Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Paul Rein"

Liverapport: Bodyfest 2016, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,


Sjunde upplagan av Bodyfest presenterade Jäger 90, Metroland, Armageddon Dildos, Dive, DAF och Rein på Nalen i Stockholm den 15 oktober.

Patrik Lark (text och foto) och Jens Atterstrand  (text och foto) rapporterar.

Jens Atterstrandpatrik_lark

 

 

 

 

Det har hänt väldigt mycket sedan Bodyfest inledde sin verksamhet på Klubben i Fryshuset 2010. Arrangemanget har blivit bredare, inte bara när det gäller lineupen, utan även när det gäller tillhörande ingredienser som förfester, DJ:s, försäljning av merchendise och medverkan av andra aktörer som passar på att vara representerade på plats.

Nalens lokaler i Stockholm, där festivalen sedan andra upplagan (2011) huserar, förmedlar nu en ytterst hemmastadd känsla bland besökarna. Bodyfest är en oerhört viktig festival inte bara för scenen i allmänhet utan i synnerhet för representationen av EBM och oldschool-EBM. Den stadigt återkommande publiken från hela landet rankar numera festivalen högt – som ett av de allra viktigaste årliga eventen som erbjuds och för- och efterhandssnacket har på senare år brutit sig fram väldigt tydligt i det stora bruset.

Årets upplaga lockade enligt uppgift drygt 600 personer och genomfördes i vanlig ordning proffsigt och snyggt utan några som helst bekymmer eller förseningar. Alla inblandade skall verkligen ha en stor eloge för att ni ger oss detta varje år och vi på Elektroskull tackar för ännu en väldigt lyckad upplaga! På återseende. (Jens Atterstrand)

(English versions below)

Alot has happened since Bodyfest’s first festival took place at Klubben in Fryshuset back in 2010. The event has become wider, not only in terms of the lineup, but also in terms of the associated ingredients like pre-parties, DJs, sales of merchendise and other actors that takes the oportunity to get represented on the spot.

Nalen’s venues in Stockholm, where the festival have been located since the second edition (2011) now conveys an extremely at ease feeling among the visitors. Bodyfest is a very important festival not only for the scene in general, but in particular for the representation of EBM and oldschool EBM. The constantly revisiting audience from all over the country (and abroad) now ranks the festival highly, as one of the most important annual events offered and the pre- and post-talk regarding the festival has in recent years got louder and louder.

This year’s edition attracted reportedly over 600 people and was executed in the usual professional and neat manner without any problems or delays.

Everyone involved should really take huge credit for giving us this every year and we at Elektroskull.com thank you for yet another very successful edition! Until next time. (Jens Atterstrand)

Jäger 90

EBM-bandet från Rostock klev upp som första band och intog den lilla scenen redan klockan 17:00 på lördagen. Man skulle kunna tro att det så tidigt skulle vara skralt med publik, men icke. Den lilla salen var fyllt till bredden och den som kom sent fick knöka sig in. Den intima scenen passade frontmannen Thoralf Dietrich som hand i handske. Utstyrd i pilotglasögon och smal slips till kortärmad militärskjorta, i bästa Douglas McCarthy-stil, såg han till att få bra fart på publiken. Det blev lite av en chockstart på Bodyfest där Body-Panda-Hanna med kompis drogs upp på scen och även Elektroskulls egna Anders Nord fick ta över mikrofonen och de vokala uppgifterna för ett tag. Det gjorde han med den äran och folk längre bak märkte antagligen inte av det spontana sångarbytet. (Patrik Lark)

The EBM band from Rostock stepped up as the first band and took the small stage already at 17:00 on Saturday. One would think that the early stagetime would be scant with the audience, but It surely wasn’t. The small courtroom was filled to the brim, and the one who came late had to squeeze themselves inside. The intimate scene suited frontman Thoralf Dietrich like a glove. Dressed in aviator glasses and slim tie to go with the military short-sleeved shirt, in the best Douglas McCarthy-style, he made sure to get audience going. It became a bit of a shock start to the festival where Body-Panda-Hanna and her friend was pulled up on stage and then even Elektroskull’s own Anders Nord got to take over the microphone to handle the vocals for a while. He did so with honor and people further back probably didnt even notice the spontaneous vocalist exchange. (Patrik Lark)

