Vår Östersundsbaserade gästskribent Anders Mellgren (som även har recenserat de två senaste albumen “Delta Machine” och “Spirit”) gjorde resan ner till huvudstaden för att avnjuta Depeche Modes världspremiär på Friends Arena i Stockholm den 5 maj.
Här kommer hans samlade intryck från konserten.
När jag köpte biljetter till världspremiären av Depeche Modes kommande världsturné hade jag redan bokat flygbiljetter, men hade i övrigt ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Albumet annonserades komma under våren 2017, med en singel lite tidigare. I en recension av albumet “Spirit” kan man läsa sig till att jag tog det mest med en gäspning eftersom det inte brukar vara så upphetsande längre, man kan även läsa sig till att albumet överträffar alla förväntningar.
Att gå på en premiär är förenat med blandade scenarion. Vi har en ensemble som ska visa upp vad dom har repeterat under den senaste tiden för att sedan ta föreställningen vidare kväll efter kväll, i detta fall, under en ganska lång tid framöver. Efter Stockholm fortsätter bandet till Amsterdam för att sedan avverka stad efter stad i Europa och sedan fortsätta över Atlanten och turnéra i Nordamerika. Vi har även en lokal, som i det här fallet gav mig lite rysningar och inte av det bra slaget. Jag har sett både Bruce Springsteen och Iron Maiden på Friends Arena, ingen av de konserterna var speciellt bra ur ljudsynpunkt, Iron Maiden var rent av katastrofalt dåligt. Men med en plats i Golden Circle hoppades jag på det bästa. Rent publikt har Depeche Mode spelat på stora arenor förut så bandet i sig hanterar det nog, men finns det 40000 riktiga fans som lever upp till det man vill på en DM-konsert i Sverige?
Efter nästan två månader med “Spirit” i lurarna var jag ändå fylld av förväntan den där fredagen när värmen äntligen kom till Stockholm och solen värmde i majvåren. Väl inne på arenan hinner jag se början på förbandet (The Ravonettes) men eftersom det inte var därför jag var på Friends den här fredagen lämnar vi det där. När förbandet var färdiga med sitt set började genast det DJ-set som Martin snickrat ihop på egen hand, likt några av de tidigare turnéerna, först på låg volym, men ju närmare konsertstart vi kommer desto mer stegras både volym och intensitet. När ljuset till slut släcktes och DJ-setet övergick i “Revolution” av The Beatles var det nog fler än jag som drog på smilbanden.
‘You say you want a revolution
Well, you know
We all want to change the world
You tell me that it’s evolution
Well, you know
We all want to change the world’ – The Beatles
Efter detta drar ett intro igång till de marscherande stövlarna från albumets omslag. Scenen är har en sparsam design med en gigantisk skärm i bakkant, eller egentligen två, de delas i nerkant av en landgång där Dave gör entré.
De senaste turnéerna har inneburit att föregående plattas förstaspår även har varit inledningen på konserterna, lite tråkigt förutsägbart, men med utmärkta “Going Backwards” gör det inget, den framförs med den tyngd och pondus som jag förväntar mig och detta till en video av de en färgsprakande palett med färgklickar som genom hela låten försvinner, signerat Anton Corbijn (som för övrigt stod och hängde vid ljudteknikern hela konserten). Depeche Mode har genom samarbetet med Anton länge jobbat med det visuella och denna turné är inget undantag. På varsin sida om scenen hänger skärmar, av någon anledning olika till utförandet. Där visas vanligen bilder på bandet (mest Dave) under konserten, till en början i svartvitt.
Det märks att det är ett nervöst sällskap som står på scenen och det visar sig även hos teknikcrewet. Ljuset hänger inte med överallt till en början, kameror som ska filma det som händer på scenen missar sina mål, körsången hos Peter Gordeno är alldeles för hög och av någon anledning känns Daves röst lite avlägsen genom nästan hela giget, trummorna är lite obalanserat mixat till en början. Det blir förvisso bättring på det mesta under konsertens gång, men Daves sång hittar aldrig riktigt in i ljudbilden vilket stör mig en aning.
