Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Pain"

Niklas Hurtig sammanfattar 2016

Tags: , , , , , , , , , , ,


Niklas Hurtig sammanfattar musikåret 2016 från en högst personlig och subjektiv synvinkel.

 

 

 

 

 

 

Då mitt musikaliska engagemang  inte direkt varit på all-time high så nöjer jag mig med att lista mina fem bästa album, spår och spelningar för år 2016. Tillsammans med några bubblare och vad i min mening är årets nykomling så stängde året relativt starkt, trots alla tragedier i övrigt. 2016 kommer nog trots allt att förknippas med det stora antalet stjärnor som försvann från vår himmel, där David Bowie förmodligen var den starkast lysande av dem alla.

Hans betydelse för allt från drag- och gayscenen till att bana väg för experimentell musik och konstnärliga uttryck på livescener kan inte nog ofta understrykas. Det faktum att hans sista och väldigt mörka album släpptes bara dagar innan han lämnade oss förstärker bara legendstatusen ytterligare.

Årets nykomling

Finska Protectorate är förvisso inte en nykomling i klassisk mening då akten åtminstone funnits sedan år 2012. Men det var 2016 som den självbetitlade studioalbumsdebuten kom och visade direkt vart skåpet ska stå.

Album

 

Protectorate – “Protectorate”

  

Dead When I Found Her – “Eyes On Backwards”

  

Ordo Rosarius Equilibrio – “[Vision:Libertine] – The Hangman’s Triad”

  

Youth Code – “Commitment to Complications”

  

Diorama – “Zero Soldier Army”

 

Bubblare: Kent – “Då Som Nu För Alltid”

Majoriteten stabila akter med en lång karriär och omfattande diskografi som gör det de ska och förväntas av dem. De släpper helt enkelt riktiga bra album, vissa för sista gången. Men där en försvinner föds en annan i en helt avskild del av den musikaliska sfären. Kent avslutar riktigt starkt men Protectorate inleder ännu starkare, även om deras musik ligger rätt långt ifrån varandra. Youth Code upprepar och överträffar debutsuccén och Tomas Petterssons erotiska neofolkprojekt visar ännu klass efter mer än 20 år som en del av den svenska alternativa musikscenen.

Spår

Jean-Michel Jarre – “Oxygene, Pt. 17”
Protectorate – “Empty Faces”
Diorama – “Stay Undecided”
Dead When I Found Her – “Midlife Eclipse”
Youth Code – “The Dust of Fallen Rome”

Bubblare: Kent – “Falska Profeter”

Några av spåren är från ovan bästa album av naturliga orsaker. Vissa är även bland det bästa som respektive akt skapat i sina karriärer. Jag låter det stanna där så får ni lyssna och gissa själva.

Spelningar

Youth Code – Fylkingen, Sthlm
Velvet Acid Christ – Infest Festival, Bradford
Kraftwerk – Sthlm Music & Arts, Sthlm
Pain – Debaser Medis, Sthlm
Wulfband – Subkult Festival, Trollhättan

Bubblare 1: Kent – Conventum Arena, Örebro
Bubblare 2: Tobias Bernstrup – Debaser Strand, Sthlm

Kraftwerk en varm julikväll mitt i ett sommarvackert Stockholm är faktiskt lika fantastisk som i botten på ett gammalt dagbrott i de djupa dalska skogarna en lika varm augustinatt. Omgivningen spelar alltså inte så stor roll då legendarerna år efter år levererar fascinerande upplevelser. Kent avslutar sina 26 år på denna jord genom en avslutningsturné i samma gigantiska format som Gyllene Tiders GT25 år 2004. Örebrospelningen är den närmaste deras ursprungsstad Eskilstuna (Varför de inte spelade där är lite märkligt) och Jocke hade många varma minnen att dela med sig av till publiken. Spelningen kändes som en ordinär sådan men det är nog först efter man förstår vad man varit med om. Delat glädje och sorg som om man tänker på en gammal barndomskompis som inte längre finns.

