Patrik Lark (text & foto) genomförde sin årliga resa till tyska Leipzig och den för året 25-årsjubilerande festivalen Wave Gotik Treffen.

Lika traditionsenlig som hans resa är numera den tillhörande liverapporten med konsertbilder från de fyra fullmatade dagarna..

(English version below)

25-årsjubilerande festival firade i nöjesparkens mörker

Den 25:e upplagan av Wave Gotik Treffen (WGT) lockade ovanligt många till Leipzig, cirka 23-24 000 mot tidigare års siffra runt 21 000. I praktiken var det långt fler som uppehöll sig i Leipzig under festivalen. Som tidigare år var det många som valde att inte köpa festivalbiljett då deras intressen inte riktade sig till band och spelningar utan åt andra sociala aktiviteter i och kring staden. Men de extra tusen som köpte festivalbiljett i år lockades troligen av 25-årsjubileumet och förhoppningen om att årets lineup skulle bli något alldeles extra. Men med facit i hand så var den i stort sett i nivå med tidigare år. Enda påtagliga skillnaden var att man till detta år hade abonnerat en hel nöjespark att fira in jubileet i. Det skedde dagen före festivalens officiella öppningsdatum. Initiativet fick väldigt blandade recensioner då en del hellre hade sett att pengarna gick till att boka större eller fler artister och band. Men andra tyckte att det var ett ovanligt kul inslag i detta smörgåsbord till festival. För WGT är ingen vanlig festival, den är så oerhört mycket mer. Dels är den längre än de allra flesta festivaler inom scenen med sina fyra officiella dagar, dels är den en utspridd stadsfestival med fler scener än någon annan, sedan har den, och det är det viktigaste, en mängd kringarrangemang som klubbar, klassiska konserter, utställningar, muséer, lajv, poesiuppläsningar, varietéer och mötesplatser, varav långt ifrån allt är WGT:s officiella arrangemang. Hela Leipzig blommar upp i svarta nyanser och till och med stans klädbutiker anpassar sina skyltfönster till en mer morbid och svart stil.

På torsdagen, dagen innan festivalens officiella startdatum, brukar det alltid vara EBM Warm-up Party med ett par tre EBM-band i Villa, men detta jubileumsår hade man valt att satsa lite extra och flyttat eventet till den betydligt större scenen Felsenkeller där fyra band spelade med The Invincible Spirit som headliner. Men mest påtagligt var förstås den gigantiska förfesten på nöjesparken Belantis, ett par mil söder om Leipzig. För att ta sig dit hade arrangörerna ordnat med bussar som gick i skytteltrafik från Agra och Hauptbahnhof. Men intresset var långt större än antalet bussar och långa köer uppstod. Många fick dessutom ge upp då Belantis blev överfullt. Meningarna gick verkligen isär angående Belantis. Själv tycker jag att det var lite småkul med en nästan mörklagd nöjespark där svarta skuggestalter svepte förbi varandra mellan de glesa ljuspunkterna. Parken var uppenbarligen inte gjord för att hållas öppen efter mörkrets inbrott och provisoriska lampor hade placerats ut på marken för att lysa upp gångvägarna någorlunda. Inuti en stor pyramid, byggd för forsbana, höll Ronan Harris från VNV Nation hov inför ett smockfullt jättedansgolv. I ett stort cirkustält fanns ett ännu större dansgolv, men nästan lika fullt det. Medeltidsstaden hade ett mindre dansgolv dit inte så många hade hittat. Annars tyckte jag att just Medeltidsstaden var det som kändes mest genuint och passande med sitt stora torg med uteservering, en liten utomhusscen och stämningsfulla stockvirkesfasader. Kvällens klimax blev fyrverkeriet som många hade väntat in och därefter drog sig hemåt. Givetvis blev det lika enorma köer till bussarna hem. För undertecknad ledde det till en dyr två mils taxiresa för att undvika att kvällen gick åt till bussköande.

Dag 1 (fredag)

Första officiella dagen inleddes för egen del med Victorian Village och Victorian Picnic, två mötesplatser för folk som gillar att klä upp sig i kläder från den aktuella tidsepoken eller närliggande stilar som barock, edvardiansk och steampunk. Det förstnämnda eventet var beläget inuti en gammal renoverad gasklocka – Arena am Panometer. Där arrangerades dans, musik, the-party och flera marknadsstånd med viktorianska accessoarer. Eventet är bara öppet för personer som följer klädkoden. Den tillämpas inte strikt men de släpper inte in folk som inte synligt tillhör scenen. Det var andra året som Victorian Village arrangerades. Victorian Picnic i Clara Zetkin Park har dock arrangerats i många år och drar långt mer folk, gissningsvis ett par tusen. Det är helt öppet och vem som helst kan ta sig dit för att picknicka eller bara titta på folk. Den fina parken är i sig själv värd ett besök.

Tack vara det fina vädret och de trevliga viktorianska arrangemangen samt ett alldeles nödvändigt klädbyte från höghatt och alldeles för varma kläder, så missade jag några av de tidiga banden. När jag kom till Kohlrabizirkus var det amerikanska Ruined Conflict som spred sin melodiösa melankoli under den stora kupolen. Deras sound ligger väldigt nära VNV Nations futurepop, men låtar som ”United We Stand and Fall” och ”Rebellion” var i mitt tycke helt i nivå med VNV Nations bättre låtar. Själva liveshowen var kanske inte riktigt i samma klass. Det är svårt för de flesta att mäta sig med Ronan Harris pondus på scen.

Haujobb med karismatiske Daniel Myer och serverade flera riktigt sköna rytmer, men hade kanske inte lika starka melodiska låtar som föregående band. Men Daniel Myer är skön att se då han alltid går in för uppgiften och ger allt under en spelning.

Project Pitchfork chockade alla med att ställa upp inte mindre än tre fullt utrustade trumset på scenen. Inte för att jag riktigt uppfattade vad de bidrog till, men det såg onekligen rätt maffigt ut. Bakom dessa hade man också ställt upp snygga ljusdisplayer som starkt bidrog till en mäktig show där ”Timekiller” var den absoluta höjdpunkten redan som låt nummer två. Det var ett långt set med inte mindre än 20 låtar där ”Blood-Thirst” avslutade som tredje extranummer. Trots några tekniska incidenter så var det totalt sett ändå en av de bästa spelningarna under festivalen.

På Agras stora scen spelade Nouvelle Vague en oerhört stämningsfull cover på Joy Divisions låt ”Love Will Tear Us Apart” när jag kom. Det var en lång version som kraftigt skilde sig från den fjäderlätta cocktail-versionen som de gett ut på skiva. Det visade sig vara deras sista låt och den blev den perfekta upptakten till kvällens ”midnight special” som var ingen mindre än Peter Murphy – Bauhaus legendariske frontman. Fokus för kvällens spelning var just Bauhaus material med låtar som ”She’s in Parties”, ”Dark Entries” och Bowie-covern ”Ziggy Stardust” som avslutade hela setet. Även om Peter Murphy inte rörde sig lika extatiskt på scen som under fornstora dagar så var det ändå kul att se att han fortfarande ägde scenen med sin självklara auktoritet och karaktäristiskt skarpa blick.

Dag 2 (lördag)

På Altes Landratsamt öppnade det finska Helsingforsbandet Kuroshio med överraskande bra aggrotech. Uppträdandet lämnade en del övrigt att önska men musiken var hård och rytmisk med stämningsfulla inslag i bästa Bladerunner-stil, en slags cyberpunk med apokalyptiska drag.

Chainreactor från Düsseldorf öste på med sin industriella klubbmusik som var snabb, hård och extremt dansant. De flesta låtarna var instrumentala, ibland kryddade med några röst-samples. Jens Minor och Kay Schäfer gömde sig bakom ett bord som vore de två DJ:s på en klubb, och det var också så helheten kändes, mer klubb-DJ:s än liveband.

På Stadtbad bjöd We Are Temporary på en svårdefinierad samtidselektronika, det var minimalistiskt och lite åt darkwave-hållet. Bakom bandet står den excentriske amerikanen Mark Roberts från Brooklyn. Han uppträdde i en rosa dayglow-mask och hade målat sina synthar i samma självlysande färger; rosa, gult och orange. Det var ingen hitmusik, men charmigt, småtrevligt och annorlunda.

Grekiska coldwave-duon Selofan med färgstarka Joanna Badtrip som frontfigur spred sitt monotona postpunksmörker över Stadtbad. Låtar som ”Love is Mental Suicide” var lika hopplöst depressiva som Joannas punkiga frisyr var upplyftande kreativ. Den senare borde verkligen ställas ut på ett museum för modern konst. Över huvud taget stod bandet för en konstnärlig, melankolisk aura, inte minst med sina konstnärligt ambitiösa bakgrundsprojektioner. Själv gick jag inte igång på Selofans låtar, men vänner som är mer djuplodade inom coldwave och postpunk rangordnade deras spelning som en av de absolut bästa på hela festivalen.

Med en härligt analogdoftande minimal-wave äntrade franska duon Position Parallèle scenen. Frontmannen i mörka pilotglasögon och vitt linne hade en härlig ”larger-than-life”-attityd som snabbt smittade av sig på publiken. Jämfört med Selofans tunga melankoli så drogs tempot upp avsevärt och de smittande rytmerna stod i fokus. Det här var musik som föll mig på läppen, de lät mycket tyngre live än på skiva. Det var nästan så att rytmer och basgångar tangerade EBM mellan varven.

Tyvärr avstod jag från att se Xeno & Oaklander för att hinna i någorlunda tid till WGT:s allra bästa klubbkväll – fetischpartyt Obsession Bizarre – som alltid kröner lördagskvällen i fantastiska Kuppelhalle. Enligt rapporter från de som stod kvar och såg Xeno & Oaklanders spelning så var den mycket bra. I backspegeln hade det nog varit värt att komma lite sent till Obsession Bizarre ändå.

