Format: (Album) CD, Digital **
Skivbolag: Conzoom Records
Releasedatum: 23 december 2016, 27 januari 2017 **
Genre: Electropop
Bandmedlemmar: John Von Ahlen med gäster
Land: Australien
Recensent: Stefan Last

(English version below)

En efterlängtad julklapp från Parralox!

När tredje volymen i Holiday-serien nu har landat tror jag vi törs konstatera att Parralox har skapat en ny jultradition. Dessa coveralbum, som startade som en hyllning till The Human League och deras klassiska EP ”Holiday ’80”, har hittills bjudit på en skön blandning av välkända hits och bortglömda guldkorn i versioner som sträckt sig från hyfsat trogna hyllningar till drastiska nytolkningar. Så även denna gång.

Albumet inleds med en fantastisk version av ”Flamboyant”, i original en fristående och kanske lite bortglömd singel av Pet Shop Boys från 2004. Sedan följer två spår som jag personligen inte har någon tidigare relation till, nämligen ”Bring on the Dancing Horses” (av Echo & The Bunnymen) och ”Animal Reaction” (av Route 69). Det är också en del av charmen med det breda urvalet av låtar – mycket kanske känns igen, men man kan också stöta på nya bekantskaper.

Här finns ytterligare en Pet Shop Boys-anknytning i form av en riktig high-nrg-tolkning av ”Heaven Must Have Sent You Back To Me” av deras skyddsling Cicero som de signade till sin egen etikett Spaghetti Recordings i början av 90-talet. Denna följs av en relativt trogen version av ”Face To Face – Heart To Heart” som var de tyska synthpopparna The Twins första stora hit.

Depeche Mode dubbelhyllas med ”A Question Of Time” och ”Blasphemous Rumours”. Den förstnämnda ligger ganska nära originalet i sitt upplägg, förutom den kvinnliga sången som framförs av Louise Love. ”Blasphemous Rumours” däremot ges en ordentlig överhalning och förses med ett tungt sequencerdriv och helt nya arrangemang kryddade med österländska sitarinslag. En klar favorit!

Precis som på tidigare upplagor i Holiday-serien spelar The Human League en stor roll, av naturliga skäl. Under fem spår bjuds vi på Parralox respektfulla tolkningar av ”Louise”, ”The Lebanon”, ”Zero As A Limit”, ”Almost Medieval” och ”Blind Youth”.

Två lite mer otippade men icke desto mindre välkomna låtar avslutar albumet. Sparks singel ”When I’m With You” från 1980 och Heaven 17s ”Bigger Than America” från 1996. Båda låtarna förtjänade större framgångar än de åtnjöt när det begav sig, så det är roligt att se att de uppmärksammas här.

John von Ahlen fortsätter att övertyga bakom mikrofonen, och produktionsmässigt håller det precis lika hög klass som vi kommit att förvänta oss av Parralox. John har en oklanderlig fingertoppskänsla för när det passar bäst att hålla sig relativt trogen originallåten och när man kan vara djärvare och ta ut svängarna i sina tolkningar. Att Louise Love bidrar med sång på flera låtar främjar också dynamiken på albumet.

Detta är tredje året Parralox bjuder på coverfest runt julhelgen, och så länge det inte inverkar negativt på deras leverans av helt eget material så hoppas jag att detta blir en långlivad tradition. Ser redan fram emot ”Holiday ’17”!

Tracklist

01. Flamboyant (04:08)
02. Bring On The Dancing Horses (04:12)
03. Animal Reaction (08:48)
04. Heaven Must Have Sent You Back To Me (03:08)
05. Face To Face – Heart To Heart (05:27)
06. A Question Of Time (06:52)
07. Blasphemous Rumours (07:03)
08. Louise (05:34)
09. The Lebanon (06:34)
10. Zero As A Limit (04:10)
11. Almost Medieval (05:18)
12. Blind Youth (03:41)
13. When I’m With You (03:56)
14. Bigger Than America (06:26)

(English version below)

A much anticipated Christmas present from Parralox!