Pain – “Coming Home”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD**, Vinyl, digital
Skivbolag: Nuclear Blast
Releasedatum: 9 september 2016
Genre: Industrial rock, metal, industrial metal
Bandmedlemmar: Peter Tägtgren
Land: Sverige
Recensent: Niklas Hurtig

 

HemsidaFacebookTwitterLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsYoutube

(English version below)

Industrimetall med hemkänsla

Pain är svenska Peter Tägtgrens industrimetall- och tillika soloprojekt vid sidan av sin huvudsysselsättning som låtskrivare och sångare i Death Metal-bandet Hypocrisy, samt som en av världens mest respekterade Metal-producenter.

Projektet skapades i mitten av 90-talet och är Peters kreativa utlopp för önskan om att fusionera elektronisk musik med metal. Det betyder dock inte att multi-instrumentalisten och det musikaliska geniet har någon aning om vilka Front 242, Die Krupps, Nine Inch Nails, Cubanate eller Front Line Assembly är. Tyndpunkten i Pain har alltid varit mot metal-hållet med elektroniska inslag och det är av den anledningen Pain har sin största fanbase i metal-scenen. Om nyss nämnda band kom från den elektroniska musikscenen och började inkludera distade gitarrer, trummor och tempot från Metal-världen så var Pain reaktionen på motsvarande resa från andra hållet, i något slags gyllene medelpunkt mellan de två världarna. Nu är inte Peter helt frånvarande från den elektroniska scenen då han bl.a. gjort en mycket bra cover på Depeche Modes “Behind The Wheel” som ett bonusspår på albumet “Cynic Paradise” från 2008.

Pain har sedan starten varvat väldigt snabba och aggressiva manglande spår med mer lugna som i olika former tagit inspiration från amerikansk Rock, Metal-ballader och rena elektroniska stycken. Musiken är dock alltid byggd på en tydlig melodi och konventionell vers-refräng.

På senaste albumet “Coming Home” så är sångrösten mer ren än tidigare. Det ger ett försiktigare intryck rent generellt, även om ljudbilden i naturlig ordning försöker vara maffigare och mer bombastisk än på förra albumet. Med detta lite lugnare framträdandet framträder även ett antal intressanta element av andra instrument och intryck från andra musikaliska genrer. De sedvanliga fiolerna i bakgrunden får nu sällskap av trumpeter, akustisk gitarr och andra odistade instrument. Andra spåret “Call Me” inkluderar gästsång från Joakim Brodén känd som sångare från Power Metal-gruppen Sabaton.

“Coming Home” hörs plinkande gitarrer och en lugn bastrumma i versen medan Peter släpper lös sin melodiska industrimetall i refrängen, snarlikt några av Psyclon Nines halv-ballader på senare år såsom “Take My Hand While I Take My Life” och “Suicide Note Lullaby”.

Peter verkar också ha tagit inspiration från Till Lindemanns krav på “nästan Depeche Mode-aktiga” mellanspel i deras gemensamma projekt Lindemann som släppte sitt första album förra sommaren. Samma typ av “break” eller melodiska mellanspel återfinns på detta album, t.ex. på halvsnabba “Natural Born Idiot” som även bjuder på albumets vackraste refräng. Albumet är betydligt mindre gitarrfokuserat än föregångaren “You Only Live Twice” från 2011 som inte innehöll en enda passage utan skramlande distade gitarrer. Denna inriktning påminner t.ex. om tidigare spår som “Just Hate Me” från “Nothing Remains the Same” från 2002.

