Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Parlophone"

Gesaffelstein – “Aleph”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital, 2xLP
Skivbolag: Parlophone
Releasedatum: 28 oktober 2013
Genre: Electro, Techno, EBM
Bandmedlemmar: Mike Lévy
Land: Frankrike
Recensent: Alexander Johansson

HemsidaFacebookMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsSoundcloudYoutube 

Stenhård salongs-EBM från Frankrike

Gesaffelstein, eller Mike Lévy som den franske låtskrivaren och producenten egentligen heter, kan vara det bästa som hänt synthen på 2010-talet. Den skönlockige salongsdandyn tillhandahåller stenhård EBM utan att hemfalla åt skräckfilmsstereotyper eller ölöverviktigt kängdansande. Det är sexigt, modernt, och stenhårt. Precis så som man vill ha sin synth serverad.

De två bästa bodyspåren på “Aleph”“Pursuit” och “Hate or Glory”, går omedelbart in på råsynthens midvintermörka parnass bredvid det bästa från (Nitzer Ebbs) “That Total Age” och (Front 242s) “Official Version”. Allt sitter som ett cyborgnäveslag i njuren. Beatsen, de industrismutsiga basgångarna, alla grymma ljud och oljud, start stopp-avbrotten och trumtempostegringarna. Vi talar världsklass.

Därtill har Gesaffelstein paketerat både “Pursuit” och “Hate or Glory” i en ytterst elegant videoskrud. Den detaljerade Canon Mark II-estetiken applicerad på de barocka möblerna, ramarna och interiörerna samt de Bernini-perfekta skulpturerna och cyborgkroppsdelarna skapar ett suggestiv allkonstverk av ljud och bilder om vår omedelbara framtid. Den som i stort sätt är här. Redan nu. I de långa utzoomningarna i en ljus hangar med passivaggressiva deltagare och objekt med tydliga Matrixassociationer i “Pursuit” och i de gänghårda LA-miljöerna i “Hate or Glory” visar Lévy med videoregissör att synth slår hiphop i alla miljöer, överallt och alla dagar i veckan. Om nu någon någonsin hade trott något annat.

Vi är, med andra ord, endast några få skönhetsfel från att vara i närheten av riktigt stor konst. (Att sjunga med i “Pursuit” med dess marinkårshurranden låter sig till exempel svårligen göras i en genusmedveten svensk kontext.) Det börjar storartat med “Out of Line” och “Pursuit”. Sen följer den svagare “Nameless” som tillsammans med “Value”, “Perfection” och “Piece of Future” är alldeles för chansonfranska i sin melodikaraktär för att fungera på mig. De är lounge:ig bakgrundsmusik av samma typ som den överaktive Sébastien Tellier redan gjort alldeles för mycket av. Och det går att dra en linje hela vägen tillbaka till Jean-Michel Jarre. Detta drar, givetvis, ned det samlade betyget. Gesaffelstein är som bäst när han är som mest industrityskt EBM:ig och så har det varit enda sedan de tidiga singlarna “Modern Walk” och “Zone 1”. Strikt musikaliskt innehåller “Aleph”, i sann techno-anda, mycket minimalistiska teman utan större variationer. När man hört en minut har man i stort sätt hört hela låten, till skillnad från all stekarhusmusik med dess poppigare låtstrukturer och volymiösa slutfinaler. Låtarna “Trans”, “Destinations” och “Value” håller hygglig klass men jag tycker nog att både Soman och SAM gör minst lika bra trance, även om slavbasen i “Destinations” skulle kunna knäcka en av mina njurstenar och det Kraftwerkprilliga dragflöjtsljudet också är helt underbart. “Hellifornia”, med ett ljudtema som även Kanye West använt efter ett par timmars gemensamt pillande på “Send It Up”, är nästan lika enerverande som Skrillex och ett uppenbart skönhetsfel i samma kategori som de svagare redan nämnda låtarna.

När “Aleph” är som bäst är det magiskt och trots att albumet är olyckligt ojämnt är Gesaffelstein det bästa som hänt synthen på mycket mycket lång tid. Tiden för utvisa om Lévy blir en musikalisk Einstein (namnet Gesaffelstein är en kombination av Einstein och det tyska begreppet Gesamtkunstwerk).

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist

gesaffelstein01. Out of Line (02:36)
02. Pursuit (04:09)
03. Nameless (04:39)
04. Destinations (03:37)
05. Obsession (04:09)
06. Hellifornia (03:41)
07. Aleph (04:47)
08. Wall of Memories (03:51)
09. Duel (03:59)
10. Piece of Future (03:59)
11. Hate or Glory (04:49)
12. Values (03:59)
13. Trans (04:34)
14. Perfection (12:17)

 

Skivbolagsbyte inför Pet Shop Boys “Electric”

Tags: , , , , , , , ,


Pet Shop Boys lämnar Parlophone efter rekordlånga 28 års samarbete med skivbolaget.

