Artister: Legend, VNV Nation, Patenbrigade: Wolff
Scener: Babel/Deep, Malmö
Arrangör: Neostalgia
Foto & Rapport: Anders Nord

Anders Nord knöt kängorna och begav sig till Malmö för att beskåda Electric Lucia, minifestivalen som blev ersättaren till årets inställda Electrixmas..

En dryg månad innan Electrixmas 2013 skulle gå av stapeln drabbades festivalen av ett stort bakslag: Inkonst blev av med sin krögare vilket innebar en festival utan alkoholrättigheter! Detta gjorde i sin tur att ledningen tvingades att ställa in festivalen. Under drygt en och en halv vecka gick en del av synthsverige i depressionstankar..

Som tur var så fick Neostalgia i Skåne tag i en lokal, eller snarare två lokaler, och delar av festivaluppställningen anslöt till den nya festivalen Electric Lucia. Tyvärr försvann Suicide Commando ur lineupen som istället fick tillskott av den danska EBM-pionjären Leaether Strip med Claus Larsen i spetsen.

Under den relativt korta tiden mellan festivaldöd och festivalfödsel hann jag lova bort mig på fredagen vilket gjorde att jag missade Leaether Strip som enligt hörsägen gjorde en ruggigt bra spelning.

Första anhalten var Babel där kvällens två första band skulle spela – Legend och VNV Nation. Först ut var Legend, en Isländsk nykomling som jag bara hört en låt av innan kvällens spelning. Jag blev glatt överraskad över energin i bandet: Karismatisk och teatralisk sångare som huserade säkert på scen i kvällens bästa ljus! Spelningen varade knappt 40 minuter men det kändes aldrig tråkigt eller stelt. Jag tror och hoppas att detta är ett band vi kommer få se mer av, utöver Sverigespelningarna den 7 respektive 8 februari då man agerar support till VNV Nation.

Sen var det dags för kvällens stora dragplåster. Bandet förmodligen ingen missat och de flesta har en åsikt om: VNV Nation. Duon kommer med ett nytt album i bagaget, är huvudnumret på stora Tyska festivaler år efter år och har en extremt hängiven fanskara . Sångaren Ronan Harris levererar hitlåt efter hitlåt, oftast med balanserat mellansnack mellan låtarna. Den evigt trumslagande kumpanen Mark Jackson hade också dagen till ära fått sällskap av en ny livekeyboardist på sin vänsterflank.

Med en repertoar som innehåller “Beloved”, “Nova (Shine a Light on Me)”, “Illusion” samt det nya alstren “Retaliate”, “Everything” och “Primary” så kan väl inget gå fel? På det stora hela nej men Ronan hade inte vaknat på rätt sida enligt många av de som stod längst fram och var kanske lite väl otrevlig mot fansen i vissa ögonblick vilket jag tyckte var synd. Det var detta som det pratades om efter spelningen, inte hur fantastiskt det faktisk lät. Jag är övertygad om att vi kommer få se en glad och energisprudlande Ronan på scen i februari.

Efter att spelningen avslutats med “Perpetual” (i vanlig ordning) iförda tomteluvor var det dags att bege sig till Deep för att avnjuta bandet som stod för en av 2012 års bästa spelningar: Patenbrigade: Wolff.  Bandet som har en stor inspirationskälla i det forna Östtyskland. Gamla propagandaaffischer, byggkranar som bygger Berlinmuren och barn ifrån Freie Deutsche Jugend (Östtysklands scouter) visas upp på en duk via en projektor. Trots att scenen är väldigt liten så lyckas de fem bandmedlemmarna hitta sin plats, även om det innebar att sitta mitt på scenen med en öl när vederbörande för tillfället inte ingick i showen.

Vid ett tillfälle åkte det ut ett avloppsrör från scenen ut i publiken som det sedan hälldes öl i till en lycklig besökare. Dock hamnade merparten inte i munnen utan på kläderna. Den väldigt lekfulla och fantastiska spelningen bjöd på pärlor som “Stalinallee”, “Ostberliner bauarbeiter”, “Mauer radio”, “Saufen ist gesund” och “Brigadier trinkt bier”. När publiken börjat nynna på FDJ-sången ”Ich ladde die kanonen” kommer bandet in och bränner av “Volksarmee” och allsången får håret i nacken att resa sig! Återigen tränger sig Patenbrigade: Wolff in på topplistan av de bästa spelningarna för året i sista stund!