Texterna är ofta enkelt skrivna och handlar i stort om Peters egen syn på livet och hur man bör leva det. Det är sällan ämnen inspekteras på djupet utan det hela hålls på en hyffsat begriplig nivå. Ämnen som berör mänskliga öden, samhällets sjuka ideal eller att handskas med sina hjärnspöken varvas med mer banala som historien om en härlig festkväll, ett gammalt ragg eller leva hårt men kort. Detta dock hela tiden med ett synsätt på det hela från en person som på ett sätt står utanför det vanliga inrutade samhället, vilket alltid ger en intressant vinkel på de ämnen som avhandlas.

Albumet följer Pains musikaliska utveckling utan några större överraskningar och man vet vad man får. Det är också den stora svagheten då “Coming Home” inte har som ambition att blåsa bort oss från högtalarna utan få oss att luta oss ned i soffan och avnjuta ett fläckfritt producerat album. De gånger Pain verkligen lyser lika starkt som tidigare höjdpunkter är på de två bästa spåren “Black Knight Satellite” och “Natural Born Idiot”. Det är då man känner att man kommit hem igen!

7/10 MYCKET BRA!

pain

Tracklist

01. Designed To Piss You Off (03:54)
02. Call Me (04:13)
03. A Wannabe (04:15)
04. Pain In The Ass (04:06)
05. Black Knight Satellite (03:41)
06. Coming Home (04:40)
07. Absinthe – Phoenix Rising (03:40)
08. Final Crusade (03:54)
09. Natural Born Idiot (04:16)
10. Starseed (04:44)

Bonus Disc – Live In Vienna June 3 2016 **

01. Same Old Song (04:04)
02. Zombie Slang (03:38)
03. Suicide Machine (04:30)
04. I’m Going In (03:25)
05. End Of The Line (04:54)
06. It’s Only Them (05:03)
07. The Great Pretender (04:59)
08. Dirty Woman (04:38)
09. Monkey Business (04:31)
10. Shut Your Mouth (05:21)

(English version below)

A familiar type of Industrial Metal

Pain is the Industrial Metal side-project of Peter Tägtgren, mosly known as the frontman and singer of Death Metal act Hypocrisy and as one of the worlds most respected Metal producers.

The project was created in the mid nineties as a creative outlet of Peters desire to fuse Metal with electronic music. That itself is not a proof that the multi-instrumentalist and the musical genius have any idea who Front 242, Die Krupps, Nine Inch Nails, Cubanate or Front Line Assembly are. The emphasis of Pain has always been on the Metal side of the sound with some electronic elements, which is the reason that the majority of the fanbase is from the Metal scene. When the previously mentioned acts originated in the electronic scene and started including riffs, drums and the tempo from Metal then Pain was the equivalent of the same journey from the other side. Resulting in a sound conjoined in the center picking the best out of the two worlds. Despite all this Peter is not completely absent from the electronic scene. Pains cover of Depeche Modes “Behind The Wheel” on “Cynic Paradise” from 2008 is a proof of this.

Since the beginning Pain has been about very fast and aggressive tracks combined with some more mellow ones that in different forms has taken inspiration from american rock, Metal-ballads and pure electronic pieces. The sound is though produced with a conventional verse-chorus structure and very melodic elements.

The vocals on the latest album “Coming Home” is more pure which result in a more easy approach than before, although the sound aims bigger and grander for each record. In this more mellow appearance other kind of elements appear like trumpets, acoustic guitars and other non-distorted instruments that now accompany the usual background strings. On the second track “Call Me” Joakim Brodén known from the Power Metal act Sabaton contribute with vocals.

On the track “Coming Home” acoustic guitar is combined with a single bass drum in the verse until Peter unleashes his Industrial Metal in the chorus, somewhat similar to Psyclon Nines half ballads in later years. Tracks like “Take My Hand While I Take My Life” and “Suicide Note Lullaby”.

It seems that Peter has taken inspiration from the demands of Till Lindemann of Depeche Mode-esque kind of breaks from their common project Lindemann and its debut last summer. The same kind of melodic breaks are present on this album, on for example “Natural Born Idiot” which contain this albums most beautiful chorus. The album is much less focused on distorted guitars than on the predecessor “You Only Live Twice” from 2011 which barely had a single moment without them. This is more akin to tracks like “Just Hate Me” from “Nothing Remains the Same” released in 2002.