As the third volume of the Holiday series has landed I think we can determine that Parralox have created a new Christmas tradition. These cover albums, that started out as a tribute to The Human League and their classic ”Holiday ’80” EP, have so far offered a well-balanced mix of well-known hits and forgotten gems in versions ranging from faithful remakes to drastic re-interpretations, and this is still true on ”Holiday ’16”.

The album opens with an synthtastic version of ”Flamboyant”, in its original form a standalone and perhaps slightly forgotten Pet Shop Boys single from 2004. Then follows two tracks that I personally don’t have any previous relation to, namely ”Bring On The Dancing Horses” (by Echo & The Bunnymen) and ”Animal Reaction” (by Route 69). This is also part of the charm of the wide selection of songs – a lot might be familiar, but you may also stumble across new acquaintances.

Another link to Pet Shop Boys appears in the shape of a proper high-nrg interpretation of ”Heaven Must Have Sent You Back To Me” by their protege Cicero whom they signed to their own Spaghetti Recordings label in the early 90s. This is followed by a rather faithful version of ”Face To Face – Heart To Heart” which was the first major hit by German synthpoppers The Twins.

Depeche Mode receive a double tribute with ”A Question Of Time” and ”Blasphemous Rumours”. The first one is pretty close to the original in the way its built up and performed, with the exception of the female vocals performed by Louise Love. ”Blasphemous Rumours” on the other hand has been given a proper overhaul sporting a heavy sequencer drive and new arrangements with some eastern-flavoured sitar bits to spice things up. An immediate favourite!

Just like on previous volumes in the Holiday series, The Human League play a major part, for obvious reasons. Over a set of five tracks we are treated to Parralox‘s respectful interpretations of ”Louise”, ”The Lebanon”, ”Zero As A Limit”, ”Almost Medieval” and ”Blind Youth”.

Two slightly more unexpected but nonetheless welcome songs close the album. The Sparks‘ 1980 single ”When I’m With You” and Heaven 17‘s ”Bigger Than America” from 1996. Both songs deserved more success than they received at the time, so it’s good to see that the get some well-earned attention here.

John von Ahlen continues to impress behind the mic, and production-wise he still maintains the same high standards that we’ve all come to expect from Parralox. John possesses a flawless feel for when to stay faithful to the original song and when to be bolder and twist things about in his interpretations. Having Louise Love on board contributing vocals on several songs also adds to the dynamics of the album.

This is the third year that Parralox invites us to a cover-fest around Christmas, and so long as it doesn’t impact negatively on the delivery of their own material, I hope this will be a long-standing tradition. I’m already looking forward to ”Holiday ’17”!

Pet Shop Boys presenterar videon till den kommande singeln “Thursday” (med gästspel av Example) som släpps den 4 november. Låten är hämtad från det senaste albumet “Electric”.

Format: (Album) CD, 2LP, Digital
Skivbolag: x2/Kobalt Music Group
Releasedatum: 15 juli 2013
Genre: electropop, electro, synthpop, house, EDM
Producent: Stuart Price
Bandmedlemmar: Neil Tennant, Chris Lowe
Land: England
Recensent: Erik Uppenberg
Köp: TBA

Gnistrar, blixtrar och pulserar av dansgolvsglädje

I höstas kom Pet Shop Boys elfte studioalbum ”Elysium”. Låtarna var ovanligt lugna (läs tråkiga) och melodierna återhållna (läs dåliga). Tonen var eftertänksam, tillbakablickande och bitterljuv (läs bitter). En vuxen och mogen skiva, tyckte vissa, trött och håglös sade de flesta. Texterna var i vanlig ordning smarta, men pop utan starka melodier faller ändå platt.

Dessutom: Kokett introspektion kring den egna karriären är inget som Neil Tennant vanligen ägnar sig åt – hans texter brukar vara personliga men inte privata. Men denna gång var det vad vi bjöds. Tillsammans med en rad konstnärligt och kommersiellt misslyckade singelsläpp var det oroande tecken. ”Elysium” kändes på många sätt som ett avsked.

