Subscribe via: RSS

Tag Archive | "NZ"

Liverapport: Subkultfestivalen 2018, Trollhättan

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Jens Atterstrand (text & foto), Jannice Faringer (text & foto), Niklas Hurtig (text), Alexander Johansson (text) och Patrik Lark (foto) rapporterar från den tredje upplagan av Subkultfestivalen som arrangerades i Folkets Park i Trollhättan den 15-16 juni.

 

 

 

På scen: Suicide Commando, Karin Park, Noisuf-X, Dunderpatrullen, Priest, Alice in Videoland, Empathy Test, Freakangel, The Exploding Boy, NZ, Marsheaux, Outshine, Jäger 90, Pink Milk, We Are the Catalysts, The Guilt, Kill the Sleeper, Rymdkraft, Purple Nail, Hante., Normoria och Mäbe.

OBS! Fotogallerierna nedan innehåller strax under 600 konsertbilder och kan i vissa fall ta lite tid att ladda – ha tålamod!

Med minnena från premiärårets usla väderförhållanden och olyckliga krock med Way Out West, som tyvärr ledde till under omständigheterna relativt blygsamma publiksiffror, har vi nu efter förra årets succé äntligen fått uppleva Subkults tredje upplaga! Flera nödvändiga förbättringar hade införts, den viktigaste av dem alla att få till alkoholtillstånd och servering över hela området där det nya stora öltältet med tillhörande matservering (även med veganska och vegetariska inslag) av såväl hamburgare liksom Arvikafestivalens klassiska paradrätt Langos var en riktigt succé!

När det kommer till lineupen så upplever jag (Jens) den personligen kanske snäppet svagare än förra året, men det har nog egentligen bara om personligt tycke och smak att göra. Subkult skall ha en stor eloge för att redan från början och med stort mod i allra bästa “Arvikafestivalstil” vågat sig på att presentera en tämligen bred flora av musikaliska genrer och stilar på de två scenerna med inslag från såväl mörkare alternativ- och gothrock, post- och elektropunk som bitpop, synthpop, elektropop samt industrial metal, aggrotech och EBM. Detta ger en fantastiskt dynamiskt musikalisk upplevelse för den som gillar det mesta, men å andra sidan kanske också ger chansen till en angenäm vila för trötta fötter och påfyllning av vätskedepåerna i öltältet för de besökare som inte lockas av alla musikstilar.

Subkults allra starkaste “ess-i-rockärmen” är alla de sidoprojekt och event som hålls under själva festivalen med allt ifrån dansuppvisningar och konstutställningar till dansgolv med psytrance-tema och den victorianska picnicken. Festivalen är en gemytlig, vänlig och trivsam mötesplats för fans av alla dess närliggande alternativa musikstilar och subkulturer och även om man har en bra bit kvar till Arvikafestivalens status och storhet så har man under omständigheterna lyckats bra med att försöka förvalta det arvet.

Besökarantalet föll enligt uppgift tyvärr med runt 300 personer jämfört med förra året och jag håller verkligen tummarna för att man lyckas få till en fjärde upplaga för Subkult är en fortsatt riktigt proffsigt arrangerad, välskött och trevlig festival som kan hålla fanan högt och fortsatt vara en av vår inhemska svartklädda scens absoluta höjdpunkter under året!

Tyvärr är det en tuff uppgift att kunna täcka in samliga spelningar under en fullmatad festival som denna men nedan följer ett antal liverapporter från utvalda spelningar och därefter ett fotoalbum med livebilder på några av de övriga liveakterna. Vi tackar alla inblandade för ännu en fantastisk vistelse på Subkultfestivalen och håller tummarna för att vi får avnjuta ännu en upplaga nästa sommar! (Jens Atterstrand och Jannice Faringer)

Fredag

Kill the Sleeper

Kettils Sundbergs aggrotech-projekt Kill the Sleeper höll igång publiken framför Stella-scenen i ett grymt tempo, trots den tidiga eftermiddagen. Kill the Sleeper har albumet Rebirth från 2014 i ryggen men släppte även EP:n V vid årsskiftet. Kanske den skrikigaste spelning jag varit på, vilken skulle kunna mäta sig med självaste Psyclon Nine. Kettil kan verkligen kombinera aggressiv sång med en mjuk och publikvänlig framtoning som även passar de allra yngsta besökarna. Men har man självaste Johan Van Roy (Suicide Commando) i publikhavet så måste man ju visa att man kan överrösta även den som var först. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

