Nitzer Ebb fick support av de svenska nykomlingarna Priest när de stod på Krakens scen i Stockholm den 7 december.

Patrik Lark (Darklark) bjuder på lite bilder från kvällen.

Nitzer Ebb

Priest

Format: (Album) CD, 2CD**, Digital
Skivbolag: Metropolis Records
Releasedatum: 11 februari 2014
Genre: Electro, industrial
Bandmedlemmar: Daniel Graves, (Tim Van Horn), (Elliott Berlin)
Land: USA
Recensent: Patrik Lark

Catchy industripop utan spår av aggrotech

Aesthetic Perfection är Daniel Graves skötebarn. På scen är de ofta tre – men när det gäller låtskrivandet håller Daniel själv i rodret.

Bandet debuterade med aggrotechskivan “Close to Human” för att sedan lyckas med den svåra balansakten att kombinera hårt sound med melodiska låtar, utan att trampa igenom den bräckliga isen. På andra albumet “A Violent Emotion” skapades till exempel den fantastiska låten “Spit it Out” som är något av det bästa som åstadkommits inom scenen under 2000-talet.

På tredje plattan ”All Beauty Destroyed” började melodierna breda ut sig allt mer, till en del fans förtret, men likafullt fanns fortfarande ett antal verkligt fina spår som fortfarande klarade balansen. På något sätt låg det i luften att denna fjärde skiva skulle fortsätta utvecklingen mot mer lättsamma melodidrivna låtar och därmed helt lämna den hårdare skolan av elektronisk musik. Daniel Graves ägnade själv stor möda på sociala medier med att förvarna om de stora förändringar som var på väg i och med den nya skivan. Han var ganska tydlig med att alla gamla fans kanske inte skulle gilla den. Det kommer alltså inte som någon större överraskning att ”’Til Death” går mot pophållet. Det förvånande är att steget blev så pass långt och förändringen så genomgripande.  Alla spår av aggrotech-ursprunget är i princip bortsuddade. Daniel Graves visar stort mod som vågar kapa sina musikaliska rötter och istället leverera en catchy industripopplatta.

”’Til Death” består bara av tio låtar. Albumet inleds med det spökligt stämningsfulla introspåret “Happily Ever After” och avslutas med likaledes lugna “Lovesick”. På mitten bryter “Showtime” av med sin svepande valstakt och tidiga åttiotalsvibbar med en doft av Fad Gadget. Återstående sju låtar utgörs av den nya inriktningen med catchy upptempo industripoplåtar. Förstasingeln ”Antibody” tröttnade jag på redan efter andra genomlyssningen. Den är helt enkelt lite för mycket; upprepande och fyrkantigt banal på något sätt. De krystade inåtskriken hjälper inte upp det hela. “Lights Out (Ready to Go)” har en riktig skön och driven refräng, tyvärr ackompanjeras den av Nintendo-liknande synthljud som är direkt avtändande och ger helheten ett kitschigt intryck. “Oh, Gloria!” är av liknande snitt med en lika distinkt hitkänsla och en melodi som sätter sig. Lite mindre Nintendo i soundet på denna så resultatet är inte pjåkigt alls.

”Death Rattle” och andrasingeln ”The Dark Half” är de spår som jag gillar bäst. De är också de låtar som är mest besläktade med tidigare material och har lite hårdare framtoning med tydligare industriinfluenser. Ironiskt nog så föredrar jag Suicide Commandos remix på ”The Dark Half”-singeln. Där finns även det utmärkta bonusspåret ”Dead Ringer” som elakt nog inte fick vara med på albumet. Detta hade annars varit den bästa låten enligt min mening.

Tredjesingeln ”Big Bad Wolf” faller lite på eget grepp med sina osmakliga metaforer. Inte ens Daniel Graves går i land med tre små grisar, rödluvan och stora stygga vargen. Någonstans måste man dra gränsen. Å andra sidan kanske vi ska vara glada att han inte skriver rakt ut vad det är han sjunger om. En annan recensent tolkade det som antingen kannibalism eller menstruationssex.

Återstår bara att nämna ”The New Black” som är ännu en utomordentlig poplåt. Den har skönt dansanta verser men tappar tyvärr det i refrängerna.

Egentligen är det skruvade skivomslaget med ett dödskalleprytt bröllopspar genialiskt. Det beskriver nästan exakt hur musiken låter. Där finns en mörk botten men ovanpå det brer han på med eklektiska broderier som ofta går åt det kitschiga hållet.  Det mörka undertrycks med lekfulla arrangemang, glättig synthpop och inslag av datorspelsmusik. De verkligt distinkta melodierna står i centrum och formar smått genialiska poplåtar, var och en med sin originella tvist.  Gott så, men kvar på perrongen när tåget har gått, står ganska många av oss kvar. Det här var inte vårt tåg. Daniel Graves förtjänar lovord för att sitt stora artistiska mod och sin integritet, liksom sitt skickliga låtskrivande, men han har därmed också fört musiken till en annan spelplan som inte intresserar mig nämnvärt. Gillar man mörk musik med lite tyngd och en hård kant så är helt enkelt Aesthetic Perfection inte längre ett alternativ, och det känns lite ledsamt.

Bästa spår: “The Dark Half”, “Death Rattle”, “Oh, Gloria!”

