Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Patenbrigade:Wolff"

Liverapport: Amphi Festival 2015, Köln

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Vår fotograf och skribent Patrik Lark i sällskap med Alexander Johanson och Thomas Hulteberg levererar en liverapport från Amphi Festival som i år arrangerades på Lanxess Arena utanför tyska Köln den 25-26 juli

Foto: Patrik Lark (OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten med resterande bilder!)

Huvudrapport: Thomas Hulteberg

Konsertrapporter: Patrik Lark, Thomas Hulteberg och Alexander Johansson

 

Blåst på konfekten

Den första Amphi festivalen gick av stapeln 2005 i Gelsenkirchens amfiteater och fick sitt namn efter platsen, redan året efter flyttades festivalen till Tanzbrunnen i Köln och huserade där mellan 2006 och 2014. Tyvärr behövde Tanzbrunnen renoveras i år och därför var festivalen flyttad till Lanxess Arena och det rådde ingen tvekan om att besökarna var besvikna. Jag hörde mig för bland besökarna som varit på festivalen tidigare och de flesta var mycket besvikna på Lanxess Arena, en besökare hävde arg ur sig att det inte gick att få någon stämning i en så opersonlig betongkoloss. Tyvärr var det inte bara den nya arenan som arbetade emot festivalen utan även en veckolång stormvarning som utfärdats av lokala myndigheter och det blåste stundtals rejäla vinda. Detta ledde till att två scener, alla matställen, merchandise och ölserveringar som låg utomhus hölls stängt under festivalens första dag, arrangörerna försökte desperat boka om banden till inomhusscenen men bland annat Neuroticfish uteblev helt och X-RX spelade ett förkortat set dagen efter. Andra dagen gav myndigheterna grönt ljus till utomhusaktiviteter och det lyfte stämningen avsevärt.

Det som verkligen talade till Amphis fördel var den extremt fördelaktiga lineupen av artister, vad sägs om exempelvis: Combichrist, Diorama, S.P.O.C.K.Front 242DAF, Chrom, And One, Agonoize, The Mission, Rabia Sorda, OOOMPH! och VNV Nation. Ett biljettpris på endast 75 euro gjorde dessutom årets Amphi Festival till en väldigt prisvärd festival. Arrangörerna verkade dessutom väldigt måna om att inte krocka artister inom samma genre, den enda krocken jag upplevde var Combichrist och Welle:Erdball. En hel del tid som skulle gått till soundcheck verkade ha gått åt till artister som inte kunnat spela utomhus tidigare på festivalen och det innebar tyvärr att en hel del tekniskt strul uppstod. Bland annat mikrofoner som saknade ljud, rundgång i P.A-anläggningen och en hel del utebliven backtrack.

När jag gick in på festivalens hemsida senast fanns det ett frågeformulär att fylla i och en av frågorna var; ska festivalen stanna kvar på Lanxess Arena eller inte? Jag hoppas innerligt att arrangörerna tar sitt förnuft till fånga och återvänder till Tanzbrunnen nästa år. En festival står och faller med sin placering, omgivningarna är oerhört viktiga för att skapa och bibehålla festivalens identitet.

Bäst: Combichrist

Sämst: Lanxess Arena
Bubblare: Kölsch kan vara tidernas sämsta öl!

Chrom

Att som tvåmannaband fylla ut den stora scenen på Lanxess Arena var ingen lätt uppgift för Chrom under festivalens första dag. Thomas Winters och Christian Marquis måste ha satt frukosten i vrångstrupen när de såg mängden publik som kommit för att titta på dem, en egen stark fanbase och att det inte spelade några andra band samtidigt gjorde att flera hundra extra besökare bänkat sig på läktarna för att avnjuta Chroms kompetenta futurepop. Det här var första gången jag lyssnat på bandet och de lät bra, mycket bra till och med.

Thomas Hulteberg

6/10 BRA!

Rabia Sorda

En av festivalens absoluta höjdpunkter för mig personligen. Som långvarigt fan av Hocico så har jag stundtals haft svårt för medlemmarnas solo utflykter, men efter senaste albumet “Hotel Suicide” har jag blivit övertygad om Rabia Sordas storhet. Setlisten saknade tyvärr både atmosfäriska “Misery” och det senaste videospåret “Heart Eating Crows” när bandet hade valt att fokusera mer på kraft än stämning. Tyvärr drabbades spelningen också av diverse tekniska problem; Erks mikrofon slutade helt plötsligt att fungera och keyboardisten Fabians stativ lade av att fungera vilket i sin tur resulterade i ett sönderslaget keyboard. Rabia Sorda är ett fantastisk liveband och bevisar det när man levererar låtar som “I’m Tragedy”, “Die in Berlin” och “Indestructible”.