The lyrics are often simple with Peters view on how to live life in general. Rarely does he go deep into the topics at hand but keeps it on an understandable level. Lyrics about human endevours, the ideals of a sick society or to cope with your own mind are mixed with more corny ones concerning a night out partying, an old hookup or to live fast, die young. All this from a person who in one sense lives outside of the normal everyday society, which makes it interesting at all times.

The sound of the album follows the logical musical path of Pain without any bigger surprises. This also makes for the one real weakness since the ambition of “Coming Home” is not to blow you away from the speakers but instead wants you to relax in the sofa and enjoy really excellent produced music. The moments when Pain shines as bright as the previous peaks are on the two best tracks “Black Knight Satellite” and “Natural Born Idiot”. That is when you feel you have come home again!

Boy Harsher – “Yr Body is Nothing”

Tags: , , , , , , , , ,


Format: (Album) Vinyl, digital
Skivbolag: DKA Records
Releasedatum: 20 juni 2016
Genre: electropop, synthwave
Bandmedlemmar: Augustus Muller, Jae Matthews
Land: USA
Recensent: Jens Atterstrand

 

HemsidaFacebookTwitterLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsBandcampSoundcloudYoutube

(English version below)

Total monotoni blir till vacker harmoni

Boy Harsher är en amerikansk duo baserade i Savannah, Georgia, som består av Augustus Muller och sångerskan Jae Matthews. “Yr Body is Nothing” är deras första fullängdare, de har tidigare givit ut debut-EP:n “Lesser Man” (2014) och 12″-maxin “Pain” som släpptes tidigare i år.

En sensuell och småkaxig do-it-yourself-attityd vilar som ett skimmer över arrangemang och ljudbilden i Boy Harshers musik. Det finns inslag av såväl EBM-basgångar och andra lite imperfekta, småskitiga rytmer som för den sakens skull inte saknar den finess och fantasirikedom som i slutändan får Boy Harsher att sticka ut från andra band.

På en grund av tämligen okomplicerad analog basgång bygger de simpla rytmer och små melodiska inslag som i sin tur sakta bygger upp en ljudbild ständigt omgiven av små oljud och effekter. Med lager ovanpå lager bygger de sakta sakta upp stämningen i låtarna. Boy Harsher låter lyssnaren länge sukta efter den där snygga ledande melodislingan, som när den sedan levereras får det utrymme den förtjänar. De misslyckas sällan med att förvandla den totala monotonin till väldigt vacker harmoni. Musiken är ackompanjerad av en ömsom distat väsande, sensuellt stönande, lätt skrikande röst i form av den sjönsjungande Jae vid mikrofonen.

Bandet förmedlar många starka känslor på det här albumet och låtar som “Suitor” och den härligt medryckande “Morphine” lyckas till och med att nästan förmedla en krypande, men ack så underbar, känsla av något sorts vackert obehag. Det är lite som en riktigt otäck psykologisk skräckfilm där du inte vill få upplösningen serverad innan du först har fått den där ljuvt skrämmande upplevelsen som du ju faktiskt har betalat för. Utöver dessa två spår så är den inledande “A Realness”, titelspåret “Yr Body is Nothing” och den väsande “Deep Well” mina personliga favoriter. Alla ni som har svårt för monoton musik där samma koncept formas om och i relativt stor utsträckning upprepas flera gånger igenom ett helt album kommer nog ha lite svårt att ta till er det här albumet.

“Yr Body is Nothing” är bortsett från ett par-tre spår ett starkt album i genren där det rakryggat och stolt kan stå sida vid sida tillsammans med andra etablerade akter som Mr. Kitty, Keluar och Minuit Machine för att nämna några band som har en hel del gemensamt musikaliskt med Boy Harsher.