Tracklist

01. Happily Ever After (02:51)
02. Antibody (04:12)
03. Lights Out (Ready to Go) (04:15)
04. Death Rattle (04:13)
05. Big Bad Wolf (04:25)
06. Showtime (04:50)
07. Oh, Gloria! (04:43)
08. The Dark Half (04:32)
09. The New Black (04:22)
10. Lovesick (04:34)

Format: (Album) CD, 2CD**, Digital
Skivbolag: Out of Line
Releasedatum: 29 november 2013
Genre: Industrial, dark electro, post-punk
Bandmedlemmar: Erk Aicrag (Erik Garcia), (Jeans), (Marcus Engel), (Grigory Feil)
Land: Mexiko/Tyskland
Recensent: Patrik Lark

Sjuder av självförtroende

Rabia Sorda är Hocico-frontmannen Erk Aicrags sidoprojekt sedan 2003. Här tillåter han sig skapa lite annorlunda musik än den dark electro som mexikanska Hocico förknippas med. Förflyttningen är påtaglig om än inte monumental. Det är fortfarande mörk elektronisk musik av det hårdare slaget det handlar om. Men med Rabia Sorda har Erk Aicrag valt att uttrycka sig med en påtagligt rockig attityd.

Till sin hjälp har han Jeans (trummor) och Marcus Engel (gitarr, keyboard, precussion) som ser till att soundet inte blir stelt elektroniskt. Bitvis är trumsoundet bombastiskt med fläskiga pukor och percussiva element. Gitarriffen håller sig på mattan och blir faktiskt utmärkta komplement till den elektroniska grunden. Tempot är generellt sett högt och Erk verkar arg. Han gapsjunger på de flesta låtarna, vilket kan bli en smula påfrestande i längden. Men det är riktigt bra låtar och ”fullt ös”-konceptet äventyrar aldrig den höga produktionskvalitén. Det är fingertoppskänsla i mixningen där inget tillåts äta upp det andra. Riktigt bra, måste man säga.

Albumet inleds med pampiga ”Indestructible” som med marschtakt bankar sig in i huvudet. Men någon riktigt vass låt är det inte. En sådan kommer dock på andra spåret ”Turbulence”. Men högt uppskruvat tempo och mängder av energi blandat med melodiska synthslingor är den en av albumets bästa låtar.

På den utmärkta singeln ”Eye M the Blacksheep”, som släpptes före albumet, fanns en cover på Joy Divisions ”She Lost Control”. Det var knappast någon slump inser man när man lyssnar på albumet. Flera låtar har påtagliga postpunk-influenser, inte minst låten ”Deaf” med sin arketypiska postpunks-bas. Det är en låt som är svår att värja sig mot. Med sitt primitiva ös kör den rakt över en i ett våldsamt tempo. Jag skulle vilja se ett mexikanskt dansgolv på en mörk alternativklubb när den här låten spelas!

På titelspåret ”Hotel Suicide” har tempot skruvats ner något och känslan i låten går lite mer åt pophållet. ”Dibujando el Veneno” är ett instrumentalt mellanspel som man klarar sig utan, men å andra sidan kan det behövas lite andrum på ett album med så här högt tempo. På ”Somewhere along the road” är toköset tillbaka i en riktig rockrökare. Vid det här laget börjar man nästan längta efter en lugn låt, och faktiskt kommer det en också. “Marionette” är knappast något av de bättre spåren men det fyller en funktion.

Tempot höjs igen på “Abuse Me” där Erk imiterar Nitzer Ebb-sångaren Douglas McCarthys djupa basröst från låten “Control I’m Here” med stor framgång. Gitarrer blandas med syntharrangemangen med förvånansvärd lätthet.

“Noviembre arde” avslutar standardversionen av ”Hotel Suicide” men på deluxe-versionen ** (som inkluderar bonusdiscarna “Room 13” och “Live in Leipzig”) får man också två bonuslåtar, fem remixer och sex livespår. Det blir i mesta laget och jag föredrar ändå Rabia Sordas egna versioner, trots remixer från intressanta namn som Aesthetic Perfection, Formalin och Terrolokaust.

Rabia Sorda är inte att betrakta som något litet sidoprojekt längre. Det är ett riktigt snyggt album som de har snickrat ihop. Men det kommer egentligen inte som någon överraskning. Redan det föregående albumet ”Noise Diary” visade prov på storartat låtmakeri med höjdarspår som ”Out of Control” och ”Radio Paranoia”.

”Hotel Suicide” är Rabia Sordas tredje album och det känns som att de har satt sin stil och sitt sound nu. Albumet är mycket mer jämnstarkt än de två tidigare och bättre sammanhållet. Det innehåller inga ängsliga sneglingar åt olika håll, inget spretande och trevande i olika försök att hitta något eget. Här sitter allt på plats och bandet sjuder av självförtroende.