I efterhand visar det sig att det enda de tog farväl av var EMI/Parlophone, skivbolaget de legat på under nästan hela sin karriär, och startade eget. Mindre än ett år senare är duon tillbaka med ett starkt upptempoalbum som rakt igenom gnistrar, blixtrar och pulserar av både skaparglädje och självförtroende.

Jag påstår inte att ”Electric” är orkesterns bästa skiva (det är enligt mig ”Very”, som ”Electric” är ett slags uppföljare till) men den är på åtminstone två sätt den allra jämnaste. Dels är de nio spåren av genomgående hög klass. Dels är det ett rent dansgolvsalbum, från början tydligen något av ett sidoprojekt för Chris Lowe. Som upptempokille uppskattar jag att vi denna gång inte behöver utstå en enda ballad.

Efter återhållna ”Behaviour” (1990) kom rytmiska ”Very” (1993). Mörka ”Fundamental” (2006) följdes av positiva ”Yes” (2009). Pet Shop Boys skivor tillkommer vanligen som en reaktion på den föregående. Så alltså även denna gång.

Pensionen verkar fjärran för Neil Tennant, just fyllda 59, inte bara för att den nya skivan känns så vital. ”Electric” sägs också vara första albumet i en trilogi gjord i samarbete med nye producenten Stuart ”Jacques Lu Cont” Price. En stor del av äran ska förmodligen tillskrivas honom. Price är mannen bakom electroakterna Les Rythmes Digitales och Zoot Woman, men är numera kanske mer känd som stjärnproducent med Madonna, New Order och The Killers på cv:t.

Många nutida synthband sitter fast i enahanda dunka-dunka, oavsett om de gör EBM, synthpop eller futurepop. De har mycket att lära av hur Stuart Price och Pet Shop Boys snickrar sina danslåtar på ”Electric”. Varje enskild låt genomgår olika temposkiften, taktbyten och byter till och med genre under gång. Så gott som alla låtarna byggs skickligt upp för att stegras mot en euforisk peak någonstans mot slutet.

Det gäller exempelvis ”Inside a Dream”, ”Vocal”, ”Bolshy” och den hjärtskärande vackra Bruce Springsteen-tolkningen ”The Last to Die”, en antikrigslåt som Pet Shop Boys verkligen gör till sin. För att travestera Laibach: Pet Shop Boys gör inte covers, de gör nya original.

Under sin 30-åriga karriär har Pet Shop Boys aldrig varit drivande i populärmusikens utveckling, de har ”bara” varit en skicklig poporkester som tänjer på gränserna för vad kommersiell musik kan handla om. Men som de gaydiscokillar de är, har Tennant och Lowe alltid haft en tå på dansgolvet och ett finger i luften för att känna vad som gäller för tillfället.

Ibland har de följt trenderna, som på sina remixskivor kallade ”Disco”. Ibland har de agerat på tvärs med tidsandan, som när de släppte relativt gitarrintensiva ”Release” mitt under electroclash-eran (2002). Ibland har de gjort både och. Technoinfluenserna på ovan nämnda ”Very” låg förvisso i tiden, men i övrigt var skivan och dess videor en reaktion på grungen.

Den här gången får vi en hel provkarta över de senaste tre decenniernas genrer inom elektronisk dansmusik. Ofta betas flera olika ljudbilder och rytmer av inom en och samma låt. Här hittar vi house, såväl klassisk pianohouse (”Bolshy”) som nutida stekardito (”Vocal”). Italodisco: ”Axis”. Hi-NRG: ”Axis” och ett parti av ”Inside a Dream”. Hip-hop: ”Thursday”. På ”Shouting in the Evening” testar de dubstep, eller kanske snarare gubbstep?

