Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Numbers"

Liverapport: Kraftwerk 20180727, Östersund

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,


Jens Atterstrand (Elektrophoto) och Jannice Faringer (Svartpunkt) gjorde den långa resan till Östersund för att uppleva Storsjöyran med huvudfokus på Kraftwerk den 27 juli.

 

 

 

 

För den oinvigde kan åsynen av en pappersglasögonprydd folkmassa på ett stort torg i en tätort i Jämtlands län te sig en smula märkligt. Vid midnatt, då temperaturen sjunkit några grader och den värsta hettan lagt sig, står vi mitt i folkhavet omringade av en grupp män i övre medelåldern, på flera av dem har ”de grå tinningarnas charm” övergått till helgrått, alla iklädda röda skjortor och svarta slipsar. För dessa ”invigda” män är denna massaktion helt i sin ordning. Rutinerat poserar de i de vita 3D-glasögonen med texten ”Kraftwerk” på sidorna för en ”groupie” medan de uppspelt skojar med varandra. Vi är tämligen övertygade om att detta inte är den första Kraftwerk-konserten de bevittnat i deras liv, kanske blev till och med några av dem fans redan då för 48 år (om en räknar från när den första skivan under namnet Kraftwerk släpptes) sedan då bandet bildades av Ralf Hütter och Florian Schneider. Att något stort är på gång känns i luften.

I utsatt tid, 00:00, (alles in ordnung) startar projiceringen på den jättelika filmduken och de fyra ”musikaliska vetenskapsmännen” äntrar scenen i form av dagens uppsättning: Fritz Hilpert, Henning Schmitz, Falk Grieffenhagen och Ralf Hütter som är den enda kvarvarande originalmedlemmen. Och apropå ordning så får vi fotografer strax innan konserten ett varningens ord från en gammal ”festivalarbetarräv”, herrarna i ensemblen ser inte förmildrande på fotograferande under konserterna och det har tydligen hänt att de har avbrutit under pågående spelning om de känt sig störda. Något fotodike är det därav överhuvudtaget inte aktuellt.

Nytt låtmaterial från Düsseldorfkvartetten är någonting som fans världen över har vädjat om i ganska många år nu. Och för varje nytt rykte om ett kommande albumsläpp följer en ny besvikelse som har lett till en underlig acceptans kring det faktum att Kraftwerks diskografi är vad den är helt enkelt. Ett av modern musikhistorias kanske allra viktigaste milstolpar, ett incitament som har inspirerat och än idag fortsätter att inspirera och influera musiker, producenter och låtskrivare världen över i decennium efter decennium inom alla tänkbara stilar och genrer.

Ljudmässigt är dock Kraftwerks musik i ständig rörelse. Låtmaterialet uppdateras regelbundet med nya infall och variationer, senast via de nyproducerade 3-D-versionerna som släpptes härom året. Även 3D-showen har gradvis piffats till under senare år och även om projektionerna till större del går i samma stil som vid deras senaste Sverigebesök så finner man en massa nya detaljer. Precis såsom tidigare så zoomar det flygande tefatet under “Spacelab” in på just den aktuella spelplatsen för kvällen, till Östersundspublikens stora glädje. Dock fick vi ingen hälsning från yttre rymden denna kväll.

Tiden har verkligen stått stilla när det kommer till Kraftwerks låtskatt och oavsett om vi befinner oss i år 1980, 1991, 2002, 2012, 2018 eller för den delen den dagen människan befinner sig i år 2340, så är tidlösheten i deras rytmer, budskap och melodier en ständig fascination. Flera decennier gamla hits som den inledande “Computer Love”, “The Man Machine”, “Numbers”, “The Model”, “Trans Europe Express”, “Autobahn” och “Music Non Stop” finner andrum och utfyllnad med hjälp av förlängda outros och några av de i sammanhanget mindre kända instrumentalspåren.