Bästa spår: “Deaf“, “Abuse Me“, “Turbulence“, “Eye M the Black Sheep“ 

Tracklist “Hotel Suicide”

1. Indestructible (04:18)
2. Turbulence (04:03)
3. Deaf (03:55)
4. Abwesend (03:18)
5. Hotel Suicide (03:51)
6. Dibujando El Veneno (01:36)
7. Eye M The Blacksheep (04:35)
8. Somewhere Along The Road (03:27)
9. Marionette (04:35)
10. Abuse Me (03:37)
11. Killing Words (04:36)
12. Noviembre Arde (05:47)

Tracklist “Room 13” / “Live in Leipzig” **

01. Morbid Circus (03:21)
02. Two Bullets (04:33)
03. Hotel Suicide (Aesthetic Perfection remix) (04:08)
04. Indestructible (Ost+Front remix) (03:00)
05. Somewhere Along The Road (Formalin remix) (04:46)
06. Turbulence (Forgotten Sunrise remix) (05:02)
07. Deaf (Terrolokaust remix) (03:55)
08. Out Of Control (Live in Leipzig) (04:50)
09. Radio Paranoia (Live in Leipzig) (04:57)
10. Money Talks (and rots) (Live in Leipzig) (04:39)
11. Save me from my Curse (Live in Leipzig) (04:53)
12. Eye M The Blacksheep (Live in Leipzig) (04:41)
13. Walking on Nails (Live in Leipzig) (04:06)

Format: (Album) CD, LP, Digital
Skivbolag: Dependent Records
Releasedatum: 26 februari 2013
Genre: Industrial Metal
Mix: Sascha Konietzko
Master: Brian Gardner
Bandmedlemmar: Sascha Konietzko, Lucia Cifarelli, J. Hodgson, A. Selway, S. White
Land: Tyskland
Recensent: Patrik Lark

En välproducerad finslipning av välbeprövat koncept

Industrilegenderna KMFDM har hängt med länge, närmare trettio år och trots ett otal medlemskonstellationer har man just släppt sin artonde (!) fullängdare. Det är ett i sig imponerande facit. Men kvaliteten då? Inte kan de väl hålla nivån uppe med den produktionstakten? Nej, åtminstone tycker inte jag att alla skivor håller särskilt hög nivå. Kan i och för sig bero på subjektivt tyckande då jag inte är så pigg på deras hårdare skivor där både synthar och melodier får en väldigt undanskymd roll. Inte heller är de kända för att förändra sitt koncept särskilt mycket från skiva till skiva. Man har gjort det relativt enkelt för sig många gånger.

Det förra albumet ”WTF?!” (2011) var dock inte dumt alls och hade ett par riktiga höjdare i ”Krank” och ”Amnesia” som lätt skulle platsa på deras tidigare samlingsskiva ”Greatest Shit” (2010). Den enda kvarvarande ursprungliga medlemmen Sascha Konietzko verkar äntligen ha hittat en konstellation som håller med sångerskan Lucia Cifarelli, gitarristerna Jules Hogdson och Steve White samt trummisen Andy Selway. Kanske är det just det som gett bandet en fin svit de senare åren. Vissa förväntningar fanns med andra ord i luften inför det här skivsläppet.

Det kontroversiella omslaget, med en våldsam barbröstad kvinna som sågar av ett kors med en motorsåg, är som vanligt designat av Aidan Hughes, alias “Brute”. Motivet syftar förstås på ryska punkbandet Pussy Riot och ukrainska protestgruppen Femen (“An Army Of Tits”). KMFDM har alltid varit måna om att framhärda sitt rebelliska drag och det här albumet utgör inget undantag.

”Kunst” inleds med titelspåret som är en upptempolåt med glimten i ögat. Saschas dist-gapande röst räknar upp titlarna på de tidigare albumen och leker med det gamla skämtet om att KMFDM skulle stå för ”Kill Mother Fucking Depeche Mode” (korrekt betydelse är: “Kein Mehrheit Für Die Mitleid” – ungefärlig översättning; “Inget medlidande för majoriteten.”). Det är på många sätt en typisk KMFDM-låt där gitarriffen och rytmen dominerar. Det är en kul partylåt med hög röjfaktor och utgör ett av plattans bästa spår. Nästa spår ”Ave Maria” är betydligt synthigare. Lucia inleder med vokala inslag i en aria-liknande refräng medan Saschas synkoperade och hårt processade röst gör väsande inbrytningar i verserna. Tempot är högt även i denna låt och det doftar klubbhit lång väg.

En lysande start så långt, men tyvärr känns inte ”Quake” särskilt inspirerande. Saschas gapiga sång och låtens forcerade tempo, alltför massivt sound och brist på variation lockar till tryck på skip-knappen. Lite bättre är då ”Hello” där Lucias sensuella röstläge sänker tempot avsevärt. Men skenet bedrar. ”Hello” är ingen lugn låt, den är närmast schizofren. I refrängerna brakar det nämligen lös ordentligt med stenhårda gitarrer och Lucias ljuva röst blir plötsligt till en bränd häxas vansinnesvrål uppifrån bålet. Inte så illa på det hela taget men inget toppspår. ”Next Big Thing” är ett samarbete med William Wilson, vars artikulerande pratröst dominerar låten, med kortare inbrott av Sascha. Syntharna är nästan helt undanträngda av de kompakta gitarriffen. Trumtakten är om möjligt ännu mer stum och repetitiv än den i ”Quake” och blir väldigt tröttsam efter ett tag.