Dave åmar sig och kråmar sig (det är ganska mycket chicken dance) och det gör att han glömmer av att koncentrera sig på sången. Nervositeten märks även av, i och med att Dave och Martin ganska ofta vänder sig om mot sina medmusikanter, liksom för att kolla läget. Fletch står ju där han står, lite avsides, men med en bekant silhuett mot videoväggen, exakt där vi vill ha honom.
“So Much Love” från “Spirit” avverkas ackompanjerat av en sparsmakad video av Basildontrion spelandes låten på något som för tankarna till ett ‘gated community’ någonstans i Arizona eller nått. Jag funderar ofta över hur dom tänker när dom sätter sin setlist med tanke på vilken katalog som finns att tillgå. Man skulle ju utan vidare kunna tända upp publiken med en rundspark av dängor ifrån 80-talet, i synnerhet när en så stor del av publiken förmodligen inte är hardcorefans, Depeche Mode behöver ju inte för den delen utesluta något nyare material, bara prioritera om lite. Det är ärligt talat en ganska sömnig inledning om än väldigt tung, mörk och rå. Kvällen största överraskning kom i slutet av tredje låten när Dave kom på att han skulle rappa några strofer ur “The Message” av Grandmaster Flash & The Furious Five under slutet av “Barrel of a Gun”.
‘Don’t push me cause I’m close to the edge
I’m trying not to lose my head’ – Grandmaster Flash & the Furious Five
För andra turnén hänger Gordeno på sig en elbas och bränner av “A Pain That I’m Used To”. Första gången jag upplevde det var på Globen när Peace & Love hade gått i konkurs och jag tänkte där och då att måtte detta aldrig hända igen, men efter det har han/dom övat och nu sitter det faktiskt ihop och svänger rent av. Även om tempot går upp lite så höjs inte pulsen så mycket, det gör den däremot under följande “Corrupt” som i denna live version hittar hem lite i sig själv. Låten framförs så mörkt, suggestivt och tungt som jag hade velat redan från början. Efter det får vi äntligen höra “In Your Room” som vi vill höra den igen, egentligen som albumversionen från “Songs of Faith and Devotion”, visualiserad av ett dansande par i ett rum (som förvisso visar sig vara en industrilokal eller liknande när bilden zoomas ut mot slutet.) Den följs upp av “World in My Eyes” och det är egentligen här publiken vaknar till för första gången kanske för att videoväggen för första gången är släckt och vi som publik därigenom bara behöver koncentrera oss på bandet. Det känns även som att bandet börjar bli varma i kläderna ungefär här och självsäkerheten blir tydligare. Jag önskar att Dave skulle börja jobba på lite mellansnack, det blir en liten paus mellan låtarna och jag tror inte att någon i publiken skulle bli ledsen över att få höra någon enstaka anekdot från förr (om han minns…) eller vad som har hänt i veckan. Om jag var producent skulle jag nog vilja lyfta det lite, bara för att få en bättre och tydligare kontakt med publiken, det finns ju rätt många att ta inspiration ifrån tänker jag.
Fantastiska “Cover Me” har även den en visualisering. Jag tänker mig dialogen mellan Anton och Dave:
“Dave, om du tar på dig den här “rymddräkten” så ska vi filma lite.”
“Jahaja… Det ska väl kunna gå bra.”
Av någon anledning spelas den sketchen upp i mitt huvud som en Agne och Svullosketch med Anton som Svullo och Dave som Agne (ni kanske inte tycker att det låter så roligt men jag fnissar ganska mycket åt just det). Låten gör sig för övrigt fantastiskt bra live, precis så bra som jag har förväntat mig och visualiseringen är även den snygg.
I slutet av “Cover Me” smyger Dave ut ganska obemärkt och Martin tar plats vid leadmikrofonen, vi får höra “Home” i fullbandsversion och “A Question of Lust” till avskala pianoackompanjemang, det är har gåshuden reser sig på armarna på det där bra sättet första gången.