WGT dag 3 (söndag)

Söndagen började på Stadtbad där en rad EBM-band spelade. Först ut var tyska duon Blitzmaschine från Hamburg, de spelade en oldschool EBM påminnande om tidiga Nitzer Ebb, men med lite moderna uppdateringar i soundet. Holger Langermann hade en djup och mäktig röst som inte skämdes att mäta sig med Douglas McCarthys. Blitzmaschine hade samma höga tempo och energi som Nitzer Ebb, vilket uppskattades av publiken. De bästa låtarna var i mitt tycke de från första skivan, som ”Blondes Mädchen” och ”Was Hasst Du?”.

Även om inte scenshowen fick så många poäng så håller jag Blitzmaschine som ett av de intressantaste nya EBM-banden. Soundet är tungt och fläskigt med bra tryck i tempot.

Lokala Leipzig-trion Amnistia spelade industrimusik i gränslandet mellan EBM och aggrotech. Jag trodde först inte att det var ett tyskt band då soundet var så påtagligt transatlantiskt och närmaste influens måste rimligen vara Front Line Assembly. Även om de inte riktigt kunde mäta sig med de stora namnen så var de inte alls dumt. Låtar som ”Blackguard” och ”Vanish Into Air” borde ingå i varje industri-spellista av rang. Uppträdandet var lite stelt men lyftes av snygga videoproduktioner som backdrop.

På vägen från Stadtbad tittade jag in på närbelägna Altes Landratsamt där det spelades en helt annan typ av musik. Rose McDowall, mest känd som sångerskan från Strawberry Switchblade (1981-86), hade många medmusiker med sig upp på scenen. Många av dem satt på stolar och spelade akustiska instrument som violin och cello. Det framförde mest snälla poplåtar som inte lyckades beröra mig så jag kilade snart vidare.

Under Kohlrabizirkus mäktiga kupol hade tusentals ivriga fans samlats för att höra Bristol-bandet Mesh spela nya singeln ”Kill Your Darlings” och kanske några låtar från det kommande albumet ”Looking Skyward”. Mesh spelade melodiös synthpop som gränsade till electrorock i arenaformat och passade ypperligt på WGT:s näst största scen. Det var ingen grandios scenföreställning men Mesh har samlat på sig en diger låtskatt med flertalet hitar som ”Crash” och ”Petrified” som verkligen fick med sig publiken.

Parallellt med WGT pågick också den mindre Gothic Pogo Festival för de som gillar deathrock, postpunk och coldwave. Hit gick de som var lite mer punkinfluerade och DIY. Festivalen höll till på Werk II – en tidigare klassisk WGT-lokalitet – och just denna kväll spelade Parade Ground och coldwave-duon Sixth June. De senare gjorde en stämningsfull spelning i enbart röda ljusstrålar.

WGT dag 4 (måndag)

Jag började dagen med att se Italienska Christine Plays Viola på Altes Landratsamt. Fem-mannabandet spelade något mellanting av darkwave och postpunk. Sångaren Massimo Ciampani hade en väldigt speciell och gäll röst som gav en speciell karaktär åt de melodiösa låtarna. Men ibland visade han också prov på ett brett register med en djupare basröst. Just rösten och melodierna var den stora styrkan hos detta band, som jag räknade som ett av årets fynd bland de cirka 180 artister som uppträdde på WGT 2016. Christine Plays Viola förtjänar verkligen att upptäckas av en större publik. Några av de bästa låtarna som man bör lyssna på var ”Slaughter of the Black Sun” och ”Permutations”.

När jag ramlade in på Kohlrabizirkus spelade Unzucht någon obskyr tysk schlagermetall som verkligen inte tilltalade mig. Men jag var inte där för att se dem och snart nog var de färdiga. Efter kom ett av de mer scenmässigt intressanta band som jag har sett, nämligen Grausame Töchter (Grymma döttrar) från Hamburg. Sist jag såg dem var på WGT 2013 då de spelade under tegelvalven på den lilla intima scenen i Moritzbastei. Nu stod de plötsligt på WGT:s näst största scen inför tusentals åskådare. Grausame Töchter består främst av frontpersonen och låtskrivaren Aranea Peel men till livespelningen hade hon som vanligt tagit med sig en hel ensemble med feministiska BDSM-utövare och några musiker. Själv var hon klädd i en lång paljettklänning i silver, medan övriga var mindre klädda. Musiken var en synnerligen eklektisk häxbrygd med lika delar av EBM, industrial, punk, filmmusik, techno och cabaret. Aranea Peel var som en modern version av Nina Hagen, lika karismatisk och yvig i gesterna och minspelen. Men Aranea Peel var också graciös på ett sätt som fick mig att tro att hon är en skolad dansös. Lite research i efterhand bekräftade detta; hon har studerat dans vid både Stage School for professional artists och John-Cranko-Schule Staatliche Ballettakademie des Württembergischen Staatstheaters. Den silvriga klänningen visade sig ha en hög slits ända upp till midjan, vilket var behändigt när hon smekte sig själv till tonerna av ”Ich Liebe Meine Vagina”. Låtarna från det alldeles nyutgivna albumet ”Vagina Dentata” – inte minst titelspåret – lät mjukare och mer melodiösa än de från de tidigare tre albumens bitvis ganska fräna industripunk. Cabaretens lekfullt rytmiska artikuleringar av textfraserna hade fått en mer framskjuten roll och ljudbilden var renare och mer följsam. Scenshowen var avklädd, både topless och bottomless förekom. Kniv, pistol och strypsnara var en del av rekvisitan, men största överraskningen var att gasmasker, latex och blodvite inte förekom alls denna gång. Alldeles oavsett vad man tycker om Grausame Töchters musik så förblir man inte oberörd och man har aldrig tråkigt under deras spelningar.

Aesthetic Perfection med Daniel Graves i spetsen – och Elliot Berlin klättrande på sin röda Nordlead-synth – gjorde en hyffsad spelning. Men jag kunde ändå inte låta bli att tycka att framträdandet kändes en smula lojt i jämförelse med tidigare spelningar som jag såg för några år sedan. Kanske har det att göra med att Aesthetic Perfection är mer av en synthpop-band idag och själv älskade jag dem för deras första tre plattor, där låtar som ”Schadenfreude” och ”Spit It Out” bjöd på betydligt tuffare tongångar. Just dessa låtar spelades visserligen, men däremellan blev det många pop-aktiga låtar och flera omtolkade Necessary Response-låtar som känns lite väl snälla för min smak.

Agonoize – det tyska flaggskeppet inom aggrotech ställde till med en verkligt maxad show på den stora Agra-scenen. Knappt hade den zombifierade sångaren Chris L kommit in på scen förrän han blev upphissad i taket. Röken låg tung över scenen och det röda ljuset pumpade olycksbådande, som förebådande något blodsdåd. Mycket riktigt, plötsligt hade Chris L fått tag i en stor slaktkniv, och minsann, råkade han inte skära sig riktigt ordentligt i halsen även denna gång! Blodet sprutade med våldsam kraft så att strålarna nådde gott och väl de tre första raderna av åskådare, och det ville aldrig sluta spruta. Blodbadet var ett faktum. Folk såg ut som om hade de haft gyttjebrottning i ketchup. Vi fotografer hade blivit noggrant förvarnade om att akta våra kameror under tredje låten. Några rutinerade hade i förväg täckt sina kameror med skyddande plast. Ovanpå allt blod så fick publiken också sig lite pyroteknik till livs. Det var ett effektfrosseri med extra allt, men det spelades bra musik också; ”For the Sick and Disturbed” var klassikern som kanske lyfte allra mest. Andra bra låtar var ”Schaufensterpuppenarsch” och ”Bis das Blut gefriert”. Av de tre livespelningar jag själv har sett med Agonoize så var det här den klart bästa och mest ambitiösa.

På vägen hem till hotellet hann jag in till Altes Landratsamt och fick se Pink Turns Blue spela några låtar. Här var det inte scenshowen som stod i centrum, tvärtom var de väldigt stela på scenen och fokus låg enbart på själva musiken. Gott så. Pink Turns Blue har några sköna postpunklåtar som ”Walking on Both Sides” och ”Your Master Is Calling”. Fokus låg på de gamla låtarna från 80-talet.

I jämförelse med WGT:s 20-årsjubileum 2011 så kunde detta 25-årsjubileum inte mäta sig med den lineupen. Faktum var att det kändes som ett vanligt år, varken bättre eller sämre. Enda påtagliga skillnaden var egentligen bara torsdagens förfest på Belantis, vilket kändes lite som en besvikelse. Jag hade nog trott att WGT skulle ta i lite mer just detta år. Men som vanligt så var man förstås ändå nöjd med att ha fått uppleva ännu en upplaga av en fantastisk festival. Banden är trots allt bara en liten del av allt det som erbjuds på världens största och bästa goth- och synthfestival.

(English version below)

25-year jubilee festival celebrated in dark amusement park

The 25th edition of the Wave Gotik Treffen (WGT) attracted more people to Leipzig than usually, about 23-24 000 compare to the previous year’s figure of around 21 000. In practice, it was far more who stayed in Leipzig during the festival. As in previous years, there were many who chose not to buy the festival ticket since their interests were not directed towards the bands and gigs but to other social activities in and around the city. But the extra thousand who purchased festival ticket this year probably was attracted by the anniversary and the hope of this year’s lineup would be something special. But in retrospection, it was broadly in line with previous years. The only significant difference this year was that they had rent an entire amusement park to celebrate the anniversary. It was arranged like a preparty the day before the festival’s official opening date. The initiative received very mixed reviews, as some would rather have seen that money went to book bigger names or more artists and bands. But others thought it was a really fun element in this smorgasbord-like festival. For WGT is no ordinary festival, it is so much more. First, it is longer than most festivals in the scene with its four official days. Second, it is a scattered city festival with more scenes than any other. Third, and it is the most important, it hosts fringe events such as clubs, classical concerts, exhibitions, museums, LARP, poetry readings, cabaré shows and venues, which far from all are WGT’s official events. The whole of Leipzig blooms in black shades and even the city’s clothing stores customize their storefront to a more morbid and black style.

