Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Nostalgia"

STRVNGERS – “Amor/Noir”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Negative Gain Productions
Releasedatum: 20 april 2018
Genre: Electropop, darkwave
Bandmedlemmar: Maria Joaquin, Kyle Craig (KC)
Land: Kanada
Recensent: Alexander Johansson

 

(English version below)

Världens bästa industripop kommer från Kanada

Daniel Graves i Aesthetic Perfection har de senaste åren rört sig bort från de första plattornas aggrotech mot en position han kallar industrial pop, en punkt där industrisynth möter traditionell synth och modern dansmusik framför allt drum’n’bass. I Sverige var Necro Facility tidigt ute och nosade på genren med deras clash på industri, grunge och electro (jag håller alltjämt deras Wintermute (2011) för en av de bästa svenska synthplattorna) och Graves har helt korrekt göteborgarna på sin Industrial pop-spellista på Spotify. Men stilen och uttrycken fanns redan hos bl a Mesh på deras två första album Fragmente (1994) och mästerverket In This Place Forever (1996, den senare gavs faktiskt ut först). Det är stålverkets tordöntoner kombinerade med starka poprefränger och -harmonier.

Mer industrial pop än kanadensiska duon STRVNGERS andra skiva Amor/Noir kan det knappt bli. Det är suverän electroclash, från inledande “Wanderlust”, med ett smart inledande eko från förra albumets bästa låt “Nostalgia”. Den följs av ytterligare en rivig rökare i “Vanity”. Sen blir det hårdare, “Fetischa”, och senare “Éxtasis Voraz” och “Noir”, är hårt rockiga. Sångaren Maria Joaquin berättade i en intervju med Brutal Resonance hur mycket kOrN-sångaren JD betytt för honom att hans sätt att sjunga. I vissa låtpartier närmar de sig ljudmässigt Skinny Puppy vid tiden för The Process (1996).

Men det är popmusiken som är den mest bedårande på Amor/Noir – fantastiska låtar som “Lethargy”, “Pink Coffin”, “This is Not a Phase” och “Porcelain”. Maria Joaquins klara, starka och ettriga röst driver låtarna framåt med en känsla och äkthet man inte finner någon annanstans idag. STRVNGERS supercoola överstämmor med ”spökrösten”, som både Priest och Lykke Li använt under året, fungerar på flera av låtarna, t ex “Pink Coffin”, men kanske allra bäst på avslutande “Heroin{e}” – en enastående ballad i bästa IAMX-anda, t o m starkare än IAMX:s “Alive in New Light” (2018). Det är årets hittills bästa låt och Amor/Noir är årets mest varierande och bästa album. STRVNGERS och industriell pop kommer till slut att bli musik för massorna.

Bästa låtarna: “Heroin{e}”, “Porcelain”, “Wanderlust” och “Pink Coffin”

Tracklist

01. WanderLust (03:38)
02. Vanity (03:38)
03. Fetisha (04:18)
04. Leder Dame (03:42)
05. This Is Not A Phase (03:18)
06. Hexxxed (03:56)
07. Pink Coffin (04:24)
08. Verismilitude (03:52)
09. Lethargy (04:12)
10. Éxtasis Voraz (03:18)
11. Noir (05:16)
12. Porcelain (03:58)
13. Heroin{e} (06:22)

(English version below)

The best Industrial Pop out there

Daniel Graves of Aesthetic Perfection has moved away from the Aggrotech of the early albums to a position he calls Industrial Pop. A position where Industrial meet Drum’and’bass, Trance and Synth pop from the 80’ies and 90’ies. Swedish Necro Facility explored the genre, with their clash of Industrial, Grunge rock and Electro on their excellent album Wintermute (2011), wich also was awarded the best Swedish synth album of the year at the Manifest gala in 2012 and one of my personal Swedish favorite album of all times. British giants Mesh’s two first albums Fragmente (1994) and the masterpiece In This Place Forever (1996, although the later album was released first) also combined Darkwave, Grunge rock and Synth pop.