Thomas Hulteberg

7/10 MYCKET BRA!

DAF

Oldschool-EBM gör sig väldigt illa på stora scener. Närheten till publiken och känslan av samhörighet försvinner fullständigt när det är mer än tre meter mellan bandet och publiken. DAF’s monotona och stundtals minimala EBM drunknar bort i arenans tomhet. Bandet är taggat och spelar sig igenom 19 låtar från hela karriären, tydligen är detta deras avskedsturné vi får väl se hur det blir med den saken, de flesta band har svårt att hålla sig borta från rampljuset någon längre tid. Hade DAF spelat på en av de mindre scenerna hade jag säkert njutit mer av den fantastiska setlisten som innehöll bland annat “Der Mussolini”, “Ich Will”, “Muskeln”, “Alle Gegen Alle” och “Der Räuber und der prinze” som extranummer. Publiken är stor och visar bandet oändlig uppskattning.

Thomas Hulteberg

6/10 BRA!

Combichrist

Jag förstår att många oldschool-fans blev besvikna på Combichrists spelning. Bara en av de tolv låtarna, “Blut Royale”, var hämtad från genombrottsalbumet “Everybody Hates You”. Fokus på det nyare och gitarrbaserade materialet har blivit normen för Combichrist både på förra årets We Love You-turnè och på årets festivalspelningar. Med en full sättning bestående av; bas, gitarr, trummor, keyboard och sång som genomfört ett hundratal spelningar tillsammans är Combichrist det bästa livebandet att se just nu. Andy LaPlegua har publiken i sin hand och dompterar oss som han vill och manar till allsång och röj. Om jag fick ändra en enda sak hade det varit att skippa låtarna från albumet “No Redemption” och slänga in en äldre låt istället. De starkaste låtarna den här kvällen var “Maggots at the Party”, “Never Surrender” och “Get Your Body Beat”.

Thomas Hulteberg

8/10 STRÅLANDE!

Agonoize

Det här var utan tvekan den bästa Agonoize-spelningen jag hittills sett. Trots lite strul med mikrofoner levererade bandet ett väldigt tight set i princip utan mellansnack och blodsorgier. Tidigare tillfällen när jag sett bandet har väldigt mycket energi och fokus placerats på ritualer och låtsasblod vilket verkligen inte tilltalar mig, det är nästan förolämpande att ett band med så många starka låtar som Agonoize skulle behöva sänka sig till “gwar”-nivåer för att chockera. Setlisten är en blandning av gammalt och nytt och levereras med pondus och inlevelse. “Staatsfeind”, “Nekropolis” och “Korprolalie” är fantastiska låtar som får hela publiken i Lanxess Arena att gunga, dansa och svettas. Hade Agonoize spelat den senaste singeln “Ich Spreche Deutsch” hade det här varit helt perfekt!

Thomas Hulteberg

9/10 MÄSTERVERK!

S.P.O.C.K.

Tre herrar klädda i stilrena vita uniformer gör entré på stora scenen strax efter lunch och möts av ett hav av människor. Redan under första låten “Borg (Resistance is Futile)” står det klart att den enorma publiken inte har gått fel eller är där för att det saknas annat att göra; de är här för att njuta av dansant synthpop med Star Trek-tema. Känslan av att de flesta svenskar på festivalen tagit sig dit för att stötta “hemmalaget” är ganska påtaglig och det vajar ett antal skånska flaggor i publiken, men vad gör det när S.P.O.C.K. är bättre än någonsin, mer än 25 år in i karriären. Mr Android (Alexander Hofman) dansar, spexar, flörtar med publiken och bjuder in oss alla till S.P.O.C.K.n’ Roll familjen och när den sista tonen av “Never Trust A Klingon” tystnar har den antagligen största publiken i bandets historia fått uppleva en makalöst bra konsert.

Thomas Hulteberg

9/10 MÄSTERVERK!