On Thursday, the day before the festival’s official start date, there is usually a EBM Warm-up Party with about three EBM bands in venue Villa, but this anniversary year they chose to move the event to the much larger stage Felsenkeller where four bands played with the Invincible Spirit as the headliner. But most significantly of course, was the giant pre-party at the amusement park Belantis, about 20 kilometres south of Leipzig. To get there, the organizers had arranged with buses that went shuttle traffic from Agra and Hauptbahnhof. But the interest was far greater than the number of buses and long queues occurred. Many also had to give up when Belantis became overcrowded. Opinions were really divided about Belantis. Personally, I think it was a kind of funny thing with a nearly blacked amusement park where dark shadow figures swept past each other between the sparse bright spots. The park was obviously not made to be kept open after dark and makeshift lamps had been placed on the ground to illuminate the walkways reasonably. Inside, a large pyramid built for rapids court, Ronan Harris of VNV Nation was the DJ facing a flocked giant dance floor. In a large circus tent was an even bigger dance floor, but almost as fully there. The medieval town had also a small dance floor, where not so many had found their way. Otherwise, I thought that the medieval city was the part that felt the most genuine and fitting with its large square with outdoor seating, a small outdoor stage and the atmospheric facades of medieval Tudor–style houses. The evening’s climax was the fireworks that many had been waiting in and after it many went back home. Of course, it again made for huge queues to the buses home. For me it led to an expensive twenty kilometres taxi ride to avoid spending the whole evening queuing for a bus.

Day 1 (Friday)

First official day began for myself with the Victorian Village and Victorian Picnic, two meeting places for people who like to dress up in clothes from the current epoch or related styles such as Baroque, Edwardian and Steampunk. The first event was located inside a renovated old gasometer – Arena am Panometer. There was organized dance, music, tea party and several market stalls with Victorian accessories. The event was only open to those who follow the dress code. It was not applied strictly but they wouldn’t let anyone in who did not visibly belong to the scene. This was the second year that Victorian Village was arranged. Victorian Picnic in the Clara Zetkin Park, however, has been held for many years and attracts far more people, probably a couple of thousand. It is completely open and anyone can get there for a picnic or just watching people. The nice park was in itself worth a visit.

Thanks to the nice weather and the nice Victorian arrangements and a very necessary change of clothes from top hat and too warm clothes, I missed some of the early bands. When I finally came to Kohlrabizirkus it was the American Ruined Conflict that spread its melodious melancholy under the big dome. Their sound was very close VNV Nation futurepop, but songs like “United We Stand and Fall” and “Rebellion” in my opinion were completely in line with VNV Nation’s better songs. The live show was perhaps not quite in the same class. It is difficult for most people to compete with Ronan Harris commanding presence on stage.

Haujobb charismatic Daniel Myer and served several really beautiful rhythms, but had perhaps not as strong melodic songs like previous band. But Daniel Myer’s nice to see where he always goes into the task and give everything during a gig.

Project Pitchfork shocked everyone by setting up no less than three full drum set on stage. Not that I really understood to what they contributed, but it looked undeniably quite powerful. Behind these they had also put up fancy light displays that strongly contributed to a mighty show where “Timekiller” was the absolute highlight, already as the second song. It was a long set of no less than 20 songs where “Blood-Thirst” finished as third encore. Despite a few technical incidents, it was overall still one of the best performances during the festival.

At the big Agra stage Nouvelle Vague played a tremendously evocative cover of Joy Division song “Love Will Tear Us Apart” when I arrived. It was a long version that greatly differed from the featherweight cocktail version known from their album. It turned out to be their last song and it was the perfect prelude to tonight’s “midnight special” that was none other than Peter Murphy – Bauhaus legendary frontman. The focus of the evening’s gig was at the Bauhaus material with songs like “She’s in Parties“, “Dark Entries” and the Bowie cover “Ziggy Stardust” which ended the set. Although Peter Murphy did not move equally ecstatic on stage like back in the old days it was still fun to see that he still took the stage with his natural authority and characteristically sharp gaze.

Day 2 (Saturday)

At Altes Landratsamt opened the Finnish Helsinki band Kuroshio with surprisingly good aggrotech. The performance left a lot to be desired but the music was hard and rhythmic with evocative elements in the best Bladerunner-style, a kind of cyberpunk with apocalyptic characters.

Chainreactor from Düsseldorf battered the audience with its industrial club music that was fast, hard and extremely danceable. Most of the songs were instrumentals, sometimes spiced up with a few voice-samples. Jens Minor and Kay Schaefer hid behind a table like two DJ’s at a club, and that was also how it felt as a whole, more like club DJs than a live band.

On Stadtbad commanded We Are Temporary on an obscure contemporary elektronica, it was minimalistic and a bit at the darkwave-direction. Behind the band stands the eccentric American Mark Roberts from Brooklyn. He appeared in a pink dayglow mask and had painted his synths in the same luminous colours; pink, yellow and orange. It was no hit music, but quite charming and different.

Greek cold wave duo Selofan with colourful Joanna Badtrip as front figure spread their monotonous post-punk darkness at Stadtbad. Songs like “Love is Mental Suicide” was as hopeless as depressive Joanna’s punky hairstyle was uplifting and creative. The latter should really be exhibited in a museum of modern art. On the whole the band stood for an artistic, melancholic aura, not least with its ambitious artistic backdrop projections. Self I did not really get started by Selofan’s songs, but friends who are more deep into the cold wave and post-punk scene, ranked their gig as one of the absolute best at the whole festival.

With a wonderfully fragrant of analogue minimal-wave the French duo Position Parallèle entered the stage. The front man in dark aviator glasses and white Tank Top had a lovely larger-than-life attitude that quickly spread to the audience. Compared to Selofan’s heavy melancholy the pace was drawn up considerably and the infectious rhythms were placed in focus. This music was quite like hand in glove to me, and they sounded much heavier live than on record. It was almost as if rhythms and bass lines sometimes equaled EBM.

Unfortunately, I refrained from watching Xeno & Oaklander to get in reasonably time for WGT‘s best club night – Obsession Bizarre fetish party – as always crown Saturday night in the fantastic Kuppelhalle. According to reports from those who stayed and watched Xeno & Oaklander’s gig it was said to have been very good. In hindsight it would probably have been worth coming a little late to Obsession Bizarre after all.

Day 3 (Sunday)

Sunday started at Stadtbad where a series of EBM band played. First was the German duo Blitzmaschine from Hamburg, they played an oldschool EBM reminiscent of early Nitzer Ebb, but with some modern updates to the sound. Holger Langermann had a deep and powerful voice that didn’t fear to compete with Douglas McCarthy’s. Blitzmaschine had the same high pace energy that of Nitzer Ebb, which was appreciated by the audience. The best songs in my opinion were the ones from the first album like “Blondes Mädchen” and “Was Hasst Du?” Even if the stage show didn’t get so many points, I still consider Blitzmaschine as one of the most interesting new EBM bands. The sound is heavy and fläskigt with good pressure in the tempo.

Local Leipzig trio Amnistia played industrial music in the borderland between EBM and aggrotech. I first thought that it couldn’t be a German band because of the sound being so apparent transatlantic and their main influence must reasonably be Front Line Assembly. Although they could not really compete with the big names, they were not bad at all. Songs like “Blackguard” and “Vanish Into Air” should be part of any industrial playlist of rank. The performance was a bit stiff but lifted by great looking video projections as a backdrop.

On my way from Stadtbad I had a quick look at the nearby Altes Landratsamt where a completely different type of music was being played. Rose McDowall, best known as the singer of Strawberry Switchblade (1981-86), had many fellow musicians accompanying her on stage. Several of them sat on chairs and played acoustic instruments like violin and cello. They played mostly gentle pop songs that failed to touch me so I moved on rather quickly.

Beneath Kohlrabizirkus mighty dome thousands of eager fans had gathered to hear the Bristol band Mesh play new single “Kill Your Darlings” and maybe a few songs from the upcoming album “Looking Skyward“. Mesh played melodic synthpop bordering on electro-rock in arena format and it fit excellently on WGT’s second largest stage. There was no grand stage performance, but Mesh has made a name of themselves with hits like “Crash” and “Petrified” that really turned on the audience.

Parallel to the WGT went also the smaller Gothic Pogo Festival for those who like deathrock, post punk and cold wave. This was the place for the ones who were a little more punk influenced and DIY. The festival was held at the Werk II – a former classical WGT locality – and just this evening played the Parade Ground and cold wave duo Sixth June. The latter made an evocative play in only red light beams.

Day 4 (Monday)

I started the day with seeing Italian Christine Plays Viola at Altes Landratsamt. The five-piece band played something of a mix between darkwave and post-punk. The singer Massimo Ciampani had a very special high-pitched voice that gave a distinct character to the melodious songs. But sometimes he also showed prof of a wide range with a deep bass voice. His voice and the melodies were the great strength of this band that I count as one of this year’s findings among the approximately 180 artists performing at WGT 2016. Christine Plays Viola deserves to be discovered by a wider audience. Some of the best songs that you should listen to is “Slaughter of the Black Sun” and “Permutations“.