The Guilt

Göteborgsbaserade electropunkten The Guilt levererade för mig en av festivalens allra mest positiva överraskningar i en välljudande mix från den lilla scenen. Jag har tyvärr lyckats missa denna energiska och fartfyllda duos spelningar tidigare och är med detta sagt ytterst tacksam över att jag fick avnjuta deras tempostarka och medryckande punkinfluerade electro den här gången. Sångerskan Emma Wahlgren levererade också en av festivalens mest inlevelsefulla insatser från både scenkant och toppen av högtalare (!). Jag kommer definitivt ha mer koll på The Guilt i fortsättningen! (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

 

 

Freakangel

Jag kan villigt erkänna att de estländska industrirockarna Freakangels senare albumsläpp har passerat mig ganska obemärkt förbi. Men i det gassande solskenet på eftermiddagen så pulvriserade de det mesta av motståndet från den stora scenen med en välljudande, högoktanig och helgjuten liveinsats. Electropuristerna må fnysa åt distade gitarriffen hur mycket de vill – jag kan härmed bekräfta att jag definitivt kommer plocka upp även bandets senare albumsläpp till en mer frekvent rotationsplats i mitt personliga musikflöde. Gitarrer och tjocka syntharrangemang samsades stiligt tillsammans med både snygga ridåer av rök och svartsotig camouflagesminkning. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Hante.

Franska Hante. – eller Hélène De Thoury som hon också heter – är mer känd som ena halvan av cold-/darkwave-duon Minuit Machine. I hennes soloprojekt är fokus mer på melankoliska långsamma, men ack så vackra melodier. Det återspeglas också på scen där man får exakt det man fick på skiva. Hårda beats och vibrerande synthar tillsammans med Hélènes lugna, varma röst i ett nedsläckt och nära liveframträdande. Inget man röjer till men Hantes. nedstämda Darkwave skiner av ett perfekt mörker denna vackra junikväll. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Alice in Videoland

Electroclashakten Alice in Videoland har likt ett gott vin åldrats ytterst väl. Det konstaterar jag väldigt snabbt när den svenska kvartetten, som frontas av den karismatiske och utrycksfulla sångerskan Toril Lindqvist, visar upp stor rutin i ett genomproffsigt framförande när de breder ut sina vingar och blixtsnabbt inbjuder till allsång från den stora scenen. Hur mår Alice in Videoland anno 2018? Alldeles förträffligt skulle jag vilja påstå. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

 

 

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Marsheaux

Alldeles efter Hante. ställer sig en annan kvinnofrontad akt på Stella-scenen i form av grekiska synthpopparna med det fransklingande namnet Marsheaux. Det är något högre tempo och lite lekfullare men minst lika vackra melodier som ackompanjeras av Marianthis och Sophias fagra röster till melankoliska synthslingor. Det är något mer aktiviteter på scen men ändock en relativt statisk, men väl framförd spelning. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Suicide Commando

Mr. Aggrotech himself, Johan Van Roy, var huvudnumret på fredagskvällen och studsade runt på scen och skrek med hela festivalens mest distade mikrofon och fick med sig publiken på varenda ton. Övriga musiker på scen lyfte spelningen till en högre nivå än vad någon soloartist kan mäkta med. Låtskatten från Suicide Commando är så enorm att det är nästintill omöjligt för fans att få just sin favoritlåt, men det är ju ett angenämt problem som många av de äldre akterna brottas med. Antalet band som influerats starkt av Johans 30-åriga karriär ska nog inte underskattas och det fanns säkerligen en handfull på Subkultfestivalen som kanske inte hade funnits om inte Suicide Commando hade gjort det de gör. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Noisuf-X

En av scenens tyngsta namn när det kommer till hård och dansant rhythmic noise är tysken Jan L. och X-Fusion-bekantingens sidoprojekt Noisuf-X som avslutade kvällen på Stella-scenen och för en stund snabbt förvandlade lokalen till en svettig källarklubb någonstans i Östeuropa. Högoktanigt och hårt rytmiskt i stundtals nästan förhäxat tempo gör att en nominering för festivalens bästa röj tveklöst går raka vägen till Noisuf-X. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Lördag

