Jens Atterstrand (text & foto), Jannice Faringer (text & foto), Niklas Hurtig (text), Alexander Johansson (text) och Patrik Lark (foto) rapporterar från den tredje upplagan av Subkultfestivalen som arrangerades i Folkets Park i Trollhättan den 15-16 juni.

På scen: Suicide Commando, Karin Park, Noisuf-X, Dunderpatrullen, Priest, Alice in Videoland, Empathy Test, Freakangel, The Exploding Boy, NZ, Marsheaux, Outshine, Jäger 90, Pink Milk, We Are the Catalysts, The Guilt, Kill the Sleeper, Rymdkraft, Purple Nail, Hante., Normoria och Mäbe.

OBS! Fotogallerierna nedan innehåller strax under 600 konsertbilder och kan i vissa fall ta lite tid att ladda – ha tålamod!

Med minnena från premiärårets usla väderförhållanden och olyckliga krock med Way Out West, som tyvärr ledde till under omständigheterna relativt blygsamma publiksiffror, har vi nu efter förra årets succé äntligen fått uppleva Subkults tredje upplaga! Flera nödvändiga förbättringar hade införts, den viktigaste av dem alla att få till alkoholtillstånd och servering över hela området där det nya stora öltältet med tillhörande matservering (även med veganska och vegetariska inslag) av såväl hamburgare liksom Arvikafestivalens klassiska paradrätt Langos var en riktigt succé!

När det kommer till lineupen så upplever jag (Jens) den personligen kanske snäppet svagare än förra året, men det har nog egentligen bara om personligt tycke och smak att göra. Subkult skall ha en stor eloge för att redan från början och med stort mod i allra bästa “Arvikafestivalstil” vågat sig på att presentera en tämligen bred flora av musikaliska genrer och stilar på de två scenerna med inslag från såväl mörkare alternativ- och gothrock, post- och elektropunk som bitpop, synthpop, elektropop samt industrial metal, aggrotech och EBM. Detta ger en fantastiskt dynamiskt musikalisk upplevelse för den som gillar det mesta, men å andra sidan kanske också ger chansen till en angenäm vila för trötta fötter och påfyllning av vätskedepåerna i öltältet för de besökare som inte lockas av alla musikstilar.

Subkults allra starkaste “ess-i-rockärmen” är alla de sidoprojekt och event som hålls under själva festivalen med allt ifrån dansuppvisningar och konstutställningar till dansgolv med psytrance-tema och den victorianska picnicken. Festivalen är en gemytlig, vänlig och trivsam mötesplats för fans av alla dess närliggande alternativa musikstilar och subkulturer och även om man har en bra bit kvar till Arvikafestivalens status och storhet så har man under omständigheterna lyckats bra med att försöka förvalta det arvet.

Besökarantalet föll enligt uppgift tyvärr med runt 300 personer jämfört med förra året och jag håller verkligen tummarna för att man lyckas få till en fjärde upplaga för Subkult är en fortsatt riktigt proffsigt arrangerad, välskött och trevlig festival som kan hålla fanan högt och fortsatt vara en av vår inhemska svartklädda scens absoluta höjdpunkter under året!

Tyvärr är det en tuff uppgift att kunna täcka in samliga spelningar under en fullmatad festival som denna men nedan följer ett antal liverapporter från utvalda spelningar och därefter ett fotoalbum med livebilder på några av de övriga liveakterna. Vi tackar alla inblandade för ännu en fantastisk vistelse på Subkultfestivalen och håller tummarna för att vi får avnjuta ännu en upplaga nästa sommar! (Jens Atterstrand och Jannice Faringer)

Fredag

Kill the Sleeper

Kettils Sundbergs aggrotech-projekt Kill the Sleeper höll igång publiken framför Stella-scenen i ett grymt tempo, trots den tidiga eftermiddagen. Kill the Sleeper har albumet Rebirth från 2014 i ryggen men släppte även EP:n V vid årsskiftet. Kanske den skrikigaste spelning jag varit på, vilken skulle kunna mäta sig med självaste Psyclon Nine. Kettil kan verkligen kombinera aggressiv sång med en mjuk och publikvänlig framtoning som även passar de allra yngsta besökarna. Men har man självaste Johan Van Roy (Suicide Commando) i publikhavet så måste man ju visa att man kan överrösta även den som var först. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

The Guilt

Göteborgsbaserade electropunkten The Guilt levererade för mig en av festivalens allra mest positiva överraskningar i en välljudande mix från den lilla scenen. Jag har tyvärr lyckats missa denna energiska och fartfyllda duos spelningar tidigare och är med detta sagt ytterst tacksam över att jag fick avnjuta deras tempostarka och medryckande punkinfluerade electro den här gången. Sångerskan Emma Wahlgren levererade också en av festivalens mest inlevelsefulla insatser från både scenkant och toppen av högtalare (!). Jag kommer definitivt ha mer koll på The Guilt i fortsättningen! (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Freakangel