7/10 MYCKET BRA!

boy_harsher

Tracklist

01. Intro (01:37)
02. A Realness (04:21)
03. Yr Body Is Nothing (05:12)
04. Last Days (03:42)
05. Suitor (04:13)
06. Morphine (04:04)
07. Save Me (04:20)
08. Deep Well (04:15)
09. Big Bad John (04:49)
10. Cry Fest (03:19)

 

(English version below)

Total monotony becomes beautiful harmony

Boy Harsher is an American-based duo from Savannah, Georgia that consists of Augustus Muller and singer Jae Matthews. “Yr Body is Nothing” is their first full-length album but they have previously released the debut EP “Lesser Man” back in 2014 and the 12″/EP “Pain” earlier this year.

A sensual and edgy do-it-yourself attitude rests like a shimmer of the arrangements and sound in Boy Harsher’s music. There are elements of both EBM bass lines and other imperfect, dirty and gritty rhythms but it doesn’t make it lack the finesse and wealth of imagination that ultimately makes them really stand out from many other bands in the genre.

On a foundation of fairly simple and straightforward analogue basslines, they construct the sound with simple rhythms and small melodic elements, which in turn slowly build up a sound image constantly surrounded by small noises and effects. With layers on top of layers, they let the songs slowly build up the atmosphere of the songs. Boy Harsher lets the listener crave that beautiful leading melody line for some time, and then when it gets delivered it always gets the space it deserves. They rarely fail to transform the overall monotony to a very beautiful harmony. The music is then accompanied by the sometimes distorted hissing, sensual moaning, screaming voice of Jae behind the microphone.

The band conveys strong feelings on this album and songs like “Suitor”, and the wonderfully catchy “Morphine” manages to convey, to almost a crawling, but oh so wonderful feeling of some sort of beautiful discomfort. It’s a bit like a really nasty psychological horror film where you do not want to get the resolution served before first getting that sweet frightening experience that you actually paid for. In addition to these two tracks, it is the initial “A realness”, the title track “Yr Body is Nothing”, and the hissing “Deep Well” are my personal favorites.

All of you who have a difficulty listening to monotonous music where the same concept is shaped, reshaped and to some extent repeated several times throughout an entire album, will probably find this a bit difficult to get through. “Yr Body is Nothing” is apart from a two or three less strong tracks a very strong album in the genre in which it can stand tall and proud side by side with established acts like Mr. Kitty, Keluar and Minuit Machine to name a few bands that have a lot in common musically with Boy Harsher.

Lindemann – “Skills in Pills”

Tags: , , , , , , , , , ,


Format: (Album) Digital, CD, LP *(Deluxe, Limited edition) CD
Skivbolag: Warner Music
Releasedatum: 19 juni 2015
Genre: Industrial Metal
Bandmedlemmar: Till Lindemann, Peter Tägtgren
Land: Sverige
Recensent: Niklas Hurtig
 HemsidaFacebookLast.fmSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsYoutube

(English version below)

Obskyrt och välproducerat av drömduon

Till Lindemann är den karaktäristiska sångaren i Rammstein och har sedan debuten 1995 provocerat och chockat musikvärlden med sin hårda framtoning, skruvade scenshow och bombastiska tyska texter. Peter Tägtgren är sångaren, multi-instrumentalisten och producenten bakom Death Metal-gruppen Hypocrisy och Industrial Metal-soloprojektet Pain. På ”Skills in Pills” slår de ihop sina förmågor och levererar ett sprakande välljudande metalalbum med provocerande innehåll.