När Dave kommer in igen avverkas “Poison Heart”, helt ok, men inget som sticker ut. Första singelpåret “Where’s the Revolution” står på tur och det är mäktigt, lite förvirrande är det dock med ett allsångsparti när alla trodde att låten egentligen var slut, på något sätt lyckades dock publiken hitta in, åtminstone några i golden circle, jag tror att lite träning till YouTube kan vara på sin plats inför kommande gig. Eigner får dock utrymme att sväva ut lite på trummorna, men jag tror att det inte skulle göra något med mer percussion från elektroniskt håll. Det var väl här vi skulle ha skägg på oss? Jag såg inte ett enda, däremot hade några som var lite ambitiösa printat ut lappar med texten ‘We’re the Revolution’. Jag noterade även att detta fotograferades av mästerfotografen på mixplats. För övrigt var det effektfullt när Dave stegade upp på sin landgång och poserade i silhuett mot skärmen.
Från här börjar egentligen en kavalkad av hits även om inledande “Wrong” inte tillhör de största, den är dock så elektronisk och tung som vi vill ha den. “Everything Counts” har fått en uppdatering till 2000-talet i sin inledning innan vi hör det bekanta metalliska ljud som brukar starta låten. Publiken är helt med och även de flesta på läktaren reser sig upp, tänk om vi hade fått börja så här, det skulle få alla oss medelålders män i publiken att känna oss som virila tonåringar igen, vilket vi skulle uppskatta åtminstone för en kväll. Ordinarie set avslutas med “Stripped”, “Enjoy the Silence” och “Never Let Me Down Again” det finns inget att anmärka på en sån avslutning (om man inte vill vara sniken och påpeka att vem-det-nu-var kom in fel i introt på “Stripped”, men vi är inte småsinta så vi skiter i det och lämnar det som en parentes bara). Vi kan väl tillägga att det återigen var en snygg video till “Enjoy the Silence” (någon i sällskapet tyckte att det var väldigt ‘kentigt’, jag valde att ignorera det). “Under Never Let Me Down Again” hittar Dave nån form av T-shirtbazooka och skjuter ut ett par tröjor i publiken, jag fick nästan tag i den första. Bandet tackar för sig och går av scenen, alla vet ju dock att det ska ropas in för encore, vilket också sker.
Några minuter går och Martin kommer in enbart med Peter Gordeno, för första gången på nästan 24 år får jag höra “Somebody” live igen, senast var i Globen 24 maj 1993. Den har ju som legat i karantän kan man säga sedan Alan tackat för sig efter just den turnén, 1994.
Bandet kommer in och vi får höra “Walking in my Shoes” till snygga ‘vardagsrealism’ a la Corbijn.
Kvällens andra överraskning (nåväl jag hade mina aningar) kom i form av en uppdaterad hyllning till bortgågne David Bowie. “Heroes” lär ha varit den låt som Dave sjöng för Vince, Martin och Fletch när dom behövde en sångare. Cirkeln sluts kan man säga ty utan David Bowies “Heroes” och deras gemensamma intresse kanske vi inte hade fått uppleva den succé som vi vet är ett faktum knappt 40 år senare. Det är en fin hyllning även om publiken inte riktigt hänger med, kanske hade den passat bättre tidigare i setet. Gordeno hittar även här elbasen.
Avslutningsvis får vi höra “I Feel You” och “Personal Jesus”, vilket gör att man får gå hemåt i den nu ganska kyliga natten sådär euforisk som man bara är efter en helkväll med Depeche Mode live.
Överraskande för mig vara att det ändå lät bra där jag stod, jag befann mig förvisso på en bra position mellan högtalarna relativt långt fram. Jag vet av egen erfarenhet att stora arenor är svåra, efterklangstider och resonanser är enorma och det stör oftast värst i basregistret, men det påverkar ju helheten. Avslutningsvis vill jag säga att totalintrycket av konserten är över förväntan och även om det inte kändes riktigt inkört i början så levererades det sannerligen under de senare två tredjedelarna av konserten om än med enstaka missar. Jag hoppas att jag får chansen att se denna turné igen så att inte väntan på nästa album blir för lång, om inte annat så för att få se ett väloljat maskineri leverera show, får jag välja så vill jag se det i en mindre arena, helst Scandinavium, det är där det låter bäst enligt mina erfarenheter.