Jag kan villigt erkänna att de estländska industrirockarna Freakangels senare albumsläpp har passerat mig ganska obemärkt förbi. Men i det gassande solskenet på eftermiddagen så pulvriserade de det mesta av motståndet från den stora scenen med en välljudande, högoktanig och helgjuten liveinsats. Electropuristerna må fnysa åt distade gitarriffen hur mycket de vill – jag kan härmed bekräfta att jag definitivt kommer plocka upp även bandets senare albumsläpp till en mer frekvent rotationsplats i mitt personliga musikflöde. Gitarrer och tjocka syntharrangemang samsades stiligt tillsammans med både snygga ridåer av rök och svartsotig camouflagesminkning. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

Hante.

Franska Hante. – eller Hélène De Thoury som hon också heter – är mer känd som ena halvan av cold-/darkwave-duon Minuit Machine. I hennes soloprojekt är fokus mer på melankoliska långsamma, men ack så vackra melodier. Det återspeglas också på scen där man får exakt det man fick på skiva. Hårda beats och vibrerande synthar tillsammans med Hélènes lugna, varma röst i ett nedsläckt och nära liveframträdande. Inget man röjer till men Hantes. nedstämda Darkwave skiner av ett perfekt mörker denna vackra junikväll. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

Alice in Videoland

Electroclashakten Alice in Videoland har likt ett gott vin åldrats ytterst väl. Det konstaterar jag väldigt snabbt när den svenska kvartetten, som frontas av den karismatiske och utrycksfulla sångerskan Toril Lindqvist, visar upp stor rutin i ett genomproffsigt framförande när de breder ut sina vingar och blixtsnabbt inbjuder till allsång från den stora scenen. Hur mår Alice in Videoland anno 2018? Alldeles förträffligt skulle jag vilja påstå. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

Marsheaux

Alldeles efter Hante. ställer sig en annan kvinnofrontad akt på Stella-scenen i form av grekiska synthpopparna med det fransklingande namnet Marsheaux. Det är något högre tempo och lite lekfullare men minst lika vackra melodier som ackompanjeras av Marianthis och Sophias fagra röster till melankoliska synthslingor. Det är något mer aktiviteter på scen men ändock en relativt statisk, men väl framförd spelning. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

Suicide Commando

Mr. Aggrotech himself, Johan Van Roy, var huvudnumret på fredagskvällen och studsade runt på scen och skrek med hela festivalens mest distade mikrofon och fick med sig publiken på varenda ton. Övriga musiker på scen lyfte spelningen till en högre nivå än vad någon soloartist kan mäkta med. Låtskatten från Suicide Commando är så enorm att det är nästintill omöjligt för fans att få just sin favoritlåt, men det är ju ett angenämt problem som många av de äldre akterna brottas med. Antalet band som influerats starkt av Johans 30-åriga karriär ska nog inte underskattas och det fanns säkerligen en handfull på Subkultfestivalen som kanske inte hade funnits om inte Suicide Commando hade gjort det de gör. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

Noisuf-X

En av scenens tyngsta namn när det kommer till hård och dansant rhythmic noise är tysken Jan L. och X-Fusion-bekantingens sidoprojekt Noisuf-X som avslutade kvällen på Stella-scenen och för en stund snabbt förvandlade lokalen till en svettig källarklubb någonstans i Östeuropa. Högoktanigt och hårt rytmiskt i stundtals nästan förhäxat tempo gör att en nominering för festivalens bästa röj tveklöst går raka vägen till Noisuf-X. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

Lördag

Jäger 90

Svenska publikfavoriterna Jäger 90 bjöd festivalens bodyfantaster på en familjär tillställning på Stella-scenen redan tidigt på eftermiddagen. Midsommarstången var givetvis på plats när den tokroliga tyska EBM-duon framförde sin, som vår tidigare skribent Carolina Lindahl kanske hade uttryckt det – trallvänliga kött och potatis-EBM på modersmålet. Allsången var lika given som den lilla moshpiten framför scenen, från vilken det också – till säkerhetsvakternas stora förtret – även bjöds på burköl till delar av publikhavet. Jag måste erkänna att Jäger 90s musik inte går frekvent i undertecknads högtalare eller hörlurar men live förmedlar de mycket hjärta och stor spelglädje ackompanjerat av en stor dos bjuda-på-sig-själva-mentalitet och förfeststämning som lätt smittar av sig. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