VNV Nation

Jag tror jag sett VNV Nation tio gånger vid det här laget och jag tycker alltid att de levererar. Det gjorde de även i Globenstort format. Det känns som om Ronan Harris arbetat mer med sin röst i samband med “Resonance” med Babelsbergs Symfoniorkester, ett klassiskt projekt han länge velat genomföra, och att detta arbete också stärkt hans röst som aldrig lät brölig på årets Amphi. VNV Nation var tillsammans med Front 242 ensamma om att ha videokonst och ljusshow för en så stor arena som Lanxess Arena stage. Det var snyggt, mäktigt och professionellt, men samtidigt en bit från den utlevelse jag erfarit på t ex Rotundan när de spelat vid Stockholms universitet, på Kolingsborg, DAS BOOT eller i Arvika. Hursomhelst, väl godkänt. Topparna var slutnumret “Nova (Shine a Light On Me”), med fint samspel från publiken, och “Standing”.

Alexander Johansson

8/10 STRÅLANDE!

Front 242

Front 242 spelade högst och fetast och hade den i särklass häftigaste videoshowen på hela Amphi. De var tillsammans med VNV Nation ensamma om att ha material och show att fylla ut hela Arena stage inuti Lanxess Arena och det var en upplevelse att äntligen få se dem på en riktigt stor scen med utmärkt ljud (som vi som satt högt på läktaren hade – nere på golvet var ljudet av mer av Friendskvalitet har jag förstått). Front 242 inledde med en blytung “Commando Mix” med helikopterstridsscener värdiga Apocalypse Now. Bakgrundsvideon till “U-Men” med brandgula japanska Akira Kurusawa-stridsscener var enormt imponerande. Två absoluta konstverk i egen rätt. “Take One” var den enda hitten de framförde och med den var spontandansen på läktaren ett faktum. Det var också helt rätt, modigt och konstnärligt förtjänstfullt att utelämna “Headhunter”, “No Shuffle”, “Quite Unusual” etc. På Amphi ställde sig de halvlåtsasengelskmuttrande belgiska farbröderna bredvid de tio år äldre gentlemännen i Kraftwerk och visade att de har mycket lite med pop att göra – Front 242 gör konst. Det förstod jag först på Amphi den 25:e juli 2015.

Alexander Johansson

8/10 STRÅLANDE!

X-RX

X-RX bjöd på Amphis bästa adrenalinkick helt i klass med vinhörnans plastglas med sekt. En injektion av hård och dark trance rätt in i halsvenen. Amphi brottas med hela synthscenens nostalgiproblem så det är ju alltid ljuv musik med hårt rockande band som försöker modernisera och förnya scenen (även om vi i o f s har hört åtskilligt i denna genre i ungefär ett decennium vid det här laget). Pascal “Cyrex” Beniesch och Jan “Sine-x” Teutloff gjorde sitt bästa för att growla och vara hårda och lyckades med den äran, trots att deras material inte är bättre än vad det är, de visade t o m upp en del charm, jag menar: “One, two, three, feel the beat. One, two, three, fuck me!” Det är sånt man får ur sig stridsropet Arvika till vid mer än ett tillfälle när man byter svett med andra sköna svartalfer från resten av världen på parketten.

Alexander Johansson

7/10 MYCKET BRA!

Henric de la Cour

Henric de la Cour såg inte lika nervös ut som när jag såg honom senast på Uppsala Konsert och Kongress då han var förband till Kite. Precis som då körde han en del playback men han gör det ytterst snyggt. Gitarristen Camilla Karlsson sjöng “Shark” starkare och bättre än någonsin. Inramningen på Amphis minsta scen, “Orbit stage”, med ett milt strilande regn och tåg och pendeltåg som for fram bakom Henric med band fungerade helt perfekt – smart, melodiös depprock har aldrig varit vackrare. Vi svenskar på plats känner ju till Henrics världsklass men stora delar av (den sannolikt mest tyska) omgivningen stod hänförda inför det blodiga hjärta (och anlete) Henric visade upp. Sound the alarm, mütterfickers! Nu vet ni.

Alexander Johansson

8/10 STRÅLANDE!

Patenbrigade: Wolff

Patenbrigade: Wolff gjorde om stora scenen till en gul- och orangesprakande byggarbetsplats – en nördarnas lekstuga där allt kunde hända och hände. Till låten “Der Brigadier trinkt Bier!” serverade man publiken öl genom att hälla den genom ett långt VVS-rör som sträckte sig över fotodiket och kravallstaketet. Man kan tycka att Patenbrigade: Wolff är tramsiga i sina bygghjälmar och fluoriserande västar, men lika gärna underhållande. Oavsett vilket så lät de bra. Det bjöd på snygga låtproduktioner även om inget var live. Besviken konstaterade jag dock att de varken spelade “Stalinallee” eller “Maurerradio”. Kanske var det det kortade programmet (pga föregående dags storm och inställda spelningar) som tvingade dem att stryka extranumren?