When I got into Kohlrabizirkus Unzucht played some obscure German metal pop that really didn’t appeal to me. But I wasn’t there to see them, and soon enough they had finished. After them came one of the more scenic wise interesting bands I have seen, namely Grausame Töchter (cruel daughters) from Hamburg. Last time I saw them was at the WGT 2013 when they played under the brick arches of the small intimate scene in Moritzbastei. Now they were suddenly on WGT’s second largest stage in front of thousands of spectators. Grausame Töchter consists mainly of the front person and songwriter Aranea Peel but to live gig, she had, as usual, brought an entire ensemble with feminist BDSM-practitioners and some musicians. She herself was wearing a long sequined dress in silver, while the others were less dressed. The music was a highly eclectic witch brews with equal parts of EBM, industrial, punk, soundtrack, techno and cabaret. Aranea Peel was like a modern version of Nina Hagen, as charismatic and lustrous in her gestures and facial expressions. But Aranea Peel was also graceful in a way that made me believe that she is a trained dancer. A little research retrospectively confirmed this; She has studied dance at both Stage School for professional artists and John-Cranko-Schule Staatliche Ballettakademie des Württembergischen Staatstheaters. The silvery dress was shown to have a high slit up to the waist, which was handy while she touched herself to the tune of “Ich Liebe Meine Vagina“. The songs from the just newly released album “Vagina Dentata” – especially the title track – sounded softer and more melodious than those of the previous three album’s at times quite harsh industrial punk. The cabaret’s playful rhythmic articulations of the text phrases had been given a more prominent role, and the sound was cleaner and suppler. The stage show was undressed, both topless and bottomless occurred. Knife, gun and noose were part of the props, but the biggest surprise was that gas masks, latex and bloodshed did not occur at all this time. Regardless of what one thinks about Grausame Töchter’s music no one remains unmoved and you never get bored during their gigs.

Aesthetic Perfection with Daniel Graves at the front and Elliot Berlin climbing on his red Nord Lead synthesizer did a fairly good gig. But still I couldn’t help but feel that the appearance seemed somewhat lazily in comparison with previous gigs I saw a few years ago. Perhaps it has to do with Aesthetic Perfection being more of a synthpop band today and myself, I loved them for their first three albums, where songs like “Schadenfreude” and “Spit It Out” offered much rougher tunes. These songs were actually both played, but in between there were many pop-like songs and several reinterpreted Necessary Response songs that felt a little too nice for my taste.

Agonoize – German flagship of aggrotech – put to a truly maxed-out show on the large Agra stage. Hardly had the zombified singer Chris L entered the stage until strings elevated him to the ceiling. The smoke was heavy across the stage and the red light pumped ominous, foreboding some kind of bloodshed. Indeed, had suddenly Chris L got hold of a large butcher knife, and certainly, didn’t he happened to cut himself quite firmly in his throat this time! Blood spurted violently so that the beams reached well over the first three rows of spectators, and it would never stop spraying. The bloodbath was a fact. People looked as if they had been mud wrestling in ketchup. We photographers had been carefully warned to watch our cameras during the third song. Some experienced photographers had beforehand covered their cameras with protective plastic. On top of all the blood the audience also got themselves some pyrotechnics to life. It was a power excess with extra everything, but there was good music played too; “For the Sick and Disturbed” was the classic that got the most momentum in the audience. Other great songs were “Schaufensterpuppenarsch” and “Bis das Blut gefriert“. Of the three live shows I have seen with Agonoize this was clearly the best and most ambitious one.

On the way back to the hotel, I had time to sneak in to Altes Landratsamt to see Pink Turns Blue play a few songs. It was not the stage show that was the center of attention here, on the contrary, they were very rigid on stage and focused solely on the music itself. Pink Turns Blue had some beautiful post-punk songs like “Walking on Both Sides” and “Your Master Is Calling“. The gig focused on their old songs from the ’80s.

In comparison with WGT’s 20th anniversary in 2011, this 25-year anniversary didn’t really measure up to the former’s lineup. It was more like a normal year, neither better nor worse. The only noticeable difference was really just the Thursday’s pre-party at Belantis, which felt a bit like a disappointment. I was hoping that WGT would bring in some big names this year. But in the end, as usual, I was nevertheless pleased to have gained experience of yet another edition of a fantastic festival. The bands are after all just a small part of all that is offered on the world’s biggest and best goth and synth festival.

Inför Wave Gotik Treffens 25-års jubileum senare i år så levererar vi en liverapport från förra årets festival.

Patrik Lark packade kameran och levererar nu en rapport från sin årliga vallfärd till Tyska Leipzig.

Den 24:e upplagan av Wave Gotik Treffen (WGT) lockade drygt 20 000 huvudsakligen svartklädda människor att färga Leipzig flera nyanser mörkare. I praktiken bör det ha varit långt fler alternativa personer som uppehöll sig i staden under festivalveckan, som alltid hålls under Pingsten. Dels gick den parallella festivalen Gothic Pogo Festival med inriktning på DIY, dödsrock, pospunk och cold wave med mera. Sedan fanns det de som aldrig såg några band men som dök upp på olika träffar och arrangemang som Victorian Picknick, Steampunk Picknick, Vampire Meetup eller i Medeltidsbyn. Andra anordnade fotosessioner på den stora parklika kyrkogården Südfriedhof med sitt mäktiga ny-romanska kapell och tio tusen Rhododendronbuskar – upp till fyra meter höga. Det anordnades rollspel, poesiuppläsningar och en rad andra saker som modevisningar och utställningar av olika slag. Kort sagt, Leipzig blommade upp och exploderade i en mängd alternativa arrangemang av allehanda slag. Wave Gotik Treffen är i sig ett makalöst svulstigt smörgåsbord, men festivalen drar också med sig mängder av kringarrangemang som hakar på den fantastiska feststämningen som råder. Eftersom festivalens många scener ligger utspridda i och omkring staden så är det lätt locka in passerande festivalbesökare även till andra event.

Efter förra årets chockartade värmebölja så kändes 24:e upplagans ljumma väder med smärre regnskurar faktiskt som en förbättring. Huvudsakligen var vädret fint, men det hade gärna fått vara aningen lite varmare.

Torsdagen, dagen innan festivalens officiella startdatum, var det EBM Warm-up Party med bland annat svenska Volvo 242, på lilla intima scenen i Villa, och förstås sedvanligt klubbande under de labyrintiska tegelvalven i Moritzbastei.

WGT dag 1 (fredag)

Den första dagen på det officiella programmet inleddes för många med den traditionsenliga picknicken i den prunkande gröna Clara Zetkin Park. Men i år hette den inte Viona’s Victorian Picnic, för Vionas sällskap hade flyttat sitt arrangemang till en fint renoverad gasklocka, Panometer Arena, för att slippa ifrån alla paparazzi-turister. Arrangemanget hade därför döpts om till Viona’s Victorian Village och där stod bland annat tidsenlig dans på programmet. Picknicken i parken hade istället fått nya namnet Viktorianisches Picknick zum WGT av nya arrangörer.

På stora huvudscenen Agra spelade Thomas Reiner från Nachtmahr med sitt andra band L’Âme Immortelle, som är mer finstämt och melodiöst med skönsjungande Sonja Kraushofers som kontrast till hans egen oborstade aggrotech-röst. Scenen badade i rosa, blått och lila ljus, nästan lite väl romantiskt i uttrycket. Fullt så finstämd var inte musiken, även om den var snäll i jämförelsen med Nachtmahrs aggressiva framtoning.

Nästa band upp på Agra-scenen var det populära futurepopbandet Blutengel som fyrade av sina hits till teatralisk pompa och ståt med allt från munkar och nunnor till lättklädda BDSM-flickor och fyrverkerier. Musiken kom lite i bakgrunden, men Chris Pohl har aldrig varit någon stor sångare så det gjorde åtminstone inte mig så mycket.

Efter två band förflyttade jag mig till den näst största scenen Kohlrabizirkus där electro-industrialbandet Accessory med förgrundsfiguren Dirk Steyer spelade under jättekupolen. Accessory hade flera riktigt bra dansanta låtar som drev upp tempot och stämningen.

Men mot nederländska huvudbandet Grendel blev de förstås inget annat än ett bra förband. Med sin melodiösa electro-industrial med tydliga EDM-tendenser fick Grendel snart publiken med sig. Med tunga klassiker från succéskivan “Harsh Generation” och EP:n “Chemicals + Circuitry” i ryggen var JD Tucker och Sascha Pniok i sitt esse och avslutade första WGT-kvällen på bästa sätt.

Någon midnight special-artist dök aldrig upp på årets upplaga. Vanligen brukar det vara en sådan på stora huvudscenen både på fredagen och lördagen. Rykten ville ha det till att Marilyn Manson och The Editors skulle ha utgjort dessa, men att bokningarna av någon anledning gick om intet. Spekulationerna var många.

Istället för att klubba efter konserterna skyndade jag mig istället bort till Werk II, där den parallella festivalen The Gothic Pogo Festival huserade för första gången. På grund av tekniska problem hade de blivit kraftigt försenade och jag hann därför se både Los Carniceros del Norte och 1919 spela. DJ för kvällen var bland annat Stockholmsprofilen Johnny Nattsjö (DJ BatCat), vilket medförde att jag inte lämnade stället förrän vid kl. 05:00.

WGT dag 2 (lördag)

Lördagens spelningar inleddes för min del på nya scenen Stadtbad – ett gammalt ombyggt badhus där publiken stod på den övertäckta simbassängen. Scenen var ganska väl tilltagen och den nyantika lokalen rymlig med högt i tak och trevliga bi-ytor som var fint renoverade med sammetsgardiner som draperingar från golv till tak. Utanför på gården fanns uteserveringar av typisk festivalstil. Ett trevligt nytillskott bland WGT-scenerna. På scenen stod Los Angeles-bandet The Present Moment som spelade någon form av cold wave-hybrid. Bandet var för mig helt okänt innan de annonserades inför WGT, men några genomlyssningar senare var det helt klart att det var ett band som måste klämmas in i det omöjliga WGT-schemat. Jag blev inte besviken. Det kanske inte var något jättedrag på scenen men fantastiska låtar som “The High Road” och “Million To One” stod för behållningen.

Sedan var det bråttom att ta sig en mil söder om staden till huvudscenen Agra där hypade EBM-bandet Youth Code, också från Los Angeles, skulle spela. Deras punk/hardcore-inspirerade industrimusik är inte helt lättillgänglig, men det är alltid fantastiskt att se vokalisten Sara Taylor ge järnet på scenen på ett sätt som vi inte är vanan att se elektro-artister göra. Hon headbangar, spottar sig själv i ansiktet och rullar runt på golvet. Att se Youth Code live är som att få sig en redig smocka. Alla bör uppleva dem live åtminstone en gång! Agra-scenen må ha varit numret för stor, Youth Code gör sig bättre i det lite intimare formatet. Men det var ändå en fantastisk spelning.