Jäger 90

Svenska publikfavoriterna Jäger 90 bjöd festivalens bodyfantaster på en familjär tillställning på Stella-scenen redan tidigt på eftermiddagen. Midsommarstången var givetvis på plats när den tokroliga tyska EBM-duon framförde sin, som vår tidigare skribent Carolina Lindahl kanske hade uttryckt det – trallvänliga kött och potatis-EBM på modersmålet. Allsången var lika given som den lilla moshpiten framför scenen, från vilken det också – till säkerhetsvakternas stora förtret – även bjöds på burköl till delar av publikhavet. Jag måste erkänna att Jäger 90s musik inte går frekvent i undertecknads högtalare eller hörlurar men live förmedlar de mycket hjärta och stor spelglädje ackompanjerat av en stor dos bjuda-på-sig-själva-mentalitet och förfeststämning som lätt smittar av sig. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Lucifer’s Aid

På lördagen laddade Calle Nilson a.k.a. Lucifer’s Aid den tidiga kvällen med 45 minuter svart energi på den lilla scenen Stella. En trekvart som fylldes av hans resliga skepnad som av och an pendlande genom mörker och rök på scenen, medan han med sitt karaktäristiska growlande framförde sina låtar. Tre kvartar där allt liksom bara stämmer. Uttryck, ljud, ljus och låtval. Calle går med sitt projekt Lucifer’s Aid från klarhet till klarhet och seglar in bland toppkandidaterna av de bästa framträdandena under Subkultfestivalen. (Jannice Faringer)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

NZ

Österrikiska EBM-duon NZ har på senare år trappat ner på sina liveframföranden och genomför numera bara en knapp handfull spelningar per år. Detta verkar göra att deras vilja att leverera varje gång de står på scenen extra stark och inget undantag gällde den här eftermiddagen inne från Stella-scenen. NZ har ju aldrig hymlat med sina uppenbara Nitzer Ebb-influenser vare sig när det kommer till deras musik eller skivomslagsdesig vilket blev extra tydligt även när det kom till ljussättningen och grafiken som bandets vana trogen gick i färgerna rött, svart och vitt. Bandets diskografi är sammanhanget ganska kort, vilket gör det lättare för publiken som snabbt hängde på när duon med stor fingertoppskänsla proffsigt levererade sina träffsäkra bodyhits. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Empathy Test

Brittiska synthpopundret Empathy Test har utvecklats på scen och var tajtare och mer publikfriande på Subkultfestivalens stora scen än de var på den stora scenen på Amphi i fjol. Isaac Howlett hoppar upp på högtalare och poserar större och yvigare. Det är en bra bit kvar till en megaentertainer som Brett Anderson i Suede men Howlett är både porträttlik och på väg ditåt. Vissa låtar är omarrangerade i förhållande till skivorna med bättre driv i bas och trummor. Bredvid mig i publiken står ett vackert par från Hamburg som kört upp till Trollhättan under lördagen och njuter av suverän sång, duggregn och synthvemod i midtempo. (Alexander Johansson)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Karin Park

Karin Park intog stora scenen som en långsmal valkyria med en tyngd i basen som måste ha skrämt fisken i Götaälven. Park var festivalens enda artist med ursnygg scen, coolt designade lampor och ett superprofessionellt scenframträdande. Med håret i en hård knut framförde hon sin lika hårda som konstnärliga electronica parad med magnifika vokalinsatser. Det var som att se Björk på Arvikafestivalen, fast med lite anonymare låtmaterial. (Alexander Johansson)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Priest

Den för vanan trogen maskerade och “anonyma” svenska trion Priest avslutade, omgivna av ett tätt lager av rök, lördagskvällen på Stella-scenen. Priest gjorde ett professionellt och stiligt intryck live när de framförde väl utvalda spår från debutalbumet och med Ghost-bekanta rutinerade medlemmar på scenen och starkt låtmaterial som ständigt bjöd upp till allsång så var det svårt att misslyckas. Trots att jag stundtals tyckte att arrangemangen påminde väl mycket om studiomaterialet så går konserten definitivt till historien som ett av de absolut snyggaste vid årets festival. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Fotogallerier (övriga)

The Exploding Boy – Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

 

 

The Exploding Boy – Foto: Patrik Lark (Darklark)

Normoria – Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Övriga akter – Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto) och Patrik Lark (Darklark)

 

 

Intervju: Inför Subkultfestivalen (Mirre Sennehed)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Den tredje upplagan av Subkultfestivalen, som arrangeras i samarbete mellan Subvox och Arrangörer utan hinder, går av stapeln i Folkets Park i Trollhättan den 15-16 juni.