Metroland

Metroland – the sound of the underground – är en duo från Belgien som har blivit det självklara substitutet till Kraftwerk när dessa inte gör någon ny musik. Deras referenser till Kraftwerk var så genomgående att vi kan tala om ett tributeband, men med skillnaden att soundet var mer uppdaterat och modernt. De lät lite snällare än sina förlagor och problemet med ett så välpolerat sound som är näst intill instrumentalt är att det lät blir till hissmusik. Jag hade lite svårt att engagera mig i musiken, men noterade att många i publiken hade en avvikande uppfattning. På den stora bildskärmen dominerade förstås olika metro-motiv men också Bauhaus-arktitektur. Snyggt och välproducerat, men någon moshpit blev det förstås inte. (Patrik Lark)

Metroland – The Sound of The Underground – is a duo from Belgium who has become the obvious substitute for Kraftwerk when they do not make any new music. Their references to Kraftwerk were so consistently that we can almost speak of a tribute band, but with the difference that the sound was more updated and modern. They sounded a little kinder than their models and the problem with such a polished sound that is almost instrumental is that it easily become a bit like elevator music. I had some trouble to get involved in the music, but noted that many in the audience had a different view. The big screen was dominated by different metro-styled videos but also some displays of the Bauhaus architecture. Neat and well produced, but didn’t cause any moshpit, ofcourse. (Patrik Lark)

Armageddon Dildos

Bandnamnet låter ytterst perverterat, men bandnamnet kommer av ett smeknamn för interkontinentala ballistiska missiler. Duon startade upp i tyska Kassel redan i slutet på 80-talet, ändå var det nog första gången för många att se dem live i Stockholm. Det var sju år sedan det sist begav sig. På stora scenen bjöd de på en dansant och ganska melodiös EBM, bitvis inte helt olik A Split Second. Frontmannen och tillika grundaren Uwe Kanka var på ett alldeles strålande humör och vi liveplåtisar fick verkligen ducka för hans ballistiska språng över fotodiket till kravallstaketet där han gång efter annan blev ett med publiken. En gladare EBM-kille fick man leta efter, men vi var många som inte förstod särskilt mycket av mellansnacket, trots att han kunde förvånansvärt många svenska fraser. En bra show var det hur som helst och en positiv överraskning för många av oss. (Patrik Lark)

The band name might sound a bit perverted, but the name actually comes from a nickname for intercontinental ballistic missiles. The duo started in Kassel, Germany in the late 80’s, yet it was probably the first time for many visitors to see them live in Stockholm and It was seven years since their last visit. On the big stage, they invited to a danceable and quite melodic EBM, at times not unlike A Split Second. Front man and founder Uwe Kanka was in a very good mood and us photographers surely had to watch out for for his ballistic leaps across the photo pit to the fence where he time and time again became one with the audience. A happier EBM guy is hard to find, but we were many who did not understand much of the talking, although he had learned surprisingly many Swedish phrases. A good show anyway, and a pleasant surprise for many of us. (Patrik Lark)

Dive

Dive är belgaren Dirk Ivens soloprojekt vid sidan av det numera insomnade The Klinik och det hördes, soundet var tämligen snarlikt; hård, aggressiv och minimalistisk EBM i typisk belgisk stil. Dirk Ivens var som vanligt en svart fantom på scenen, saknades bara den vita slaktarmasken från hans andra band. Få frontfigurer inom genren har sådan koreografisk karisma och kan sina moves så väl att det ser coolt ut i varje givet ögonblick. Scenografin var lika minimalistisk som musiken, bara Dirk Ivens och en mikrofon på scen med ett gäng stroboskop i bakgrunden som enda scenljus. Blytungt och näst intill omöjligt att fotografera. Det var ingen lättillgänglig hitmusik som erbjöds, utan kvällens i särklass tyngsta uppträdande. Tillräckligt för att tillfredsställa den mest kräsne och melodihatande industrisynthare. Musiken var som ett fårat betongblock fraktat direkt från Antwerpens bistra hamnområde där Dirk Ivens en gång jobbade. (Patrik Lark)