A better Industrial Pop example than the Canadian duo STRVNGERS is hard to find. Their second album Amor/Noir begin with “Wanderlust”, a great electroclash song with a delicate intro from their first single “Nostalgia”, to underline some continuity, but you will soon reckon that everything is harder, stronger and better on Amor/Noir than their first album Sonic Erotica (2016). The second track “Vanity” is another rapid song with hit potential. The third track, “Fetischa”, and later “Éxtasis Voraz” and “Noir”, are heavy industrial rock songs, not far from some tracks by Skinny Puppy on The Process (1996). STRVNGERS vocalist Maria Joaquin told Brutal Resonance in an interview how much kOrN singer JD meant for his style and expression. Together with KC (Kyle Craig), the duo has created an amazing album.

The best parts on the album are not the Industrial rock but the beautiful Electro pop on “Lethargy”, “Pink Coffin”, “This is Not a Phase” and “Porcelain”. Maria Joaquin’s clear, strong and peppery voice drive the songs fast forward with profound honesty and heartbreaking emotions. STRVNGERS really mean what they do, both in lyrics and texts, and their artistic expression is seriously unique. The spooky conform voice, used recently by Swedish Priest and Lykke Li are even more powerful in the hands of the STRVNGERS, e.g. on “Pink Coffin”, but also on the beautiful finishing song “Heroin{e}”, an amazing ballad, even stronger than IAMX’ “Alive in New Light” (2018) and the best track in 2018 so far. STRVNGERS is the best band around right now and Amor/Noir the best album of the year. Very soon Industrial pop will be music for the masses.

Best songs: “Heroin{e}”, “Porcelain”, “Wanderlust” and “Pink Coffin”

Nytt album från kanadensiska succéduon Strvngers

Tags: , , , , ,


Strvngers, som 2016 följde upp den första tiospårs-EP:n Nostalgia med bandets självtitulerade debutalbum, presenterar nu uppföljaren Amor/Noir.

På det nya albumet levererar duon, som består av Maria Joaquin och andremedlemmen KC, tretton nya spår av bandets ytterst originella, experimentella, explosiva och dansanta moderna electro, med ett sound som innehåller tydliga undertoner hämtade från såväl synthwave, industrial, postpunk, darkwave och EBM.

Strvngers bildades 2015 och uppmärksammades inför debutalbumet av Kevorkian Death Cycle– och HexRx-bekantingen Roger Jarvis skivbolagsetikett Negative Gain Productions.

Spana in videon till den första singeln “This is Not A Phase” (nedan).

Amor/Noir släpps den 20 april via Negative Gain Productions.


Intervju: The Zone

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Klubben The Zone inledde sin verksamhet på Lust vid järntorget i Göteborg under våren 2011. En bra uppslutning på de inledande arrangemangen ledde till att klubben flyttade till det mer fördelaktiga Jazzhuset invid Vasaplatsen i Vasastan.

Efter ytterligare ett antal välbesökta arrangemang under det senaste året så har nu klubben blivit en viktig del av Göteborgs alternativa elektroniska musikscen.

Vår huvudskribent Jens Atterstrand tog ett snack med tjejerna som arrangerar The Zone: Miriam “Mirre” Sennehed och Malin Lind..

– Sedan ett tag tillbaka så driver ni synth/electro-klubben The Zone i Göteborg. Kan ni berätta lite mer om bakgrunden kring klubben?

Mirre: Jag tyckte det kändes som att alla klubbar var så uppdelade i musikgenrerna. Jag gillar ju väldigt blandad elektronisk musik och inspirerades av att Arvikafestivalen kunde visa upp allt från Alice in Videoland, The Knife, Infected Mushroom till VNV Nation & Combichrist. Jag ville testa att blanda alternativa elektroniska genrer med varandra såsom på festivalen.

Malin: Att experimentera med att blanda olika, närliggande musikstilar kändes som en spännande sak att göra. Jag tror att det är viktigt att nå en bredare, ung publik om man vill att synthen ska fortsätta ha en plats i musiklivet.

– Du Mirre, inledde med ett par enskilda arrangemang utan liveband på Lust (vid Järntorget), sedan växte klubben fort och flyttades till Jazzhuset där Malin togs med som medarrangör. Och nu har The Zone vuxit till en återkommande klubb med liveband på scen, vill ni berätta mer om utvecklingen?

Mirre: Det blev mer populärt än jag trott att blanda elektronisk musik & speciellt i den yngre generationen var detta mest uppskattat.