På scen i år bland andra: Suicide Commando, Karin Park, Noisuf-X, NZ, Empathy Test, Alice in Videoland, The Exploding Boy, Marsheaux, Lucifer’s Aid, Freakangel, Jäger 90, Hante. och Kill the Sleeper.

Jens Atterstrand fick en pratstund med festivalgeneralen Mirre Sennehed.

(Foto: Patrik “Darklark” Lark)

Hej Mirre! Snart är det äntligen dags för Subkultfestivalen igen! Vad har du att berätta inför den tredje upplagan?

– Hej Jens! Oj, det finns så mycket att berätta! I år har vi alkoholtillstånd över hela området, vi har fyllt upp den stora astfaltsytan framför Aura med öltält och en massa uppträdanden och spex, vi har tagit in mer elektroniska genrer samt byggt ut dansbanan (där ölområdet var andra åren) till Helgonscenen egna dansgolv. Vi har gjort otroligt många förbättringar på festivalområdet men även campingen. Dessutom har vi ingått ett viktigt samarbete med konstföreningen Avgrunden och vi kommer kunna se mer konst på festivalen i år, vilket vi tycker är fantastiskt kul!

Utöver den breda och imponerande lineupen – vilka nyheter kan besökarna förvänta sig i övrigt? Några speciella sidoevent och happenings?

– Liksom tidigare år så kommer det arrangeras en Viktoriansk picknick i nära anslutning till festivalen och även den gothiska orgelkonsertern i Svenska kyrkan som varit ett uppskattat programinslag. Men man kommer även kunna gå på venissage då konstföreningen Avgrunden arrangerar detta på Folkets Hus under fredagen. Och på området kommer det vara live-kroppskonst, burlesqueshower och eldframträdanden och massor med spex. Ett helt klart mycket mer fullproppat program i år. Har man VIP-biljett kommer tv-spelshörna, artist-signering och andra roliga saker ingå i upplevelsen på festivalen.

Varför bör alla som gillar synth och annan relaterad alternativ musik besöka Subkultfestivalen?

– Om man saknar Arvikafestivalen och vill ha en utomhusfestival med camping (även om man nödvändigtvis inte bor där hehe) och där olika kulturinslag och musikgenrer möts och bygger broar, så ska man komma på Subkult. Jag själv saknade en mötesplats där inte endast 1 genre spelades, då jag gillar allt från metal, synth till psytrance. Och har man ett kompisgäng med olika musiksmak inom olika subkulturella genrer så är ju Subkult något man borde stötta.

Vad är de viktigaste lärdomarna som ni har tagit med er från de första två åren?

– Vi har lärt oss oändligt mycket! Bland annat att det är svårare än vi trott att locka folk till en småstad i nära anslutning till en storstad. Folk köper inte grisen i säcken samt att folk är inte lika benägna att jobba ideellt som förr i tiden. När Arvika och Hultsfred byggdes upp så skedde det på många eldsjälars driv och engagemang och sponsring. Och sedan har ju ingen i historien levererat den lineupen och den kvalitéten som vi gjort första åren – så det är svårt att veta hur saker och ting går innan man gjort det. Och att utomhusfestival är dyrt – väldigt dyrt – att arrangera. Men vi har också lärt oss hur viktigt en sådan här mötesplats faktiskt är för att uppmuntra och stötta den alternativa scenen att utvecklas och leva vidare.

Vad är dina starkaste minnen från de första två upplagorna och vad ser du själv mest fram emot i år?

– Första året var det ju oturligt att vi tvingades byta datum och krockade med Way Out West, samt att himlen kände för att öppna sig med en ny syndaflod. Men jag minns att alla som besökte vår festival var så optimistiska och hade superkul och var peppande hur som, så det kändes kul. Allt fungerade bra och man kan ju inte rå för vädret. För andra året så var ju festivalen inte längre en “gris i en säck” så bilder och videos från festivalen visade vilket grymt event folk kunde förvänta sig vid ett besök. Och det kändes så himla kul att se kända musiktidningar såsom GAFFA och HYMN skriva positiva saker om festivalen samt att självaste Fredrik Strage lovordade festivalen i Dagens Nyheter. Sånt minns man med glädje och allt hårt jobb blir värt det. Och sen solen! Det fina vädret var väldigt viktigt för andra året så vi fick till den där äkta festivalkänslan!

Mer information och biljetter till festivalen hittar du på www.subkultfestivalen.se. Elektroskull kommer vår van trogen givetvis vara väl representerade på festivalen, hoppas vi ses i Trollhättan i juni!