De senaste åren har Pet Shop Boys misslyckats med att ta sig upp på topplistorna. Kanske har det fått dem att slappna av och våga mer. Experimentera med genrer, släppa näst intill instrumentala ”Axis” som första singel, ge ut ett nytt album mindre än ett år sedan den förra.

Då har jag inte ens nämnt skivans bästa låt, ”Love is a Bourgeois Construct”. I låten samplas filmkompositören Michael Nyman, som i sin tur lånat av 1600-talskompositören Henry Purcell. Det är inte första gången på senare år som Pet Shop Boys snattar från klassisk musik – ett tidigare exempel är ”All Over the World” från ”Yes”. Även om det är viss Magnus Uggla-varning på detta grepp, så är det effektivt. Särskilt när man fläskar på med allt annat än minimalistiska bakgrundskörer.

Den euforiska four-on-the-floor-danspopen och textens ironiska humor kontrasteras med den rörande hjärtesorgen hos berättarjaget som lämnats av sin älskade, tröstar sig med sin gamla marxistiska kurslitteratur och intalar sig att kärlek ändå bara är ”en borgerlig konstruktion”. Återigen prövar Pet Shop Boys gränserna för hur många lager av motstridiga känslor, budskap och intertextuella referenser man kan pressa in i en enda simpel discodänga.

”Love is a Bourgeois Construct” är en blivande Pet Shop Boys-klassiker, och albumet ”Electric” ett rungande styrkebesked från en av världens genom tiderna bästa popgrupper.

Tracklist

01. Axis (05:33)
02. Bolshy (05:45)
03. Love is a Bourgeois Construct (06:42)
04. Fluorescent (06:17)
05. Inside a Dream (05:38)
06. The Last to Die (04:13)
07. Shouting in the Evening (03:36)
08. Thursday (featuring Example) (05:03)
09. Vocal (05:35)

En nutt från den kommande Pet Shop Boys-singeln “Fluorescent” som är det andra smakprovet från det kommande albumet “Electric” som släpps i sommar. Enjoy!

Den svenska festivalmarknaden har det minst sagt tufft just nu. Kort efter att Siestafestivalen nyligen annonserade att man ställer in så är det nu dags för nästa offer – och det är inte vilken festival som helst…

Peace & Love – som i år bland annat skulle gästas av storheter som Depeche Mode och Pet Shop Boys, meddelar nu att man tvingas ställa in årets festival när man konstaterar att man bara sålt 9000 biljetter. Bolaget har också i samma veva begärt sig själva i konkurs.

“Ägaren och ledningsgruppen har rådgjort med interimsstyrelsen och därefter fattat beslutet att begära Peace & Love AB i konkurs, då man inte finner det försvarbart att fortskrida planeringen av årets festival och att fortsätta sälja biljetter.”

“Det är med stor sorg i hjärtat som vi tvingas ge er detta besked.”

“Med 9000 sålda biljetter är vi idag för långt från målet. Vi klarar inte av att betala våra löpande räkningar och ju närmare festivalen vi kommer, desto svårare är det att styra om och avboka. Därför är vi tvungna att fatta det tyngsta beslut vi någonsin fattat.”

“Vi är alla otroligt ledsna och känner såklart extra för er som längtat, planerat och köpt biljett” säger grundaren Jesper Heed i pressmeddelandet.

“Det är jättetråkigt för hela musiksverige när någonting sånt här händer. Vi har haft ett nära och bra samarbete med festivalen och vi känner med alla som lagt ner tid och kärlek.” säger Live Nations VD Carl Pernow.

Live Nation har flera akter bokade till festivalen och arbetar just nu på en alternativ lösning för dem.

Precis som vi rapporterat tidigare så är återvänder Pet Shop Boys till sommren med den nya fullängdaren “Electric”.

“Electric” består av nio spår och produceras av Stuart Price som tidigare arbetat med namn som New Order, Madonna, Lady Gaga och Kylie Minogue. Albumet släpps via bandets nystartade (egna) skivbolag X2 som i sin tur kommer ta hjälp med distrubutionen av Kobalt Label Services.