Lucifer’s Aid

På lördagen laddade Calle Nilson a.k.a. Lucifer’s Aid den tidiga kvällen med 45 minuter svart energi på den lilla scenen Stella. En trekvart som fylldes av hans resliga skepnad som av och an pendlande genom mörker och rök på scenen, medan han med sitt karaktäristiska growlande framförde sina låtar. Tre kvartar där allt liksom bara stämmer. Uttryck, ljud, ljus och låtval. Calle går med sitt projekt Lucifer’s Aid från klarhet till klarhet och seglar in bland toppkandidaterna av de bästa framträdandena under Subkultfestivalen. (Jannice Faringer)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

NZ

Österrikiska EBM-duon NZ har på senare år trappat ner på sina liveframföranden och genomför numera bara en knapp handfull spelningar per år. Detta verkar göra att deras vilja att leverera varje gång de står på scenen extra stark och inget undantag gällde den här eftermiddagen inne från Stella-scenen. NZ har ju aldrig hymlat med sina uppenbara Nitzer Ebb-influenser vare sig när det kommer till deras musik eller skivomslagsdesig vilket blev extra tydligt även när det kom till ljussättningen och grafiken som bandets vana trogen gick i färgerna rött, svart och vitt. Bandets diskografi är sammanhanget ganska kort, vilket gör det lättare för publiken som snabbt hängde på när duon med stor fingertoppskänsla proffsigt levererade sina träffsäkra bodyhits. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

Empathy Test

Brittiska synthpopundret Empathy Test har utvecklats på scen och var tajtare och mer publikfriande på Subkultfestivalens stora scen än de var på den stora scenen på Amphi i fjol. Isaac Howlett hoppar upp på högtalare och poserar större och yvigare. Det är en bra bit kvar till en megaentertainer som Brett Anderson i Suede men Howlett är både porträttlik och på väg ditåt. Vissa låtar är omarrangerade i förhållande till skivorna med bättre driv i bas och trummor. Bredvid mig i publiken står ett vackert par från Hamburg som kört upp till Trollhättan under lördagen och njuter av suverän sång, duggregn och synthvemod i midtempo. (Alexander Johansson)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

Karin Park

Karin Park intog stora scenen som en långsmal valkyria med en tyngd i basen som måste ha skrämt fisken i Götaälven. Park var festivalens enda artist med ursnygg scen, coolt designade lampor och ett superprofessionellt scenframträdande. Med håret i en hård knut framförde hon sin lika hårda som konstnärliga electronica parad med magnifika vokalinsatser. Det var som att se Björk på Arvikafestivalen, fast med lite anonymare låtmaterial. (Alexander Johansson)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

Priest

Den för vanan trogen maskerade och “anonyma” svenska trion Priest avslutade, omgivna av ett tätt lager av rök, lördagskvällen på Stella-scenen. Priest gjorde ett professionellt och stiligt intryck live när de framförde väl utvalda spår från debutalbumet och med Ghost-bekanta rutinerade medlemmar på scenen och starkt låtmaterial som ständigt bjöd upp till allsång så var det svårt att misslyckas. Trots att jag stundtals tyckte att arrangemangen påminde väl mycket om studiomaterialet så går konserten definitivt till historien som ett av de absolut snyggaste vid årets festival. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

Fotogallerier (övriga)

The Exploding Boy – Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

The Exploding Boy – Foto: Patrik Lark (Darklark)

Normoria – Foto: Patrik Lark (Darklark)

Övriga akter – Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto) och Patrik Lark (Darklark)

Den tredje upplagan av Subkultfestivalen, som arrangeras i samarbete mellan Subvox och Arrangörer utan hinder, går av stapeln i Folkets Park i Trollhättan den 15-16 juni.

På scen i år bland andra: Suicide Commando, Karin Park, Noisuf-X, NZ, Empathy Test, Alice in Videoland, The Exploding Boy, Marsheaux, Lucifer’s Aid, Freakangel, Jäger 90, Hante. och Kill the Sleeper.

Jens Atterstrand fick en pratstund med festivalgeneralen Mirre Sennehed.

(Foto: Patrik “Darklark” Lark)

Hej Mirre! Snart är det äntligen dags för Subkultfestivalen igen! Vad har du att berätta inför den tredje upplagan?

– Hej Jens! Oj, det finns så mycket att berätta! I år har vi alkoholtillstånd över hela området, vi har fyllt upp den stora astfaltsytan framför Aura med öltält och en massa uppträdanden och spex, vi har tagit in mer elektroniska genrer samt byggt ut dansbanan (där ölområdet var andra åren) till Helgonscenen egna dansgolv. Vi har gjort otroligt många förbättringar på festivalområdet men även campingen. Dessutom har vi ingått ett viktigt samarbete med konstföreningen Avgrunden och vi kommer kunna se mer konst på festivalen i år, vilket vi tycker är fantastiskt kul!