Tredje bandet för dagen valde jag att se på Felsenkeller där jag av någon anledning aldrig hade varit under mina fyra tidigare WGT. Scenen ligger lite väster om staden så återigen blev det en längre resa. På scen stod Rammstein-liknande industrial metal-bandet Megahertz. Det fem man starka bandet dominerades på scen av karismatiske sångaren Alexander “Lex” Wohnhaas som hade vitsminkat ansikte i någon grotesk clownstil. I min mening är Megahertz det bästa bandet inom Neue Deutsche Härte, som stilen kommit att kallas i Tyskland, efter Rammstein då. Band som Eisbrecher och Stahlman känns lite mer lättviktiga i jämförelsen. Låtar som “Jagdzeit” och “Himmelstürmer” lyfte taket på ett fullsmockat Felsenkeller.

Det blev inte riktigt tid till att se hela setet då det var hög tid att bege sig till Moritzbastei för att se norska Substaat bjuda på elektronisk musik i gränslandet mellan synthpop och melodiös EBM. Moritzbasteis lilla intima scen under tegelvalv är verkligen en fantastisk inramning, bara man har turen att hamna tillräckligt långt fram för att se något. Intrycken av Substaat var som väntat blandade. Många låtar är i mitt tycke lite för snälla och synthpoppiga, som “Berlin” och “I Feed You My Love”, men så har de också de lite tyngre låtarna “Macht” och “Tech Head” som jag gillar mycket. Det är melodierna som står i första rummet hos Substaat och de är också deras starkaste sida.

Fler än dessa fyra spelningar hann jag faktiskt inte med denna dag, mest på grund av de långa resorna mellan fyra olika scener. Men på lördagen var det också Obsession Bizarre – det stora fetischpartyt i mäktiga Volkspalast Kuppelhalle. Byggnaden ser ut som Pantheon i Rom: cirkulärt med en stor kupol och kolonner. Partyt har dresscode som kräver kinky outfit som lack, läder, latex eller uniform, trots det ringlar sig kön lång utanför strax efter öppning. Gissningsvis är det ett tusental personer på partyt som för många utgör något av höjdpunkten på festivalens klubbande.

WGT dag 3 (söndag)

Tillbaka till Volkspalast Kuppelhalle, men nu som scen för ett antal intressanta cold wave-band. Först ut var italienska Ash Code från Neapel (bandnamnet lär vara inspirerat av traktens vulkan Vesuvius) som ligger i gränslandet mellan cold wave och postpunk. Bandet var mig inte helt okänt innan WGT, men det var när jag lyssnade in mig inför festivalen som jag insåg deras storhet. Deras låt “Dry Your Eyes” har en svart melankoli som äter sig igenom alla skyddsbarriärer. Den har blivit en av mina absoluta favoritlåtar från de senare åren. Men de hade mer att bjuda på som “Waves With No Shores” eller postpunkiga “Empty Room”. Scennärvaron var möjligen lite stel, lite som musiken, men behållningen här var den stämning som musiken försatte en i.

Efter Ash Code skulle snart Keluar spela, men dessvärre pågick samtidigt en EBM-kväll borta på Stadtbad och jag var bara tvungen att se nya succébandet NZ från Österrike ta upp Nitzer Ebbs fallna mantel som det mest energiska EBM-bandet på scen. Ständigt drabbas man av dessa krockar som tvingar en till omöjliga beslut om vilket band man ska se. När jag väl kom fram till Stadtbad höll just svenska Dupont på att avsluta sin sista låt, så jag hann aldrig bilda mig någon uppfattning om deras spelning, men svensklägret verkade alla nöjda med spelningen. NZ höll dock alla löften om att sprida energi från scenen. De bägge herrarna i lederhausen och linne turades om att hålla micken respektive trumpinnarna. Det blev en rejäl urladdning i högsta tempo som tände upp publiken ordentligt. Det ska sägas att NZ ligger väldigt nära sin föregångare i musikstilen. Soundet låter exakt som hämtat från Nitzer Ebbs “That Total Age”.

Efter NZ klev belgiska The Juggernauts upp på samma scen. Iförda svarta pilothjälmar med visir spelade de en minimalistisk och ganska hårdför EBM. Bakom bandet står BORG som också är känd som en halvan av The Klinik. De bägge bandens musik står inte så långt ifrån varandra.

På Agra-scenen väntade sedan Los Angeles-bandet London After Midnight (namnet är taget efter en förlorad stum- och skräckfilm från 1927, regisserad av Tod Browning) som gjorde succé med sin electro-gothic rock under 90-talet, men som sedan försvann efter tre album. Huvudmannen Sean Brennan är en verklig scenpersonlighet och spelningen kändes som något av ett måste att se live efter deras långa frånvaro från scenen. Setet inleddes med “Your Best Nightmare” och avslutades med “Sacrifice”, så långt allt väl, men däremellan saknade jag många av mina favoriter från senaste skivan, som “Feeling Fascist”, “Nothing’s Sacred” och “Amerika’s Fucking Disease”.

En taxiresa senare stod jag vid den gamla men mysigt renoverade fabrikslokalen Täubchenthal i Plagwitz, väster om staden. Här hade cybergotharna samlats för att se Centhron spela aggrotech och harsh EBM. Jag missade nästan halva setet men hann i alla fall se deras isärklass bästa låt “Dreckstück” och de avslutande vulgolåtarna “Cunt” och “Pornoqueen”. Det var imponerande att se keyboardisten klara av hela spelningen iklädd latexcatsuit och korsett.

WGT dag 4 (måndag)

Sista festivaldagens första spelning blev italienska Spiral69 från Rom som gick upp på Altes Landratsamts scen, som behändigt nog låg i byggnaden bredvid mitt hotell. Ljudet i Altes Landratsamt var inte det bästa så min favoritlåt “The Girl Who Dance Alone In The Disco” lät inte riktigt så bra som väntat. Ljudet av deras new wave-rock grötade till sig och mycket av nyanserna försvann.

Bandet efter var nederländska The Essence från Rotterdam som spelade en lite lugnare och renare variant av new wave-rock och de hade inte samma problem med ljudet, men då var det heller inte samma ös som Spiral69 bjöd på. För The Cure-älskare fanns det stora likheter, både vad gällde låtskrivandet och inte minst Hans sångröst. Lyssna gärna på “A Mirage” för ett exempel på det.

Fixmer/McCarthy är en duo bestående av den franske technoproducenten Terence Fixmer och den brittiske EBM-sångaren Douglas McCarthy, känd från Nitzer Ebb. Musiken låter därefter, en blandning av EBM och techno, men tempot var överraskande lågt. Douglas McCarthy var långt ifrån den furie på Agras scen som han var under Nitzer Ebbs tidiga år och i ärlighetens namn inbjöd musiken inte till det heller. Det var först när de spelade Nitzer Ebb-covers som “Join In The Chant” som publiken verkligen tände till. Men några egna guldkorn som halvtempolåten “Banging Down Your Door” och den lite snabbare “Pistol Whipper” fick mer än godkänt.

Var det lite stelt under Fixmer/McCarthys spelning så rådde raka motsatsen när Combichrist gick upp på Agra-scenen. Norrmannen Andy LaPlegua har lyckats samla några av de röjigaste livemusikerna till sitt aggrotechband, som alltmer kommit att utvecklas till ett industrihybrid-band som drar mer åt metall än elektronisk musik. Oavsett vad man tycker om det så måste man verkligen erkänna att de är fullblodsproffs på scen och bjuder på en verkligt intensiv show med frenesi och drag. Och av hänsyn till WGT-publiken verkade de ha stoppat med extra många av sina gamla aggrotech-hits som “Electrohead”, “Shut Up and Swallow”, “Get Your Body Beat” och “Blut Royale”. Förutom dessa tyckte jag att nya hiten “Maggots at the Party” var höjdpunkten på spelningen.

Efter festivalens sista spelning är det tradition att bege sig till Moritzbastei för den obligatoriska sista klubbnatten på tre dansgolv som brukar hålla igång till framåt 07:30-tiden. Vissa år har jag gått direkt därifrån till hotellfrukosten. Sedan återstår bara den slutliga utmaningen att ta sig hem via Berlin när batterireserven är så nära noll den någonsin kan bli.

Som vanligt när man summerar sina upplevelser från WGT ångrar man att man missade än det en, än det andra. Det är ju trots allt bara en bråkdel av det som erbjuds som man i praktiken kan ta del av. Men varje år lovar jag mig själv att; nästa år då ska jag …

Nästa upplaga av WGT råkar för övrigt vara ett 25-årsjubileum och det kommer då att bli ännu svårare att hinna med allt. Men det kommer förstås att bli helt fantastiskt och ett av de viktigaste måstena för 2016. Som alla som har läst så här långt förstår, är WGT oerhört vanebildande. ”Been there, done that”-argumentet fungerar inte riktigt här, man blir liksom aldrig färdig med WGT.

Den 23:e upplagan av Wave Gotik Treffen (WGT) i Leipzig lockade 21000 mörkeralternativa människor 

att invadera staden och färga den svart. Patrik Lark levererar här en rapport från årets festival..

(English version below)

Även om huvudområdet Agra, med huvudscenen, marknadsplatsen, campingen och medeltidsbyn, ligger en mil söder om staden så märks de svartklädda av högst väsentligt när de tar sig emellan de dryga 50-talet scener och eventplatser som ligger spridda i och runt omkring staden. WGT med sina fyra festivaldygn (i praktiken fem, då det alltid hålls konserter och klubbar som uppvärmning dagen innan) brukar räknas som världens största gothfestival, men då är det inte i första hand publiksiffran som räknas. Även andra tyska festivaler som till exempel M’era Luna kommer upp i 20 000 besökare, men pågår då bara i två dygn och med betydligt färre scener, artister och övrigt utbud.