Patrik Lark

8/10 STRÅLANDE!

The Mission

The Missions spelning blev inte riktigt som det var tänkt. Wayne Hussey hade tappat mycket av sin röst i en förkylning och tvingades att kasta in några extra sångare som förstärkning. Dessa två såg mer än lovligt bortkomna ut på scenen. Dessvärre var också ljudet under all kritik, vilket får tillägnas ansvarig ljudtekniker då ljudet i Lanxess Arena i övrigt var mycket bra. Tråkigt, när ett av de mest legendariska gothic rock-banden står inför en verklig storpublik. Wayne Hussey var heller ingen furie på scenen, men spelning bar sig på det rika låtmaterial som han skrivit ihop under åren.

Patrik Lark

6/10 BRA!

Das Ich

Das Ich står för en mäktig musik som är teatralisk, satanisk och består till lika delar av industri, goth och svart kabaré. Senast jag såg dem var på Bodyfest 2013 och då var sångaren Stefan Ackermann inte i något vidare skick efter sin hjärnblödning. Nu var det roligare att se honom då han fått tillbaka en hel del av sin agressivitet och intensitet på scenen. Till den här spelningen hade de stärkt upp med en extra keybordspelare som kändes mal placé i sin hårdrocksutstyrsel, komplett med Motörhead-väst. Roligare var det att Marianne Iser from Schneewittchen kom in som gästartist och sjung duett med Stefan Ackermann på några låtar. Hennes opera-inspirerade röst passade förvånansvärt väl in i Das Ichs dramatiska musik. Under starka låtar som “Gottes Tod” och “Destillat” blev det bra tryck i den stora Lanxess Arena.

Patrik Lark

9/10 MÄSTERVERK!

Liverapport: Electric Lucia 20131212-13, Malmö

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Legend, VNV Nation, Patenbrigade: Wolff
Scener: Babel/Deep, Malmö
Arrangör: Neostalgia
Foto & Rapport: Anders Nord

 

Anders Nord knöt kängorna och begav sig till Malmö för att beskåda Electric Lucia, minifestivalen som blev ersättaren till årets inställda Electrixmas..

En dryg månad innan Electrixmas 2013 skulle gå av stapeln drabbades festivalen av ett stort bakslag: Inkonst blev av med sin krögare vilket innebar en festival utan alkoholrättigheter! Detta gjorde i sin tur att ledningen tvingades att ställa in festivalen. Under drygt en och en halv vecka gick en del av synthsverige i depressionstankar..

Som tur var så fick Neostalgia i Skåne tag i en lokal, eller snarare två lokaler, och delar av festivaluppställningen anslöt till den nya festivalen Electric Lucia. Tyvärr försvann Suicide Commando ur lineupen som istället fick tillskott av den danska EBM-pionjären Leaether Strip med Claus Larsen i spetsen.

Under den relativt korta tiden mellan festivaldöd och festivalfödsel hann jag lova bort mig på fredagen vilket gjorde att jag missade Leaether Strip som enligt hörsägen gjorde en ruggigt bra spelning.

Första anhalten var Babel där kvällens två första band skulle spela – Legend och VNV Nation. Först ut var Legend, en Isländsk nykomling som jag bara hört en låt av innan kvällens spelning. Jag blev glatt överraskad över energin i bandet: Karismatisk och teatralisk sångare som huserade säkert på scen i kvällens bästa ljus! Spelningen varade knappt 40 minuter men det kändes aldrig tråkigt eller stelt. Jag tror och hoppas att detta är ett band vi kommer få se mer av, utöver Sverigespelningarna den 7 respektive 8 februari då man agerar support till VNV Nation.

Sen var det dags för kvällens stora dragplåster. Bandet förmodligen ingen missat och de flesta har en åsikt om: VNV Nation. Duon kommer med ett nytt album i bagaget, är huvudnumret på stora Tyska festivaler år efter år och har en extremt hängiven fanskara . Sångaren Ronan Harris levererar hitlåt efter hitlåt, oftast med balanserat mellansnack mellan låtarna. Den evigt trumslagande kumpanen Mark Jackson hade också dagen till ära fått sällskap av en ny livekeyboardist på sin vänsterflank.