”Pussy Riot” är precis som man förväntar sig av titeln en hyllningslåt till de fängslade ryska punkaktivisterna som satte sig upp mot Putins regim med en manifestation i en ortodox kyrka. Lucia sjunger med en spretig och punkinspirerad artikulering i verserna men lättar upp till ett melodiöst röstläge i refrängen, som för övrigt inte är så dum. “Pseudocide” är bäst i början med några sköna riff och tunga trummor, men så laddar man ur allt på en gång och Sascha blir sådär gapig igen. Låten är rivig och hård men lyfter inte, är dock bättre än ”Quake” och ”Next Big Thing”. Men sedan kommer en av plattans kanoner: ”Animal Out”. Tempot är lite lägre och syntharna är tillbaka med fräsande och smattrande industriljud. På detta läggs några riktigt feta gitarriff och Lucias bästa sånginsats på skivan. Produktionen är utmärkt och alla ljud separerar fint och får sitt eget utrymme. Får vi inte höra denna på dansgolvet är det dags att sparka DJ:n!

”The Mess You Made” är extra intressant eftersom den är ett samarbete med svenska industrimetallgruppen Morlocks. Efter att tidigare ha gjort en remix på låten ”Krank”, fick de efter en tids diskussioner ett embryo till en låt av Sascha med instruktionen: ”Go wild!”. Johann Strauss skrev texten och arrangerade om låten medan Andreas “Innocentius Rabiatus” Wandegren skrev alla gitarrarrangemang och solon. Det är Johann som sjunger lead på hela låten och gitarrerna är huvudsakligen Andreas. Sedan har förstås Sascha fyllt på sången med lite dubbar och bakgrundssång liksom Jules har dubbat en del gitarrpartier för att ge dem lite extra tryck, allt efter KMFDM:s patenterade koncept ”Ultra Heavy Beat”. Men leadsången är alltså inspelad i Göteborg och gitarrerna i Uppsala, och sådant värmer förstås ett svenskt industrihjärta. Andreas berättar en kul anekdot om skapandets gång: “När Jules skulle dubba mina gitarrlägg så fattade han inte hur jag hade stämt guran när jag spelade in, så han och Sascha mailade oss och frågade ordagrant “What kind of viking sorcery are you using?”

Pinsamt nog var stämningen bara en vanlig drop-d (världens näst vanligaste stämning), men Andreas var ändå nöjd med att ha ”outsmartat en av världens duktigaste industrigitarrister.” Men hur låter det då? Tja, jag är inte helt förtjust i Johanns, i mitt tycke, lite överstyrda röst. Däremot är synthpartierna bra. Gitarrerna får ganska stort utrymme och är mer experimentella med fler solon än på skivans andra låtar. Helheten blir lite i mastigaste laget och låten hör inte till de bästa, men inte heller till de sämre.

På avslutande spåret “I (Heart) Not” debuterar Konietzkos och Cifarellis dotter Asia med vokala insatser i låtens intro. Med en gråtande kvinnoröst i bakgrunden och Saschas psychopatiskt viskande röst, målas ett riktigt mörkt drama upp. Det är albumets mest synthiga spår, nästan lite EBM över det med sina tunga beat och mörkt hotfulla basgång. Trots att tempot inte är så högt bör den ändå fungera på dansgolven i de allra mörkaste klubbarna.

”Kunst” är, trots alla kritiska påpekanden, sammantaget en riktigt bra skiva och påminner i mycket om föregångaren ”WTF?!”. Den hör inte till de hårdaste skivorna som KMFDM har gjort, men den har ett betydligt jämnare material än de allra flesta och vinner mycket på det. Att albumet begränsats till tio låtar känns bara bra. Det inbjuder till att man gärna lyssnar en gång till. Det är nästan befriande att slippa en massa remixversioner eller utfyllnadsspår på slutet. Bättre att spara dessa till singlar och EP. KMFDM visar inte upp någon ny riktning och inför heller inget nytt. ”Kunst” är en mycket välproducerad finslipning av ett koncept som utvecklats under 29 år, ett givet köp för varje fan och en utmärkt introduktionsskiva för den som inte upptäckt bandet tidigare.

Bästa spår: ”Animal Out”, ”Kunst”, ”Ave Maria” och “I (Heart) Not”

Tracklist

01. Kunst (05:01)
02. Ave Maria (05:07)
03. Quake (04:07)
04. Hello (04:25)
05. Next Big Thing (04:42)
06. Pussy Riot (04:11)
07. Pseudocide (03:37)
08. Animal Out (05:06)
09. The Mess You Made (06:06)
10. I (Heart) Not (04:33)

Artister: Fields of the Nephilim
Datum: söndag 28 april 2013
Scen: Debaser Medis, Stockholm
Rapport & Foto: Patrik Lark

OBS! Missa inte fotogalleriet nedan!

Med kameran i högsta hugg besökte Patrik Lark Debaser Medis förra söndagen för att beskåda en av gothrockens stora giganter: Fields of the Nephilim, som avslutade sitt sverigebesök för den här gången..

Fields of the Nephilim är ett av de där riktigt stora gothrockbanden som nämns i alla sammanhang då genren ska definieras. Om de är större än Bauhaus, The Mission och Sisters of Mercy kan diskuteras, men till skillnad från de senare så har Fields of the Nephilim fortfarande rykte om sig att vara ett riktigt bra liveband. Det var ganska många år sedan Sverige förärades ett besök och när det nu väl hände blev det tre datum i rad, med start i Malmö på fredagen, Göteborg på lördagen och sist ut Stockholm på söndagen. Skulle de ha något krut kvar till Stockholmsspelningen, kunde man undra?

