göra till t.ex något hårt maskinellt punksväng för ett dansgolv och förvånat lyssnat på en lååångsam vacker organisk historia à la Cocteau Twins som slutresultat. Det är bara att öppna upp kranarna och se vad som tänkas kan komma ut. Jag behöver i högsta grad också ladda ett slags andligt batteri genom att t. ex ta vespaturer till havet, skogen och nedlagda industrier osv. för att sedan kunna ha tålamodet som krävs för att bygga musik. Jag bor på en idealisk plats för dessa saker. Har visserligen flyttat in mitt i smeten i staden nu, vilket nog kommer att påverka skapandet i positiv riktning ändå. Allt det andra finns dessutom i närheten då jag bor i en relativt liten stad. Processen har förändrats radikalt rent tekniskt men betydligt mindre känslomässigt. Jag fyller 54 år i år och vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Det är en bra grej i skaparprocessen.

Jag och Frida har ju suttit på varsitt håll och bollat filer och idéer mellan oss. Det har varit ett utmärkt sätt och kanske det enda sättet, då vi båda är extrema ensamvargar i en kreativ process. Och vi har alltid mött upp till slut.

– Och med det nya albumet I See the Darkness in You, har ni arbetat efter något speciellt tema?

(Jan) I See Darkness in You är betydligt mörkare än något som vi har gjort tidigare, faktiskt delvis framsvettad genom nya brottningsmatcher med gamla demoner. Från oss båda. Sedan lever vi i en jävligt orolig tid återigen. Fan, det var länge sedan jag nojjade över kärnvapenkrig. Det fanns ju liksom överhängande fram till slutet på 80-talet. Klimatet kommer troligtvis haverera. Vattnet tar slut på södra halvklotet. Osv.. Jag behöver väl knappast rabbla kaos. Ni vet. Men vi gör ju inget enligt någon plan utan det vi gör får ta oss dit det är meningen att vi ska med våra plattor. Vi reser mer eller mindre med bara. Men det är ett progressivt mörker. Det handlar definitivt inte om hopplöshet. Vi berättar snarare bara vart vi är för stunden. Vi är ju i grunden två väldigt positiva personer.

– Även ert visuella språk har en framträdande roll, med fantastiska (i vårt tycke) videoprojektioner, är det viktigt för er att även den dimensionen får utrymme och hur tänker ni kring kopplingen mellan musik och bild?

(Jan) Musik framkallar mer eller mindre alltid bilder för alla människor tror jag. För vissa är kopplingen kanske betydligt mer framträdande. Eller viktigare. Men bilderna eller filmerna är likt drömmar, känslobaserade. Individuella. Såklart. Jag har så länge jag kan minnas varit fascinerad av kompositionen mellan bild och musik på film och när en film lyckas bli sådär helgjuten i berättandet så att tårarna bara kommer, inte för att det nödvändigtvis är sorgligt, utan för att det är så jävla bra gjort, då har ju filmskaparna lyckats förmedla något stort. Tycker jag. Till I See Darkness in You så har vi anlitat en videokonstnär, Christian Godin, som gjort projektioner till varje låt på albumet. Det blir en jävla mindfuck på en ny nivå, då de är brusande och forsande psykedeliska och mindre ihopklippt film som tidigare. Allt kommer förstärkas ytterligare. Musik och bild.

– Det låter lockande! Till sist, Hur ser planerna ut för restan av året för Red Mecca?

Här tar intervjun en ny vändning då vi får veta att Frida Madeleine kommer att avsluta sin tid med Red Mecca efter det absolut sista framträdandet på, för dem båda betydelsefulla scenen på Pipeline i Sundsvall då de kommer att framföra guldkorn ur deras fina repertoar. Men detta blir även den enda chansen att få höra dem framföra det nya albumet I See Darkness in You live.

Vi tar emot beskedet med en känsla av sorg. Men ändå med en trygghet och vi instämmer i, att detta inte är slutet utan början på något nytt. Något annat är liksom omöjligt när det kommer till de musikaliska konstnärer som Jan och Frida Madeleine är och alltid kommer att vara. På sin plats och från djupet av våra musikhjärtan, ett stort tack för musiken!

I See Darkness in You släpps på fredag den 18 maj och kan förbokas/beställas på både CD och vinyl här redan nu!