Dive is the Belgian Dirk Ivens solo project alongside the now rested The Klinik and as it’s heard, the sound was quite similar; hard, aggressive and minimalistic EBM in typical Belgian style. Dirk Ivens was as usual like a black phantom on stage, lacking only the white butcher’s mask from his other bands. Few front figures in the genre has such choreographic charisma and know their moves so well and It looks cool in any given moment. The stage design was as minimalist as the music, just Dirk Ivens and a microphone on stage with a bunch of strobe lights in the background as the only stage lighting, very hard and almost impossible to photograph! This is not easy-listen hit music, but clearly the heaviest and cruelest act of the night. Enough to satisfy the most discerning and melody hatin industrial electroheads. The music was like a furrowed concrete transported directly from Antwerp grim harbor area where Dirk Ivens once worked. (Patrik Lark)

 

DAF

DAF är tveklöst en av de viktigaste pionjärerna inom EBM-genren tillsammans med Front 242. Deras betydelse kan inte nog framhållas så det var logiskt att de äntligen ställde sig på Bodyfest scen som headliners. Vokalisten Gabi Delgado är dessutom en stor scenpersonlighet som alltid är värd att se. Uppträdandet på Bodyfest var inget undantag, det var lika bra som alltid. Gabi Delgado var överallt på scenen, gestikulerade och spände blicken i utvalda personer i publiken och dränkte sig själv i mineralvatten, som han brukar göra. Så har det sett ut sedan jag såg dem första gången på Tinitus Festivalen 2003, om jag minns rätt, och alla gånger där emellan. Även repertoaren är i stort sett densamma. Hade varit kul att bli överraskad med några låtar från “First Step to Heaven” som de konsekvent vägrar spela av någon anledning, låtar som “The Gun” och “Brothers” vore verkligen kul att få uppleva live. (Patrik Lark)

DAF is undoubtedly one of the most important pioneers of the EBM genre together with Front 242. Their importance can not be over emphasized as it was fully logical that they finally got headline Bodyfest. Vocalist Gabi Delgado is also a major stage personality that is always worth watching. His behavior at Bodyfest was no exception, it was as good as always. Gabi Delgado was all over the stage, gesticulating, glaring at selected people in the audience and drowning himself in the mineral, as he usually does. So it has been since I saw them the first time on Tinitus Festival back in 2003, if I remember correctly, and all the times in between, although the repertoire is largely the same. Would have been fun to be surprised with a few songs from “First Step to Heaven” that they consistently refuse to play live for some reason, songs like “The Gun” and “Brothers” would be really fun to experience live. (Patrik Lark)

Rein

Rein gick upp i nitprydd bikerjacka och spegelglasögon på lilla scenen exakt samma klockslag som hennes pappa Paul Rein gick upp på en annan scen i en annan stad. Jag tvivlar dock på att 80-talets svenska italo-disco-kung lyckades uppbåda ett lika högt tryck framför scenen som dottern. Nalens lilla salong var förstås på tok för liten för alla som ville se årets fenomen på den svenska EBM-scenen. Trycket mot den lilla scenen ökade i takt med de aggressiva basgångarna och folk ramlade in på den låga scenen flera gånger. Reins girlpower-attityd lockade ovanligt många tjejer att stå längst fram vid scenkanten, och de verkade tycka att det var värt blåmärkena orsakade av moshpit-trycket bakifrån. Det blev en vild men värdig avslutning på årets Bodyfest som bjöd på ovanligt många bra scenshower med intressanta frontfigurer. Arrangörsmässigt var den kanske den bästa Bodyfesten någonsin där i stort sett allt gick på räls, men också en av de mest välbesökta; drygt sex hundra besökare talades det om. Ännu bättre, arrangörerna lovade genast att det blir en Bodyfest även nästa år! (Patrik Lark)

Rein showed up in a biker jacket full of rivets and mirrored glasses on the small stage exactly the same time as her father Paul Rein went up on another stage in another city. I doubt, however, that the 80th century Swedish italo-disco-king managed to muster an equally high energy in front of the stage as his daughter. Nalens small salon was far too small for everyone who wanted to see this year’s phenomenon on the Swedish EBM scene. The pressure on the small stage increased in line with the aggressive bass lines and people fell into the low stage several times. Rein’s girl power attitude attracted an unusual number of girls to stand in front at the edge of the stage, and they seemed to think it was worth the bruises caused by the moshpit’s pressure from behind. It was a wild but worthy conclusion to this year’s Bodyfest that offered unusually high number of good stage shows with interesting front figures. Organizer wise, it was perhaps the best festival ever where virtually everything went on rails, but also one of the most well attended; rumours talk about a little over six hundred visitors. Even better, the organizers promised immediately that we will get another festival next year! (Patrik Lark)