Den första singeln “Axis” finns ute nu (se videon nedan).

“Electric” följer upp “Elysium”, som släpptes förra året – och albumet blir den brittiska duons tolfte i ordningen sedan man debuterade med “Please” redan 1986.

Pet Shop Boys – som består av Neil Tennant och Chris Lowe, kommer även ge en konsert på sommarens Peace & Love.

“Electric” släpps den 15 juli via X2 (Kobalt Label Services)

Tracklist

1. Axis
2. Bolshy
3. Love Is a Bourgeois Construct
4. Fluorescent
5. Inside a Dream
6. The Last to Die
7. Shouting in the Evening
8. Thursday (featuring Example)
9. Vocal

Pet Shop Boys lämnar Parlophone efter rekordlånga 28 års samarbete med skivbolaget.

Inför det kommande albumet “Electric”, som följer upp förra årets “Elysium” så har den brittiska duon, som består av Neil Tennant och Chris Lowe, skrivit ett världsomfattande kontrakt med Kobalt Music Group.

Duon berättar mer

“Vi är väldigt stola över det nya albumet och samarbetet med Kobalt är väldigt tillfredställande. Vi vill tacka alla som vi arbetat med på Parlophone under de senaste 28 åren både i Storbritannien och utomlands. När vi skrev på för skivbolaget 1985 så hade vi ingen aning om det långa och framgångsrika samarbete som komma skulle. Hursomhelst är det nu en spännande ny fas som väntar och vi ser fram emot ett kreativt och ömsesidigt samt framgångsrikt arbete tillsammans med Kobalt.”

Paul Hitchman på Kobalt berättar mer

“Hela vårt team på Kobalt Label Services är enormt glada över att få vara en del av släppet av det kommande albumet. Vi ser fram emot att arbete sida vid sida tillsammans med Neil, Chris och teamet kring Becker Brown för att kunna maximera potentialen av albumet som redan låter som en kommande klassiker.”

“Electric” produceras av Stuart Price, som tidigare arbetat med bland andra Madonna, Lady Gaga och Kylie Minogue och är planerat att släppas under juni månad. (Lyssna på teasern nedan!)

Officiella musikvideon till Pet Shop Boys “Leaving” som är det andra singelsläppet från det senaste albumet “Elysium”. Enjoy!

Den stockholmsbaserade duon Fox Hunting, som tidigare i år släppte bandets andra album “Masquerade” levererar en cover på Pet Shop Boys – “Paninaro”. Enjoy!

Format: (Album), CD, 2CD**, Vinyl, Digital
Skivbolag: EMI/Parlophone
Releasedatum: 7 september 2012
Genre: Pop, Electropop, Synthpop
Recensent: Erik Uppenberg

En oförsvarligt slapp samling sånger

Den här skivan har märkligt nog hyllats av flera recensenter, som mogen, lågmäld och modig. Själv tycker jag att adjektiv som tråkig, sömnig och slapp ligger närmare till hands. Det är faktiskt så pass illa att jag inför denna recension aktivt drar mig för att lyssna på ”Elysium”. Sämre omdöme kan Pet Shop Boys knappast få av ett troget fan.

Trots att förstasingeln ”Winner” är lättnynnad, nådde den endast 86:e plats på den brittiska topplistan. För en grupp som under sina omkring 50 (!) singlar i princip har abonnerat på topp-20, är det en placering som är lika katastrofal som välförtjänt. ”Winner” följer minsta motståndets lag; en till både text och melodi banal landslagslåt släppt i OS-tider. ”Winner” sammanfattar mycket av det som Pet Shop Boys själva alltid velat definiera sig mot: den kommersiella popmusikens ytlighet, dess cyniska uttänkthet, dess brist på hjärna och ambitioner.

Kommande andrasingeln ”Leaving” har tydligen hälsats av vissa fans som en ny ”Being Boring”. Hur? Varför? Vadfalls? Det är närapå som att, tja,  jämföra ”Citizen Kane” med ”Sean Banan inuti Seanfrika”.