Under två timmar har vi till bredden blivit uppfyllda av något som kan beskrivas närmst som ”tysk perfektion”. Inget har lämnats åt slumpen, från hur ljuset vandrar i en ljusslinga mellan de fyra datorpulpeterna och tajmingen med 3D filmerna till de avslutande solona där var och gör en personlig avtackning av publiken. Dock kunde den mest lyhörda upptäcka några korta sekvenser då de faktiskt slant lite på tangenterna (kanske till viss del en lättnad, de är mänskliga trots allt). Det har flugit tefat, noter och svävat robotarmar ut över publikhavet som ingalunda behövt sakna någon av de största låtarna från Kraftwerks långa musikaliska karriär. De åldrade fansen har diggat igenkännande och sjungit med i texterna och vi såg flera ur den yngre generationen som rycktes med av de elektroniska tonerna och dansade som om de var på ett raveparty. Kraftwerks musik är näst intill tidlös och har inspirerat och lagt grund för oändligt mycket av den elektroniska musiken vi hör idag. När vi för en stund spekulerar över om det blir fler turnéer efter Kraftwerk 3-D tour, som avslutas i början av september i Berlin och hur länge de kommer att orka, slås vi av en tanke baserad på ett citat av Ralf:

”Sometimes we play the machines and sometimes the machines play us”. – Ralf Hütter

Nästa gång skickar de såklart ut kloner av sig själva på turné runt jorden … Och ut i rymden också för den delen. Hmm … Dags att börja fundera på hur vi ska lösa fotograferandet då!

Storsjöyran skall för övrigt ha en stor eloge för att de år efter år levererar ett musikalisk mångfald och tar stora namn till den i sammanhanget lilla staden Östersund och festivalen förvandlar staden till en stor folkfest som klistrar breda leenden på både lokalbefolkning och tillresta musikälskare.

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Liverapport: Kraftwerk 20140122, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Artist: Kraftwerk
Datum: 22 Januari 2014
Scen: Cirkus, Stockholm

Rapport: Alexander Johansson

Alexander Johansson beskådade en av konserterna under bandets Stockholmsbesök den gångna veckan och levererar härmed följande rapport..

 

Große Kunst för vår tid

Ända sedan SvD-journalisten Anders Q Björkmans Kraftwerkreportage och intervju med Ralf HütterRoskildefestivalen i somras, i vilken Herr Hütter förklarade att Kraftwerk var intresserade av att komma till Moderna museet i Stockholm, har det gått rykten om att ställa ut i Stockholm. 8 juli berättade Modernas vice museichef Ann-Sofie Noring för SvD att Kraftwerk är ”jätteintressanta” och kort därefter började en radikal synthcell, med allvarliga säkerhetsläckor, att diskutera lämplig taktik för att påverka Moderna museet till ett positivt engagemang. Skulle det ske medelst namninsamling? Genom att hota överintendenten Daniel Birnbaum med att konstfackselever skulle genomföra tondöva konstevent utanför hans privatbostad dagligen i ett års tid? Eller genom att ta honom som gisslan? Taktik och strategi diskuterades i smågrupper.

Verkligheten hann dock ifatt konspiratörerna och den 21 januari stod åter Ralf Hütter, 67 år ung, med tre kroppsstrumpeiförda medklaviaturmusikanter på Cirkus scen med bättre kvalitet på micken än den där första kvällen på “Minimum-Maximum”-turnén för 9 år sedan då micken kärvade och Hütter fick en ansträngt rynka i pannan som förtog lite av den eleganta mensch-maschine-illusionen han så framgångsrikt odlat även om arga tungor i media beskriver honom som robotmännens pladdertacka.