Spelningen var bokad till Debaser Medis som var en precis lagom lokal för tillställningen, biljetterna sålde precis slut. I Malmö bjöds publiken på förbandet Dark Side Cowboys, men tyvärr följde de inte med på de andra två spelningarna. Det var dock snart glömt när tjock rök puffade in på scenen och fyra musiker klev in och började spela den i stort sett instrumentala ”Shroud (Exordium)”.  En mäktig, närmast ceremoniell stämning infann sig genast. Men först till andra låten ”Straight to the Light” kom översteprästen själv in. Carl McCoy såg precis så väderbiten ut som man hade förväntat sig med sin tillknölade cowboyhatt, snörda läderbrallor, läderväst och bylsiga skjorta, och allt översköljt av en oändlig mängd vitt damm. Man kunde tro att de har sin replokal i Utahs saltöken, eller kanske troligare hos en brittisk mjölnare. Själv har jag aldrig förstått kopplingen mellan goth och cowboys. Det tycks mig lite långt att gå från andra typiska gothteman, som viktorianska vampyrer, morbid postpunk och BDSM till Sergio Leones spaghettiwestern. Kort och gott det obskyra verkar vara den röda tråden som binder dessa influenser samman. Nåväl, Carl McCoy har en gång för alla cementerat sin mytiska gestalt in i gothhistorien. På scen är hans rörelsemönster stillsamt och svepande, till skillnad från de flesta andra förgrundsfigurer inom rockscenen. Hans gutturala och growlande sång är dock mäktig och kraftfull, och har egentligen mer med metallmusik än gothrock att göra. I kvällens fjärde låt ”From the Fire” kom rösten till sin fulla rätt. Hans auktoritet har alltid varit självklar, inga onödiga gester behövs. Det är musiken och hans röst som ska tala. Fields of the Nephilims musik är inte i första hand medryckande utan mer stämningsfull och mässande. Mängden rök på scenen torde överträffa de flesta rockband. Jag vill ändå minnas att det var mer på spelningen i Leipzig förra året, under Wave Gotik Treffen, då man mest skymtade ett par cowboyhattar i den färgsatta röken. Kvällens låtar snittade på 6:30 minuter. Det är förstås ingen slump att den senaste liveskivan heter ”Ceremonies” (2012)  och innehåller nio av kvällens tolv låtar, eller att skivans ockulta symboler är upphängda i form av backdrops på scenen. Framträdandet är på många sett mer av en magisk mässa än en renodlad spelning. Fields of the Nephilims musik är ingen renodlad gothrock, utan innehåller en hel del inslag av främst metall och psykedelisk rock. Texterna behandlar Cthulhu, Mesopotamisk mytologi och ockultister som Aleister Crowley. Efter ett antal låtar åkte Carl McCoys solglasögon av, sådana där som folk hade i slalombackarna under mitten av 80-talet, cirkelrunda med täckytor i sidan vid tinningarna. Ett par övernaturliga, nästan självlysande irisar spände istället blicken i publiken. Plötsligt såg den sumeriske cowboyprästen lite mer vampyrisk ut i sina stilenliga kontaktlinser. Man kunde tro att någon illasinnad hade svetsat fast mikrofonen i mickstativet, för han tar aldrig loss den därifrån, utan envisas med att släpa runt stativet som vore det en stöttekäpp, balansstav eller ett gitarrsubstitut.

Efter de två inledande låtarna från albumet ”Mourning Sun” följde lite överraskande två låtar från ”Fallen”, den ickeofficiella skivan som gavs ut utan bandmedlemmarnas medgivande. Mittenpartiet kom att domineras av gamla hittar från ”The Nephilim” -skivan och singeln ”Psychonaout”. Däremot spelades ingen låt från ”Elizium”, inte ens ”For Her Light”, en av gruppens mest kända låtar, till undertecknads förtret. Huvudsetet avrundades med det drygt elva minuter långa titelspåret från ”Mourning Sun”. Första extranumret blev gamla godingen ”Preacher Man” följt av ett mer otippat titelspår från dödsmetallskivan ”Zoon” som Carl McCoy gjorde under den period han var avhoppad från Fields of the Nephilim.

För andra gången gick de väderbitna ut från scenen, men det skulle bli mer. Tydligen hade man inte bränt allt sitt krut i Malmö och Göteborg, tvärtom gav man i Stockholm ytterligare ett extranummer. En Fields of the Nephilim-konsert är ju inte fullständig förrän den nästan tio minuter långa ”Last Exit for the Lost” har klingat ut. Den började väldigt lugnt men drevs av musikerna hela tiden upp i tempo, mot ett mäktigt crescendo. Men så var det då definitivt slut och antagligen dröjer det några år innan vi får se en ny sådan här urladdning från dem på en svensk scen igen.