Lite grovt kan man säga att Lindemann är en blandning av musiken från Pain och texterna och den bisarra framtoningen från Rammstein, men allt är uppskruvat till 11. Den som tror att Lindemann är en mer elektronisk variant av Rammstein misstar sig. Detta är helt och hållet Peter Tägtgrens karaktäristiska metal med ett dansant och medryckande sound genom starkt distade gitarrer. Lindemann är aggressivare och snabbare än Rammstein men inte med samma långsamt tunga malande som det klassiska tyska industribandet. De melodiska partierna får sällskap av stråkar, mässosång, orgel och pianon – precis som i Pain.

Texterna är magstarka med på gränsen till sexistiskt innehåll. Ämnena som avhandlas är allt från en fetisch för tjockisar i ”Fat” via den självförklarande ”Golden Shower” till förespråkandet av abort som bot för jobbiga ungar i ”Praise Abort”. Jag har svårt att avgöra om jag ska känna avsmak för texterna eller om man kan dra på smilbanden enbart på grund av det bisarra innehållet.

Man kan dock inte annat än beundra Till för att han kommer undan med en sådan gubbsjuk ”humor” eller vad man ska kalla det. Men jag antar att det har med hans stenhårda yttre att göra. Man är beordrad att flina åt texterna om man inte vill att författaren själv sätter dit smilet med sina bara dasslock till händer. Tills röst låter lika mullrande och bra på engelska som på tyska trots att man nu förstår hela innebörden av texterna.

Låtmaterialet är överlag mycket starkt med fantastiska melodier och allt är perfekt producerat i Peters studio The Abyss. Det som ger ett extra djup till det distade oljudet är de två balladerna ”Home Sweet home” och avslutande ”That’s My Heart” där den sistnämnda nog är det bästa spåret på hela albumet. Den påminner om den vackra ”Ohne Dich” med en pianobaserad melodi där Tills mörka stämma visar prov på hans poetiska förmågor.

Trots ett tveksamt textmässigt innehåll som möjligtvis kan användas som slagträ i debatten om den manliga dominansen och eventuella sexismen inom Metal så är ”Skills in Pills” ett mycket bra album, men främst om man är ett fan av Pain snarare än av Rammstein.

 

8/10 STRÅLANDE!

TracklistLindemann

01. Skills In Pills (04:13)
02. Ladyboy (03:20)
03. Fat (04:12)
04. Fish On (04:12)
05. Children Of The Sun (03:40)
06. Home Sweet Home (03:45)
07. Cowboy (03:11)
08. Golden Shower (04:25)
09. Yukon (04:44)
10. Praise Abort (04:44)
*11. That’s My Heart (04:35)

 

 

(English version below)

Obscure and well produced of the dream duo

Till Lindemann is the characteristic vocalist of Rammstein and has provoked and chocked the musical community with his grim appearance, twisted live show acting and bombastic german lyrics since the debut in 1995. Peter Tägtgren is the vocalist, multi-instrumentalist and producer of the Death Metal group Hypocrisy and the Industrial Metal soloact Pain. On ”Skills in Pills” they join forces and deliver a stunningly well produced album with a provoking content.

In general one could say that Lindemann is a mix of the music from Pain and the lyrics and bizarre appearance from Rammstein, with all the levers tweaked up to 11. Those who believe that Lindemann is a more electronic version of Rammstein is mistaken. This is Peters characteristic dance friendly and uptempo metal with distorted guitars in full. Lindemann is more aggressive and faster than Rammstein but not as slow grinding and heavy as the German Industrial act. The melodic elements are accompanied by strings, chants, organ and piano just as in Pain.

The lyrics are offensive with an almost sexist content. The topics are among other a fetisch for fat people in ”Fat”, the self explanatory ”Golden Shower” and the advocation of abortion in ”Praise Abort”. I have a hard time to decide if i find the lyrics repulsive or if I actually can treat them as bizarelly humorous and just smile.

You have to admire Till for his ability to invoke his humour into these topics, if one should see it as humorous at all. But I guess he pulls it off because of his harsh appearance. If you don’t smile the author himself will put the smile on your face with his bare hands, so you better watch it! Tills voice is just as dark and growling in English as in German, the difference being that you now actually understand the lyrics.