Då resan startat tidigt och kvällen var sen var det dags att bege sig hemåt. Detta gjorde att jag tyvärr missade Trakktor. Stort tack till arrangörer, band och goda vänner. Vi ses nästa år, får bara se om det blir Electric Lucia eller Electrixmas. Oavsett vilket det blir så kommer i alla fall jag tillbaks till Malmö!

[zooeffect AQNAJarayY4G]

Då arrangemanget Gothic Meets Klassik (den 26-27 oktober i Leipzig) gick ut med information om att ett samarbete mellan en symfoniorkester och synthband skulle gå av stapeln så vaknade vår gästskribent Anders Nords intresse.

Efter att han både har lyssnat på och sett Deine Lakaiens samarbete med ”Die Neue Philharmonie Frankfurt” under flera år så fann han ingen annan utväg än att försöka lägga vantarna på en biljett. Och efter att han har bevakat hemsidan ”Gothic meets klassik” till morgonkaffet varje dag under ett halvår så blev det äntligen tid för biljettsläpp!

Festivalen är uppdelad på två dagar:

Dag 1: Chrome, Rabia Sorda, Staubkind, Blutengel och VNV Nation med sedvanliga konserter på vanlig scen.

Dag 2: Staubkind, Blutengel och VNV Nation – ackompanjerade av endast symfoniorkester bestående av 42 musiker, uppdelade i sträng-, stråk-, blås- och slagverkssektioner.

Dag 1, Haus Auensee

Efter en drygt 90 minuter lång promenad från Leipzig centrum anlände jag vid Haus Auensee precis samtidigt som Chrom gick på scenen. Chrom är ett band som jag inte sett live innan, så det var med nyfikenhet jag sällade mig till publikhavet. Efter dryga 25 minuters framträdande kan jag konstatera att dom trivs ihop på scen samt att den tyska publiken verkade gilla det dom såg och hörde!

När sedan Rabia Sorda gick på scenen höjdes pulsen i publikhavet. Med låtar som “Out of Control”, “Money Talks”, den kommande singeln “Eye M the Blacksheep” och inte minst, deras bästa låt enligt mig: “Radio Paranoia”, så kan man inget annat göra än att tacka Erk Aicrag för en mycket bra och energisk spelning. Det är inte många sekunder som Hocico-frontmannen står still under spelningen.

Efter en kort paus var det sedan dags för Staubkind att gå på scen. De presterade bra och den tyska publiken uppskattade bandet. Tysk gothrock tillhör dock inte mina favoritgenrer och Staubkind blev inget undantag. Efter 45 långa minuter gick dom av och det var äntligen dags för Blutengel.

Blutengels förtrupp bestod av fyra fanbärande kvinnor. När sedan Chris Pohl och Ulrike Goldmann äntrade scenen steg jublet i lokalen. Blutengel levereade som vanligt en uppsjö av hits och en sprakande liveshow. Dansöser, vampyrer, bödlar och döden avlöste varandra i ett rasande tempo till låtar som “Über den horizont”, “Lucifer” och “Children of the Night”. Det som saknas i form av musiker ersätts med teater. Efter att ha njutit med både öron och ögon i lite mer än en timme var det dags för kvällens huvudband.

VNV Nation bestod dagen till ära av Ronan Harris (sång), Mark Jackson (trummor), Tom Lesczenski (keyboards) och André Winther (keyboards). Publikens jubel visste inga gränser när de fyra herrarna klev upp scenen under introt “On Air” (hämtat från senaste albumet). Spelningen genomfördes i ganska högt tempo utan några långa monologer mellan låtarna. Enda längre uppehållet var när Ronan tårögd förklarade att en tjugoårig dröm äntligen gått i uppfyllelse i och med morgondagens symfoniska konsert. Denna första kvälls konsert innehöll den vanliga hit-kavalkaden bestående av bland annat “Illusion”, “Control”, “Honour 2003”, “Chrome” och såklart den obligatoriska avslutande “Perpetual” med tillhörande allsång a’ la fotbollsarena!