Utöver den breda och imponerande lineupen – vilka nyheter kan besökarna förvänta sig i övrigt? Några speciella sidoevent och happenings?

– Liksom tidigare år så kommer det arrangeras en Viktoriansk picknick i nära anslutning till festivalen och även den gothiska orgelkonsertern i Svenska kyrkan som varit ett uppskattat programinslag. Men man kommer även kunna gå på venissage då konstföreningen Avgrunden arrangerar detta på Folkets Hus under fredagen. Och på området kommer det vara live-kroppskonst, burlesqueshower och eldframträdanden och massor med spex. Ett helt klart mycket mer fullproppat program i år. Har man VIP-biljett kommer tv-spelshörna, artist-signering och andra roliga saker ingå i upplevelsen på festivalen.

Varför bör alla som gillar synth och annan relaterad alternativ musik besöka Subkultfestivalen?

– Om man saknar Arvikafestivalen och vill ha en utomhusfestival med camping (även om man nödvändigtvis inte bor där hehe) och där olika kulturinslag och musikgenrer möts och bygger broar, så ska man komma på Subkult. Jag själv saknade en mötesplats där inte endast 1 genre spelades, då jag gillar allt från metal, synth till psytrance. Och har man ett kompisgäng med olika musiksmak inom olika subkulturella genrer så är ju Subkult något man borde stötta.

Vad är de viktigaste lärdomarna som ni har tagit med er från de första två åren?

– Vi har lärt oss oändligt mycket! Bland annat att det är svårare än vi trott att locka folk till en småstad i nära anslutning till en storstad. Folk köper inte grisen i säcken samt att folk är inte lika benägna att jobba ideellt som förr i tiden. När Arvika och Hultsfred byggdes upp så skedde det på många eldsjälars driv och engagemang och sponsring. Och sedan har ju ingen i historien levererat den lineupen och den kvalitéten som vi gjort första åren – så det är svårt att veta hur saker och ting går innan man gjort det. Och att utomhusfestival är dyrt – väldigt dyrt – att arrangera. Men vi har också lärt oss hur viktigt en sådan här mötesplats faktiskt är för att uppmuntra och stötta den alternativa scenen att utvecklas och leva vidare.

Vad är dina starkaste minnen från de första två upplagorna och vad ser du själv mest fram emot i år?

– Första året var det ju oturligt att vi tvingades byta datum och krockade med Way Out West, samt att himlen kände för att öppna sig med en ny syndaflod. Men jag minns att alla som besökte vår festival var så optimistiska och hade superkul och var peppande hur som, så det kändes kul. Allt fungerade bra och man kan ju inte rå för vädret. För andra året så var ju festivalen inte längre en “gris i en säck” så bilder och videos från festivalen visade vilket grymt event folk kunde förvänta sig vid ett besök. Och det kändes så himla kul att se kända musiktidningar såsom GAFFA och HYMN skriva positiva saker om festivalen samt att självaste Fredrik Strage lovordade festivalen i Dagens Nyheter. Sånt minns man med glädje och allt hårt jobb blir värt det. Och sen solen! Det fina vädret var väldigt viktigt för andra året så vi fick till den där äkta festivalkänslan!

Mer information och biljetter till festivalen hittar du på www.subkultfestivalen.se. Elektroskull kommer vår van trogen givetvis vara väl representerade på festivalen, hoppas vi ses i Trollhättan i juni!

Liverapport från 2016
Liverapport från 2017

Format: (Album) CD, Digital Download
Skivbolag: Pro Noize (Dark Dimensions Label Group)
Releasedatum: 31 maj 2017
Genre: Rhythmic Noise, Electro, Industrial
Bandmedlemmar: Jan Loamfield
Land: Tyskland
Recensent: Thomas Hulteberg

(English version below)

Skatter, döden och Noisuf-X

Statsmannen och uppfinnaren Benjamin Franklin hävdade att endast skatter och döden går att ta för givet. I mitt fall borde nästan en nytt album från Noisuf-X att recensera varje vår ingå. Arbetsnarkomanen Jan L. fortsätter på väl resta vägar och släpper “Banzai”, det tionde albumet under Noisuf-X flaggan. Föregångaren “Kick Some Bass”  (2016) var en positiv revansch efter sömnpillret “Invasion” (2014) och “Banzai” påminner mer om det senare.

“Banzai” innehåller tretton låtar och elva av dem låter i stil med tidigare Noisuf-X-låtar som “Clubhit” eller “Hit me Hard”, tempot är över medel, ingen sång står att finna och fokus ligger på basgångar. Det första av albumets spår som får mig att haja till ordentligt är “Primary Target” som med sitt mellantempo och melodi påminner mer om materialet man brukar hitta på en skiva med X-Fusion, Jans andra stora projekt. Om “Primary Targets” hade haft sång hade den utan tvekan platsat på det (enligt min uppfattning) fantastiska X-Fusion-albumet “Thorn in my Flesh” (2011). Den andra låten som verkligen står ut är “Panic” som i grund och botten är en mycket stereotyp Noisuf-X låt, men tack vare ett bra producerat gitarrljud lyfter den över resten.