Setlist

• Shroud (Exordium)
• Straight to the Light
• One More Nightmare
• From the Fire
• Love Under Will
• The Watchman
• Psychonaut
• Moonchild
• Mourning Sun

Extranummer

• Preacher Man
• Zoon (Wake World)

Extranummer (2)

• Last Exit for the Lost

Artister: The Mist of Avalon, Myrah, Amy’s Ashes
Datum: lördag 20 april 2013
Scen: Nalen Klubb, Stockholm
Arrangör: Bat Night
Rapport & Foto: Patrik Lark

OBS! Missa inte fotogalleriet nedan!

Elektroskull passar på att göra en liten avstickare till den närliggande gothrockscenen. Vår egen Patrik Lark tog med sig kameran och kan nu lämna följande rapport från lördagkvällens händelser på Nalen Klubb i Stockholm med The Mist of Avalon på scenen..

Uppsalabandet The Mist of Avalon startade som ett klassiskt gothrockband och gav ut sin självbetitlade debutskiva redan 1998. Två år senare kom “Here and After”, men under 2000-talet ebbade produktionen ut. Under åren har man dock turnerat en del i England och Tyskland och spelat med storheter som Tiamat, Funhouse och The 69 Eyes. I slutet av 2010 kom tillslut deras efterlängtade tredje album “Dinya”, som också är det senaste.

Den 20 april var ett datum då allting hände samtidigt i Stockholm: Kulturnatten, Record Store Day, Close-Up-båtens andra dygn, Leaether Strip spelade på H62 och rockbandet Blue Ruin hade skivrelease på Café String och mycket mer.

Det hindrade dock inte The Mist of Avalon från att sälja slut på biljetterna till spelningen på Bat Night (Nalen Klubb). I rättvisans namn ska sägas att man också hade två andra band till sin draghjälp; Myrah, gothmetallband från Östersund och ett annat Uppsalaband, Amy’s Ashes, som säger sig spela modern rock med catchy refränger. En röd tråd mellan de båda Uppsalabanden var gitarristen Alis Mačkić som dubblerade och klarade av två spelningar på raken.

The Mist of Avalon brukar öppna sina spelningar med låten ”Oceans”, från andra skivan. Så blev det också denna gång. Bandets mycket karismatiske förgrundsfigur Aram Yildiz tog snabbt kommandot över publiken. Det var en tydligt inspirerad sångare som klättrade flitigt på monitorerna och stundtals vände ut och in på sig själv. Men han är också en duktig sångare med ett brett register, från den klassiska mörka gothrösten till höga och långa toner i de nya lite poppigare låtarna. Med två gitarrister på scenen blev det förstås ganska mättade ljudmattor när refrängerna fyrades av. Den senaste skivan dominerade låtrepertoaren. Av den första skivan fick vi inget höra, inte ens ”Sleepless”. Från den andra hördes, förutom inledande ”Oceans”, också hiten ”Tears”. I övrigt var det ”Dinya” som dominerade med sex låtar. Till undertecknads stora besvikelse var inte plattans bästa spår ”Devils Den” med bland dessa. Lite oväntat dök istället New Order-covern ”True Faith” upp, och en hittills oinspelad akustisk låt, ”Walk Astray” som framfördes av Aram Yildiz ensam. Det blev en finstämd avslutning på spelningen.

The Mist of Avalon har sin musikaliska styrka i starka refrängmelodier. Ljudmattorna kan ibland kännas en smula övermättade och kanske lite för välpolerade i ett gothsammanhang som detta. Melankolin var förstås alltid närvarande men det riktigt djupa mörkret hade skingrats något på de nyare låtarna till förmån för mer smäktande och utdragna melodier. I låten ”Negrî” sjunger Aram Yildiz på kurdiska. ”Jag är ju kurd”, som han sa till publiken. Fler orientaliska influenser kunde man bland annat uppfatta i instrumenteringen i inledningen till låten ”I Wish”. Det var en påtagligt nöjd publik som gav sig hemåt från Nalen Klubb vid småtimmarna. Inte helt oväntat visade sig en ansenlig del av publiken vara Uppsalabor, särskilt bland de som stod närmast scenen.

Kvällens höjdpunkter: ”Tell Me” och ”Tears”.

Setlist:

1. Oceans
2. Sacrifice
3. Stay With Me
4. Negrî
5. I Wish
6. Tears
7. True Faith
8. Tell Me
9. Said It All
10. Walk Astray

Artister: Parzival, Ekobrottsmyndigheten
Datum: lördag 13 april 2013
Scen: Nalen Klubb, Stockholm
Arrangör: Klubb Bodytåget
Rapport & Foto: Patrik Lark

OBS! Missa inte fotogalleriet nedan!

Klubb Bodytåget hade åter kalas på Nalen Klubb i Stockholm. Göteborgsduon Ekobrottsmyndigheten och danska Parzival stod på scenen och vår egen Patrik Lark var naturligtvis på plats med kameran i högsta hugg för att nu kunna ge oss följande rapport från kvällen..

Klubb Bodytåget brukar rada upp tre bodyband på Nalen Klubbs scen i Stockholm. Man har sin profil och brukar alltid hålla sig inom den strikt avgränsade genren EBM. Men den här gången hade man bara bokat två band, troligen för att man hade lyckats boka Danmarks storheter Parzival som för övrigt gjorde deras första Stockholmsspelning.