Liverapport från 2016
Liverapport från 2017

Liverapport: Wave Gotik Treffen 2015 – en tillbakablick

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


patrik_lark

Inför Wave Gotik Treffens 25-års jubileum senare i år så levererar vi en liverapport från förra årets festival.

 

Patrik Lark packade kameran och levererar nu en rapport från sin årliga vallfärd till Tyska Leipzig.

 

 

 

Den 24:e upplagan av Wave Gotik Treffen (WGT) lockade drygt 20 000 huvudsakligen svartklädda människor att färga Leipzig flera nyanser mörkare. I praktiken bör det ha varit långt fler alternativa personer som uppehöll sig i staden under festivalveckan, som alltid hålls under Pingsten. Dels gick den parallella festivalen Gothic Pogo Festival med inriktning på DIY, dödsrock, pospunk och cold wave med mera. Sedan fanns det de som aldrig såg några band men som dök upp på olika träffar och arrangemang som Victorian Picknick, Steampunk Picknick, Vampire Meetup eller i Medeltidsbyn. Andra anordnade fotosessioner på den stora parklika kyrkogården Südfriedhof med sitt mäktiga ny-romanska kapell och tio tusen Rhododendronbuskar – upp till fyra meter höga. Det anordnades rollspel, poesiuppläsningar och en rad andra saker som modevisningar och utställningar av olika slag. Kort sagt, Leipzig blommade upp och exploderade i en mängd alternativa arrangemang av allehanda slag. Wave Gotik Treffen är i sig ett makalöst svulstigt smörgåsbord, men festivalen drar också med sig mängder av kringarrangemang som hakar på den fantastiska feststämningen som råder. Eftersom festivalens många scener ligger utspridda i och omkring staden så är det lätt locka in passerande festivalbesökare även till andra event.

Efter förra årets chockartade värmebölja så kändes 24:e upplagans ljumma väder med smärre regnskurar faktiskt som en förbättring. Huvudsakligen var vädret fint, men det hade gärna fått vara aningen lite varmare.

Torsdagen, dagen innan festivalens officiella startdatum, var det EBM Warm-up Party med bland annat svenska Volvo 242, på lilla intima scenen i Villa, och förstås sedvanligt klubbande under de labyrintiska tegelvalven i Moritzbastei.

WGT dag 1 (fredag)

Den första dagen på det officiella programmet inleddes för många med den traditionsenliga picknicken i den prunkande gröna Clara Zetkin Park. Men i år hette den inte Viona’s Victorian Picnic, för Vionas sällskap hade flyttat sitt arrangemang till en fint renoverad gasklocka, Panometer Arena, för att slippa ifrån alla paparazzi-turister. Arrangemanget hade därför döpts om till Viona’s Victorian Village och där stod bland annat tidsenlig dans på programmet. Picknicken i parken hade istället fått nya namnet Viktorianisches Picknick zum WGT av nya arrangörer.

På stora huvudscenen Agra spelade Thomas Reiner från Nachtmahr med sitt andra band L’Âme Immortelle, som är mer finstämt och melodiöst med skönsjungande Sonja Kraushofers som kontrast till hans egen oborstade aggrotech-röst. Scenen badade i rosa, blått och lila ljus, nästan lite väl romantiskt i uttrycket. Fullt så finstämd var inte musiken, även om den var snäll i jämförelsen med Nachtmahrs aggressiva framtoning.

Nästa band upp på Agra-scenen var det populära futurepopbandet Blutengel som fyrade av sina hits till teatralisk pompa och ståt med allt från munkar och nunnor till lättklädda BDSM-flickor och fyrverkerier. Musiken kom lite i bakgrunden, men Chris Pohl har aldrig varit någon stor sångare så det gjorde åtminstone inte mig så mycket.

Efter två band förflyttade jag mig till den näst största scenen Kohlrabizirkus där electro-industrialbandet Accessory med förgrundsfiguren Dirk Steyer spelade under jättekupolen. Accessory hade flera riktigt bra dansanta låtar som drev upp tempot och stämningen.

Men mot nederländska huvudbandet Grendel blev de förstås inget annat än ett bra förband. Med sin melodiösa electro-industrial med tydliga EDM-tendenser fick Grendel snart publiken med sig. Med tunga klassiker från succéskivan “Harsh Generation” och EP:n “Chemicals + Circuitry” i ryggen var JD Tucker och Sascha Pniok i sitt esse och avslutade första WGT-kvällen på bästa sätt.