“Banzai” har väldigt få minnesvärda låtar, inget av spåren direkt uselt, men alldeles för många av de tretton låtarna är mediokra och faller snabbt i glömska.

Bästa spår: “Panic”
Sämsta Låt: “Nutcutter”

Tracklist

01. Ich Bin Soweit (03:09)
02. Banzai (Tenno Heika) (04:01)
03. Rageoholic (03:42)
04. Satisfaction (03:53)
05. Monster (04:17)
06. Primary Target (03:44)
07. Robots, Destroy Him! (04:28)
08. Passion For War (03:34)
09. Nutcutter (04:17)
10. This Is Genocide (03:45)
11. Psychological Attack (03:56)
12. Pan!c (03:24)
13. Jezebel (2017 Mix) (04:24)

(English version below)

Taxes, death and Noisuf-X

The governor and inventor Benjamin Franklin argued that only taxes and death can be taken for granted. In my case, a new album from Noisuf-X every spring to review should be added to that. The workoholic Jan L. continues on well-traveled roads and releases “Banzai”, the tenth album under his Noisuf-X flag. The predecessor “Kick Some Bass” (2016) was a positive revival after the some what sleepy “Invasion” (2014) and “Banzai” reminds me more of the latter.

“Banzai” contains thirteen songs and eleven of them sounds somewhat like Noisuf-X songs like “Clubhit” or “Hit me Hard”. The tempo is above average, no vocals are anywhere to be found and the main focus are out on the basslines. The first of the album’s tracks that properly takes my attention is “Primary Target”, which, with its mid-pace and melody, reminds me more of the material you usually find on an album from X-Fusion, Jan’s other major project. If “Primary Targets” had some vocals, with no doubt it would have fitted perfectly on the (in my opinion) amazing X-Fusion album “Thorn in my Flesh” (2011). The other song that really stands out is “Panic” which is basically a quite typical Noisuf-X song, but thanks to a well-produced guitar sound it lifts over the rest.

“Banzai” has very few really memorable songs, none of the tracks are bad, but too many of many of the thirteen tracks are quite mediocre and quickly falls into oblivion.

Best track: “Panic”
Worst track: “Nutcutter”

En aspekt som jag gärna vill ta upp är att Noisuf-X inte gör sammanhängande album utan verkar släppa skivor när sisådär ett par dussin låtar är inspelade och mixade. Det gör mig dock ingenting när det håller så här pass hög kvalitet. “#Kicksome[b]ass” är inte ett banbrytande album som ritar om kartan för hur tung elektronisk musik ska låta och det gör mig ingenting – jag diggar den stenhårt ändå!

Bästa spår: “Be a Doer”
Sämsta spår: “Kick My Ass”

Tracklist

01. Big Bang V2.0 (03:50)
02. Count To 7 (03:54)
03. Killer Dub (03:34)
04. I Kick Your Fucking Teeth In (03:30)
05. Son Of A Bitch (04:26)
06. Go Fuck Yourself (03:47)
07. PSD (Problem-Solution-Destroy) (03:50)
08. Let’s Rock (03:58)
09. Kick My Ass (04:14)
10. In Your Face (03:36)
11. Spieltanz (03:52)
12. Fuck It! (03:11)
13. This Means War (03:29)

Bonus disc

01. Play It Loud (Final) (03:41)
02. Silence (03:55)
03. Krachzischbumm (03:55)
04. Be A Doer (03:39)
05. Not Human (03:56)
06. Let’s Rock (Video-Edit) (02:43)
07. Blow This Pain Out Of Me (03:43)

(English version below)

Not made for intellectual contemplation!

I år är det tio år sedan tysken Jan Lehmkämper introducerade sitt hårdslående och mycket dansanta sidoprojekt Noisuf-X vid sidan av huvudprojektet X-Fusion.

Noisuf-X var senast aktuell med “Invasion” som släpptes förra sommaren och sedan debuten med “Antipode” (2005) har sju album och en EP med sidoprojektet sett dagens ljus.

Det mer melodiska harsh-EBM/dark electro-projektet X-Fusion debuterade i sin tur med “Evillive” (2001) och gjorde den senaste inteckningen i diskografin med “What Remains is Black” (2013).

För att fira sitt tioårsjubileum så presenterar man nu den fullmatade dubbel-CD-samlingen “10 Years of Riot” som utöver ett urval av spår (och tidigare outgivna remixer) från projektets sju studioalbum även inkluderar en bonusdisc med demos och tidigare outgivna spår. (Lyssna på ett smakprov nedan).

