Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: SPV (Oblivion) / Metropolis Records
Releasedatum: 3 november 2017
Genre: Electropop, synthpop
Bandmedlemmar: Hayo Lewerenz, Ingo Hauss, James Knights
Land: Tyskland/England
Recensent: Jens Atterstrand
(English version below)
Komplicerar inte saker i onödan
Boytronics historia är kortfattat en rätt komplicerad historia. Utan att dra hela händelseförloppet ännu en gång, så kan man kort och gott säga att bandet har haft snudd på en handfull olika sättningar efter det att originalduon med Holger Wobker och Peter Sawatzki debuterade med det klassiska albumet “The Working Model” 1983. Den nuvarande trion består av Hayo Lewerenz, Ingo Hauss och den nyrekryterade brittiske sångaren James Knights, som sedan tidare även är känd från Scarlet Soho och soloprojektet Knight$.
När en klassisk akt bestämmer sig för att återuppstå ytterligare en gång med total avsaknad av originalmedlemmar, så måste jag erkänna att det ibland kan skapa lätt förvirrade och kluvna känslor inombords. Men utan att gräva ner mig ytterligare i detta, så tänker jag nu försöka avhandla Boytronics nya album “Jewel” med öppet sinne, som det i sammanhanget relativt starka elektroniska popalbum det är.
Att inte referera till det “klassiska” Boytronic i det här sammanhanget hade varit ett tjänstefel av högsta graden och i den bemärkelsen får “Jewel” fullt godkänt. James Knights är en duktig sångare, som förresten också bör ha en stor eloge för det mod han visat upp när han till synes utan minsta tvivel eller tveksamhet har tagit sig an uppgiften att fronta en av den här scenens mest klassiska akter. Även om jag helst vill bedöma honom för hans egna insats, så vill jag samtidigt uttrycka att han även har lyckats väldigt bra med uppgiften när det kommer till att förmedla de känslor som jag och många med mig säkert förknippar med Boytronics musik.
“Jewel” innehåller en bred flora av välskrivna elektroniska poplåtar i såväl dur som moll paketerade i en ständigt åttiotalsdoftande ljudkostym. Samtliga låtar har stark hitpotential med fina melodier och starka refränger. Glädjespridare som de inledande “Time After Midnight” och den OMD-doftande “The Universe” möter mörkare i mittpartiet melankoliska och lite mörkare inslag, som min personliga favorit “Dark Passion”, “Free to Love” och den starka balladen som utgör titelspåret. “Mad Love” lånar sedan basgången från New Orders megahit “Blue Monday” och för tankarna till åttiotalets Eurythmics när James Knights med en stor dos av soul i Annie Lennox-manér framför refrängen ovanpå ett skruvat och komplext ljudarrangemang.
“Jewel” komplicerar inte saker i onödan och har heller ingen som helst anledning att göra det. Det innehåller ett antal väldigt välskrivna spår och alla som uppskattar åttiotalsdoftande melodistark synthpop med refränger som fastnar ordentligt kommer garanterat finna ett antal favoritlåtar på det här albumet.
Tracklist
01. Time After Midnight (04:41)
02. The Universe (05:32)
03. Mad Love (04:14)
04. Share (06:15)
05. My Baby Lost Its Way (04:47)
06. Jewel (05:53)
07. Dark Passion (04:25)
08. Free To Love (05:47)
09. Big Hands For The Dreamers (03:51)
10. Disco City (05:12)
11. New Year’s Day (04:31)
(English version below)
Doesn’t complicate things unnecessarily
Boytronic’s history is briefly a fairly complicated story. Without going through the whole sequence of events once again, let’s just leave it to the fact that this band has been set up in almost a handful of different ways since the original duo with Holger Wobker and Peter Sawatzki released their classic debut album “The Working Model” back in 1983. The current trio consists of Hayo Lewerenz, Ingo Hauss and the newly recruited British singer James Knights, who is also known from Scarlet Soho and his Knight$ solo project.
When a classic act decides to reappear once more with total lack of original members, I have to admit that it sometimes leaves me with somewhat confused with shattered emotions inside. But without dwelling deeper into this, I’m going to try and deal with Boytronic’s new album “Jewel” with an open mind and just as the, in this context, relatively strong electronic pop album that it is.
Not referring to the “classic” Boytronic in this context would be misconduct at the the highest degree, and in that sense, “Jewel” gets my full approval. James Knights is a good singer who, by the way, should also be given huge credit for seemingly without any doubts have had the great curage to take on the task of fronting one of the most classic acts. Even though I’d prefer to judge him for his own inputs, I would also like to express that he has also been very successful when it comes to conveying many of the feelings that I and many with me surely associates with Boytronic’s music.
“Jewel” contains a wide flora of well-written electronic pop songs that goes in major aswell as minor tones, constantly packed in an 80’s sound suit. All the songs have strong hit potential with nice melodies and strong choruses. Joyful songs like the introductory “Time After Midnight” and the OMD-scented “The Universe” meet melancholic and slightly darker additions, like my personal favorite “Dark Passion”, “Free to Love” and the strong ballad that make up the title track. “Mad Love” then lends the bassline from New Order’s megahit “Blue Monday” and makes me think of the eighties era of Eurythmics as James Knights with a large dose of soul in Annie Lennox-style brings us the chorus on top of the quirky and complex sound arrangement.
“Jewel” doesn’t complicate things unnecessarily and it has no reason to. It contains a number of very well-written tracks, and anyone who appreciates eighties-throbbing melodic synth pop with choruses that stick will definitely find a number of favorite songs on this album.