Första kvällens två minus var att garderoben blev fulla, så att hälften av besökarna snällt fick bära runt på sina vinterjackor och väskor samt att arrangörerna inte öppnade upp balkongsektionen fastän det var extremt trångt i lokalen och publiken stod packade på varenda kvadratcentimeter golvyta som fanns.

Dag 2, Gewandhaus

Med bestämda steg och en enorm förväntan på kvällen anlände jag till konserthuset Gewandhaus en kvart innan dörrarna öppnades. Det första som slog mig var hur uppklädda alla var. Merparten av besökarna hade kostym respektive långklänning. När jag hittat min sittplats och slagit mig ner var min första tanke: Skönt att Staubkind bara får 25 minuter, då jag inte var allt för imponerad av gothrocken dagen innan. Redan från första stråktaget hos orkestern var gåshuden ett faktum! Alla stråkmattor och orkesterarrangemang lyfte dom till en helt ny nivå. Låtar som “Wenn du” och “Dein engel schweigt” får nytt liv. Det som jag trodde skulle bli en transportsträcka blev istället en alldeles för kort stund av gåshud och perfektion. Så otroligt vackert!

Efter en kort paus gick sedan Blutengel upp på scenen och med Staubkind fortfarande färskt i minnet trodde jag att jag visste vad jag skulle få uppleva. Jag hade fel, enormt fel. De mer komplexa orkesterarrangemangen, Ulrike Goldmanns stämma, samt Chris Pohls timing i varenda låt lyfte tillställningen till det bästa jag upplevt under mina dryga 25 år som synthare. Redan under första låten “Man in the Mirror” var jag så hänförd att det kändes som om tårarna inte var långt borta. Under vackra “Über den horizont” uppenbarade sig på en avsats bakom orkestern en vitklädd dansös med fågelvingar fästa vid armarna. Hennes graciösa rörelser följde texten på ett gripande sätt och kan omöjligt ha lämnat någon oberörd. Utöver tidigare nämnda låtar lyfte sig “Die With You” och “Seelenschmerz” något över den övriga repertoaren. Musik kan nog inte bli mycket bättre än så här!

Efter en 40 minuter lång paus då man kunde passa på att köpa förfriskningar, mingla och pudra näsan var det dags för VNV Nation.

Ronan ensam gick upp scenen och dirigenten höjde händerna i absolut tystnad. Med de första spröda tonerna från stråksektionen inleddes konserten med “Nova (Shine a light On Me)”, en låt som tillsammans med symfoniorkester och Ronans röst förvandlades till absolut magi. Jublet och applåderna efter detta nummer höll på så länge att frontmannen till sist och med ett leeende fick be publiken om tystnad. Detta hände sedan efter varenda låt som framfördes skall tilläggas – Ronan var rörd till tårar i slutet av spelningen.

Konserten fortskred med låtarna “Legion (Anachron)”, “Solitairy” och “Further”, alla sagolikt vackra och mycket passande att framföras på detta sätt. Under “Standing” slutade plötsligt Ronans mikrofon att fungera och under den stund det tog för honom att få en ny fungerande sjöng han ändå och publiken applåderade, innan resten av låten framfördes utan problem. Då de första välkända tonerna i “Illusion” hördes spontan-applåderade och jublade hela konserthallen så högt att Ronan återigen fick be om tystnad, då publiken nästan överröstade orkestern! Mer än en person grät när Ronan framförde “Illusion”. Därefter framfördes “Beloved” i en ”välkänd” version, fast med riktiga stråkar och tusen gånger bättre än vad som hörts innan.

Innan “Perpetual” började bad Ronan publiken om att inte sjunga med och när låten började gick ett fniss genom konserthallen, sedan var det tyst. Den låten har väl aldrig framförts med sådan värdighet någon gång förut, vilket var befriande att uppleva. “Perpetual” förtjänar bättre än att bli reducerad till något man lallar sönder. Efter flera minuters stående ovationer och jubel som inte upphörde fastän Ronan gått av scenen kom han så in igen och jublet ökade om möjligt i styrka. Till och med orkestern och dirigenten som torde vara vana vid stora applåder såg både glada och överraskade ut. Ronan höll sedan ett tacktal till alla i arrangemanget inblandade och berättade att detta var en dröm som gått i uppfyllelse, samt bjöd pubilken på ett skratt när han förklarade att Mark skulle varit med på scenen men att hans trummor inte fick plats.