Omfattningen av WGT är svår att överblicka på grund av den enorma spännvidden på innehållet och att allt är så utspritt geografiskt. Det är just omfattningen och utspriddheten som är så unik för WGT. Det är både väldigt charmigt och något av en förbannelse. Charmen ligger i det enorma smörgåsbord av event och händelser som sker överallt och parallellt, vilket gör att oväntade möten uppstår och destinationen kan komma att ändras längs vägen. Inte sällan fastnar folk med trevligt sällskap på en restaurang, pub eller klubb och glömmer helt bort alla band de skulle se. Man ska inte glömma bort att WGT är tänkt som en träff och inte främst som en festival. Spelningarna sker i en osannolik variation av lokaliteter. Det kan vara alltifrån självaste Operan och Konserthuset till den omgjorda gamla fabrikslokalen Täubchenthal i nedgångna industriområdet Plagwitz, eller kryptan i väldiga krigsmonumentet Völkerschlachtdenkmal, intima scenen under tegelvalven i Moritzbastei, utomhusscenen Parkbühne i Clara Zetkin Park, eller absintbaren Sixtina, den kolonnförsedda neoklassicistiska byggnaden Kuppelhalle med sin mäktiga kupol och runda form, bara för att ta några exempel. I den senare hålls inte bara konserter utan även det välkända fetischpartyt Obsession Bizarre. Klubbar finns det också gott om, var och en med sin inriktning som kan variera från dag till dag. Centralt belägna Moritzbastei torde vara en av de mest kända med sina tre dansgolv, många barer, restaurang, uteplatser och medeltidsmarknad på taket. Även den permanenta alternativklubben Dark Flower ligger centralt och erbjuder två dansgolv. För de romantiskt lagda som gillar överdådiga klänningar och kråsskjortor är Kaufhaus alternativet, medan döds- och gothrockarna föredrar When We Were Young på Täubchenthal (tidigare på Werk II). Förutom klubbar förekommer poesiuppläsningar, absinthfrukostar, lajv, körverk, varitéer med burleskuppträdande och ett flertal av stadens museer är gratis för WGT-besökarna. Ingen annan festival kommer ens i närheten av allt detta, men för att lägga grädde på moset kan nämnas att WGT även har en skuggfestival kallad Gothic Pogo Festival som går parallellt och främst konkurrerar om dödsrockarna.

WGT dag 1 (fredag)

Det officiella programmets första dag inleddes för många med Vionas Victorian Picnic i Clara Zetkin Park. I strålande sol samlades tusentals människor för en gemensam picknick i det gröna gräset i skuggan under de stora lövträden. Värmen var påfrestande med sina 28-30 grader i skuggan, inte minst för alla korsett- och klänningsprydda damer som många gånger hade väldiga huvudbonader och rikligt med teatraliskt smink. Kreativiteten bland klädstilarna hade dock inte låtit sig avskräckas av värmen. Många hade ägnat hela året åt att sy upp och fixa sin kreation för just denna tillställning. Från picknicken blev det bråttom tillbaka till hotellet för att svida om från viktoriansk höghatt till något mer industriellt och lämpligt till kvällens fem spelningar på Kohlrabizirkus.

Först ut var grekiska Siva Six från Aten. Jag kom dit mot slutet av deras set och rakt in i duons underbara dark electro-version av Vangelis ”Bladerunner (Stardust)”. Originalet är instrumentalt men Siva Six hade satt text till låten och lyckades med konsten att driva upp tempot till dansgolvsnivå och samtidigt behålla låtens atmosfäriska och ambienta karaktär. Det lät ruskigt bra och Siva Six hade fler starka och melodiösa låtar att bjuda på. Lyssna till exempel på ”Shadows of the Valley”.

Även nästa band Cygnosic var ett grekiskt band från Aten som spelade en form av dark electro. Inte helt olika sina landsmän Siva Six, men snäppet hårdare och tyngre på bekostnad av melodier. Georg Psaroudakis sång gränsade nästan till growl och gjorde materialet lite mer svårtillgängligt och onyanserat. Plus i kanten för keyboardisten som spelade på en bärbar Alesis-synth och livade upp den i övrigt ganska stela scenshowen. Bästa låtar: ”Mad Desire” och ”Crawl”.

Tredje band ut var tyska Rotersand som såg till fylla upp Kohlrabizirkus till bredden.

Deras välkända och melodiösa electro-industrial med hittar som ”Exterminate Annihilate Destroy” och ”Waiting To Be Born” var mycket publikfriande och många kunde texterna utantill. Men det är något med Rotersand som gör att det bitvis känns lite för snällt. Jämfört med de hårdhudade grekerna framstod de mer som ett futurepopband.

[:SITD:] är ett annat tyskt band som liksom Rotersand växlar friskt mellan genrerna EBM, industrial, electro och futurepop. De senare har kanske mer distinkta melodier men jag tycker att [:SITD:] vinner på att de har en mörkare och lite hårdare framtoning där den där ”snällheten” är bortslipad. Höjdpunkterna var ”Snuff Maschinery”, ”Rot V1.0” och ”Catharsis (Heal Me, Control Me)”. Enda smolket i bägaren var att sångaren Carsten Jacek såg ut som Dogge Doggelito på scen. Hip Hop-utstyrsel ger sannerligen inte rätt vibbar på en WGT-scen. Inte ens Joy Division-tischan kunde riktigt kompensera för det.

Huvudbandet var förstås mexikanska Hocico som är ett av de absoluta toppnamnen inom dark electro/aggrotech. Spelningen inleddes med två mexikanska folkmusiker som spelade upp ett mer traditionellt intro medan scenen rökfylldes. Sedan kom energiknippet Erk Aicrag instudsande på scenen som samtidigt exploderade i skön hellectro. Det var näst intill omöjligt att ta en skarp bild av Erk Aicrag som verkligen inte stod still en enda sekund under hela spelningen. Hur orkar karln? Såvitt jag kunde se var inte andra halvan Racso Agroyam med på scen. Han var istället ersatt av en betydligt längre person som på måndagen dök upp som Rabia Sordas gitarrist. Tempot var genomgående högt och med det omfattande låtmaterial som Hocico har till sitt förfogande så saknades dipparna helt. Det var jämnt och bra rakt igenom. Det var klasskillnad på Erk Aicrag och övriga frontmän. Han är ett fullblodsproffs som höjer Hocico över de flesta andra band. Ska man nödvändigtvis vara lite kritisk så är det väl att de senare årens fullängdare inte kommer upp i klass med ”Memorias Atrás” från 2008 som är deras bästa skiva med guldkorn som ”A Fatal Desire”, ”Fed Up” och ”The Shape of Things to Come” med många fler.

Trots att midnatt hade passerats återstod ändå White Lies på spelschemat i en ovanligt sen konsert (Midnight Special) på huvudscenen i Agra. White Lies har rykte om sig att vara ett bra liveband och redan efter tre album har de en imponerande repertoar med verkligt melodistarka låtar. Samtidigt kan jag tycka att White Lies var en lite märklig bokning på WGT. Deras indierock bär visserligen spår av postpunk men känns föga alternativ och passar bättre på en allmän rockfestival. Exakt vad som anses vara så bra med deras liveshow förstod jag aldrig. Visst, det lät väldigt bra med en fin radda väl utförda låtar, men som show betraktat var det tämligen ordinärt. Deras bästa låtar tycker jag fortfarande kommer från debutalbumet ”To Lose My Life”, inte minst titelspåret och ”Farewell to the Fairground”.

[zooeffect AILAgyrnHbxZ]

Dag 2 (lördag)

Var det varmt första dagen var det inget mot hur varmt det var denna andra dag, cirka 34 grader rapporterades det om. Jag tog mig ut till det nedgångna industriområdet Plagwitz där fabrikslokalen Täubchenthal i år ersatte Werk II. Engelska gothic pagan rock-bandet Inkubus Sukkubus gjorde sin andra spelning efter en akustisk spelning i Medeltidsbyn. Täubchenthal var smått fantastisk och passade Inkubus Sukkubus ypperligt, det var bara det geografiska läget som kunde vara bättre. Möjligen var lokalen i minsta laget för ett så publikdragande band. Karismatiska sångerskan Candia McKormack tog befälet direkt och levererade hits som ”Vampyre Erotica” och ”Heart of Lilith”.

På Moritzbasteis lilla scen under bastiljonens anrika tegelvalv spelade tyska Imaginary War. Jag hade aldrig hört talas om dem tidigare men blev imponerad av deras känsla för melodier. De definierar sin musik som ”synthpop with industrial edge”. Själv är jag inte nöjd med termen synthpop utan skulle hellre kalla det för electronic indierock. Frontmannen Joki Schaller påminde med sin eleganta scen-posering om Covenant-sångaren Eskil Simonsson. Några höjdpunkter var ”Days Turn Brighter” och ”The Tide Has Turned”.

På Agras stora scen väntade sedan belgiska The Klinik. Duon som är kända för sina vitbandagerade ansikten och grova blanksvarta regnrockar spelar en gastkaramande minimalistisk EBM, med inspiration från Antwerpens hamnområde där de en gång arbetade. På scen var The Klinik skrämmande och obehagliga men samtidigt rytmiskt förförande. Soundet var iskallt och hotfullt, vilket förstärktes av de ständigt blixtrande stroboskopen. Ansiktsbandagen hade ersatts av groteska vita masker och hela scenariot var som en ond mardröm. Frontmannen Dirk Ivens är en mästare på att locka fram obehaget ur vårt undermedvetna. Trots enkla medel fungerade The Kliniks stenhårda image utmärkt och kanske var de som allra bäst under klassikern ”Black Leather”.

