Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Phosphor"

Hante. ‎– “Fierce”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album) CD**, vinyl, digital**
Skivbolag: Synth Religion/Metropolis Records
Releasedatum: 18 januari 2019
Genre: Cold wave, minimal wave
Bandmedlemmar: Hélène de Thoury
Land: Frankrike
Recensent: Niklas Hurtig

(English version below)

Gripande, fantastisk minimal wave

Hante. är tillbaka med ett nytt studioalbum vilket är det fjärde i ordningen från den franska soloartisten, även känd från Phosphor och duon Minuit Machine.

Hélènes mjuka, vackra röst framför nästan uteslutande engelska texter med charmig fransk brytning. På detta album bidrar även Sólveig Matthildur från isländska Kælan Mikla och danska Ætervader med sånginsatser. Sólveigs röst påminner om 80-talets synthgothpop-spektakel medan Ætervader levererar nästan i Dave Gahan-klass. Men det är ändå Hélènes dystra, stillsamma sångröst som passar detta format bäst.

Med minimala insatser levereras fantastiska, kalla och mystiska melodier som får de senaste årens witchhouse-akter att blekna i jämförelse. Vissa toner får det att rysa längs ryggraden. Men är det av vällust eller av skräckblandad förtjusning? Musiken är väldigt avskalad och ren, vilket ställer högre krav på fantastiska melodier och gripande sångröst än gemene skränigare motsvarighet. Med få lager av instrument måste varje del nyttjas till fullo för att leverera något som sticker ut.

Ingen artist kan hålla en sådan hög nivå på melodi, harmoni och sång så att de till fullo kompenserar för de minimala instrumenten. Men Hante. är snubblande nära på Fierce. Efter en genomlyssning kan jag inte minnas många unika instrumentala ljud, men melodierna hemsöker en för lång tid framöver. Det jag hade önskat var att Hélène tog ut svängarna än mer, dels sångmässigt men också instrumentalt, med tanke på albumets titel.

Jag sticker ut hakan och säger att Fierce är Hantes bästa album hittills och det blir nog svårslaget när vi summerar år 2019 om knappt elva månader.

 

 

Tracklist

01. Tomorrow is a New Day (04:41)
02. Wild Animal (05:05)
03. Unknown (Feat. Sólveig Matthildur) (04:31)
04. Serre-moi Encore (04:01)
05. Nobody’s Watching (Feat. Fragrance., Marble Slave) (04:53)
06. Waiting For a Hurricane (04:29)
07. RESPECT (03:40)
08. No Tenderness (Feat. Ætervader) (04:11)
09. Silence the Voices (04:20)
10. The Moon Song (Feat. Box von Düe) (04:09)
11. Never Over (03:40)
12. I Don’t Need a Hero (03:41)**
13. Wild Animal (Drumless Version) (05:05)**

(English version below)

Gripping, fantastic minimal wave

Hante. is back with a new studio album which is the fourth in the order of the French solo artist, also known from Phosphor and the duo Minuit Machine.

Hélène’s soft, beautiful voice sing almost exclusively English lyrics with charming French accent. On this album also with vocal contributions from Sólveig Matthildur from Icelandic Kælan Mikla and danish Ætervader. Sólveig’s voice is reminiscent of the synthgothpop spectacle of the 80s while Ætervader almost delivers in the Dave Gahan class. But it is still Hélène’s gloomy, silent singing voice that suits this format best.

With minimal effort, fantastic, cold and mysterious melodies are being delivered, which make the witch house acts of later year’s pale in comparison. Some tones causes chills down the spine, but is it of joy or of horrified delight? The music is very stripped down and clean, which requires higher demands on fantastic melodies and gripping singing voice than the ordinary, more noisy counterpart. With few layers of instruments, each part must be fully utilized to deliver something that stands out.

No artist can keep such a high level of melody, harmony and vocals so that they fully compensate for the minimal instruments. But Hante. are stumbling near on Fierce. After a thorough listen, I cannot remember many unique instrumental sounds, but the melodies haunt you for a long time to come. What I had wanted was that Hélène took out the turns even more, in both the vocal and the instrumental parts, considering the title of the album.