Därefter blev det “Standing” som extranummer till allas glädje då en del av den låten pga tekniska problem gått förlorad tidigare under kvällen. Till er som inte var där kan jag bara beklaga. Denna spelning var fullständigt unik. Samtliga konserter kommer släppas på DVD men kan aldrig kunna jämföras med akustiken och atmosfären i Gewandhaus i Leipzig.

Enligt utsago blir det ett Gothic Meets Klassik även nästa år. Missa inte det, det kommer i alla fall jag inte göra!

Format: CD, Digital, Spotify
Skivbolag: Anachron Sounds
Releasedatum: 16 september 2011

Genre: Futurepop

9/10

Mycket hög kvalitet i samtliga moment

Efter “Of Faith, Power and Glory”, som släpptes för drygt två år sedan (2009), så är futurepopens mästare brittiska VNV Nation nu tillbaka med nya albumet “Automatic”. Albumet är bandets åttonde i ordningen sedan man debuterade med “Advance and Follow” för snart sexton år sedan (1995).

På den nya fullängdaren tar låtskrivaren och frontmannen – den numera Hamburgbaserade britten Ronan Harris både kliv framåt och tillbaka. De gamla hardcorefansen, där de flesta (enligt uppgift) varit rätt ordentligt missnöjda med det senaste materialet, får till viss del duons “gamla” sound tillbaka på “Automatic”.

Javisst, det är skitigare, tuffare och synthigare igen. Men även om vidareutvecklingen i VNV Nation’s sätt att skriva låtar och bygga arrangemang är uppenbar, så är det för övrigt ingen banbrytande förändring som skett. De starka melodierna känns igen, rytmerna och större delen av ljudbilden är ganska bekant och Ronan Harris låter som han gjort mest.

De akustiska pianona och atmosfäriska stråkarrangemangen från det förra albumet är dock för det mesta bortplockade. Klubbkänskan infinner sig till stora delar igen – även om de som skriker efter dansgolvsdräpare i stil med bandets tidigare klassiker bara får sin önskan uppfylld till vissa delar.

Personligen så hör jag till skaran som för det mesta uppskattat hela bredden av VNV Nation’s material genom åren. Och rent musikaliskt så är ju det nya materialet mycket mer genomarbetat och den musikaliska kvaliteten högre än på det mesta av bandets tidire material. Ljudbilden är något uppdaterad där man har gått tillbaka till mer klassiska ljud plattan igenom. (fortsättning nedan)

Efter en ordentlig överblick så är det nya albumet väldigt bra varierat i stil och tempo; Den riviga “Control”och de snabba moderna futurepophitsen som “Streamline” och “Resolution” finns alla där. Likaså de känslomässiga och melodiösa popmelodierna som “Space & Time”, “Radio” och “Gratitude”. Utöver detta det stämningsfyllda andrummet, instrumentallåten “Goodbye 20th Century” och den vackra electroballaden “Nova (Shine a Light On Me”, där Ronan Harris briljerar med en riktigt bra sånginsats ovanpå ett underbart arrangemang av stråkar och retrodoftande leadsynthar. Som om detta inte vore nog så inkluderar man instrumentalspåret “Photon”, som får mig att tänka på modernare alster av artister som Jean-Michel Jarre.

Bredden, den höga kvaliteten i kompositionerna tillsammans med den variation som gör albumet lättlyssnat i sin helhet gör att (i alla fal ljag) inte saknar de gamla EBM-doftande, technoljudande och rappa dansgolvsdräparna så mycket.

“Automatic” är ett album som kommer bli oerhört långlivat, i alla fall i min MP3-spelare och även om VNV Nation idag kanske inte riktigt lever upp till det som en gång gav duon dess framgångar så håller kvaliteten på det nya väldigt hög klass i samtliga moment.

// Jens Atterstrand, Elektroskull – Synthportalen

Tracklist

1. On Air  3:26
2. Space & Time  4:52
3. Resolution  6:14
4. Control  5:50
5. Goodbye 20th Century  4:27
6. Streamline  6:06
7. Gratitude 6:05
8. Nova (Shine a Light On Me)  6:06
9. Photon  5:52
10. Radio  7:47