Malin: Fördelen med Jazzhuset är att de två dansgolven gör att man lättare kan köra blandningen som The Zone har blivit känt för. I början blandade vi hejvilt med DJ’s från olika genrer och musiken var av det tyngre slaget. I nuläget har vi experimenterat med att ha ett golv ägnat åt lättare synth och electro och tyngre grejer på det andra. Men vi slutar inte förändras och kommer att ändra om saker och ting igen i framtiden, så håll ögonen (och öronen) öppna!

– Kan ni berätta mer om The Zones inriktning, vad kan besökarna förvänta sig?

Mirre: Man kan förvänta sig en annorlunda synth-klubb som inte endast snöar in på synth & dess subgenrer utan även kliver ut till andra liknande genrer som passar bra ihop. Personligen kan jag tröttna på om man jämt kör samma musik, med lite blandning så blir det kryddat och mer intressant men självklart ska man blanda med omsorg om sin publik. All elektronisk musik passar självklart inte ihop.

Malin: Besökarna kan räkna med nya överraskningar för det mesta. Vi går såklart alltid ut med information i förväg om vad bandet/temat/musikinriktningen för kvällen är, så får gästerna sjäva bestämma vad de är intresserade av. En sak är säker, The Zone kommer inte att bli förutsägbart!

– Ni har båda tidigare varit (och är fortfarande som jag förstår) inblandade i flera andra klubbar i Göteborg. Vilka erfarenheter och kunskaper har ni tagit med er in i The Zones verksamhet?

Mirre: Jag arrangerar även Nostalgia, Freakshow och nu snart den nya gothklubben Black Cats. The Zone var den fjärde klubben jag startade och den första som växte sig så pass stor som den gjorde. Erfarenheterna är många, som arrangör får man lära sig att både ha skinn på näsan och att kunna vara ödmjuk. Lyssna på sin publik, men även stå för det man vill göra och göra det till 100%. Det är inte alltid lätt och det är jobbigare än man tror att arrangera klubbar om man verkligen vill göra något nytt och sticka ut.

Malin: Mirre uppfinner ständigt nya klubbar och jag har varit med på några stycken nu. Freakshow och Synthcave var de första, sen var jag medarrangör på FPP (Fetish People Party) ett tag också (som inte är en av Mirres klubbar). Det har varit oerhört lärorika år! Man får förståelse för hur svårt det är att leverera nöjen till folk, det kan vara som att balansera på en knivsudd att hålla publiken nöjd. Det man alltid får räkna med är att vad man än gör så kommer man att få både skäll och beröm. Ett ständigt växande och färgsprakande nätverk är väl den roligaste resursen man får. Hålla igen när det behövs och satsa när det behövs, men framförallt att försöka ha roligt under tiden.

– Vad tycker ni om den alternativa (elektroniska) klubbscenen i Göteborg och vilka är de viktigaste luckorna som The Zone fyller?

Mirre: Jag har länge tyckt det behövs mer ”hårdare” & ”varierande” klubbar, men nu har det börjat dyka upp allt mer och det är kul att se. Men just blandningen som The Zone gör är rätt unik, så förhoppningsvis fyller vi upp ett tomrum för alla som gillar att lyssna på olika alternativa elektroniska genrer ihop med synth, som inte spelas på ”mainstream” klubbarna.

Malin: Den har en imponerande bredd och en stor publik med tanke på stadens storlek. Det är hård konkurrens vilket har lett till att det att scenen är i ständig rörelse, klubbar kommer och går hela tiden. Det är klart att det är tufft, som arrangör kan du aldrig luta dig tillbaka och trycka på “play”, men jag hoppas att publiken uppskattar det vi gör. När man tittar på besökarna så tycks The Zone tilltala den yngre alternativa publiken, men det är ändå ganska blandade åldrar. Vi har som sagt ett brett utbud, men där vi är nästan ensamma är väl inom industrial, aggrotech, harsh EBM och dylika genrer.

Lördagen den 1 december arrangeras nästa The Zone på Jazzhuset i Göteborg!

Temat är “body” och på scenen står svenskfavoriterna Kropp och EkobrottsMyndigheten.

Dessutom håller man under kvällen releaseparty för Nachtmahrs nya album “Veni Vidi Vici” – som släpps den 7 december via Trisol Music Group.

Mer information finns i facebookeventet, på The Zones facebooksida eller på Freestyleevents.