I stick out my chin and say that Fierce is Hante’s best album so far and it will probably be hard to beat when summarizing the year 2019 in just under 11 months.

 

Miseria Ultima – “Phosphor”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Advoxya Records (AD-HUN-134-CD)
Releasedatum: 23 oktober 2017
Genre: Aggrotech, dark electro
Bandmedlemmar: Aleksi Martikainen, Kimmo Huhtala
Land: Finland
Recensent: Lars-Åke Andersson

(English version below)

Godkänd debut från finska nykomlingar

Det är stor skillnad mellan banden i en rätt så urvattnad genre som aggrotech/dark electro. Att fylla en skiva med tio spår av rätt medioker slaktarsynth ackompanjerat av en rejält distad vokalist verkar vara tämligen standard hos flertalet band för att sedan repetera konceptet på nästa skiva. För att nå högre höjder inom genren i stil med Hocico och Suicide Commando krävs lite mer finess när det gäller musiken och lite mer variation när det gäller sången. Så hur lyckas den finska debutanten Miseria Ultima i sammanhanget?

Det inledande spåret ”Omega Transmission” ger bilden av ett klassiskt aggrotechspår utan att sticka ut. Bra fart, distad röst. Men ett par spår senare känns det som att lyssna på future pop i ett halsbrytande tempo där den distade sången återkommer gång på gång och blir lite för repetitiv låt efter låt. Det hörs tydligt om man exempelvis lyssnar på ”Morningstar”, ”The Deep Red Heat” och ”Submerged”. Fokus ligger mycket på rytmer, mindre på melodier. Enda undantaget är väl egentligen ”Garden Of Abstraction” som framstår som en riktigt bra låt i sammanhanget. Lågmäld, smått melodisk.

Albumet avslutas i samma halsbrytande tempo som inledningen med ”Vertigo”. Och då är man tillbaka där man började.

Sett som debutalbum är det inte dåligt. Musiken som sådan hålls ihop bra på skivan och det finns en tydlig röd tråd. Tyvärr hamnar den här skivan i den breda massan som inte sticker ut på något sätt. Men till toppskiktet i genren är det en bra bit kvar.

Lars-Åke Anderssons favoritspår: ”Garden Of Abstraction”

Tracklist

01. Omega Transmission
02. Shift To Crimson
03. Morningstar
04. Garden Of Abstractions
05. Scarlet
06. Neuroveil
07. The Deep Red Heart
08. Submerged
09. Halo Of Affliction
10. Latter Disarray
11. Shapeshifter Of Dreams
12. Vertigo

(English version below)

Ok debut from Finnish newcomers

There is a big difference between the bands in a worn-out genre like aggrotech/dark electro. Filling a 10-track record with meiocre slaughtered synthmusic accompanied by a sturdy harsh vocalist seems to be quite standard for most bands, to then repeat the concept on the next album. In order to reach higher levels in the genre in the style of Hocico and Suicide Commando, a little more flair is needed in the music and a little more variation in the songs. So how does the Finnish debut band Miseria Ultima succeed?

The initial track “Omega Transmission” gives the image of a classic aggrotech track without protruding. Great BPM, harsh voice. But a couple of tracks later, it seems like listening to future pop at a breakthrough pace where the harsh song reutrns time after time and becomes a bit too repetitive, song after song. It is obvious if you listen to “Morningstar”, “The Deep Red Heat” and “Submerged”. The focus is much on rhythms, less on melodies. The only exception is actually “Garden Of Abstraction” which seems like a really good song on the album. Slow motion tempo and quite melodic.

The album ends at the same breakneck pace as the beginning with “Vertigo”. And then you’re back where you started.

As a debut album, it’s not bad. The music as such is held together well on the album and there is a clear context. Unfortunately, this record ends in the broad mass in the genre and it does not stand out in any way. To reach the top layer of this genre it’s a long way left!

Lars-Åke Andersson’s favourite track: ”Garden Of Abstraction”