Någon midnight special-artist dök aldrig upp på årets upplaga. Vanligen brukar det vara en sådan på stora huvudscenen både på fredagen och lördagen. Rykten ville ha det till att Marilyn Manson och The Editors skulle ha utgjort dessa, men att bokningarna av någon anledning gick om intet. Spekulationerna var många.

Istället för att klubba efter konserterna skyndade jag mig istället bort till Werk II, där den parallella festivalen The Gothic Pogo Festival huserade för första gången. På grund av tekniska problem hade de blivit kraftigt försenade och jag hann därför se både Los Carniceros del Norte och 1919 spela. DJ för kvällen var bland annat Stockholmsprofilen Johnny Nattsjö (DJ BatCat), vilket medförde att jag inte lämnade stället förrän vid kl. 05:00.

WGT dag 2 (lördag)

Lördagens spelningar inleddes för min del på nya scenen Stadtbad – ett gammalt ombyggt badhus där publiken stod på den övertäckta simbassängen. Scenen var ganska väl tilltagen och den nyantika lokalen rymlig med högt i tak och trevliga bi-ytor som var fint renoverade med sammetsgardiner som draperingar från golv till tak. Utanför på gården fanns uteserveringar av typisk festivalstil. Ett trevligt nytillskott bland WGT-scenerna. På scenen stod Los Angeles-bandet The Present Moment som spelade någon form av cold wave-hybrid. Bandet var för mig helt okänt innan de annonserades inför WGT, men några genomlyssningar senare var det helt klart att det var ett band som måste klämmas in i det omöjliga WGT-schemat. Jag blev inte besviken. Det kanske inte var något jättedrag på scenen men fantastiska låtar som “The High Road” och “Million To One” stod för behållningen.

Sedan var det bråttom att ta sig en mil söder om staden till huvudscenen Agra där hypade EBM-bandet Youth Code, också från Los Angeles, skulle spela. Deras punk/hardcore-inspirerade industrimusik är inte helt lättillgänglig, men det är alltid fantastiskt att se vokalisten Sara Taylor ge järnet på scenen på ett sätt som vi inte är vanan att se elektro-artister göra. Hon headbangar, spottar sig själv i ansiktet och rullar runt på golvet. Att se Youth Code live är som att få sig en redig smocka. Alla bör uppleva dem live åtminstone en gång! Agra-scenen må ha varit numret för stor, Youth Code gör sig bättre i det lite intimare formatet. Men det var ändå en fantastisk spelning.

Tredje bandet för dagen valde jag att se på Felsenkeller där jag av någon anledning aldrig hade varit under mina fyra tidigare WGT. Scenen ligger lite väster om staden så återigen blev det en längre resa. På scen stod Rammstein-liknande industrial metal-bandet Megahertz. Det fem man starka bandet dominerades på scen av karismatiske sångaren Alexander “Lex” Wohnhaas som hade vitsminkat ansikte i någon grotesk clownstil. I min mening är Megahertz det bästa bandet inom Neue Deutsche Härte, som stilen kommit att kallas i Tyskland, efter Rammstein då. Band som Eisbrecher och Stahlman känns lite mer lättviktiga i jämförelsen. Låtar som “Jagdzeit” och “Himmelstürmer” lyfte taket på ett fullsmockat Felsenkeller.

Det blev inte riktigt tid till att se hela setet då det var hög tid att bege sig till Moritzbastei för att se norska Substaat bjuda på elektronisk musik i gränslandet mellan synthpop och melodiös EBM. Moritzbasteis lilla intima scen under tegelvalv är verkligen en fantastisk inramning, bara man har turen att hamna tillräckligt långt fram för att se något. Intrycken av Substaat var som väntat blandade. Många låtar är i mitt tycke lite för snälla och synthpoppiga, som “Berlin” och “I Feed You My Love”, men så har de också de lite tyngre låtarna “Macht” och “Tech Head” som jag gillar mycket. Det är melodierna som står i första rummet hos Substaat och de är också deras starkaste sida.

Fler än dessa fyra spelningar hann jag faktiskt inte med denna dag, mest på grund av de långa resorna mellan fyra olika scener. Men på lördagen var det också Obsession Bizarre – det stora fetischpartyt i mäktiga Volkspalast Kuppelhalle. Byggnaden ser ut som Pantheon i Rom: cirkulärt med en stor kupol och kolonner. Partyt har dresscode som kräver kinky outfit som lack, läder, latex eller uniform, trots det ringlar sig kön lång utanför strax efter öppning. Gissningsvis är det ett tusental personer på partyt som för många utgör något av höjdpunkten på festivalens klubbande.