The tracks are produced in Peters The Abyss studio and are overall really good with fantastic melodies. The two ballads ”Home Sweet home” and the finishing ”That’s My Heart” give an extra depth to the distorted sound of the other tracks. The last track is probably the best on the album and reminds of the beautiful ”Ohne Dich” with its piano based melody where Tills dark vocals show his excellence in poetry.

Despite some uncertainty of the lyrical content that probably can be used in the debate of the male dominance and the possible sexism of the Metal genre ”Skills in Pills” is a very good album, although it is more appealing to the fans of Pain than of Rammstein.

Lindemann – “Praise Abort”

Tags: , , , , ,


 

Lindemann, det nya projektet från Rammsteins Till Lindemann och Pain-bekantingen Peter Tägtgren, presenterar videon till “Praise Abort”. Spåret är det första smakprovet från bandets kommande album “Skills in Pills”.

Rammstein och Pain i industriell symbios

Tags: , , , , , , ,


Peter Tägtgren från de svenska industrirockarna Pain och Rammstein-sångaren Till Lindemann gör sig nu redo att presentera det nya gemensamma projektet Lindemann.

Peter är även känd från Hypocrisy och för studion The Abyss där han tillsammans med sin bror Tommy har producerat band som Dimmu Borgir, Dark Funeral, Immortal, Sabaton och Raise Hell.

Ytterst lite informaton finns i skrivande stund att tillgå kring den nya konstellationen, men med tanke på de båda medlemmarnas bakgrund så är vi övertygade över att inom kort få återkomma i ämnet.

En promobild kan vi dock bjuda på (nedan) och en rolig detalj i sammanhanget är att Lindemanns facebooksida har vuxit från runt 300 till över 25000 fans på mindre än 24 timmar!

lindemann

Ett första smakprov har nu släppts på Youtube som du kan lyssna på nedan.

 

Waiting For Words – “Pain”

Tags: , ,


Waiting For Words presenterar en musikvideo till “Pain”, den tredje i ordningen från bandets senaste album “Follow the Signs”. Enjoy!

Niklas Hurtig sammanfattar 2011

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Största överraskning

Förra årets stora överraskning var för mig utan tvekan kanadensiska gruppen Austra, som med sin The Knife-inspirerade electro och fantastiskt vackra sång tog musikvärlden med storm. Debutalbumet “Feel It Break” tillhör favoriterna för 2011. Jag hade även förmånen att se dom live på Popagandas efterfest på Debaser Medis i Stockholm en varm augustikväll.

Bästa album

Ladytrons “Gravity The Seducer” tog bandet steget mot en till en mer ambient ljudbild än tidigare. Albumet i sig var ett riktigt starkt sådant, men bytet lämnar ändå en saknad av forna electropoppiga storheter.

Största besvikelse

Diary of Dreams album “Ego:X” lyckades inte alls uppfylla mina förhoppningar. Förra albumet “(if)” från 2009 var en perfekt fortsättning på föregående “Nekrolog 47” som jag anser är Adrian Hates bästa produktion med bandet. Men “Ego:X” innehöll endast några få av deras magnifika epos vilket inte räckte för att övertyga mig.

Bästa festival

Den sjunde Amphifestivalen i Köln i somras var som vanligt fullsmockad med bra band. Det bästa var att jag fick se Kirlian Camera – som trots lite ljudstrul gjorde en riktigt stark insats. Det sämsta var att jag missade Rome efter att arrangörerna hade slut på programhäften första dagen, så tiden under spelningen spenderades helt sonika vid ett öltält. Tyskland i all ära men varför måste banden sluta spela runt midnatt på deras festivaler? Obegripligt.