Efter den urladdningen var det inte lätt för Front Line Assembly att ta över Agras scen. Kanadensiska Front Line Assemblys musik är också mörk och industriell men inte alls minimalistisk. Rytmer och basgångar må ha samma ursprung och referenser som The Kliniks men ovanpå detta bygger de ljudlandskap i flera lager, med komplexa skiften mellan olika partier i låtarna. Frontmannen Bill Leeb kan inte riktigt mäta sig med Dirk Ivens i fråga om att se stenhårt aggressiv ut på scen och showen blev lite blek i jämförelsen. Men musikaliskt var det desto bättre, rent av själva höjdpunkten på hela WGT för min del. Allra bäst var ”Deadened” från senaste skivan ”Echogenetic”.

Lördagen avslutades med det välkända fetischpartyt Obsession Bizarre i fantastiska Kuppelhalle. Jag hann faktiskt med några timmar på Gothic Pogo Festival också innan det blev bråttom att hinna till hotellfrukosten i tid.

[zooeffect AcJAdyLqbjsy]

WGT dag 3 (söndag)

Jag hade tänkt inleda söndagen med Ost+Fronts spelning i Parkbühne men en foto-picknick i Schiller Park bakom Moritzbastei drog ut på tiden och hettan var dessutom makalös, 38 grader! Istället fick det räcka med tre spelningar på Agra.

Amerikanska The Crüxshadows fyllde Agras scen med två violinister och dansöser, en trummis, keyboardist och gitarrist samt inte minst frontmannen Rogue. Det blev en livad tillställning med fart och fläkt på scen. Men Rogue nöjde sig förstås inte med att hålla till på scenen. Han klättrade upp i bägge scentrossarna, ända upp till högtalarnas högsta fästpunkt. Med hjälp av sitt headset kunde han sitta där uppe och sjunga en god stund. Under en av konsertens absoluta höjdpunkter, ”Marilyn, My Bitterness”, tog han sig över kravallstaketet och vandrade runt långt ut i den månghövdade publiken. Musiken var en blandning av goth och darkwave som stundtals drog åt futurepop-hållet med sina tralliga refränger som gillades av många.

Brittiska postpunk-bandet UK Decay med frontmannen Steve Abbo kunde inte riktigt mäta sig med The Crüxshadows scenuppträdande, men kändes mer som ett äkta liveband utan en massa förinspelade synthar. Låtarna ”Killer” och ”Heavy Metal Jews” var några av höjdpunkterna.

Efter UK Decays väldigt avskalade scenframträdande kom tyskagothic metal-bandet Umbra et Imago med något som snarast kunde jämföras med en varietéshow. Huvudmannen Mozart (Manuel Munz) pratade mycket mellan låtarna och lockade till flertal skratt hos de tysk-kunniga delarna av publiken. Det bjöds på ett flertal klädbyten och en regelrätt BDSM-show med nakna bröst, piskor, klämmor, stearin och nålar med mera. Låtmaterialet var inte så imponerande, men det var ingen som somnade under uppträdandet i alla fall. Tveksamt dock om en sådan show hade kunnat genomföras på svensk mark. Det kändes väldigt ”tyskt” på hela taget.

[zooeffect AAMAnw7Zc7Ab]

WGT dag 4 (måndag)

Till hotellfrukosten fick jag se i Facebookflödet att amerikanska aggrotechbandet God Module hade ställt in i sista stund. Det framgick inte då att mexikanska electro-postpunkarna Rabia Sorda skulle ersätta, men ryktena nådde mig ändå under dagen och jag hann i tid till Agras scen för att se detta utmärkta ersättningsband. Eftersom Rabia Sorda är Erk Aicrags sidoprojekt blev det lite som att se Hocico en gång till, bara att de spelade andra låtar med mer postpunkig inriktning. Nåväl, jag hör till dem som tycker att Rabia Sorda är en riktigt pigg vitamininjektion och efter tre fullängdare har de en riktigt hygglig repertoar. De gick helt klart på knock direkt och fyrade av sina kanske tre bästa låtar med en gång; ”Eye M the Blacksheep”, ”Out of Control” och ”Deaf”, men även övriga låtar höll god klass.

Tyska projektet Faderhead är inte helt enkelt att genrebestämma. Spännvidden mellan låtarna från starten till dags datum är ganska stor, men framför allt blandas det friskt i själva låtarna.Det mesta är klubbanpassad electro avsedd att fungera på dansgolvet. Faderhead styrs av Sami Mark Yahya (aka Faderhead) men på Agras scen hade han med sig Joel Meyer och Daniel Meyer från SAM, samt Marco Visconti från XP8. Det verkar oklart om dessa räknas in i projektet eller bara ingår i livesättningen. När Faderhead var som bäst lät de som hård tung EBM i Combichrists anda, men ibland gick Faderhead över den magiska gränsen och spelade något som snarare härrörde från kommersiella RnB/house/techno/dupstep-träsket med hemska autotune-effekter och annat otänkbart för subkulturella genrer. ”Fistful of Fuck You” och ”When the Freaks Come Out” är exempel på det förra och ”Dancers” på det andra. Många texter är för övrigt så sexistiska att de hade passat bättre i någon gangsta-rap istället.

Sista bandet jag såg på Agra-scenen var belgiska Absolute Body Control. Det var återigen Dirk Ivens från The Klinik på samma scen men utan mask och denna gång i sällskap med Eric Van Wonterghem. De spelade old school minimal wave med dragning åt EBM. Dirk Ivens förde sig i vanlig ordning snyggt på scen men låtmaterialet lyfte inte riktigt. Projektionerna på bakgrundsduken var också de minimalistiska och ganska enkla men ändå väldigt effektiva och snygga.

Sedan begav jag mig till Moritzbasteis lilla intima scen för att se Robotiko Rejekto, ett tyskt electro/EBM-band. När jag kom dit återstod bara några låtar av spelningen så jag hann inte få någon riktigt bra uppfattning om bandet. Några av låtarna var i alla fall tämligen melodiösa och hamnade närmre electro än EBM. Jag hade inga större förväntningar på detta band som jag inte kände till sedan tidigare men några låtar lät riktigt bra, till exempel ”High Fidelity”.

På Moritzbastei fortsatte sedan den obligatoriska sista klubbnatten på tre dansgolv tills vi blev utslängda vid 07:30-tiden och det var lagom att gå tillbaka till hotellet för att packa väskan och därefter inta hotellfrukost. Det blev sedan bara någon timmes sömn innan det var dags att checka ut och bege sig till tågstationen. Det var över.

Återstår nu bara den evinnerligt långa vänta på nästa års arrangemang.

[zooeffect AgCADzrFcn4f]

The 23rd edition of the Wave Gotik Treffen (WGT) in Leipzig attracted 21,000 dark alternative people to invade the town and paint it black. Patrik Lark delivers a livereport from this year’s edition..

Although the main area Agra – with the main stage, marketplace, camping and medieval village, lays a mile south of the city – you will sure notice the black-clad as they move between the more than 50’s scenes and event sites that are scattered all around the city. WGT with his four festival days (in practice five, since there are always warming up concerts and clubs the day before) is usually considered the world’s largest goth festival, but then it is not primarily the number of festival visitors that counts. While other German festivals such as M’era Luna also comes up in 20 000 visitors, they usually last for only two days and with far fewer venues, performers, and other offerings.

The extent of WGT is difficult to grasp because of the immense span of the contents and that everything is so spread out geographically. It is precisely the scope and scattering that is so unique to the WGT. It is both very charming and something of a curse. The charm lies in the huge smorgasbord of events that are happening everywhere and in parallel, making the unexpected encounters occur and the destination may change along the way. Quite often people get stuck with good company at a restaurant, pub or club and completely forget about all the bands they were supposed to see. One should not forget that WGT is thought of as a gathering and not primarily as a festival. The performances take place in an unlikely variety of locations. It can range from the Opera and Concert Hall to the redesigned old factory building Täubchenthal in run-down industrial area Plagwitz, or the crypt of the mighty war monument Voelkerschlachtdenkmal, the intimate scene under the brick arches of Moritzbastei, the outdoor stage Parkbühne in Clara Zetkin Park, or the absinthe bar Sixtina, the column bearing neo-classical building Kuppelhalle with its mighty dome and round shape, just to name a few examples. The latter is held not only for concerts, but also the well-known fetish party Obsession Bizarre. Clubs are also plentiful; each with its own orientation that could vary from day to day. Centrally located Moritzbastei is probably one of the most famous with its three dance floors, numerous bars, restaurant, patios and medieval market on the roof. Also the permanent alternative club Dark Flower is centrally located and offers two dance floors. For the romantic ones that likes lavish dresses and frill shirts Kaufhaus is the option, while death and goth rockers prefer When We Were Young on Täubchenthal (previously at Werk II). Besides clubs there are also poetry readings, absinth breakfasts, choral works, cabarés with burlesque shows and several of the city’s museums are free for WGT visitors. No other festival comes even close to all of this, but to add icing on the cake it may be mentioned that WGT also has a shadow festival called Gothic Pogo Festival that runs parallel and competing mainly on the death rockers.

WGT day 1 (Friday)

The official program’s first day began for many with Viona’s Victorian Picnic in Clara Zetkin Park. In harsh sunlight thousands of people gathered for a communal picnic in the green grass in the shade of the large deciduous trees. The heat was sapping their 28-30 Celsius degrees in the shade, not least of all corset and dress studded ladies who many times had enormous headdresses and plenty of theatrical makeup. Creativity among runway looks had not allowed themselves to be deterred by the heat. Many had spent the whole of the year to sew up and fix their creations for this particular event. From the picnic, it was a rush back to the hotel to change from Victorian top hat to something more industrial and appropriate to the evening’s five gigs at Kohlrabizirkus.

First up was Greek Siva Six from Athens. I got there towards the end of their set and straight into the duo’s gorgeous dark electronica version of Vangelis’ “Blade Runner (Stardust).” The original is instrumental but Siva Six had set text for the song and managed to force the tempo to dance floor level, while maintaining the song’s atmospheric and ambient nature. It sounded amazingly good and Siva Six had more strong and melodious songs to offer. Listen for examples to “Shadows of the Valley.”