Noisuf-X har genom åren blivit ett incitament på scenens hårdare dansgolv med hits som “Tinnitus”, “Hit Me Hard”, “My Time” och “Orgasm”.

Förra året presenterade Jan Lehmkämper även sitt nya EDM/TBM-projekt Stoppenberg med EP:n “Telekinesis” som släpptes via X-Beats.

“10 Years of Riot” släpps den 30 april via ProNoize (Dark Dimensions Label Group).

Tracklist

CD 1

01. Die Tam-Tams klopfen nicht mehr [Intro-Mix] (unreleased mix)
02. Happy Birthday
03. Jezebel [Exclusive Mix]
04. Tinnitus [Akustikusneurinom Version]
05. My Time [Hurry-Up-Mix]
06. Hit Me Hard [As Hard As You Can-Mix]
07. Orgasm
08. Toccata Del Terrore
09. Krach Bumm
10. Noise And Bouncing
11. Deutschland braucht Bewegung
12. Aggrophil
13. Wir Fuehlen Den Krach [Dangerous Mix] (unreleased mix)
14. Clubhit
15. Warning
16. Du Musst Tanzen [Wake Up Mix] (unreleased mix)
17. Scary Looking Thing
18. The Typical Fuck You Song [Wait-Mix] (unreleased mix)
19. Stille Ist Ein Privileg [Auf-Empfang-Mix] (unreleased mix)

CD 2

01. P-S-D [2015 Demo]
02. Play it Loud [2015 Demo]
03. Big Bang [2015 Demo]
04. Be A Doer [2015 Demo]
05. Warning [feat. Javi Ssagittar]
06. Hard Attack [2013 Unfinished Demo]
07. First Time Optimistic [Industry Mix]
08. Grufti Alarm [2012 Unfinished]
09. Flashback [2013 Unfinished]
10. Goahead [2010 Unreleased demo]
11. Go [2005 Unreleased]
12. Routineauftrag [2006 Unreleased]
13. Traumfänger [2005 Unreleased]
14. Vollmond [2005 Unreleased]

Format: (Album) CD, 2CD**, Digital

Skivbolag: ProNoize (Dark Dimensions Label Group)

Releasedatum: 27 juni 2014

Genre: Rhythmic Noise, Electro, Industrial

Bandmedlemmar: Jan Loamfield

Land: Tyskland

Recensent: Thomas Hulteberg

(English version below)

Inget nytt under solen

Demonproducenten Jan Loamfield (alias Jan.L), som även är känd från X-Fusion, släpper det sjätte albumet “Invasion” med sidoprojektet Noisuf-X.

Albumet levereras i en dubbel utgåva och innehåller 18 spår av dansant industrial, EBM och electro i varierande tempo. Jan L. har under de senare åren producerat bland andra C-lekktor och Hell:Sector och han genom åren remixat och producerat en lång rad artister, han kan verkligen sitt hantverk.

Låtarna innehåller betydligt mindre oväsen jämfört med tidigare släpp och trumljuden som används är en aning snällare. Jag får intrycket att Jan L. har velat göra en skiva för en bredare publik och inte bara för de fans som redan gillar X-Fusion och Noisuf-X. Tyvärr har det gjort att skivan är lite väl slätstruken, den saknar låtar som står ut ur mängden som t.ex. “Clubhit” på “Dead End District” (2011) eller “Hit Me Hard” på “Beauty of Destruction” (2007).

Ingen av de 18 låtarna är dåliga, absolut inte. Vi bjuds på en härligt mörk, tung och välproducerad ljudbild som väldigt få artister lyckas komma i närheten av, men ingen av låtarna står ut ur mängden utan drunknar tillsammans i en oformlig massa. På nästa album hoppas jag att Jan L. fokuserar på färre spår och att istället föra varje låt mer minnesvärd.

Tracklist

01. Let’s Get Started
02. The Typical Fuck You Song
03. Shit on Cyborgs
04. Egomaniac
05. Stille Ist Ein Privileg
06. Anything Else to Say
07. Mad As Hell
08. Prison for Your Mind
09. I Am Like God
10. Brenn Mit Mir
11. Hall of the Mountain King [Cover]
12. Android
13. Menschen 2.0

Bonus CD

01. Bloodshed
02. Tod Der Erde
03. Invasion
04. Unreal
05. Es Rauscht (Stoppenberg Mix)

(English version below)

Nothing new under the sun

Monsterproducer Jan Loamfield (aka Jan.L), who is most known from X-Fusion releases his sixth album “Invasion” with the side project Noisuf-X.