Bandet består av en kärntrupp av tre utvandrade ryssar som slagit sig ner i Köpenhamn medan övriga musiker har varierat över tiden. Parzivals musik kan beskrivas som en blandning av industrial, martial, goth, neofolk och nyklassisk musik. Det är Wagneriska marscher och symfoniska hymner av det storvulna slaget som för de flesta otvivelaktigt för tankarna till Laibach. Företrädesvis sjunger de på tyska, men ibland även på ryska och latin. Faktum är att Parzival inte spelar EBM, möjligen med några undantag.

Kanske var det därför som arrangörerna valde just Ekobrottsmyndigheten som förband. Dessa har spelat på Klubb Bodytåget tidigare och lyckades nära nog riva (den tidigare lokalen) Sugar Bar med det tryck som då uppstod. Ett säkert kort med andra ord att locka till sig traktens alla bodysynthare när man valt ett lite annorlunda huvudband.

När de två grabbarna i Ekobrottsmyndigheten klev upp på scenen i sina svarta bikerjackor och solglasögon samlades genast en ivrig hop längst fram vid scenkanten. De två svartklädda förklarade att de tänkte börja med att spela en body-låt. Sedan brakade det loss.. Det är ingen slump att en av Ekobrottsmyndighetens mest populära låtar heter ”Kängdans”. I stort sett alla i den främre delen av publiken bar kängor och det dansades och knuffades friskt närmast scenen. Duon har aldrig gjort anspråk på att vara ett konstnärligt eller ambitiöst band med politiska texter eller dylikt. Nej, här handlar det enbart om den mest primitiva formen av partyröj, som oftast stavas öl eller favoritdrycken, den tyska örtlikören Jägermeister. Låttitlar som ”Eine Tasse Jäger” samt ”… och köper öl” täcker in konceptet ganska väl. Det är musik som mer eller mindre kräver alkoholintag för att fungera. Men när förutsättningen väl är uppfylld är effekten påtaglig! Många längst fram kunde alla texterna utantill och ju längre spelningen gick desto svårare blev det att urskilja gränsen mellan publik och artist. En hoppande köttmassa av svettiga kroppar vrålade ut sin lycka över det välbekanta body-smattret. Duons bikerjackorna åkte snart av och deras Jägermeister-tröjor blev allt blötare. Det blev EBM med uppskruvat tempo hela vägen. Enda undantaget var den långsamma Depeche Mode-covern ”Ice Machine” som gav lite andrum i mitten av 45-minuterssetet.

Ingen dålig start på kvällen. Nota bene: detta var förbandet!

Snart nog var det dags för huvudbandet: Två nästan identiska män i svarta kläder med renrakade huvuden och headsets tog plats bakom de metallblänkande orkesterpukorna. En andra person ställde sig bakom några moderna Korg-synhtar och den fjärde fattade en elektrisk ståbas. Den instrumentala och stämningsfulla ”Panta Rai” inledde den timmeslånga spelningen, precis som den gör på Parzivals senaste album ”Die Kulturnacht”. Pukor och virvlar är bombastiska och frankeras av mäktiga stråk- och brassarrangemang. Det är en typisk introlåt som bygger upp för någonting annat utan att själv komma till något riktigt avslut. Först till den andra låten ”Kolowrath”, ett praktverk på hela 11:57 minuter, kom den ryska sångaren Dimitrij Bablevskij in på scenen. Med sitt skägg och sin framtoning såg han ut som kliven rakt ut ur Dostojevskijs roman ”Bröderna Karamazov”. Han röst var djup, till och med riktigt djup. Inte utan att man skulle vilja bevittna en holmgång i djuphetssång mellan honom och Milan Fras, sångaren i Laibach. Det skulle bli en rysare med osäker utgång. Låten, eller stycket, inledde ganska lågmält med mycket plats för sången. Bitvis kändes det som en synnerligen mörk opera, i andra partier dök Carl Orffs klassiska körverk ”Carmina Burana” upp i tanken. Fjärde låten var ”Kali-Yuga” och ganska snart blev man varse att Parzival tagit oss med på en apokalyptisk resa. Målet hägrade kanske inte, men vägen dit var vacker på ett nästan skrämmande sätt; mörk, hotfull och dystopisk, men med en suggestiv melankoli av mäktiga arrangemang och marschtakter som manade på. Sedan lättade det äntligen lite när ”Das Gold der Partei” svepte in som en sval bris. Ett harpliknande ljud spelade en vackert stillsam melodislinga och plötsligt hade allt det bombastiska tonat ut i en vemodig vaggvisa. Men orkesterpukorna var förstås snart tillbaka. Det var bara ett tillfälligt andningshål. Marschen vidare mot Hades portar till underjorden skulle gå vidare. Dimitrij Bablevskijs auktoritära röst var obeveklig i titelspåret ”Die Kulturnacht”. Stödd av mäktiga manskörer lät han förstå att något ljus inte stod att vänta.

Parzival spelade nästan uteslutande låtar från det senaste albumet ”Die Kulturnacht” och låtordningen var i stort sett densamma också. Vi som hade hoppats på några av de mer elektroniska och EBM-osande låtarna från föregående album ”Urheimat” blev lämnade åt vår besvikelse. Med tanke på att det var Klubb Bodytåget som arrangerade trodde man kanske att deras enda riktiga EBM-låt ”Leben Ist Fabrik” skulle dyka upp som extranummer. Men Parzival visade sig obevekliga i att kvällens koncepttema var martial och inget annat.