Inför det kommande albumet “Electric”, som följer upp förra årets “Elysium” så har den brittiska duon, som består av Neil Tennant och Chris Lowe, skrivit ett världsomfattande kontrakt med Kobalt Music Group.

Duon berättar mer

“Vi är väldigt stola över det nya albumet och samarbetet med Kobalt är väldigt tillfredställande. Vi vill tacka alla som vi arbetat med på Parlophone under de senaste 28 åren både i Storbritannien och utomlands. När vi skrev på för skivbolaget 1985 så hade vi ingen aning om det långa och framgångsrika samarbete som komma skulle. Hursomhelst är det nu en spännande ny fas som väntar och vi ser fram emot ett kreativt och ömsesidigt samt framgångsrikt arbete tillsammans med Kobalt.”

Paul Hitchman på Kobalt berättar mer

“Hela vårt team på Kobalt Label Services är enormt glada över att få vara en del av släppet av det kommande albumet. Vi ser fram emot att arbete sida vid sida tillsammans med Neil, Chris och teamet kring Becker Brown för att kunna maximera potentialen av albumet som redan låter som en kommande klassiker.”

“Electric” produceras av Stuart Price, som tidigare arbetat med bland andra MadonnaLady Gaga och Kylie Minogue och är planerat att släppas under juni månad. (Lyssna på teasern nedan!)

Pet Shop Boys – “Leaving”

Tags: , , , , , ,


Officiella musikvideon till Pet Shop Boys “Leaving” som är det andra singelsläppet från det senaste albumet “Elysium”. Enjoy!

Pet Shop Boys – “Elysium”

Tags: , , , , , , , , , ,


Format: (Album), CD, 2CD**, Vinyl, Digital
Skivbolag: EMI/Parlophone
Releasedatum: 7 september 2012
Genre: Pop, Electropop, Synthpop
Recensent: Erik Uppenberg

En oförsvarligt slapp samling sånger

Den här skivan har märkligt nog hyllats av flera recensenter, som mogen, lågmäld och modig. Själv tycker jag att adjektiv som tråkig, sömnig och slapp ligger närmare till hands. Det är faktiskt så pass illa att jag inför denna recension aktivt drar mig för att lyssna på ”Elysium”. Sämre omdöme kan Pet Shop Boys knappast få av ett troget fan.

Trots att förstasingeln ”Winner” är lättnynnad, nådde den endast 86:e plats på den brittiska topplistan. För en grupp som under sina omkring 50 (!) singlar i princip har abonnerat på topp-20, är det en placering som är lika katastrofal som välförtjänt. ”Winner” följer minsta motståndets lag; en till både text och melodi banal landslagslåt släppt i OS-tider. ”Winner” sammanfattar mycket av det som Pet Shop Boys själva alltid velat definiera sig mot: den kommersiella popmusikens ytlighet, dess cyniska uttänkthet, dess brist på hjärna och ambitioner.

Kommande andrasingeln ”Leaving” har tydligen hälsats av vissa fans som en ny ”Being Boring”. Hur? Varför? Vadfalls? Det är närapå som att, tja,  jämföra ”Citizen Kane” med ”Sean Banan inuti Seanfrika”.

Allt är förstås inte nattsvart. Pungsparkar mot självgoda artistkolleger och självutnämnda världsförbättrare är ett tema som Pet Shop Boys tidigare ägnat sig åt med infam njutning: I ”How Can You Expect to be Taken Seriously?” (1990) smädades Bono, eller om det kanske var Sting. ”The Former Enfant Terrible” (2009) gav Sir Mick Jagger vad han förtjänar. Här kommer ännu ett exempel: ”Ego Music”, inte en särskilt stark låt, men en textmässigt underhållande känga mot uppblåsta och självgoda mediafenomen.

Sent på skivan kommer ”Give it a Go”, ”Memory of the Future” och ”Love Boat”-pastischen ”Requiem in Denim and Leopard Skin”, låtar som varit fungerande mellanspår på en Pet Shop Boys-skiva av normal standard. Här står låtarna i stället ut som de enda acceptabla i en medioker samling utan en enda av de fullträffar duon vanligen lyckas spetsa sina skivor med. (fortsättning nedan)

Pet Shop Boys har tagit som vana att släppa sina album även i en generös dubbelversion i begränsad upplaga. Bonusskivan ** brukar innehålla helt nya låtar, samarbeten med andra artister eller remixade versioner av låtar från huvudskivan. Förra albumet ”Yes” (2009) ackompanjerades exempelvis av bonusskivan ”Etc” med ambitiösa dubversioner av ett flertal spår och en stark duett med Philip Oakey från The Human League. Även på denna punkt brister ”Elysium”, då bonusskivan ** denna gång helt enkelt utgörs av instrumentalversioner av låtarna.