Med en repertoar som innehåller “Beloved”, “Nova (Shine a Light on Me)”, “Illusion” samt det nya alstren “Retaliate”, “Everything” och “Primary” så kan väl inget gå fel? På det stora hela nej men Ronan hade inte vaknat på rätt sida enligt många av de som stod längst fram och var kanske lite väl otrevlig mot fansen i vissa ögonblick vilket jag tyckte var synd. Det var detta som det pratades om efter spelningen, inte hur fantastiskt det faktisk lät. Jag är övertygad om att vi kommer få se en glad och energisprudlande Ronan på scen i februari.

Efter att spelningen avslutats med “Perpetual” (i vanlig ordning) iförda tomteluvor var det dags att bege sig till Deep för att avnjuta bandet som stod för en av 2012 års bästa spelningar: Patenbrigade: Wolff.  Bandet som har en stor inspirationskälla i det forna Östtyskland. Gamla propagandaaffischer, byggkranar som bygger Berlinmuren och barn ifrån Freie Deutsche Jugend (Östtysklands scouter) visas upp på en duk via en projektor. Trots att scenen är väldigt liten så lyckas de fem bandmedlemmarna hitta sin plats, även om det innebar att sitta mitt på scenen med en öl när vederbörande för tillfället inte ingick i showen.

Vid ett tillfälle åkte det ut ett avloppsrör från scenen ut i publiken som det sedan hälldes öl i till en lycklig besökare. Dock hamnade merparten inte i munnen utan på kläderna. Den väldigt lekfulla och fantastiska spelningen bjöd på pärlor som “Stalinallee”, “Ostberliner bauarbeiter”, “Mauer radio”, “Saufen ist gesund” och “Brigadier trinkt bier”. När publiken börjat nynna på FDJ-sången ”Ich ladde die kanonen” kommer bandet in och bränner av “Volksarmee” och allsången får håret i nacken att resa sig! Återigen tränger sig Patenbrigade: Wolff in på topplistan av de bästa spelningarna för året i sista stund!

Då resan startat tidigt och kvällen var sen var det dags att bege sig hemåt. Detta gjorde att jag tyvärr missade Trakktor. Stort tack till arrangörer, band och goda vänner. Vi ses nästa år, får bara se om det blir Electric Lucia eller Electrixmas. Oavsett vilket det blir så kommer i alla fall jag tillbaks till Malmö!

[zooeffect AQNAJarayY4G]

Liverapport: Patenbrigade:Wolff 20121116, Göteborg

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Datum: lördag 16 november 2012
Scen: Jazzhuset, Göteborg (Romo Night)
Rapport & Foto: Anders Nord

OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten!

När jag fick reda på att inga mindre än Patenbrigade:Wolff var bokade till Romo Night, så var det bara att putsa kängorna och ladda kameran. Bandet jag lyssnat på i så många år skulle äntligen komma till Göteborg.

Väl framme på Jazzhuset fann jag två av bandets medlemmar – Lance M Murdock och Stefan Leukert, vid ett bord. Det var ännu inte så mycket folk i lokalen vilket gjorde att jag fick en mycket trevlig timme med de tyska herrarna. Efter att bland annat ha pratat tyska festivaler, svenska synthscenen och skivbranschen i allmänhet, så var det dags att låta dom ansluta till de övriga bandmedlemmarna Sven Wolff, Antje Dieckmann samt André Hartung backstage.

Efter ett kort intro äntrade fyra herrar scenen, iklädda orangea byggoveraller samt bygghjälmar. Första låten blev ingen mindre än “Stalinallee” och publiken var med på noterna direkt. Efter ett par låtar var det dags för gruppens kvinliga medlem, Antje, att kliva upp på scenen. Hitsen avlöste varandra i ett rafflande tempo – “Feind hört mit”, “Der brigadier trinkt bier”, “Volksarmee”, “Schallplattenunterhalter” och “Ostberliner bauarbeiter” var ett axplock av guldkornen som visualiserades med hjälp av arkivbilder från forna östtyskland.

Jag vill rikta ett stort tack till arrangören Tobbe Lander, Patenbrigade:Wolff samt alla trevliga människor som gjorde den här kvällen till en fullträff! Detta var en fantastiskt rolig kväll som jag aldrig kommer att glömma. Får du chansen att se Patenbrigade:Wolff så ta den! Du kommer inte bli besviken.

Nu är det bara att ladda om batterierna till den 14 december  då det är dags för Jäger 90 att inta Romo Nights scen.