The album comes in a double edition and contains 18 tracks of danceable industrial, EBM and electro in varying tempo. Jan L. has in recent years produced acts like C-Lekktor and Hell: Sector and down the years he has remixed and produced a wide range of artists, and he really knows what he’s doing.

The songs contain much less noise compared to the previous release and the drum sounds used are a little kinder. I get the impression that Jan L.‘ve wanted to do an album to a wider audience and not just for the fans who already like X-Fusion and Noisuf-X. Unfortunately, the album comes out a bit too flat. It lacks the songs that stand out from the crowd, like the “Clubhit” from “Dead End District” (2011) or “Hit Me Hard” from “Beauty of Destruction” (2007).

None of the 18 songs are bad, absolutely not. We are treated to a deliciously dark, heavy and well produced sound that very few artists manage to come close to, but none of the songs stand out from the bunch and everything melts together in a shapeless mass. On the next album, I hope that Jan L. focuses on fewer songs tried to make every song becomes more memorable.

Den produktive låtskrivaren och producenten Jan Lehmkämper, som är mest känd för sitt huvudprojekt X-Fusion, är nu redo att presentera ett nytt album med sitt alter ego – sidoprojektet Noisuf-X.

“Invasion” blir det sjunde i ordningen och följer upp “Warning” som släpptes förra året. Det ordinarie albumet innehåller 13 spår och levereras även med en bonusdisc med ytterligare sex spår. (Lyssna på smakprov nedan).

Till skillnad från den mörka stämningsfyllda electron som ges via huvudprojektet (X-Fusion) så lägger istället Noisuf-X välriktad fokus mot de mörka dansgolven med sin fartfyllda och industriella mix av rhythmic noise, techno och harsh electro. Inget undantag gäller den här gången.

Den produktive Jan Lehmkämper släppte även “What Remains is Black” med huvudprojektet X-Fusion förra året och visar inga som helst tecken på att bromsa produktionstakten. Sedan debuten med “Evillive” 2001 så har tysken nu släppt totalt 16 album med de båda projekten och har utöver detta producerat, mixat och mastrat en lång rad andra artister.

“Invasion” släpps den 27 juni via ProNoize (Dark Dimensions Label Group)

Tracklist

01. Let’s Get Started
02. The Typical Fuck You Song
03. Shit on Cyborgs
04. Egomaniac
05. Stille Ist Ein Privileg
06. Anything Else to Say
07. Mad As Hell
08. Prison for Your Mind
09. I Am Like God
10. Brenn Mit Mir
11. Hall of the Mountain King [Cover]
12. Android
13. Menschen 2.0

Bonus CD

01. Bloodshed
02. Tod Der Erde
03. Invasion
04. Unreal
05. Es Rauscht (Stoppenberg Mix)

Format: (Album) CD (jewelcase), CD (cardboard/300 exemplar), Digital
Skivbolag: Scanner (Dark Dimensions Label Group)
Releasedatum: 24 maj 2013
Genre: Harsh EBM, Dark Electro
Bandmedlemmar: Jan Lehmkämper
Land: Tyskland
Recensent: Patrik Lark

Jan L lämnar inga fans besvikna

Jan Lehmkämper (alias Jan L) är en tysk musikproducent och DJ som mest är känd för sina två electro-industrial-projekt X-Fusion och Noisuf-X. X-Fusion är det ursprungliga projektet och har gett ut ungefär dubbelt så många titlar som det senare. Med dryga dussinet album får X-Fusion ses som ett väl inarbetat varumärke inom harsh EBM och aggrotech.

Det nya albumet ”What Remains is Black” börjar med ett kortare instrumentalt intro-spår, ”Existence”. Det är mest stämningsfullt, inte mycket mer att orda om det. Då är titelspåret som följer betydligt mer intressant. Det har lite hitkänsla och en karaktäristisk ”gungig” bas, som verkar ha fått någon slags baklänges-reverb-effekt.  Lite udda och oväntat, men gör samtidigt låten något odistinkt i taktfastheten.

Tempot dras upp betydligt i ”The Beast Inside” som känns som en typisk X-Fusion-låt ämnad för dansgolvet; smattrande bas, lite distade ljud, några technoida blipp-ljud och så den självklart hårddistade rösten som väser fram texten. Det fungerar utmärkt. Tveklöst kommer vi att få höra denna på mörkerklubbarna, men låten saknar något som gör att man minns den. Det finns ingen riktigt hook som fastnar. Detsamma kan gälla för ”I Am Your God” som möjligen känns lite snällare och går något långsammare.