Kraftwerk hälsade publiken välkommen med konsertens enda mellansnack, “meine Damen und Herren”, och inledde med “The Robots”. Blockbokstäver av texttevetypsnittnatur och skyltdocksarmar letade sig med 3D-teknikens hjälp visuellt förbi de fyra herrarna på scen fram till parkett där det kändes fullt möjligt att kunna vidröra dem. En tajt “Metropolis” följde innan tempot höjdes med en pulserande “Numbers” som gick över i “Computerworld”. “Spacelab” inleddes med en publikfriande inzoomning över en Nordenkarta vidare till Sverige. Den hade också mest lyckade 3D-effekter där man hela vägen upp på läktaren kände hur satelliten vid ett par tillfällen skulle frontalkrocka innan den evaporerade.

Tyvärr är det omöjligt att inte störas av Kraftwerks relativa lättja, det är väl ok att de inte gjort en ny låt sedan 2003 och att de nästan aldrig integrerar låtar från de olika albumen med varandra, utan endast mixar inomalbumligt, eller vad det nu heter på korrekt svenska? Men varför inte fler och bättre 3D-effekter? I både “Autobahn” och “Trans Europe Express” så viker objekten, bilarna och tågen, av i höjd med skärmen bakom Kraftwerk istället för att fortsätta i z-led ut i rymden emellan oss. Så ska det inte ha varit i Helsingfors i somras på Flow Festival enligt initierade kretsar. Även estetiskt är flera av objekten onödigt enkla, både tåg, bilar och satelliter ser ut som elevarbeten i 3D, och åtskilliga projektioner var helt utan 3D och endast baserade på bandets videor. “Boing Boom Tschak” gestaltades med malplacerade serietidningssplashar. Charmigt? Ja, kanske. Eller lite slött. Musiken är ju i dessa fall så onödigt mycket starkare än det visuella uttrycket. Och så ska det väl inte behöva vara hos ett band som är så visuellt och estetiskt drivet och ultragenomtänkt som Kraftwerk?

Sena alster som “Tour de France” och “Tour de France Ètape 1-3” fungerade väldigt fint i sin kombination av svartvit journalfilm från 30-talet och tevebilder från 2000-talet från cykeltävlingarna genomskurna av rent baertlingska triangelformationer i ljusblått, rött och vitt. Här fanns också den moderna dansmusikenergin och djupet i basen som präglat materialen efter “Electric Café” och som gör Kraftwerk till något mer än en ren nostalgiutflykt för de allra mest rättrogna.

Bäst var givetvis mästerverket “Trans Europe Express” med ett industrislamrande medley värdigt bundesrepublikkamraterna i Einstürzende Neubauten. “Trans Europe Express” måste väl för övrigt vara den mest rimliga Euro-hymnen? Den handlar ju om det moderna Europa med dess teknik, industrier och innovativa kultur. Istället för Bachs nattståndna “Ode an die Freude”? Visst är det dags att blicka framåt och byta? Där har ni en supervalsfråga att driva europaparlamentswannabies! En fråga som kanske, högst eventuellt, skulle kunna väcka undertecknad ur dennes politiska slummer.

Nästan lika bra, och dagspolitiskt aktuell, var “Radioactivity” som den här gången inledningsvis framfördes i den senaste versionen på japanska med japanska tecken och berörde de tre härdsmältorna i de sex reaktorkamrarna i Fukushima Daiichi, ett område som kommer att förbli obeboeligt i decennier framöver enligt experter.

“Computerworlds” stilla mässande där säkerhetstjänster och banker blandas och ges likartat utrymme tangerar kongenialt det senaste årets Edward Snowden– och övervakningsdiskussioner. Hade Kraftwerk, återigen, varit lite mer ambitiösa, kunde de ha bytt ut CIA mot NSA och fått en ny yngre publik och en plats också i en dagsaktuell debatt istället för en museal placering på musikhistoriens parnass.

Själv saknade jag bara “Sex Object” som också den tangerar en dagsaktuell privatpolitisk diskussion om hur vi ska förhålla oss till varandra som sexuella varelser. Kan konst och musik bli så mycket mer angeläget än så här? Över 40 år efter debuten. Große Kunst!