Bästa revansch

Avslutningsvis kan jag säga att Front Line Assembly med Rhys Fulber vid keyboarden tog rejäl revansch från 2010 års mediokra framförande på Debaser Slussen i Stockholm. Man ska nog ha tur med sångaren Bill Leebs dagsform. Kanske gjorde Rhys medverkan Bill nostalgisk för med hans energi och övertygelse blev spelningen en väldigt svettig, fartfylld och trevlig sådan.

Foto: Jens Atterstrand

Halvt orelaterat

På det lite mer icke-elektroniska planet så var den svenska industrial-metalgruppen Pains nya album “You Only Live Twice” både ett bevis på frontmannen Peter Tägtgrens fingertoppskänsla för hård, elektronisk och mäktig metal men också en fingervisning om den bristfälliga svenska konkurrensen i genren. Det enda band som kan konkurrera är egentligen turnéparhästen Raubtier som med sitt norrländska mörker och tighta livespelningar förtjänar titeln som “Sveriges Rammstein”.

Albumförväntningar 2012

Om man ska blicka framåt så finns det såklart några albumsläpp jag hoppas (och vet) hinner ut i etern under 2012.

Efter sex år så börjar väntan på The Knife‘s nästa album bli olidlig. Abstinensen har dämpats i små doser sedan “Silent Shout” släpptes 2006 genom Karins akt Fever Ray, Olofs Minimal Techno-projekt Oni Ayhun och det bitvis fantastiska soundtracket till operan “Tomorrow, In a year”. Men att det är bekräftat att syskonen Dreijer nu filar på ett nytt album gör att det börjar kittlas rejält  i den musikaliska electronerven.

Sedan Velvet Acid Christ släppte den gitarrbaserade fullängdaren “The Art of Breaking Apart” (2009) har fansen väntat på en release som mer speglar VAC:s gamla arga sound. Frontmannen Bryan Erickson har själv skrivit på sin blogg att hans projekt har tappat i tyngd de senaste albumena och att han känner sig argare än någonsin. I en intervju med tyska SchwarzesBayern (www.schwarzesbayern.de) säger han att:

“The new VAC is spooky. Very dance friendly. Lots of big beats. Very Electronic, Melodic and full of what made Fun with knives a great selling LP.”

Detta bådar gott då jag tycker att VAC:s aggressiva men melodiska industrial är bland det finaste man kan lyssna på.

Amerikanen Michael Holloways debutalbum “Harm’s Way” från förra året med aliaset Dead When I Found Her är den moderna old-school-industrial-genrens positivaste överraskning. Det nya albumet är i skrivande stund cirka två tredjedelar klart och kommer med största sannolikhet släppas i år. Med studsiga industrial-beats, maffiga trummor och skitiga samples skulle det förvåna mig om nästa album blir något annat än lysande.

Mitt senaste fynd inom genren industrial är den tyska akten Object som frontas av Andreas Malik. Att detta projekt inte fått mer uppmärksamhet i scenen är i mitt tycke obegripligt. Object startade för snart 15 år sedan och har tre officiella och tre egensläppta album på sin meritlista. Nya albumet “Mechanisms of Faith” släpps i januari (vi har tidigare skrivit en nyhet om detta) och är redo att göra Object känd utanför den otillräckligt befolkade fankretsen.

Eskilstunabaserade darkwave/ethereal/neo-classsical-gruppen Arcana återkommer med största sannolikhet med ett nyt album under 2012 efter fyra års uppehåll sedan “Raspail” släpptes 2008. Gruppen med multiartisten och grundaren Peter Bjärgö har flera gånger hintat om bandets upplösning men har som tur är fortsatt att utveckla sitt sound och släppa fantastiska skapelser. Arcanas unika mix av ambienta nyklassiska toner som varvas med medeltida Sagan om Ringen-influenser är det bästa som har framodlats i denna stad (Utöver en viss mansnamns-klingande alternativ rockgrupp).

November Process – “Pain”

Tags: ,


Officiella musikvideon till November Process“Pain”, aptitretaren inför kommande albumet. Enjoy!