Titeln ”Elysium” (dödsriket i grekisk mytologi) har tillsammans med vissa av låtarnas teman och titlar (”Leaving”, ”Requiem in Denim and Leaopardskin”) fått många att spekulera i att detta skulle vara Pet Shop Boys svanesång och sista riktiga albumsläpp. Jag tror och hoppas att så inte är fallet. Det skulle vara ett ovärdigt farväl, och enligt en intervju i gaymagasinet Attitude har Pet Shop Boys redan material till en mer dansant skiva planerad till 2013.

God popmusik sätter sig sällan direkt, utan växer med tiden. Det gällde ”Release” från 2002, den – för att vara Pet Shop Boys – ovanligt gitarrintensiva skiva som hittills räknats som duons svagaste. Det är möjligt att även ”Elysium” i någon mån tar sig, efter det att den värsta besvikelsen har lagt sig. Men jag är tveksam.

Ska du bara lyssna på en Pet Shop Boys-skiva i år, är det den överlägsna B-sidessamlingen ”Format från i våras som du ska låna ditt öra. ”Elysium” framstår vid en jämförelse som en oförsvarligt svag samling sånger. Och som Pet Shop Boys sämsta skiva.

Tracklist

  1. Leaving  3:47
  2. Invisible  5:02
  3. Winner  3:46
  4. Your Early Stuff  2:32
  5. A Face Like That  5:02
  6. Breathing Space  5:07
  7. Ego Music  3:04
  8. Hold On  3:16
  9. Give It a Go  3:52
  10. Memory of the Future  4:28
  11. Everything Means Something  4:46
  12. Requiem in Denim and Leopardskin  5:45

Tracklist Bonus Disc

  1. Leaving (Instrumental)  3:47
  2. Invisible (Instrumental)  5:02
  3. Winner (Instrumental)  3:46
  4. Your Early Stuff (Instrumental)  2:32
  5. A Face Like That (Instrumental)  5:02
  6. Breathing Space (Instrumental)  5:07
  7. Ego Music (Instrumental)  3:04
  8. Hold On (Instrumental)  3:16
  9. Give It a Go (Instrumental)  3:52
  10. Memory of the Future (Instrumental)  4:28
  11. Everything Means Something (Instrumental)  4:46
  12. Requiem in Denim and Leopardskin (Instrumental)  5:45

Pet Shop Boys – “Winner”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (EP), CD, Digital, Spotify
Skivbolag: EMI/Parlophone
Releasedatum: 6 augusti 2012
Genre: Pop, Electropop, Synthpop
Recensent: Erik Uppenberg

Tunn EP ett oroande smakprov inför elfte albumet

Slut på idéer eller en tillfällig formsvacka? Förra Pet Shop Boys-singeln var den enligt mig tunnaste de någonsin gett ut: ”Together”, från hit-samlingen ”Ultimate”. Och förra fullängdaren – låt vara ingen riktig Pet Shop Boys-skiva – var ett experimentellt balettsoundtrack som inte står på egna ben eller är njutbart utanför själva föreställningen: ”The Most Incredible Thing” (2011).

Pet Shop Boys nya singel ”Winner” låter som en tunn uppföljar-hit från något irriterande pojkband, eller som en ratad officiell låt till något av sommarens sportevenemang, fotbolls-EM och OS. Vilket, om jag tänker efter, inte är omöjligt att det faktiskt är.

Pet Shop Boys singlar brukar bjuda på bonuslåtar som i sig själva ofta är små mästerverk. Men inte heller de tre övriga spåren, som gör ”Winner” till en fullständig EP, övertygar. Bäst är småtjusiga ”Into the Woods”, en symfonisk historia där Sparks möter KraftwerksTour de France”.

Tillsammans med ett annat spår som släppts med tillhörande video, den atmosfärstarka men melodisvaga ”Invisible”, bådar detta mindre gott inför orkesterns förestående elfte album. Har världens främsta elektroniska duo tappat omdömet? Neil Tennant tycker själv att ”Together” är bland de bästa singlar Pet Shop Boys släppt, vilket får mig att undra. Hur det egentligen står till får vi veta när ”Elysium” släpps i början av september.