”Waiting for Apocalypse” kan vara albumets bästa spår, i alla fall det som jag i första hand skulle spela på ett mörkt dansgolv, en klubbhit, helt enkelt. Det är högt tempo och Jan Lehmkämper eldar ur sig ordentligt med hetsande domedagsprofetior. Efter denna urladdning är det på sin plats med ett tvärt avbrytande mellanspel i form av icke-vokala ”Hexed”. Det är riktigt mäktigt med orkesterpukor och manskörer och här riktigt ekar det av Laibach och Parzival i något som närmast får gå under genrebetäckningen martial.

”Wicked but Blessed” får räknas som första singelspåret, åtminstone finns en officiell video till låten. Jan Lehmkämper verkar inte gilla religion. I videon låter han en präst överfalla en ensam kvinnlig joggare som denne släpar hem till sin rituella tortyrkammare för att våldta och korsfästa. Videon kan bara rekommenderas för verkliga entusiaster av skräck och blodiga splattereffekter (se nedan). Vad feminister ska tycka om detta törs jag inte spekulera i. Nåväl, tillbaka till låten. Naturligtvis är det ett av albumets bästa spår och en given klubbhit, men jag sätter ändå ”Waiting for Apocalypse” före denna. Kanske är det för att Jan Lehmkämpers bakgrund inom hard trance och acid house skiner igenom mer här. Jag retar mig till exempel på ett distat sync-ljud som han driver lite för långt. Det blir som en digital visselpipa som skär i öronen när aliasing-effekten blir alltför uppenbar. Troligen är jag överkänslig på det här området.

”Be Warned” går inledningsvis i halvtempo för att sedan stressa upp tempot i refrängerna. Ingen klubbhit således men skön att lyssna till. Sedan kommer ”Sneaky Lies” och ”Raise Your Voice”, två upptempolåtar som inte lyckas engagera. Det är lite av utfyllnad över dem. Men skivan är inte slut med dessa. Elfte spåret är en glad överraskning. ”Trockenblume” är lite för långsam för dansgolvet men likafullt ett av de bästa spåren på skivan. Det lägre tempot ger en viss tyngd och refrängen är kanske den starkaste på skivan. Avslutningsvis rundas albumet av med ”Quietus”, ett fyra minuter långt outro. Förutom några körljud är det helt instrumentalt. Inget att hänga i granen direkt, men det kan ändå sägas fylla en funktion.

På hela taget är ”What Remains is Black” ett tämligen bra album. X-Fusions fanskara lär inte bli besvikna, men de ska heller inte förvänta sig några större innovationer, konceptutvecklingen är begränsad. X-Fusion levererar och det här albumet bör hamna i det övre skiktet av de som givits ut hittills.

Bästa låtar: ”Waiting for Apocalypse”, ”Trockenblume”, ”Wicked but Blessed”, ”The Beast Inside” och ”Be Warned”.

Tracklist

01. Existence (01:33)
02. What Remains is Black (05:05)
03. The Beast Inside (03:59)
04. I Am Your God (04:39)
05. Waiting for Apocalypse (04:18)
06. Hexed (04:29)
07. Wicked But Blessed (04:36)
08. Be Warned (04:02)
09. Sneaky Lies (04:45)
10. Raise Your Voice (04:40)
11. Trockenblume (04:26)
12. Quietus (04:05)

X-Fusion presenterar den officiella musikvideon till “Wicked But Blessed”, det första smakprovet från det kommande albumet “What Remains is Black” som släpps den 24 maj via Scanner (Dark Dimensions Label Group). Enjoy!

Efter det senaste albumet “Thorn in My Flesh” så var det länge osäkert om X-Fusion skulle släppa nytt material på ett tag, men efter mycket om och men så är det nya albumet nu äntligen på väg.

“What Remains is Black”, som den här gången avhandlar mörk magi och häxkonst, innehåller tolv spår av den mörka electro som ljudmästaren Jan Lehmkämper sedan tidigare har levererat över åtta fullängdare sedan 2001. (Se videon till “Wicked But Blessed” och lyssna på fler smakprov nedan!)

Utöver den ordinarie CD-utgåvan så levereras det nya albumet även i en deluxeutgåva (begränsad till 300 exemplar) som levereras med ett mer påkostat omslag.

Efter att ha släppt två promoalbum på egen hand – “Evillive” (2001) och “Blackout” (2002), så gjorde X-Fusion officiell albumdebut med “Dial D For Demons” under 2003.

Detta efter att Jan L (som även är känd för bland annat Noisuf-X) sker på för det tyska skivbolaget Dark Dimensions dotterlabel Scanner.

“What Remains is Black” släpps den 24 maj via Scanner (Dark Dimensions Label Group)

Tracklist

1. Existence
2. What Remains is Black
3. The Beast Inside
4. I Am Your God
5. Waiting for Apocalypse
6. Hexed
7. Wicked but Blessed
8. Be Warned
9. Sneaky Lies
10. Raise Your Voice
11. Trockenblume
12. Quietus