WGT dag 3 (söndag)

Tillbaka till Volkspalast Kuppelhalle, men nu som scen för ett antal intressanta cold wave-band. Först ut var italienska Ash Code från Neapel (bandnamnet lär vara inspirerat av traktens vulkan Vesuvius) som ligger i gränslandet mellan cold wave och postpunk. Bandet var mig inte helt okänt innan WGT, men det var när jag lyssnade in mig inför festivalen som jag insåg deras storhet. Deras låt “Dry Your Eyes” har en svart melankoli som äter sig igenom alla skyddsbarriärer. Den har blivit en av mina absoluta favoritlåtar från de senare åren. Men de hade mer att bjuda på som “Waves With No Shores” eller postpunkiga “Empty Room”. Scennärvaron var möjligen lite stel, lite som musiken, men behållningen här var den stämning som musiken försatte en i.

Efter Ash Code skulle snart Keluar spela, men dessvärre pågick samtidigt en EBM-kväll borta på Stadtbad och jag var bara tvungen att se nya succébandet NZ från Österrike ta upp Nitzer Ebbs fallna mantel som det mest energiska EBM-bandet på scen. Ständigt drabbas man av dessa krockar som tvingar en till omöjliga beslut om vilket band man ska se. När jag väl kom fram till Stadtbad höll just svenska Dupont på att avsluta sin sista låt, så jag hann aldrig bilda mig någon uppfattning om deras spelning, men svensklägret verkade alla nöjda med spelningen. NZ höll dock alla löften om att sprida energi från scenen. De bägge herrarna i lederhausen och linne turades om att hålla micken respektive trumpinnarna. Det blev en rejäl urladdning i högsta tempo som tände upp publiken ordentligt. Det ska sägas att NZ ligger väldigt nära sin föregångare i musikstilen. Soundet låter exakt som hämtat från Nitzer Ebbs “That Total Age”.

Efter NZ klev belgiska The Juggernauts upp på samma scen. Iförda svarta pilothjälmar med visir spelade de en minimalistisk och ganska hårdför EBM. Bakom bandet står BORG som också är känd som en halvan av The Klinik. De bägge bandens musik står inte så långt ifrån varandra.

Agra-scenen väntade sedan Los Angeles-bandet London After Midnight (namnet är taget efter en förlorad stum- och skräckfilm från 1927, regisserad av Tod Browning) som gjorde succé med sin electro-gothic rock under 90-talet, men som sedan försvann efter tre album. Huvudmannen Sean Brennan är en verklig scenpersonlighet och spelningen kändes som något av ett måste att se live efter deras långa frånvaro från scenen. Setet inleddes med “Your Best Nightmare” och avslutades med “Sacrifice”, så långt allt väl, men däremellan saknade jag många av mina favoriter från senaste skivan, som “Feeling Fascist”, “Nothing’s Sacred” och “Amerika’s Fucking Disease”.

En taxiresa senare stod jag vid den gamla men mysigt renoverade fabrikslokalen Täubchenthal i Plagwitz, väster om staden. Här hade cybergotharna samlats för att se Centhron spela aggrotech och harsh EBM. Jag missade nästan halva setet men hann i alla fall se deras isärklass bästa låt “Dreckstück” och de avslutande vulgolåtarna “Cunt” och “Pornoqueen”. Det var imponerande att se keyboardisten klara av hela spelningen iklädd latexcatsuit och korsett.

WGT dag 4 (måndag)

Sista festivaldagens första spelning blev italienska Spiral69 från Rom som gick upp på Altes Landratsamts scen, som behändigt nog låg i byggnaden bredvid mitt hotell. Ljudet i Altes Landratsamt var inte det bästa så min favoritlåt “The Girl Who Dance Alone In The Disco” lät inte riktigt så bra som väntat. Ljudet av deras new wave-rock grötade till sig och mycket av nyanserna försvann.

Bandet efter var nederländska The Essence från Rotterdam som spelade en lite lugnare och renare variant av new wave-rock och de hade inte samma problem med ljudet, men då var det heller inte samma ös som Spiral69 bjöd på. För The Cure-älskare fanns det stora likheter, både vad gällde låtskrivandet och inte minst Hans sångröst. Lyssna gärna på “A Mirage” för ett exempel på det.