Tracklist

  1. Winner  3:48
  2. A Certain “Je ne sais quoi”  4:58
  3. The Way Through the Woods (Long Version)  5:42
  4. I Started a Joke  3:17

Pet Shop Boys – “Format”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) 2CD, Digital, Spotify
Skivbolag: Parlophone (EMI Music)
Releasedatum: 6 februari 2012
Genre: Pop, Electropop
Recensent: Erik Uppenberg

Upptempo, vemod och undangömda pärlor

Pet Shop Boys har alltid varit frikostiga med extralåtar på sina singelsläpp. ”Format” är en uppföljare till den sexton år gamla ”Alternative”, som samlade duons B-sidor och bonusspår från åren 1985 till 1994. Låtarna gås igenom kronologiskt och avhandlas spår för spår av Neil Tennant och Chris Lowe i den medföljande bookleten.

B-sidor och bonusspår blir ofta de låtar som inte riktigt passar in på fullängdarna, vilket gör skivan till en mer varierande musikalisk resa än ett vanligt Pet Shop Boys-album. Här ryms allt från drum and bass-försöket ”Betrayed”, via Beatles-doftande ”I Didn’t Get Where I Am Today” till en pastisch på temat från ”Love Boat” kallad ”Between Two Islands”. Liksom på ”Alternative” finns här en handfull raka dansspår – ”Disco Potential”, ”Casting a Shadow”, ”In the Night (2005)” och några lite mer experimentella försök, exempelvis ”The Former Enfant Terrible” som är en välriktad känga mot Sir Mick Jagger.

Pet Shop Boys brukar också bjuda på demoversioner avsedda för sidoprojekt och andra artister som bonusspår. ”Confidential”, skriven för Tina Turner, ”Friendly Fire” från musikalen ”Closer to Heaven” och ”No Time for Tears” som ingick i Pet Shop Boys soundtrack till stumfilmsklassikern ”Pansarkryssaren Potjemkin”. (fortsättning nedan)

En hel rad starka låtar är från åren runt 1996,  då duon släppte sitt enligt mig mest ojämna album ”Bilingual”: ”The Truck Driver and His Mate”, ”How I Learned to Hate Rock and Roll”, ”Hit and Miss” och ”Delusions of Grandeur”. Kanske ansågs låtarna inte fungera jämte de latinodoftande rytmer som präglade ”Bilingual”, men jag har ändå svårt att förstå att man inte bytte några av de svagare albumspåren mot dessa.

Två andra undangömda pärlor och personliga favoriter är ”Bright Young Things” och ”After the Event”. Upptempo och starka melodier paras med vemod, såväl musikaliskt som textmässigt, i dessa bägge storstadsbetraktelser från duons hemstad London. Pet Shop Boys när de är som allra bäst – och det vill inte säga lite.

Men på en samling med hela 38 spår är förstås inte allt av hög klass. Här finns också exempel på Pet Shop Boys när de enligt mig är som sämst: mesiga ballader och midtempolåtar som ”Silver Age” och ”Searching for the Face of Jesus”. Just frånvaron av två dåliga låtar avslöjar att samlingen inte är helt komplett: Den onödiga covern ”Je t’aime (Moi non plus)” och outhärdligt mjäkiga ”Sail Away (Ace of Clubs)” saknas. Bägge är från tiden kring albumet ”Nightlife” (1999) och jag är faktiskt glad att slippa dem.

Tracklist CD 1

  1. The truck driver and his mate
  2. Hit and miss
  3. In the night (1995)
  4. Betrayed
  5. How I learned to hate rock ‘n’ roll
  6. Discoteca (New Version)
  7. The calm before the storm
  8. Confidential (Demo for Tina)
  9. The boy who couldn’t keep his clothes on
  10. Delusions of grandeur
  11. The view from your balcony
  12. Disco potential
  13. Silver age
  14. Screaming
  15. The ghost of myself
  16. Casting a shadow
  17. Lies
  18. Sexy Northerner

CD 2

  1. Always
  2. Nightlife
  3. Searching for the face of Jesus
  4. Between two islands
  5. Friendly fire
  6. We’re the Pet Shop Boys
  7. Transparent
  8. I didn’t get where I am today
  9. The Resurrectionist
  10. Girls don’t cry
  11. In private (7-inch mix): Pet Shop Boys with Elton John
  12. Blue on blue
  13. No time for tears (7-inch mix)
  14. Bright young things
  15. Party song
  16. We’re all criminals now
  17. Gin and Jag
  18. After the event
  19. The former enfant terrible
  20. Up and down