The next band Cygnosic was also a Greek band from Athens who played a form of dark electro. Not entirely different from their countrymen Siva Six, just a bit harder and heavier at the expense of melodies. Georg Psaroudakis vocals bordered almost to growl and made the material a little more difficult to access. Plus for the keyboardist who played on a portable Alesis synth and enlivened the otherwise fairly rigid stage show. Best songs: “Mad Desire” and “Crawl“.

Third band out was German Rotersand looked to fill up Kohlrabizirkus to the brim.
Their familiar and melodic electro-industrial with hits such as “Exterminate Annihilate Destroy” and “Waiting To Be Born” was very crowd-pleasing and many knew the lyrics by heart. But there’s something about Rotersand that makes it at times feels a little too sweet. Compared to the thick-skinned Greeks they appeared more like a futurepop band.

[: SITD:] is another German band that like Rotersand mixes several genres like EBM, industrial, electro and futurepop. Rotersand has perhaps more distinctive melodies but I think [: SITD:] win because they have a darker and slightly sharper picture where that “kind unit” is cut off. The highlights were “Snuff maschinery“, “Rot V1.0” and “Catharsis (Heal Me, Control Me)“. The only snag was thatwas that the singer Carsten Jacek looked like a rapper on stage. Hip Hop outfit certainly does not have the right vibe on a WGT-scene. Not even the Joy Division t-shirt could really make up for it.

The headliner was of course Mexican Hocico which is one of the very top names in the dark electro/aggrotech scene. The gig started with two Mexican folk musicians who played a more traditional intro while the stage was filled up with smoke. Then came the bundle of energy Erk Aicrag jumping in on the stage who simultaneously exploded in wonderful hellectro. It was almost impossible to take a sharp picture of Erk Aicrag that really did not stand still for a single second during the whole show. How does he manage? As far as I could see the other half Racso Agroyam was missing on stage. A much taller person who later on Monday turned up as Rabia Sorda’s guitarist had replaced him. The pace was consistently high, and with the extensive song material as Hocico have at their disposal there were never any dips. It was consistent and good throughout. It was class distinction between Erk Aicrag and the other frontmen. He’s a real pro who raises Hocico above most other bands. If one need to be a little bit critical recent years full-length album is not up in class with “Memorias Atras” from 2008, which is their best album with gems like “A Fatal Desire“, “Fed Up” and “The Shape of Things to Come” that still are the corner stones of their setlist.

Despite the fact that midnight had passed, White Lies nevertheless remained on schedule for an unusually late concert (Midnight Special) on the main stage at Agra. White Lies have the reputation of being a great live band, and after only three albums, they have an impressive repertoire with really melody-strong songs. At the same time, I think White Lies was a bit of a strange booking for WGT. Their indierock bears the imprints of postpunk but doesn’t feel much alternative and would be more appropriate in a common rock festival. Exactly what is considered to be so good with their live show I never understood. Sure, it sounded very good with a fine lot of well-executed songs, but as a show of view, it was fairly ordinary. Their best songs I still think come from the debut album “To Lose My Life“, not least the title track and “Farewell to the Fairground“.

[zooeffect AILAgyrnHbxZ]

Day 2 (Saturday)

Was it warm first day, it was nothing compared to how hot it was this second day, about 34 Celsius degrees, it was reported on. I went out to the run-down industrial area Plagwitz where factory premises Täubchenthal this year replaced the Werk II. English gothic pagan rock band Inkubus Sukkubus scored their second gig after an acoustic gig in the Medieval Village. Täubchenthal was somewhat stunning and fit Inkubus Sukkubus excellent, it was just the geographic location that could be better. Possibly it was a venue on the low side for such a crowd pulling band. Charismatic singer Candia McKormack took command right away and delivered hits like “Vampyre Erotica” and “Heart of Lilith“.

On Moritzbasteis small stage under the bastiljon’s historicbrick vaults played German Imaginary War. I had never heard of them before but was impressed by their flair for melodies. They define their music as “synthpop with industrial edge”. I myself am not satisfied with the term synthpop but would rather call it electronic indierock. Frontman Joki Schaller recalled with his elegant stage posing on Covenant frontman Eskil Simonsson. Some highlights were “Days Turn Brighter” and “The Tide Has Turned“.

On Agras main stage then waited Belgian The Klinik. The duo which are known for their white bandaged faces and thick glossy black raincoats play a terrorizing minimal EBM, taking inspiration from the Antwerp port area where they once worked. On stage was The Klinik scary and unpleasant, yet rhythmically seductive. The sound was freezing cold and menacing, which was reinforced by the ever-flashing stroboscopes. The famous face bandages had been replaced by grotesque white masks and the whole scenario was like a bad nightmare. Frontman Dirk Ivens was a master at bringing out the discomfort of the audience’ subconscious. Although simple means did The Klinik’s tough image work in an excellent way and perhaps they were at their very best in the classic “Black Leather“.

After that discharge, it was not easy for Front Line Assembly to take over Agras stage. Canadian Front Line Assembly‘s music is also dark and industrial, but not minimalist. Rhythms and basslines may have the same origin and references as The Klinik but on top of this they build soundscapes in multiple layers, with complex changes between the different sequences of the songs. Frontman Bill Leeb couldn’t quite measure up to Dirk Ivens in regards to look really hard and aggressive out on stage and the show became a little pale in comparison. But musically, it was the better, even the highlight of the whole WGT for me. Best of all was “Deadened” from their latest album “Echogenetic“.

Saturday ended with the well-known fetish party Obsession Bizarre in the great Kuppelhalle. I actually did a few hours at Gothic Pogo Festival also before it became a rush to get to the hotel breakfast in time.

[zooeffect AcJAdyLqbjsy]

WGT Day 3 (Sunday)

I had intended to begin Sunday with Ost + Front’s gig in Parkbühne but a photo-picnic in Schiller Park behind Moritzbastei dragged on and the heat was additionally incomparable, 38 Celsius degrees! Insteadhad tosufficewiththree gigs at Agra.

American The Crüxshadows filled Agras scene with two violinists and dancers, a drummer, keyboardist and guitarist, not to mention frontman Rogue. It was a rollicking affair with speed and excitement on stage. But Rogue could not keep himself on stage. He just had to climb both the speaker-towers’ highest attachment point. With the help of his headset, he could sit up there and sing a good while. During one of the concert’s finest moments, “Marilyn, My Bitterness“, he also took over riot fence and wandering around far out in the large crowd. The music was a mix of goth and darkwave, sometimes with futurepop-catchy choruses, that was liked by many.

British postpunk band UK Decay with frontman Steve Abbo was not in league with The Crüxshadows’ stage show, but felt more like a real live band without a lot of pre-recorded synths. The songs “Killer” and “Heavy Metal Jews” were some of the highlights.

After UK Decay’s very unadorned stage performance German gothic metal band Umbra et Imago came up with something that could be compared with a variety show. The head of the band Mozart (Manuel Munz) talked a lot between songs and attracted numerous laugh at the German-savvy parts of the audience. There were treated to a number of costume changes and a regular BDSM-show with naked breasts, whips, clamps, candle wax and pins and more. The songs were not that impressive, but there was no one who fell asleep during the performance anyway. Doubtful, however, whether such a show could have been performed on Swedish soil. It felt very “German” on the whole.

[zooeffect AAMAnw7Zc7Ab]

WGT 4 day (Monday)

Hotel breakfast I saw the Facebook stream to U.S. aggrotech-band God Module had cancelled at the last moment. It was not clear then that Mexican electro postpunk-band Rabia Sorda should replace them, but rumours reached me yet during the day and I managed in time to Agras stage to see this excellent replacement band. Because Rabia Sorda is Erk Aicrags sideproject it was a bit like watching Hocico again, just that they played songs with more of a postpunk direction. Well, I’m among those who consider Rabia Sorda a really spirited boost and after three full-length albums; they have a really decent repertoire. They clearly went for a direct knockout and played possible their three best songs at once; “Eye M the Black Sheep“, “Out of Control” and “Deaf“, but the other songs held good class too.

German project Faderhead is not simple to determine by genre. The span, genre wise, between the songs is quite large, and even more so the genre-mix in individual songs. Most of it is club-customized electro designed to operate on the dance floor. Faderhead is run by Sami Mark Yahya (aka Faderhead) but to Agra’s stage he brought Joel Meyer and Daniel Meyer from SAM, and Marco Visconti from XP8. It seems unclear whether these are included in the project or just in the live setting. When Faderhead was best let those hard heavy EBM in Combichrists spirit, but sometimes Faderhead passed that magic line and played something rather stemmed from commercial RnB/house/techno/dubstep-swamp with terrible autotune effects and other unthinkable for subcultural genres. “Fistful of Fuck You” and “When The Freaks Come Out” are examples of the former and “Dancers” on the other. Many texts are, moreover, so sexist that they would fit better in some gangsta rap instead.

The last band I saw at Agra’s stage was Belgian Absolute Body Control. It was again Dirk Ivens from The Klinik on the same stage but without the mask, and this time in company of Eric Van Wonterghem. They played old school minimal wave with a hint of EBM. Dirk Ivens carried himself as usual stylish on stage but the song material didn’t really lift. The projections on the background screen were also minimalistic and quite simple yet very effective and stylish.

Then I went to Moritzbastei’s small intimate stage to see Robotiko Rejekto, a German electro/EBM-band. When I got there it remained only a few songs of the show so I didn’t really get any good view of the band. Some of the songs were in all cases quite melodious and closer to electro than EBM. I had no great expectations of this band that I did not know from before, but some songs sounded really good, such as “High Fidelity“.

On Moritzbastei I then continued the mandatory final club night on three dance floors, until I got kicked out with fellow Swedes at 7:30 pm. It was just in time for going back to the hotel to pack my bags and then have the hotel breakfast. Then there was only one hour of sleep before it was time to check out and head for the train station. It was over.

There remains now only the eternally long wait for next year’s event.

[zooeffect AgCADzrFcn4f]