Fixmer/McCarthy är en duo bestående av den franske technoproducenten Terence Fixmer och den brittiske EBM-sångaren Douglas McCarthy, känd från Nitzer Ebb. Musiken låter därefter, en blandning av EBM och techno, men tempot var överraskande lågt. Douglas McCarthy var långt ifrån den furie på Agras scen som han var under Nitzer Ebbs tidiga år och i ärlighetens namn inbjöd musiken inte till det heller. Det var först när de spelade Nitzer Ebb-covers som “Join In The Chant” som publiken verkligen tände till. Men några egna guldkorn som halvtempolåten “Banging Down Your Door” och den lite snabbare “Pistol Whipper” fick mer än godkänt.

Var det lite stelt under Fixmer/McCarthys spelning så rådde raka motsatsen när Combichrist gick upp på Agra-scenen. Norrmannen Andy LaPlegua har lyckats samla några av de röjigaste livemusikerna till sitt aggrotechband, som alltmer kommit att utvecklas till ett industrihybrid-band som drar mer åt metall än elektronisk musik. Oavsett vad man tycker om det så måste man verkligen erkänna att de är fullblodsproffs på scen och bjuder på en verkligt intensiv show med frenesi och drag. Och av hänsyn till WGT-publiken verkade de ha stoppat med extra många av sina gamla aggrotech-hits som “Electrohead”, “Shut Up and Swallow”, “Get Your Body Beat” och “Blut Royale”. Förutom dessa tyckte jag att nya hiten “Maggots at the Party” var höjdpunkten på spelningen.

Efter festivalens sista spelning är det tradition att bege sig till Moritzbastei för den obligatoriska sista klubbnatten på tre dansgolv som brukar hålla igång till framåt 07:30-tiden. Vissa år har jag gått direkt därifrån till hotellfrukosten. Sedan återstår bara den slutliga utmaningen att ta sig hem via Berlin när batterireserven är så nära noll den någonsin kan bli.

Som vanligt när man summerar sina upplevelser från WGT ångrar man att man missade än det en, än det andra. Det är ju trots allt bara en bråkdel av det som erbjuds som man i praktiken kan ta del av. Men varje år lovar jag mig själv att; nästa år ska jag …

Nästa upplaga av WGT råkar för övrigt vara ett 25-årsjubileum och det kommer då att bli ännu svårare att hinna med allt. Men det kommer förstås att bli helt fantastiskt och ett av de viktigaste måstena för 2016. Som alla som har läst så här långt förstår, är WGT oerhört vanebildande. ”Been there, done that”-argumentet fungerar inte riktigt här, man blir liksom aldrig färdig med WGT.

 

Liverapport: Bodyfest 2015, Stockholm

Tags: , , , , , , ,


Den sjätte upplagan av Bodyfest radade upp Sturm Café, Karin Park, NZ, Portion Control, Apoptygma Berzerk och The Operating Tracks på ett välfyllt Nalen lördagen den 24 oktober.

 

patrik_larkJens AtterstrandJens Atterstrand och Patrik Lark var i vanlig ordning på plats med kamerorna i högsta hugg för att rapportera från kvällen.

 

Bodyfest – Sveriges stora EBM-festival – var nu framme vid den sjätte upplagan. Festivalen hade premiär på Fryshuset 2010, men har sedan dess huserat fem år i rad på Nalen i Stockholm. Oftast brukar sex band spela, varav tre svenska och tre utrikiska, så också i år. Men till skillnad från tidigare år fanns varken ett tyskt eller belgiskt band med i lineup, istället fick vi ett österrikiskt, ett engelskt och ett norskt band.

Sturm Café

(Patrik Lark) Först ut på den lilla scenen var svenska Sturm Café. De deltog i Bodyfest redan 2011 på samma scen, men gav då ett väldigt blekt intryck med hemmasnickrat trumset som gick sönder mitt i spelningen. Den här gången kom man stärkta av nyutgivna albumet ”Europa!”, som tidigare i år fick bra betyg av vår egen Carolina Lindahl. Trots att spelningen började så tidigt som klockan 17:30 på lördagen så var lilla salen ändå fylld till bredden med kängdansande bodysynthare. Klassiker som ”Koka Kola Freiheit” och ”Stiefelfabrik” fyrades förstås av till publikens förtjusning, men också låtar från ny albumet. Bäst bland de nya låtarna var i mitt tycke titelspåret ”Europa”. En helt okej spelning, men jag drack antagligen för lite öl och Jägermeister för att riktigt gå ingång på detta.

5/10 GODKÄNT!