Allt är förstås inte nattsvart. Pungsparkar mot självgoda artistkolleger och självutnämnda världsförbättrare är ett tema som Pet Shop Boys tidigare ägnat sig åt med infam njutning: I ”How Can You Expect to be Taken Seriously?” (1990) smädades Bono, eller om det kanske var Sting. ”The Former Enfant Terrible” (2009) gav Sir Mick Jagger vad han förtjänar. Här kommer ännu ett exempel: ”Ego Music”, inte en särskilt stark låt, men en textmässigt underhållande känga mot uppblåsta och självgoda mediafenomen.

Sent på skivan kommer ”Give it a Go”, ”Memory of the Future” och ”Love Boat”-pastischen ”Requiem in Denim and Leopard Skin”, låtar som varit fungerande mellanspår på en Pet Shop Boys-skiva av normal standard. Här står låtarna i stället ut som de enda acceptabla i en medioker samling utan en enda av de fullträffar duon vanligen lyckas spetsa sina skivor med. (fortsättning nedan)

Pet Shop Boys har tagit som vana att släppa sina album även i en generös dubbelversion i begränsad upplaga. Bonusskivan ** brukar innehålla helt nya låtar, samarbeten med andra artister eller remixade versioner av låtar från huvudskivan. Förra albumet ”Yes” (2009) ackompanjerades exempelvis av bonusskivan ”Etc” med ambitiösa dubversioner av ett flertal spår och en stark duett med Philip Oakey från The Human League. Även på denna punkt brister ”Elysium”, då bonusskivan ** denna gång helt enkelt utgörs av instrumentalversioner av låtarna.

Titeln ”Elysium” (dödsriket i grekisk mytologi) har tillsammans med vissa av låtarnas teman och titlar (”Leaving”, ”Requiem in Denim and Leaopardskin”) fått många att spekulera i att detta skulle vara Pet Shop Boys svanesång och sista riktiga albumsläpp. Jag tror och hoppas att så inte är fallet. Det skulle vara ett ovärdigt farväl, och enligt en intervju i gaymagasinet Attitude har Pet Shop Boys redan material till en mer dansant skiva planerad till 2013.

God popmusik sätter sig sällan direkt, utan växer med tiden. Det gällde ”Release” från 2002, den – för att vara Pet Shop Boys – ovanligt gitarrintensiva skiva som hittills räknats som duons svagaste. Det är möjligt att även ”Elysium” i någon mån tar sig, efter det att den värsta besvikelsen har lagt sig. Men jag är tveksam.

Ska du bara lyssna på en Pet Shop Boys-skiva i år, är det den överlägsna B-sidessamlingen ”Format” från i våras som du ska låna ditt öra. ”Elysium” framstår vid en jämförelse som en oförsvarligt svag samling sånger. Och som Pet Shop Boys sämsta skiva.

Tracklist

1. Leaving  3:47
2. Invisible  5:02
3. Winner  3:46
4. Your Early Stuff  2:32
5. A Face Like That  5:02
6. Breathing Space  5:07
7. Ego Music  3:04
8. Hold On  3:16
9. Give It a Go  3:52
10. Memory of the Future  4:28
11. Everything Means Something  4:46
12. Requiem in Denim and Leopardskin  5:45

Tracklist Bonus Disc

1. Leaving (Instrumental)  3:47
2. Invisible (Instrumental)  5:02
3. Winner (Instrumental)  3:46
4. Your Early Stuff (Instrumental)  2:32
5. A Face Like That (Instrumental)  5:02
6. Breathing Space (Instrumental)  5:07
7. Ego Music (Instrumental)  3:04
8. Hold On (Instrumental)  3:16
9. Give It a Go (Instrumental)  3:52
10. Memory of the Future (Instrumental)  4:28
11. Everything Means Something (Instrumental)  4:46
12. Requiem in Denim and Leopardskin (Instrumental)  5:45