Artister: Aesthetic Perfection, D-Tox
Datum: torsdag 28 mars 2013
Scen: Nalen Klubb
Arrangör: Bat Night
Rapport & Foto: Patrik Lark

OBS! Missa inte fotogalleriet nedan!

Man har blivit van att se Aesthetic Perfection bland toppnamnen på alla stora festivaler i Europa och USA. Men den här gången var det Stockholms gothklubb Bat Night som hade bokat dem till Nalen Klubbs lilla intima scen. Eftersom det var bandets första spelning i Stockholm och Nalen Klubb bara tar in cirka 150 personer så sålde biljetterna förstås slut på mindre än en vecka. Förväntningarna på tillställningen var med andra ord högt ställda. Själva försöker bandet hålla pretentionerna nere. På deras webbplats står det: ”Aesthetic Perfection is music without a cause. /…/ Music designed without purpose.” Det är förstås inte sant och uppenbart för alla som någon gång har haft nöjet att uppleva bandet live. Undertecknad såg dem i Leipzig under Wave Gotik Treffen 2012 på Agras stora scen och kan rapportera att det var få akter som kunde mäta sig med deras energi och underhållningsvärde.

Aesthetic Perfection spelar en melodiös variant av dark electro-industrial (harsh EBM) och sammankopplas ofta med aggrotech-genren och band som Combichrist, Grendel och Hocico. Låtskrivaren och huvudmannen Daniel Graves har på tre album visat sin förmåga att rada upp geniala klubbhitar. Han må avstå från att framföra några politiska och religiösa åsikter, men hans fokus på mer allmänmänskliga känsloteman gör inte låtarna själlösa för det. Inte blir det sämre av att hans röst har betydligt större spännvidd än de flesta inom electro-scenen och att den har ett eget signum med sin unika raspighet som lätt känns igen. I bandet ingår också Tim Van Horn som spelar trummor live och Elliott Berlin som spelar keyboard på Europaspelningarna.

Innan Aesthetic Perfection gick upp på scenen hade även några skåningar sin Stockholmspremiär. D-Tox har varit förband åt Aesthetic Perfection tidigare på en Sverigespelning och det finns en logik i det då de spelar i samma genre. Duon består av Dan Strandberg och Mattias Wolfenstein och de har gett ut två stycken EP, men hittills ingen fullängdare. Ändå överraskade de många med oväntat stabilt material och frontmannen Dan gjorde verkligen ett styvt jobb med att få upp ångan tidigt hos publiken.

Det var alltså redan dukat när Aesthetic Perfection gick upp på scenen. Folk i avancerade frisyrer och svartglänsande lackkläder trängdes framme vid den blott decimeterhöga scenkanten i god tid innan spelningen. Det var lite som en VIP-spelning för de allra mest initierade fansen. När Aesthetic Perfection äntligen drog igång sitt set av klubbhitar var det påtagligt många som sjöng med i texterna. De begränsade scenmåtten hindrade inte Daniel Graves från att fara runt som en iller längs scenkanten. Iklädd hatt och ovanligt lång halsduk kopplade han tidigt ett fast grepp om publiken. Få artister har sådan energi och enastående publikkontakt som han. Det är något alldeles särskilt att se en artist som verkligen trivs på scenen och där allt poserande liksom faller sig naturligt. Daniel kan sina låtar och rör sig mycket taktfast och distinkt. Det var nästan så att man undrade om även rörelserna var förprogrammerade i datorn. Men nej, stelt blev det aldrig. Intensiteten i ögonkontakten, de charmfulla gesterna och mimiken gjorde närvaron så där total att man insåg att upplevelsen var något alldeles extra, något man rätt sällan får vara med om. Inom electro-scenen är man inte direkt bortskämd med magnetiska frontfigurer som piskar upp stämningen till extatiska nivåer. Jämförelser kan bara göras med storheter som Dave Gahan eller Andy LaPlegua (Combichrist).

Halvtempolåtarna var lätträknade under den timme av svettig underhållning som Aesthetic Perfection bjöd på. Ballader som “All Beauty Destroyed” lös helt med sin frånvaro. Istället var det de tyngre och snabbare låtarna som dominerade; “Inhuman”, “Hit the Streets” och ”Schaudenfraude” för att ta några exempel. Allt för att tillfredsställa Tims omättliga behov av att obarmhärtigt banka på sina trummor. Elliott å sin sida plågade sin lilla synth med att vippa på stativet så att klaviaturen närmade sig högkant. De bägge musikerna öste på för allt vad tygeln höll, men befann sig förstås i en hopplös radarskugga bakom den magiske mannen i hatt. Det var en urladdning från scenen men minst lika mycket från publiken. Allt tal om att européer, och inte minst svenskar, ska vara så stela under livespelningar kom helt på skam. När Aesthetic Perfection kom tillbaka för att göra sitt första extranummer (av tre) och fyrade av ”Spit it Out”, nåddes något av ett klimax. Begrepp som att ”ångan stod högt i tak” upphörde helt att vara en metafor. Det var helt enkelt en sådan där spelning som man kommer att bära med sig länge efteråt.